bloggenomyohio

Senaste inläggen

Av Johanna - 20 september 2016 22:52

Konnichiwa!



Idag den 20/9 2014 så hade Seremedy sin sista konsert. Det är 2 år sen idag, kan verkligen inte fatta att det redan har gått 2 år. Jag saknar dem så sjukt mycket :( 


Men konserten var så magisk, underbar men ändå så sorlig. Det var många blandade känslor den kvällen, det var både skratt och tårar. Jag var där med min pappa, har inte så många kompisar som gillar Visual Kei :( 


Men konserten var så underbar, vill tillbaka  


Någon av er som var på Seremedy´s sista konsert? :) 


 





   



Seremedy kommer alltid finnas i mitt hjärta. 


Tack för alla fina år underbara Seremedy, jag kommer fortsätta stödja er alla i era nya projekt och band^^ 


Kommer alltid vara en MADling 


STAY MAD!



 

Av Johanna - 7 mars 2016 16:56

Konnichiwa!


Genki desu ka? Genki desu^-^



Vad vill ni läsa här på bloggen?^^ Har lite idé torka just nu :/ 


Vill ni ha nyheter om YOHIO och hans band DISREIGN? Läsa noveller? Fakta om YOHIO? Ja vad vill ni läsa här?^^


Kommentera gärna vad ni vill läsa så ska jag försöka fixa något^^ 


Förlåt för ett kort och tråkigt inlägg men vet inte riktigt vad jag ska skriva 0.0 XD


Men nu ska jag äta så ses senare^^


Matane!


//Jonna

 

 

Av Johanna - 3 mars 2016 11:22

Konnichiwa minna!


Genki desu ka? Genki desu^-^


Förlåt för att jag har varit borta så mycket, men jag har varit så upptagen med skola och allt :0

Men nu är jag tillbaka^-^



I tisdags så skrev YOHIO en riktigt rolig nyhet på instagram och twitter. Jo Disreign ska nämligen ha en konsert innan de flyttar till japan!  


Kerbera kommer blandannat att spela där också, men fler artister tillkommer^^ 


 


Konserten/festivalen heter KEIOS Festival


 


Så se till att vara där då det är Disreign´s första spelning och den första Visual Rock Festivalen i Sverige :D


Biljetter har de inte släppt än men mer info tillkommer, så hål utkik^^


Jag ska i alla fall gå med några kompisar och pappa kommer nog följa med även fast att jag är 17, de vill inte att jag är ensam i Stockholm XD 


Men hoppas att man ser er där^^


Men ska snart äta så ses i nästa inlägg^^


Matane!


//Jonna

 

 

 

Av Johanna - 9 augusti 2015 20:43

Konnichiwa!


Här kommer del 3 av One Litre of Tears Special


Hoppas ni gillar den ^-^ 


Sakura's Perspektiv


Jag tittar upp på himlen sen på Mizaki "Jag minns också när Yohio's familj hade bjudit mig på bröllop" säger jag och ler. Hon ler "Vad fint" säger hon. Jag nickar "Vi hade varit ihop i flera månader då. Men något sorgligt hände sen" säger jag med en suck. "Aw, vad hände?" frågar hon. Jag tittar på henne och berättar. 


Minne


Yohio's pappa sätter sig på huk bredvid honom "Ska du ringa och fråga vart Sakura har tagit vägen?" säger han. "hon har nog lektion" säger Yohio lite ostadigt. "Det är jag inte alls"säger jag. Han tittar upp och ser mig komma "Dissa mig inte" säger jag och skrattar lite. "Sa jag inte att jag skulle komma?" säger jag sen. "Du kom verkligen i din finaste klänning" säger han lite ostadigt och ler. Jag ler "Jag lånade min systers" säger jag och ler. "Den passar dig inte" säger han lite ostadigt och ler. "Håll tyst" säger jag och skrattar. "Tack för att du kom" ler hans mamma och tittar på mig. Sen tittar hans pappa på mig "Vad gör du? Klär du dig sådär? Försöker du bli snyggare än jag?" säger han. Shioka skrattar och drar tillbaka honom "Var inte avundsjuk nu Mizou" skrattar hon. Yohio skrattar och tittar på dem "Nu ska Madoka kasta buketten" ropar någon. Han tittar på henne när hon kastar den och den landar i Yohio's knä. "Åh Yohio" ler Shioka och tittar på honom. Han tittar förvånat ner på den och alla står och klappar händer. Jag ler och tittar på honom och senare går vi hem "Åh vilken underbar dag" ler Shioka. "Men vi går och hämtar bilen" säger hans pappa och tittar på Yohio och mig. "Ta hand om Yohio nu" säger han och tittar på mig och de går sen iväg för att hämta bilen. "är inte det här underbart?" säger Yohio lite ostadigt och ler och tittar ner på buketten. "Det är så många fina blommor" säger han sen lite ostadigt och ler. "Ja jag antar det" säger jag och ler lite. Han stoppar sen ner handen i sin handväska och tar upp ett brev och räcker det sakta skakandes mot mig. "Till dig Sakura-chan" säger han lite ostadigt och ler. Jag tar imot det och tittar på det "Vad är det?" frågar jag. HAn ler lite "Hm?" säger jag förvånat och tittar på honom. Han ler och skrattar lite "Ett kärleks brev" säger han lite ostadigt och ler. "Åh verkligen?" ler jag och stoppar sen ner det i sin handväska. Jag tittar sen bort och upp på himlen och han tittar på mig och ler lite sen tittar han ner. 


Jag är påväg hem och kommer sen på brevet jag fick av Yohio. Jag tar upp det och börjar läsa. "Till Sakura-chan. Det finns en del saker jag inte kan säga till dig ansikte mot ansikte. Så jag skriver ett brev. Tack för att du alltid finns vid min sida. Tack för att du alltid uppmuntrar mig. Du kom på vad du ville göra, och jobbar nu mot din dröm. Och att se det gör mig glad.  "Du kommer skaffa dig en hel del kunskap, och träffa många nya människor. Från och med nu, så kommer du leva vidare. Din framtid har mycket att erbjuda, men i mitt fall är det inte likadant. I framtiden som jag har kvar, hur ska jag gå igenom det? Så är det. Det är så mycket så är det. Det finns inget vi kan göra åt den skillnaden. Varjedag så kämpar jag imot mig själv. Jag är orolig och det är smärtsamt."  "Här är sanningen. Det är smärtsamt att vara med dig Sakura-chan. Att vilja göra det och att vilja göra något mer. Jag tror att om jag inte hade haft sjukdomen, då skulle jag kunna göra allt. När jag är med Sakura-chan, så får jag en dröm som aldrig kommer att bli sann. Såklart så är det inte ditt fel Sakura-chan. Men jag avundas dig, och tycker synd om mig själv. Det spelar ingen roll vad jag än gör, men med mitt nya jag så blir jag mer olycklig. Om det fortsätter såhär, så kommer jag inte ha kraft att fortsätta leva vidare. Tack för att du har gjort så mycket för mig. För att du säger att du älskar mig även fast jag är såhär nu, tack. Jag är ledsen att jag inte kan ge något tillbaka. Jag kan inte se dig mer." läser jag och tårarna rinner ner för mina kinder och jag tar fram kuveret och håller det upp och ner vid min hand och ner åker delfinsmycket jag köpte. 


Nutid


"Va? Vad sorgligt" säger Mizuki ledsamt och tittar på mig. Jag nickar sakta "Jag fattade först aldrig varför han gjorde slut men med tiden så förstod jag" säger jag med tårar i ögonen. Hon tittar på mig "Han ville inte vara en börda för mig för att han inte kunde göra så mycket" säger jag och torkar bort mina tårar. "Men jag minns sista gången jag träffade honom" säger jag sen. Hon tittar på mig "Jag satt bredvid honom i hans säng och han bad mig att läsa igenom alla hans dagböcker." säger jag. "Det bringade tillbaka så många minnen" säger jag och ler lite. 


