Konnichiwa! 

Äntligen bilr det nog fart på novellen i helgen och kanske till och med blir det så att vi börjar på en ny! :D

Den nya kommer vara mer övernaturlig^^ 

I den så är Yohio en vampyr :O ^^  

Om det nu ens blir den.....vi har börjat skriva lite på väldigt många noveller XD 

Så vi hoppas att ni gillar den vi skriver nu och att ni kommer gilla våran nya :)

Så vi ses i helgen gott folk^^

Mata nee

//Jonna

Konnichiwa!

Då var det måndag igen *suck*

Vilket innebär skola och plugg, blä -.-'

Fast som turen är så har jag ju YOHIO och Seremedy att lyssna på ^^ 

favorit låt med YOHIO - Revolution

Seremedy - Diverge

Vilka är eran favorit låt med Seremedy och YOHIO? :)

Nu ska jag ha lektion så ses i nästa inlägg! :)

Mata nee!

//Jonna

Konnichiwa!

Här kommer del 5 av One Litre of Tears, avsnittet heter Shougaika tenchou, A disabled person's notebook.

Hoppas ni gillar den :)

Jag sitter i träningsrumet och gör övningar, Tanabe gav mig en övning där jag ska sitta ner och studsa med en basketboll och sen fånga den. Det var inte så svårt, bara sitta där och studsa med en boll. Jag har suttit där ett bra tag nu men sen så helt plötsligt vägrar armarna fånga bollen och den rullar iväg. Jag suckar och tittar på den och sen så kommer Tanabe "Hej låt oss se hur du mår" ler han sen ser han att bollen har rullat iväg och han tar upp den och tittar på mig "Är du trött?" frågar han. Jag svarar inte "Hur mår du? Du ska ju få åka hem idag" säger han och sätter sig på huk framför mig. "Så försök lite mer" ler han. "Ska jag få åka hem?" frågar jag och titta på honom. Han ler och nickar och sen så kommer min doktor "Du ska få 2 mer injektioner först" säger han och tittar på mig."Det värkar som att medecinerna äntligen fungerar" ler han. "Fungerar dem?" säger jag och tittar upp dem. "Jag tror inte dem fungerar alls" säger jag sen tyst. 

Shioka's perspektiv

Jag är på sjukhuset och pratar med doktorn och ska äntligen få ta hem Yohio efter att han har varit på sjukhuset hela sommaren. "Tack för din vänlighet" ler jag och bugar. "Hon behöver komma senare också för regelbunda kontroller, för att se hur långt gången sjukdomen är" säger han och tittar på mig. "Jag förstår" säger jag och nickar. "Vi ska även skicka ansökan om hjälpmedel för specifika sjukdomar och funktionshinder..." säger han och ställer sig upp och fortsätter prata "För att fixa sånt så måste du gå till en speciell doktor han finns här omkring. Och sen, om den specifika sjukdomen..." hinner han säga och visar mig ett papper innan jag avbryter honom. "Ursäkta, kan du vänta ett ögonblick? Det är sannt att Yohio inte är så stadig när han går, men han kan fortfarande gå. Att redan klassa honom som handikapad är inte det lite...." säger jag och tittar på honom. "Frun är inte du hälso konsult? Du borde förstå. Handikapp klassifiseringen bygger på olika grader av funktionshinder. Den är delad i olika delar från 1 till 7. Och det är bara upp till nivå 6 som man måste visa kortet." säger han och tittar på mig. "Jag förstår" säger jag och tittar på honom. "Just nu, Yohio-san's typ av funktionshinder är orörliga delar. Genom att rangordna det enligt funktionshinder i aktivitetsnivå, är det level 6." säger han och pekar på pappret. "Level 6?" säger jag och tittar på honom och sätter mig ner. "Men då, kan du väl förutsätta att det inte finns någon förändring i handikappet, eller hur?" säger jag och tittar på honom. "Ja det brukar vara så" säger han och tittar på mig. "Men, i Yohio's fall så kommer sjukdomen bara att växa. Och det finns inget sätt att stopa den från att bli värre." säger han och tittar på mig. "Men om du kan fixa kortet, om du behöver längre fram i tiden fixa en rullstol eller renovera huset så kommer du behöva mycket pengar..." hinner han säga och tittar på mig. "Kan du låta mig tänka ett tag på det här? Jag behöver Yohio's åsikt om det här också." säger jag och tittar på honom. Han suckar och tittar på mig "Då ger jag dig informationen först" säger han och ger mig papper. Jag tar dem och tittar på dem och sen på honom.

Yohio's perspektiv

Jag sitter i sängen och tittar på när min storastyster Ako packar mina kläder och saker i väskorna. "Förlåt, det är den sista dagen på sommarlovet och jag måste besvära dig med att hjälpa mig ut från sjukhuset" säger jag och ler lite och tittar på henne. "Det är okej, även om jag hade stannat hemma idag så hade jag varit tvungen att hjälpa till att ta hand om affären" säger hon och packar. "Förlåt för att jag är sen" säger mamma och kommer in i rummet. "Har ni packat klart?" säger hon sen och tittar på alla väskor som är packade. "Ako har fixat allt ser jag" säger hon och ler. "Nu går vi hem" ler hon och tittar på mig. Jag nickar och