Minne


Jag sitter på kvällen i sjukhuset med blommor för att ge dem till Yohio men pappa stoppade mig för att prata med mig. "Du kom också idag för att träffa honom?" säger han. "är det okej om du stannar sent där vajre dag?" säger han sen och tittar på mig. "just nu så kan jag inte göra något annat" säger jag och tittar på blommorna. "Samma med oss läkare" säger han och suckar. "Medans du blir äldre, så känner du dig mer värdelös. Människans öde kan inte enkelt bli ändrat" säger han och tittar på mig. "Men vad som än händer så tänker du fortfarande såhär, varför är det Yohio-san? Varför var det Hia-chan?" säger han. Sen blir han tyst och tittar på mig en stund "Jag kanske har behandlat dig som ett barn väldigt länge. Från första början har du varit annorlunda från Hia-chan. Envis, övermodig, klumbig. Det är därför jag var orolig för dig. För du är verkligen som mig" säger han och tittar på mig. Jag tittar på honom "Jag kommer inte säga något mer, gör vad du tror är rätt. Du är redan vuxen." säger han och ställer sig upp och går iväg. Jag tittar ner på mina blommor och går sen in till Yohio. Han ligger i sin säng och tittar på den lilla blinkande julgranen som står på hans sängbord. Jag lägger blommorna på sängbordet och han försöker ta fram brickan och jag håller upp den åt honom. Och han börjar stava ordet "Samukatta (Det är kallt)". "Det snöar ute" säger jag och tittar på honom. Han tittar på mig "Det är ungefär 3 meter snö därute" säger jag och ler. Han tittar på mig och flinar och stavar ordet "Usotuski (lögnare)" Jag ler och tittar på honom och han stavar igen. "Yonde (Läsa)" "Nikki (Dagbok" sen tittar han på mig. Jag tittar ner på kassarna "Dem?" säger jag och tittar på honom. Han nickar. Jag lägger ner brickan och tar upp den första dagboken i högen och sätter mig i sängen och bläddrar i den. "Jag kommer inte vara otålig, jag kommer inte vara girig, jag kommer inte ge upp. För alla tar saker och ting steg för steg."läser jag sen tittar jag upp på honom. "Sa du det där?" säger jag och flinar. Han ler och tittar på mig. Jag ler och fortsätter läsa i den "Jag är inte den ända i smärta, att inte ha folk som förstår, att inte förstå andra. Både och är hemskt." "Mitt liv är som en blomstrande blomma. Från början av min ungdom, så vill jag inte ha något beklagande och verdera det." "Mamma, i mitt hjärta, där finns alltid den mamman som tror på mig. Från den här stunden så lämnar jag över det till dig. Jag är ledsen att jag alltid oroar dig." "Den här sjukdomen, varför valde den mig? Ödet, det kan inte beskrivas i ord. Du kan inte få folk att acceptera det" "Jag vill göra en tidsmaskin och åka tillbaka i tiden. Om det inte vore för den här sjukdomen, så kanske jag hade lyckats i kärleken." "Jag vill så gärna bli kramad av någon, jag vill verkligen det." "Jag vill redan inte säga att jag vill tillbaka till den dagen, jag vill acceptera mitt nya jag nu. Och leva vidare" "Även om jag kommer bli skadad av de hjärtlösa blickarna, men jag vet att också så finns de det vänliga blickarna." "Även om det är såhär så vill jag fortfarande vara här. För här är platsen där ja finns" "Vad är det för fel med att falla? För så länge jag står upp igen så kommer det att bli bra. Om du tittar upp på himlen efter att ha ramlat, för den blåa himlen är också idag streckande oändligt lång och ler mot mig." "Folk borde inte älta det förflutna, det räcker med att försöka ditt bästa i det du gör nu." "Mamma, kommer jag...kunna gifta mig?" Jag läser om den sista igen och tittar på honom "Du försöker verkligen hårt" säger jag och ler med tårar som rinner. "Försöker leva vidare" säger jag sen. Han ler och tittar på mig med tårar i ögonen och tar fram brickan. Jag ställer mig upp och håller upp den och han stavar ordet "Sou da yo (Ja det gör jag)" Jag ler och tittar på honom "Var inte allt för övermodig" säger jag och tittar på honom och ler. Han ler och tittar på mig med tårar sen suckar han och stavar igen "Ikiti ne (Lev vidare)" jag tittar på honom med tårar medans han stavar igen. "Zutto ikite (Lev vidare för alltid)" Han tittar på mig med tårar i ögonen och jag nickar med tårar "Det ska jag" säger jag med tårar och han ler och tittar på mig. Jag sätter mig ner och tar fram då den sista sidan han skrivit och det står "Tack så mycket". Jag känner hur mer tårar kommer och jag tittar ner sen tittar jag på honom med tårar och han ligger i sängen och blundar. "Sover du?" säger jag och tittar på honom. Han ler och det får mig också att le "Du ler fortfarande" säger jag och ler med tårar i ögonen. Jag ställer mig upp och stoppar om honom med täcket sen sätter jag mig ner igen. Och jag ser en tår rinna ner längs hans kind.


Nutid


"Yohio dog för 5 år sen" säger jag och tittar upp mot himlen. "Dog han?" säger Mizuki ledsamt och tittar på mig. Jag vänder mig om och tittar på henne och nickar långsamt. "Lev vidare föralltid. Yohio brukade säga det" säger jag sen. "Från djupet av hans hjärta så ville han leva" säger jag sen med tårar i ögonen. "Det här är första gången jag berättar det här för någon" säger jag sen och tittar upp. Mizuki tittar upp på mig med tårar och en bit ifrån så står Ako och har lyssnat på allt jag sagt. Jag vänder mig om och tittar på Mizuki "Hur svåra dina probem är, är något som jag aldrig kommer att förstå" säger jag och tittar på henne. "Men...jag vill förstå" säger jag och tittar på henne. "Dina riktiga känslor" säger jag sen. Hon tittar på mig med tårar sen tittar hon ner "Mizuki-chan!" hör vi en röst säga sen. Vi tittar upp och ser en sjuksköterska "Dr, Takiwa letar efter dig" säger hon. "Hon kommer snart" säger jag. Hon nickar, jag sätter mig på huk framför Mizuki och tittar på henne "Klarar du av att göra rehabilitets övningen nu?" frågar jag och ler. Hon ler och nickar, jag ler och ställer mig upp "Bra" ler jag och ser hur hon rullar bort till sjuksköterskan. Men hon stannar och tittar på mig "Tack så mycket" ler hon och tittar på mig. Jag ler och nickar, sjuksköterskan går sen bort med henne till rehabilitets rummet. Jag ser sen Ako komma "Har du varit här?" frågar jag. Hon nickar med tårar som rinner "Förlåt" säger hon och torkar bort tårarna. "Jag hörde allt" säger hon sen. "Jag minns när jag satt där i biblioteket och pluggade, och du sa att jag var Yohio's storasyster trots allt" säger hon och tittar på mig. "Du sa så om mig eller hur?" säger hon. Jag nickar sakta "Det, gjorde mig så glad" säger hon och får mer tårar. "Jag kunde inte gemföra mig med Yohio-nee. Vad som än händer, så frågar jag mig själv. Vad skulle Yohio-nee ha sagt" säger hon med tårar. "Vad han skulle ha gjort. Vad han skulle tänka" säger hon med tårar. "Och hur han skulle ha sagt det" säger hon och snyftar. "För det finns ingen som svarar mig, jag kan inte hitta svaret själv" säger hon med tårar. "Jag förstår" säger jag och tittar på henne. "Du kan klara det att hitta svaret själv" säger jag och tittar på henne. Hon nickar "Jag är lättad" säger hon och ler med tårar. "Sakura-chan, du har inte ändrats trotts allt" säger hon med tårar och ler. Jag ler lite, hon ler och bugar sen går hon in i sjukhuset igen. Jag tittar efter henne och står där en stund, sen vänder jag mig om och går en bit och stannar. Jag stoppar ner handen i fickan och tar upp min mobil, jag har kvar mobilsmycket med en delfin på som jag köpte till mig och Yohio. Jag öppnar mobilen och går in på kontakter, jag bläddrar igenom en stund sen ser jag hans namn. Yohio. Jag trycker på hans lur och ringer "Numret du har valt är inte i bruk, var vänlig och försök igen efter en stund" hör jag en kvinlig röst säga. Jag håller mobilen mot örat och skakar med tårar som rinner, jag sätter mig ner och tårarna rinner sakta ner för mina kinder. Jag vill höra hans röst så himla mycket, bara en sista gång. Snälla. Jag tar upp mobilen och ringer igen, och då blir jag shockad. "Hej det är Ikeuchi Yohio. Jag kan tyvärr inte ta ditt samtal just nu. Lämna ett medelande efter tonen så hör jag av mig så fort jag kan. Kram kram!" hör jag hans glada röst säga sen piper det. Jag ler men börjar gråta och jag stänger mobilen. "Du kan inte höra av dig längre" viskar jag och gråter. 


Shioka's Perspektiv


Jag och Mizou är ute och går när Ako kommer springandes "hur var kören?" säger hon glatt. "Var Rika duktig?" frågar hon. "Ja det var hon" säger jag och ler. Solen börjar sakta gå ner och himlen är aldelles rosa med lila moln, "Hon växer upp så fort" ler hon. Jag ler och nickar "Och du blir också gammal pappa" säger hon sen och flinar och går snabbt. "Hey, du pratar för mycket" säger han och går ikapp henne och de börjar tjafsa på skoj igen. Jag ler och tittar på dem och går sakta efter Kan du höra det Yohio? Du lever vidare i Sakura-chan. du kommer föralltid att leva vidare i oss. Nu och föralltid. Yohio? Du kan höra det, ellerhur? Jag stannar sen och ser hans favoritblomma växa vid sjön, en vit ros. Jag ler och tittar på den "Jag saknar dig Yohio" viskar jag och tittar en sista gång på rosen och går sen till de andra. 


Minne


Vi står och tittar på bilden som Ako målade i tävlingen och vann med. Ako står bakom Yohio's rullstol och ler "Vad tycker du Yohio-nee? Har jag talang?" säger hon och ler. "Ja" säger han ostadigt och ler. 

 


Vi står där en stund sen går vi vidare, Ako och Mizou går först och jag går efter och skjutsar Yohio på rullstolen. "Mamma?" säger han ostadigt. "Ja?" säger jag och lutar mig bredvid honom och fortsätter gå. "Mitt gladaste jag är i den bilden" säger han ostadigt. "Det stämmer" ler jag och fortsätter gå. "Jag undrar om alla kommer att minnas mig." säger han ostadigt. "Såklart vi kommer att minnas dig" säger jag. "Ditt ansikte, din röst. Vi kommer att minnas allt perfekt" säger jag och ler. "Även fast att jag inte är här, minns mig och prata med mig lite då och då. Okej?" säger han ostadigt och tittar sakta upp på mig. Jag går sakta och känner tårarna komma "Sättet som jag ler på i bilden, där jag ser framåt. Glöm inte det heller, okej?" säger han ostadigt. Jag känner tårarna rinna sakta ner för min kind och jag går sakta "jag kommer inte glöma det" säger jag och ler och torkar snabbt bort mina tårar. "Hey, kom nu!" ropar pappa och ler. "Vad pratar ni 2 om?" säger Ako och tittar på oss. Jag ställer mig på huk bredvid Yohio och tittar på honom och sen på henne och ler "En hemlis!" ler jag och börjar gå och Yohio ler. 


Yohio


När jag lägger handen över hjärtat, dunk dunk. Dunk, dunk. Jag kan höra det slå. Jag är glad. Jag lever.

 

 

 


Så det var sista delen av One Litre of Tears Special

 

Hoppas ni gillade den :) 

 

//Jonna

 

 

Av Johanna - 9 augusti 2015 00:13

Konnichiwa!


Här kommer del 2 av One Litre f tears special


Hoppas ni gillar den ^-^ 


Sakura's Perspektiv


Jag står kvar på sjukhustaket och tittar upp mot himlen, jag har tårar i ögonen och Mizuki sitter i rullstolen bakom mig. "Men, vad hände med honom sen? Yohio?" frågar hon och tittar på mig. Jag tittar på henne och ler lite och börjar berättar om den gången jag såg Yohio öva på sin gitarr i musik rummet.


Minne


Yohio sitter på en stol på den lilla scenen i rummet och övar på sin gitarr. Hans fingrar glider över strängarna och han spelar snabbt, jag står lutad mot dörrposten och tittar på. Men han tappar sen greppet och en falsk ton kommer fram, "Du suger" säger jag och lutar mig mot dörrposten. Han tittar upp och tittar på mig men ler "Sakura-chan" säger han. "Vad gör du?" frågar jag. "Innan provet så är ju alla aktiviteter slut, eller hur?" frågar jag. Han nickar "Men du då?" frågar han. "Jag matar sköldpaddorna" säger jag och tittar på honom. Han nickar "Hey" säger han sen. Jag tittar upp i taket sen mot honom "Kan du hjälpa mig städa upp här?" frågar han. Jag tittar på honom och sen på den lilla scenen och massa olika instrument ligger utspritt på golvet. "Du måste skämta med mig" suckar jag men går in i rummet och börjar plocka upp sakerna. Han ler och ställer sig upp och går långsamt iväg och ställer undan gitarren, jag plockar upp och tittar sen på honom. Han går långsamt fram och plockar upp grejerna. 


Nutid


Jag skrattar lite "Men det var väl inte snällt att säga så till honom? Att han suger" säger hon och tittar på mig. Jag skrattar lite "Vi hade en liten speciell relation innan" säger jag med ett litet skratt. Hon nickar "Och sen så.." säger jag och skrattar till. "Han sa att han inte ville gråta, så vi hade en deal att om han grät så skulle han betala mig 500 yen" säger jag och skrattar lite. Hon tittar på mig "Varför då?" frågar hon. "Som straff" säger jag och ler. "Så efter att jag hade hjälpt honom att plocka undan så bad han mig om en till tjänst." säger jag. "Jag skulle se till så att han inte grät när han skulle göra slut med sin senpai" säger jag. Hon tittar på mig "Hade han en senpai? Vem då?" frågar hon. Jag ler lite "Mina, en tjej som var med i musiklaget, fast hon var äldre och gick i andra klass" säger jag. Hon nickar sakta "Så vi gick iväg till en telefonstålpe och så ringde han och gjorde slut med henne" säger jag. "Åh, varför då?" frågar hon lite ledsamt. "Han ville inte vara en börda för henne med sin sjukdom" säger jag. "Men han klarade det, jag sa att han var kall men han brydde sig inte och svarade bara att han inte ville betala mig 500 yen" säger jag med ett litet skratt och sätter händerna i fickorna på rocken och tittar upp. Hon ler lite "Sen då?" frågar hon. Jag tittar på henne "För varje dag som gick, så vart hans ben svagare och han fick svårare att gå" säger jag med en suck. "Han fick konstiga blickar när han var ute och gick. Men han brydde sig inte om det, men hans bror Hiroki vart retad pågrund av det" säger jag och får ett minne när Hiroki's kompisar retar honom. 

Minne


Jag är med biologi klubben vid en sjö för att studera den, inte långt ifrån så övar Yohio's bror Hiroki på fotboll. Jag hör sen några barn komma och jag tittar upp mot dem, "Ikeuchi" säger en av dem. "Du ljög" säger han sen. "Va?" säger Hiroki förvånat. "Vad var det där om då att din bror var så vacker och så himla bra på sport?" säger han och härmar sen Yohio's sätt att gå och de andra 2 börjar skratta. "Det är precis så" skrattar han och fortsätter. Hiroki tittar ledset på dem "Det är ju identiskt!" skrattar en av dem. Han tittar ledset på dem "Kan din storebror ens gå?" skrattar killen sen och tittar på Hiroki. "Och du sa att han lärde dig spela fotboll....är det ens möjligt?" skrattar han. "Det är sant. Han lärde mig verkligen." säger Hiroki och tittar på dem. "Vem kommer tro på det?" skrattar han. "Lögnare" skrattar en av de andra. "Lögnare....Lögnare...Lögnare...Lögnare..." skrattar dem och klappar i takt med händerna. Hiroki tittar ledsamt på dem sen tar han Hiroki's fotboll "Vad gör du?" säger han och försöker ta tillbaks den. De bara skrattar och sparkar den mellan varandra. "Sluta!" skriker han "Vad sägs om det här då?" skrattar killen och sparkar den i sjön. Hiroki springer mot sjön "Gå och hämta din storebror som är så himla bra på sport och be honom hämta den åt dig" skrattar han och de går iväg. Hiroki stirrar på bollen i sjön men märker inte att jag står och tittar på honom sorgset.

 

Nutiid

 

"Va? Verkligen? Fick han reda på allt det där?" frågar hon shockad och tittar på mig. Jag nickar "Han hörde allt när hans syster Ako pratade om det med Hiroki" säger jag. "Pratade med honom?" frågar hon. Jag nickar "Han skämdes över Yohio, men mot slutet fattade han att det inte fanns något att skämas över" säger jag. Hon nickar men tittar ner "Människor kan inte kämpa själva" säger jag. Hon tittar på mig "Yohio's familj stötte på problem men de var där för honom och övervann problemen" säger jag. Jag tittar sen upp och suckar "Hans familj är min dröm" säger jag tyst. "hur menar du?" frågar hon. Jag tittar på henne "Min pappa behandlade mig som ett barn fram tills bara för några år sen, men Yohio's familj gjorde aldrig så mot honom. De fanns där för honom och stöttade honom" säger jag. Hon nickar sakta "Men, gjorde ni någonting tillsammans någon gång?" frågar hon. Jag tänker en stund och minns när jag bjöd ut honom på en tur till akvariumet och jag kan inte låta bli att le. "Jo det gjorde vi en gång" säger jag och ler lite. "Vad gjorde ni då?" frågar hon. Jag tittar på henne "Jag hämtade honom från skolan han bodde på..." börjar jag men blir avbruten. "Bodde på? Bodde han inte hemma?" frågar hon. Jag skakar på huvudet "Han var tvungen att hoppa av Higashikou skolan efter första året." säger jag med en suck. "Det vart för svårt för honom när han bara vart sämre och sämre. Han hamnde i rullstol och hade svårt att gå, som du" säger jag och tittar på henne. "Så han fick börja på Kasumi's skola för handikappade" säger jag och tittar på henne. "Jag har hört talas om den skolan" säger hon. Jag nickar sakta "Men berätta mer" ler hon. Jag ler och nickar och börjar berätta. 

 

Minnet

 

Jag kliver ur taxin och går till Yohio's skola och tittar mig omkring. Jag tittar på skylten sen hör jag en bekant röst "Sakura-chan" ler Yohio och kommer till mig i sin rullstol. Jag ler och går till honom. Han är lika fin som vanlig och har sitt gulliga leende på sitt ansikte. 

                                                                      (ser ut som på bilden)

 

"Det var länge sen" ler jag och tittar på honom sen ser jag en annan pojke komma i rullstol. "God eftermiddag!" säger pojken ostadigt och ler. Jag nickar "Jag är Oikawa Yuya" säger han ostadigt och bugar. "Du är Sakura-chan eller hur?" säger han sen ostadigt och tittar på mig. Jag nickar och tittar på honom "Jag ville se vilken slags person du var, för Yohio-san pratar alltid om dig Sakura-chan" säger han ostadigt och ler och tittar lite på Yohio. "Hey, säg inget" säger Yohio och skrattar lite och börjar rodna. Jag ler och tittar på dem och går sen iväg med Yohio till Aquarium. 

Vi har kommit en bit sen tittar han på mig "Yuya-san bor i samma rum som mig" säger han och tittar på mig.

jag nickar och tittar på honom "Han har också samma sjukdom som jag" säger han sen. jag nickar och fortsätter gå, han tittar upp på mig "Han är en väldigt optimisktisk person eller hur?" säger han och ler. "Ja, det är han" säger jag och ler och tittar på honom. Efter en stund är vi framme och vi tittar oss omkring och det är många olika djur där. "Det finns så många olika djur eller hur?" säger han och tittar sig omkring. "Ja" svarar jag och nickar. Vi ser många olika djur och jag berättar fakta om dem för honom.  Efter en stund kommer vi till ett ställe där det finns delfiner "Det är så trevligt här" säger han och tittar sig omkring och ser en delfin med sin unge simma över oss. Sen tittar han på mig "Men hur kan de inte krocka med glasväggarna här?" frågar han. "Det är delfinernas röster" säger jag och tittar på honom. "Röster?" säger han undrande och tittar sig omkring. "Människan kan inte höra det" säger jag. "deras ljud studsar mot saker omkrign dem och kommer sen tillbaka till delfinerna och då vet dem vart saker finns" säger jag. "Så det är så det är" ler han och sitter så nära glasväggen han kan och tittar på delfinerna. "Och genom att använda detta ljud, så kan de prata med andra delfiner som är långt borta" säger jag sen. "En hemlig konversation som vi inte kan höra?" säger han. Sen ler han "Jag undrar om jag kan höra det?" ler han och sätter ena handen runt örat och lutar sig mot glasväggen. 

"skulle inte det vara underbart om vi också kunde prata med varandra fast vi är långt ifrån varandra?" säger han och ler och försöker lyssna. Jag tittar på honom "Vänta på mig en stund" säger jag och går iväg. Efter en stund sitter vi ute vid ett café inte långt ifrån Aquarium, jag tar hans mobil och sätter dit ett mobilsmycke med en delfin på. Han ler och tar imot sin mobil och tittar på den och ser att jag har gjort likadant med min mobil "Hoppas du gillar den, även fast det inte är en riktig delfin" ler jag. "Tack" säger han och ler. Jag ler och nickar och tittar på honom.


Nutid


"Det var en väldigt trevlig dag, fram tills...." säger jag och suckar. "Fram tills vad?" frågar hon. "När vi skulle hem så missade vi bussen och ingen buss eller taxi stannade" säger jag. "Sen började det blåsa och regna, och vi stötte på problem efter problem" säger jag. "Tillslut fick vi tag på en taxi och kunde komma hem. Men Yohio vart förkyld, jag klandrade mig själv medans han klandrade sig själv" säger jag med en ledsam suck. "Varför gjorde han det?" frågar hon. Jag tittar på henne "Han påstod att han skapade problem pågrund av att han satt i rullstol och var sjuk" säger jag och tittar på henne. Hon nickar "Vart han sjukare?" frågar hon. Jag skakar på huvudet "Men han ringde mig på kvällen" säger jag. "Vad sa han?" frågar hon. 


Minne

 

Min telefon ringer, jag tar upp den och ser att det är Yohio, jag svarar "Jag har skapat så mycket problem för dig, bara nu det mamma sa...förlåt" säger han ledsamt. "Det regnar så högt, jag hör inte vad du säger" säger jag sen. "Det är som jag trodde, det är svårt att höra vad jag säger? Ellerhur?" säger han ledsamt. "Det är inte alls så" säger jag. "Det är lugnt" säger jag sen. "Jag kan redan inte vara som jag var förut längre. Även om jag kan låta dig skjutsa mig på rullstolen, men redan...." säger han och har gråten i halsen och tårarna kommer mer. "Vi kan inte gå tillsammans. Bara för att jag vart blöt av regnet, så har jag redan skapat massa problem. Men jag vet säkert, att förr eller senare så kommer jag inte kunna prata. Jag kommer inte ens kunna ringa" säger han ledsamt. "Det är redan svårt att prata om man jämför hur det var på Higashikou." säger han ledsamt. "För dig Sakura-chan, så tror jag redan att våra världar har blivit olika varandra" säger han sen. Han lägger sen sakta på utan att säga något och en tår rinner sakta ner för hans kind och han håller om mobilen med händerna och han börjar gråta. 


Nutid


Hon tittar på mig "Klandrade han sig så mycket?" säger hon. Jag nickar "Jag stod där i regnet och visste inte vad som hände när han la på." säger jag och suckar ledsamt. "Han sa oftast förlåt väldigt mycket och tyckte att han skapade problem. Men det gjorde han aldrig, han skapade aldrig problem" säger jag. "Men jag beslöt mig sen för att visa att jag egentligen älskade honom" säger jag sen. Hon tittar på mig "Älskade du honom?" frågar hon. Jag nickar sakta och rodnar "Det gjorde jag" säger jag och tittar upp.


Minne


Efter skolan går jag med mina kompisar men stannar och de tittar på mig "Vad är det Sakura?" frågar dem. "Inget, jag har en sak att göra bara" säger jag och vänder mig om och springer iväg. Jag springer så snabbt mina ben orkar bära mig. Efter en stund kommer jag fram till Yohio's skola och jag ser honom sitta ute och vattnar några blommor. Jag springer fram till honom och saktar sen ner och tittar på honom "Det var längesen" ler jag och försöker hämta andan. Han tittar på mig men säger inget "Jag kunde inte ringa dig, så jag kom hit istället" säger jag och tittar på honom. Jag ser hur han börjar nicka långsamt med huvudet som om han vill säga något. "Idag så. Hade jag en dröm." säger han ostadigt. "En dröm?" säger jag och tittar på honom. "Ja" säger han och nickar. "Innan, i mina drömmar. Så kunde jag gå, springa och röra mig fritt. Precis som första gången jag såg dig Sakura-chan" säger han lite ostadigt och tittar på mig. "Men du vet, drömmen jag hade var inte likadan. Jag satt. I en rullstol. I drömmen så var min kropp...orörlig" säger han ganska ostadigt och tittar på mig. "Min kropp, även om jag med avsikt erkänner att..djupt ner i mitt hjärta. Så vill jag inte erkänna det" säger han ganska ostadigt med tårar i ögonen. "Det här är bara. jag eller hur?" säger han sen ostadigt och försöker le. Jag säger inget sen tittar jag på honom "Är det okej om jag säger vad jag känner och tycker?" frågar jag. Han tittar på mig "Jag vet inte vad som ska hända i framtiden. Men just nu, vad jag känner är 100% sannt" säger jag och tittar på honom. "Jag kan säga det med förtroende. För mig, så länge som det är du som pratar så spelar det ingen roll hur sakta du pratar. Jag kommer fortfarande att lyssna. Om du inte kan prata på telefon, så kommer jag och träffar dig. Som idag. Jag är ingen delfin, du, du är ingen delfin heller. Om du vill gå, så kommer jag gå bredvid dig oavsett hur långsamt det är så kommer jag gå med dig. Just nu så är jag nog inte så trovärdig." säger jag och tittar på honom. "En dag så kanske jag kan hjälpa till." säger jag och tittar på honom. Han tittar på mig med tårar i ögonen "Det kan inte bli som det var förut, men det är dem där känslorna vi har som binder oss samman" säger jag och tittar på honom. "Jag tycker inte att vi lever i olika världar." säger jag och ler lite och tittar på honom. Han tittar på mig sen bort och det blir tyst en stund. Jag ser sen att han tittar på mig "När det gäller dig, så gillar jag dig. Kanske." säger jag sen och tittar på honom. Jag tittar sen ner när jag inser vad jag sa "Jag gillar dig, kanske" säger jag och skrattar lite tyst. "Förmodligen" säger jag sen tyst. Han tittar på mig med tårar i ögonen och ler. Sen skrattar han tyst och tittar på mig "Tack" säger han lite ostadigt och ler. 

 


Så det var del 2 av One Litre of Tears Special


Hoppas att ni gillar den^-^


//Jonna

 

 

Av Johanna - 7 augusti 2015 18:22

Konnichiwa!


Här kommer en säsong 2 av One Litre of Tears


Hoppas ni gillar den ^-^ 


Ako's Perspektiv


Vi är inne i en stor lokal med statyer och tända ljus, de ropar upp namn och personer med vita kläder kliver upp på scenen. Det är de som har tagit examen och får bli doktor eller sjuksköterska, åh Yohio om du bara vore här och kunde se hur många det är som vill hjälpa sjuka människor. "Nu, välkommna en tidigare student som vill säga några ord" säger en kvinna. Jag tittar upp på henne *Då är det väl dags* tänker jag. Mitt långa hår hänger över axlarna och jag har en svart kort kofta, ett vitt linne och svarta jeans på mig. Jag kliver upp på scenen och tittar ut över publiken, "Jag är Ikeuchi Ako från universitetet på Jounan sjukhuset" säger jag och tittar på publiken. "Förra året, precis som ni. Så var jag här i mina första sjuksköterske kläder och fick tända ett ljus och vara med i ljus cermonin" säger jag och ler lite. "Men för 6 månader sen så dog min bror, för vare dag som min bror kämpade mot denna sjukdom så visste jag att jag ville bli en sjuksköterska. Jag ville det för att hjälpa dem" säger jag sen och jag känner tårarna komma. "Min bror brukade ofta säga, "Den här sjukdomen är också en del av mitt liv", när det var smärtsamt så växte jag under tiden. " säger jag sen och tittar på dem. "Och fortfarande när jag stöter på problem, så tänker jag på det min bror trodde på" säger jag sen. "Om du vill hjälpa människor, även om det är en närstående. Bara en person räcker" säger jag och ler lite. "Snälla vårda de känslorna" säger jag och ler. "Utan att ändra på en gång, snälla fortsätt att gå vidare med de ideérna" säger jag och ler. Publiken klappar händer och jag står där och ler och tänker på hur stolt Yohio säkert hade varit om han fortfarande var i livet. 


Shioka's Perspektiv


Jag står i köket och fixar när jag kommer på att Rika och Ako inte är nere "Rika, Ako ni blir sena!" ropar jag. "Pssh, hon är hopplös. AKO!" ropar Mizou. "Ohayou" säger hon och springer förbi honom och slår honom på skoj bak i huvudet så att han spiller mat. "AKo, vad gör du?" säger han. Hon bara ler och äter "Idag börjar vi på ett nytt kappitel va?" ler jag och tittar på Ako. "Du vill ju inte bli sen" säger jag och sätter mig vi bordet och ställer fram mat. "Jag jobbar på söndag" säger hon sen och packar ner sina saker i väskan. Jag nickar och efter en stund kommer Rika och hon ska redan börja hög stadiet. Och som vanligt börjar pappa och Ako sjaffsa, jag ler och tittar på dem sen ser jag tavlan på väggen och tittar på den. Det är bilden på Yohio som Ako tecknade och vann tävlingen med.

 

(bilden)


Han vart så glad för den bilden, han ser så glad ut på den. Jag suckar och tittar på bilden *Åh Yohio, om du bara vore här. Mammahjärtat värker fortfarande* tänker jag och suckar men ler endå. Efter en stund blir alla klara och Rika springer iväg till skolan och Ako springer iväg till jobbet. "Ha det bra" ropar jag. Ako springer men stannar, hon vänder sig om och tittar på oss och springer tillbaka. Hon tar fram papper och ger dem till pappa "Vad är det här?" säger han och tar dem. "Läkar papper" säger hon. "Du sa att dina knän gjorde ont" säger hon. "Åh tack" säger han och kramar henne. "Du är gammal, så ta det lugnt. Okej?" säger hon. "Ja...jag börjar ju bli gammal" säger han och skrattar tyst. Hon ler och går iväg "Gammal man? Hey, vem kallar du gammal?" säger han sen. Hon flinar och tittar på honom "Hej då" ler hon och springer till jobbet. "Hon pratar för mycket" säger han och börjar fixa lite. Jag ler "Vist är det en underbar tid på året" ler jag och tittar upp mot himlen. "Ja det är det" säger han och ler. Jag ler och går sen och hjälper honom.


Ako's Perspektiv


Jag kommer till jobbet och ska börja på en ny avdelning idag av sjukhuset så en av sjuksköterskorna visar mig runt "De som är på den här avdelningen kan inte göra saker själva, så var nogran på dina rundor" säger hon. "Okej" säger jag och nickar och skriver ner allt när jag nästan krockar med en tjej som kommer i rullstol. "Oj det var nära, hur gick det?" säger hon och tittar på mig. "Det gick bra" säger jag sen spärrar jag upp ögonen. Hon har kort blont hår precis som Yohio och samma ögonfärg. "Mizuki-chan vi varnade ju dig att hallen här inte är så lämplig att leka i" säger sjuksköterskan och tittar på flickan. "Gomene (Förlåt)" säger hon och tittar på henne. Sjuksköterskan nickar och ler "Men skippa inte rehabilitets övningen idag, okej?" säger hon. "Takigawa säger att han har väntat på dig många gånger" säger hon sen. "Hai" säger hon och ler. Sen rullar hon iväg på sin rullstol, jag tittar efter henne sen på sjuksköterskan "Hon är full av energi eller hur?" säger jag och ler. "Det är Nagishima Mizuki-chan. Hon var en neurolog patient" säger hon. Jag nickar "Men hon var med i en olycka på skolan, och kom hit förra veckan" säger hon sen. "Hon är en av Doktor Sakura's patienter" säger hon sen. Jag stelnar till *Sakura?" tänker jag. 


Mizuki's Perspektiv


Jag rullar iväg från de och bort till rehabilitets salen, jag sitter vid dörröppningen och tittar in, alla tränar och en del är starka och en del är svaga. Jag suckar *Jag behöver inte det där* tänker jag och rullar iväg. "Hey, Mizuki-chan ska du inte öva?" ropar en kille. Jag vänder mig om och ser mina 2 kompisar komma i sina rullstolar "Jag har ont i huvudet" ljuger jag. "igen? Om du fortsätter skippa dina rehabilitets övningar så kommer du bli sämre" säger han och skrattar men rullar in i salen. Jag rullar vidare men den ena killen stoppar mig "Mizuki-chan, när du får tid läs detta" säger han och tar fram en bok från sin ryggsäck och lägger den på mitt knä. Jag tittar på boken, den är blå med vita fåglar på, små moln och några träd med rosa blad. "En tidigare patient här skrev den boken" säger han. Jag tittar på boken sen på honom "Det är verkligen inget för mig" säger jag. "Ikeuchi Yohio-san skrev den" säger han. "Han var en kompis till Dr Sakura-chan" säger han sen. "Han var en underbar person." säger han. Jag tittar på honom "Men nu måste jag dra, ses!" säger han och rullar iväg. Jag tittar efter honom och sen på boken som ligger i mitt knä.


Ako's Perspektiv


Jag är ute och går när jag får syn på Sakura "Dr Sakura" ropar jag. Hon stannar och tittar på mig "Hej" säger hon. Jag ler och går till henne "Från och med idag så har jag flyttat till din avdelning" ler jag. "Gör ditt bästa" ler hon. Jag ler och nickar "Hur mår din familj?" säger hon sen. Jag ler "Det är som vanligt" säger jag med ett skratt. "Ah det här är till dig" säger jag sen och ger henne en lapp. Hon tar den och tittar på den "Det är från Rika, jag jobbar ju på söndagar. Men visst bringar det tillbaka minnen eller hur?" säger jag och ler. Hon ler sen kommer Takimiwa och ber henne komma "Du angående Mizuki-chan, som hennes doktor kan du be henne göra sina rehabilitets övningar?" säger han. Hon tittar på honom "Men, jag pratade med henne om det där för inte så länge sen?" säger hon förvånat. "Hon skippade dagens övning idag också" säger han. "Men, jag kan inte titta till henne 24 timmar om dygnet" säger hon med en suck. "Jag pratar inte om det Sakura-chan, om hon är en patient som du tar hand om så borde du ta hand om henne lite då och då" säger han. "Har jag rätt?" säger han sen. Hon suckar och nickar "Du har rätt" säger hon sen går hon in. Jag tittar efter henne sen på Takimiwa. 


Mizuki's Perspektiv


Jag sitter i sängen och drar sakta fram bordet, jag tittar mot nattuksbordet bredvid mig och ser boken. Jag tar boken och lägger den på bordet, jag öppnar den och börjar läsa. "Låt oss leva. Jag vill andas i den blå himlen" läser jag tyst för mig själv. Men sen istället för att höra min egen röst läsa så hör jag en pojk röst prata, den låter ung och vacker som om vinden smeker min kind. "Den mjuka vinden smeker milt din kind. Låt oss leva. Tänk inte att någon är ful, någonstans så är du användbar. Vänta tålmodigt" läser jag. "När jag sätter handen på hjärtat, dunk dunk, dunk dunk. Så hör jag hjärtat slå" läser jag sen hör jag någon komma in. Jag tittar upp och ser min doktor Sakura, hon har brunt vågigt hår och blåa ögon. Jag stänger sakta boken "Du skippade rehabilitets övningen idag också?" säger hon. "Men det är tråkigt, om du stannar hos mig så kan jag göra det lite" säger jag. Hon suckar "Skadan du fick på huvudet har läkt fint utan problem såg jag" säger hon. "För din sjukdom, så uprätthåll balansen när du går" säger hon sen. "Så rehabiliteten är viktig" säger hon sen. "om du skippar den så blir du sämre" säger hon och tittar på mig. "Verkligen?" säger jag och tittar på henne. "Finns det något bra?" säger jag sen med en suck. "Skippar du för att vara med vänner?" säger hon. "Jag har inga" suckar jag. "Men hursomhelst, kämpa på hårt" säger hon och går. "Jag har en fråga" säger jag och tittar på henne. Hon stannar och vänder sig om och tittar på mig "Vad är det?" säger hon. "Någon som heter Ikeuchi Yohio-san...kände du honom?" frågar jag och tittar på henne. Hon tittar på mig förvånat "Är han din vän?" säger jag och ler. "Varför undrar du?" frågar hon. "En patient från rehabiliteten gav mig den här boken" säger jag och öppnar första sidan där det står "Nyheter från mitt hjärta" av Ikeuchi Yohio. "Kan det vara din pojkvän?" säger jag och ler. Hon går mot mig "Eller hur?" säger jag och tittar på henne. "Var den patienten han?" frågar jag och tittar på henne. Hon suckar "Skippa inte rehabilitets övningen imorgon" säger hon "Förståt?" säger hon sen och går ut. Jag tittar efter henne och suckar "Var inte så sur" mumlar jag och stänger boken.


Sakura's Perspektiv


Jag går iväg och in till datarummet och sätter mig ner, jag tar upp lappen ur fickan som jag fick av Ako. Jag tittar på den och ser att det står 3月9日. "Det är ju låten vi sjöng" viskar jag och minns när våran klass sjöng upp den låten och Yohio var den som dirigerade. Jag hör sen frågan igen som Mizuki frågade "Någon som hette Ikeuchi Yohio-san, kände du honom?"


Ako's Perspektiv


Det är kväll och jag sitter vid bordet med mamma "Till dig" ler jag och ger henne en kopp med tea. "Tack" säger hon och ler och tar imot koppen. "hur var det att börja på den nya avdelningen?" ler hon. "Det var kul" ler jag. "Fast allt jag gjorde idag var att komma ihåg namn och ansikterna på patienterna" säger jag sen och ler. "Det är svårt eller hur?" ler hon. "Jag mötte Dr Sakura idag förresten" säger jag sen och dricker mitt tea. "Hur var hon?" ler hon och tittar på mig. "Tja, hennes personlighet har förändrats." ler jag. "Förändrats? Hur då?" frågar hon. "Ja...hur ska jag säga det? Jag märkte att hon inte pratar så bra med doktorer och sköterskor" säger jag. "Jag råkade höra när hon och rehabilitets läkaren pratade. Så vart jag lite besviken" säger jag. "Hennes kollegor säger att hon inte skrattar lika mycket som förut och att hon ofta är dyster" säger jag och suckar. "Hm, hon är ju en doktor så det kanske är jobbigt för henne?" säger hon och dricker sitt tea. "Problemet är inte där, problemet är hennes känslor" säger jag. "Det känns som om hon ger upp" säger jag sen och dricker mitt tea. "Jag undrar om Sakura-chan kan komma till kören" säger hon sen. "Jag vet inte, hurså?" säger jag och tittar på henne. "Jag tror att det är såhär för att du inte har sett henne på ett tag" säger hon. "Hon är upptagen så det är nog omöjligt" säger jag och går iväg. 


Nästa dag


Jag är på jobbet och ska gå till arbetsrummet när jag ser pappa stå där med en låda med tofu "Pappa vad gör du?!" säger jag och springer mot honom och tar lådan. "Jag kom bara hit och sa hej" säger han. "Hon är så envis så det är svårt ellerhur?" säger han och skrattar och tittar på de andra sjuksköterskorna. "Det räcker, säg bara hej och gå hem" säger jag med en suck. "Ser ni? Ser ni? Ser ni? Det är så där varje dag" säger han och pekar på mig. "Snälla ge det där till alla" säger han och pekar på tofun. "Va?!" säger jag. "Okej, ha det bra!" säger han och går. "Han är en bra pappa eller hur?" säger en av de när han har gått. "Var han?" säger jag förvånat. Jag ser sen hur pappa pratar med en här på sjukhuset, men jag ser Mizuki komma ut och hon kom ut från rummet 103. Samma som Yohio hade. 


Shioka's Perspektiv


Jag går omkring och letar efter Sakura när jag ser henne "Hej Sakura-chan". Hon vänder mig om och ser mig. "Hej" ler hon och ställer sig upp. "Jag vill ge dig den här. Eller ja det är från Mizou" ler jag och ger henne en påse. "Tack" ler hon och tar imot den. "Får jag sätta mig bredvid dig?" säger jag. Hon nickar och jag sätter mig ner. Jag håller i en stor fyrkantig sak som är inlindat i ett svart tyg. "Jo sanningen är att jag har en annan sak jag vill ge dig" säger jag. Hon tittar på mig och jag tar bort tyget. "Ako målade den här. Hon vann med den bilden i en tävling och fick hänga upp den i korridoren i Higashikou skolan som ni gick på" ler jag och visar bilden och det är en bild på Yohio. 

 

Hon håller i tavland och stirrar på den "Får jag verkligen den?" säger hon. Jag nickar "Om det inte skapar något besvär eller så?" säger jag och tittar på henne. Hon tittar på bilden och känner tårarna komma "Hon döpte bilden till Seikatsu. (Liv)" säger jag och tittar på henne. "Vi åkte till Higashikou med Yohio för att se på bilden." säger jag sen och ler lite och jag får en tillbakablick från när vi tittar på bilden.


Minne


Vi står alla i korridoren och tittar på bilden och Ako står bakom Yohio och tittar på den. "Vad tycker du Yohio-nee? Har jag talang?" säger hon och ler. "Mmm" säger han och ler och nickar. 


Nutid


"Han sa sen "Det är kallt så låt oss gå hem" Men utan att röra sig så tittade han på bilden" säger jag och tittar på Sakura. "Påvägen hem så sa Yohio "I bilden så finns det ett jag som ser framåt och lever. Snälla glöm inte det" " säger jag och ler lite. Sakura nickar "Gomene" säger hon tyst. Jag tittar på henne "Jag vart en doktor för att, för att jag ville göra något för Yohio" säger hon ledsamt. "Det fanns inget, som jag kunde göra" säger hon tyst. "Sakura-chan-" säger jag och tittar på henne. "Det var inte tillräckligt med tid" säger hon tyst. Jag ler lite "Varför ber du om ursäkt?" frågar jag. "Vi är tacksamma för allt du har gjort för oss" säger jag och ler och tittar på henne. "Jag är säker på att Yohio-san kände samma sak för dig" ler jag. "Sakura-chan, du har en framtid. Från och med nu så kommer du träffa massor med nya människor" ler jag. "Tänk på alla de sakerna och lev vidare." säger jag sen och ler. "Förlora inte de känslorna" säger jag och tittar på henne. "Gomenasai, för att jag säger så" säger jag sen och ler lite och tittar på henne. "Hej!" hör vi sen en röst säga. Vi tittar upp och ser Mizou komma "Det var länge sen, du ser ut att må bra!" ler han och tittar på Sakura. "Hai (ja)" säger hon och ler lite. Jag ler och ställer mig upp "men vi måste gå nu, ta hand om dig" ler jag och går iväg med Mizou. 


Sakura's Perspektiv


Jag tittar på dem "Även nu, herr och fru Ikeuchi. Så finns det en sak jag vill säga till er" säger jag med tårar i ögonen. De stannar och tittar på mig "Ibland, så vill jag höra hans röst så himla mycket." säger jag med tårar. De tittar på mig och Shioka ler lite "Tack, Sakura-chan" säger hon och ler lite. Jag nickar och de går sen iväg och jag känner en tår rinna ner längs min kind. 


Mizuki's Perspektiv


Jag åker omkring med min rullstol, om inte Sakura vill säga vem Yohio är så tar jag reda på det själv. Jag rullar fram till receptionen och tittar på Hia. "Hia-chan, vet du vem Ikeuchi Yohio-san är?" frågar jag. "Va?" frågar hon. Jag tar fram boken och visar hans namn på första sidan. "Är han en vän till dr Sakura-chan?" frågar jag. Hon går fram och tittar på boken "Ah, vad sa dr Sakura-chan?" frågar hon och ler. "Hon ignorerade frågan" säger jag. "Jag förstår..." säger hon och nickar sakta och ger mig tillbaka boken. "Men jag vet tyvärr inte vem han är" säger hon och tittar på mig. Jag nickar sakta och rullar tillbaka till mitt rum. Jag tar fram tabletterna jag ska ta och häller ut de i handfatet när jag hör någon komma. "Du är Mizuki-chan eller hur?" ler hon. Jag sätter på vattenkranen så tabletterna åker ner "Vad gör du?" säger hon och springer fram och stänger av kranen hon tittar sen på kartan där tabletterna var i och tittar på den sen på mig "Varför tar du inte din medecin?" säger hon. "Varför gjorde du så? Du har inte gått på din rehabilitets övning. Varför vill du inte bli bättre?" frågar hon oroligt. "Enda sen igår, allt jag hör är Ikeuchi" säger jag och ska rulla iväg. Hon följer efter mig "Ikeuchi Yohio var min lillebror" säger hon. Jag stannar och vänder mig om och tittar på henne sen kommer mamma "Jag har köpt en kaka" ler hon. Jag suckar och rullar iväg till mitt rum och mamma springer efter mig. 


Sakura's Perspektiv


Ako kommer och berättar vad hon såg Mizuki göra. "Varför gör hon så?" säger hon. Jag suckar och tänker "Hennes mamma är hos henne nu. Kan du berätta om medecinen och rehabilitets övningarna för henne?" säger hon. Jag tittar på henne nickar "Efter att jag har skrivit klart det här" säger jag och skriver. Hon tittar på mig "hur vart du såhär seriös? Efter att Yohio-san dog så har du, förändrats" säger hon och går. Jag suckar och följer efter henne, vi hamnar utanför Mizuki's rum och vi hör hur de bråkar. "Varför händer alla dåliga saker mig?" gråter hon och tittar på sin mamma. "Det räcker" säger jag och springer in med Ako. "Jag hatar er alla" gråter hon och slår ner allt från bordet. "Jag hatar dig mamma och jag hatar dig doktorn" gråter hon och tittar på oss. "Jag hatar alla" gråter hon och lägger sig under täcket. Jag suckar och går ut, jag sitter på kontoret och bilden på Yohio är bredvid mig. "Jag har misslyckats som läkare" suckar jag. Yohio's doktor Mizumi kommer in "Har du någonsin tänkt på om du hade sjukdomen?" frågar han. Jag skakar på huvudet "Här är stället där vi botar sjukdomen, de behöver hjälp och stöd. Du borde veta det bäst" ler han och nickar mot tavlan sen går han ut. Jag tittar på tavlan på Yohio och minns det hans mamma sa "Yohio sa, "På bilden så är det ett jag som ser framåt och lever. Snälla glöm inte det."


Nästa dag


Jag går in till Mizuki's rum, hon ligger i sängen och hennes mamma är bredvid henne. Hon ställer sig upp och jag nickar men tittar på Mizuki. Hon nickar och går ut, jag sätter mig bredvid Mizuki på en stol och tittar på henne. "Det är en väldigt fin dag" ler jag. Jag ser sen en bild på henne och en hund, jag tar upp den och tittar på den "Visste du att, den hunden du har är en ras från Englad som valade kor?" ler jag och tittar på henne. "huh?" säger hon och tittar på mig. "Den gillar att bli jagad också" ler jag och ställer ner bilden på nattduksbordet. Jag ler "ska vi gå ut?" ler jag. Hon nickar och sätter sig i rullstolen och jag tar upp henne till sjukhustaket "Visst är det härligt?" ler jag. Hon nickar "innan du vet ordet av det så kommer det bli vår" ler jag. Hon nickar sen stannar jag och tittar på henne "För ett tag sen så, trodde jag att människor inte behövde leva överdrivet" säger jag. "Men personen som jag tänker på som viktig sa "Vad som en krävs så vill jag leva" Det är vad jag tänker nu." säger jag sen och tittar på henne. "Du pratade med Ikeuchi, och ville veta vad hon tyckte" säger jag och tittar på henne. "inte precis" säger hon. "Jag ska berätta en historia som var för ett tag sen" säger jag och går framåt lite. "Ikeuchi Yohio var...en gymnasie kompis till mig" säger jag och tittar på henne. "När jag träffade honom för första gången, var på en överfart. Så lyckades han välta alla cyklar" säger jag och skrattar lite. 


Minne


Jag ser hur alla cyklar ramlar omkull, jag tittar dit och ser en kille ligga på marken. Han tittar upp på mig och har skrapat upp ena knät, han har blont vackert hår och gröna ögon. Vi hjälper varandra att ställa upp cyklarna men det börjar regna, jag tar min cykel och ser ett krönt id kort i hennes väska. Vi går på samma skola, jag erbjuder honom skjuts till skolan. 


Nutid


"Om han inte hade kommit då så hade jag inte gått till Higashikou skolan" säger jag. "Gud är inte rätvis sa Yohio också en gång" säger jag och tittar på henne. "Eh?" säger hon och tittar på mig. "Han skrev det i sin dagbok" säger jag och tittar på henne. Hon nickar "Men har han blivit utskriven från sjukhuset? Ikeuchi?" frågar hon. Jag suckar "mm" mumlar jag. "Bortsett från någon så gick han och försökte på sina rehabilitets träningar" säger jag och ler lite och tittar på henne. "Tyst" säger hon och suckar. "Hur var denna Ikeuchi-san?" frågar hon och tittar på mig. Jag ler "Han var underbar" ler jag. Jag hör sen Yohio's ledsna röst eka i mitt huvud "Den här sjukdomen, varför varlde den mig?" hör jag hans ledsna röst eka i mitt huvud. Jag minns då allt som hände Yohio, från att han fick reda på att han hade sjukdomen tills han dog, när han stod och letade fakta om sjukdomen i labbet och jag kom in och såg honom. Alla minnen, alla år går igenom huvudet på några sekunder. Jag minns när vi sjöng med klassen och Yohio stod och dirigerade, han var så lycklig. Jag tittar upp mot himlen och jag ser ett stort moln sväva förbi, det ser ut som om Yohio ligger på det. Han tittar på mig och ler och jag kan höra hans skratt, sen tynar det bort. En tår rinner ner längs min kind och jag torkar snabbt bort det. "Sensei, mår du bra?" säger mizuki och tittar oroligt på mig. Jag ler och nickar. 


Så det var del 1 av One Litre of Tears special


Hoppas ni gillar den :)


//Jonna  

 


Av Johanna - 22 juli 2015 01:34

Konnichiwa!


Kommer ni ihåg novellen vi skrev? One Litre of Tears


Om ni inte minns så kommer handlingen här:


Yohio är 15 år, han ska börja gymnasiet men börjar tappa grejer och bli allt mer "klumpig" hans mamma tar honom till sjukhuset och det visar sig att han har en sjukdom som heter Spinocerebellar atexia. Det är en sjukdom som gör så att nerverna i lillhjärnar bryts ner. Sakta tappar man förmågan att gå, hålla i saker, röra sig, prata, äta och andas. Varje dag så skriver han i sin dagbok om livet med sjukdomen men också dikter. Sammtidigt börjar han bli kär i Sakura....


Nu kanske ni minns? 


(här


Men, sorgligt nog så är själva storyn sann :(


16 July, 1962 så föddes en flicka som hete Aya Kito. Hon bode i japan och var som vilken flicka som helst, hon hade kompisar hon hängde med och hon hade en underbar familj. Men när hon var 15 och skulle börja gymnasiet så började hon tappa saker, hon vart med klumpig och synen vart konstigt. Hon trodde att det var för att hon pluggade så mycket men hennes mamma var orolig och de tog henne till sjukhuset. De gjorde tester och röntgen, det visade sig att hon hade drabbats av Spinocerebellar atexia. En sjukdom i lillhjärnan som gör att nerverna där bryts ner, ingen vet varför det händer och vad som orsaker det. Och tyvärr finns det inget botemedel, man kan bara bromsa den med hjälp av medeciner och träning. Hennes doktor bad henne skriva ner varje dag med vad som händer med sjukdomen, hon gjorde det men hon skrev inte bara det utan också dikter och poetiskt. Hon hade så många drömmar och hon skrev "Varför hände detta mig?" Men hon förlorade inte hoppet, hon hadde alltid ett hopp om att det skulle dyka upp ett botemedel, att hon skulle bli frisk. Men hon vart aldrig det och hon vart sämre för var dag, sen en kväll klockan 00:55 den 23 Maj 1988 så dog hon :( Hon vart bara 27 år gammal. Hon skrev i sin dagbok varje dag, enda tills den dagen hon inte kunde hålla i en penna längre. Många fick höra om hennes historia och vart inspirerade, efter hennes död så skrev hennes mamma ett kapitell och hennes doktor med. Man lät trycka ut boken efter hennes död, och den har sålt över 1.1 miljoner exemplar bara i japan! :O


Här är några sidor ur boken, och den fick heta One Litre of Tears


   


 




Aya's sista mening i boken var "Arigatou" och det är japanska och betyder "Tack" 

   




Sen den 11 Oktober, 2005 så kom en serie ut i japan baserad på Aya Kito's berättelse. 


Den fick heta Ichi Litre No Namida

 


Det är japanska och betyder 1 liter tårar


Serien är precis som det som hände Aya, men man bytte ut efternamnet till Ikeuchi och att Asuo är med. I verkliga livet så hade Aya inte någon kille som brydde sig om henne som Asuo eller en pojkvän. Så hon skrev dagboken mycket med kärlek så det är den rollen som Asuo har i serien. 


Så novellen vi skrev är baserad på serien one litre of tears. 


Även nu, 2015 så fortsätter Aya att insperera människor. Många ser serien nu, eller läser hennes dagbok. Så har ni inte sett serien så rekomenderar jag stort att ni gör det. Den är verkligen sevärd, och det finns 2 låtar från serien som ni måste höra. Den ena heter Konayuki det betyder snö, och den är typ Aya & Asuo's "theme"


Den andra heter Only human och är skriven/sjungen av Key. Den är i slutet på alla avsnitt och den är skriven till Aya. 





Här är några bilder på Aya Kito


         



Sjukdomen som hon hade, den har fortfarande inget botemedel. Inte ens idag! :o


Nu har man nog kommit längre i forskningen, men det finns än inget botemedel :(


Hon var så stark som levde med den sjukdomen, och tänkte possitivt.

Jag saknar och älskar dig Aya Kito, du har inspirerat och hjälpt så många   


Så det var en liten kort beskrivning om serien/berättelsen våran novell var baserad på 


Hoppas ni ser Serien, den är VERKLIGEN sevärd   


Men en varning, ni kommer behöva näsdukar i massor  


Nae nu ska jag ta och sova så Oyasumi


//Jonna

 

 





Av Johanna - 12 juli 2015 15:31

Konnichiwa! :D


Idag är det ingen vanlig dag, för det är Yohio's födelsedag! Hurra hurra, hurra! :D 


Idag 1996/12/7 så föddes Yohio :D


Han blir 20 år idag :O Han växer upp så fort :')   



Från den här lilla sötnosen

 

till den här 

 



Till den här vacka människan   

 



Yohio, du har bettyt och betyder väldigt mycket för oss fans. Du har hjälpt oss att våga vara oss själva och säga det vi står för. Utan dig så hade jag inte varit här eller den jag är idag, så tack så mycket. Idag blir du 20 år, och jag hoppas att din dag blir fylld med glädje och kärlek. Det är du värd, du har gjort så mycket för oss och vi är dig evigt tacksamma.   


Grattis på Födelsedagen min Sakura

 


Älskar dig till månen och tillbaka   


//Jonna

 

 


Presentation


Hej och välkommen till bloggen om Yohio :)

Hoppas du stannar :)

Fråga mig

6 besvarade frågor

Omröstning

Vilken låt är eran favorit?
 Karehasu
 Genesis
 Black Sun Apocalypse
 Until the Fade
 SKY☆LiMiT
 Our Story
 You're the one
 Sakura Falling
 Innocence
 Revolution
 Break the Border
 Before I Fade Away
 Shattered Dreams of a Broken Nation
 Prophet in Disguise
 Heartbrek Hotel
 Invidia
 Don't Let Go
 Rocket
 To the End
 Dawn of Dreams

R.I.P Seremedy

Kommer aldrig glöma er Seremedy, ni var/är det bästa visuel kei bandet EVER. Tack för all MADness genom åren   

 

STOLT MADling!

 

R.I.P Seremedy 2010 - 1013

 

 

 

 

   

 

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2016
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Yohio bloggar :)

Här kommer jag tipsa om nya Yohio bloggar som jag hittar :)

 

yohiomadness.bloggplatsen.se

 

thejapanlover.bloggplatsen.se

Alla får vara sig själva!

 


Skapa flashcards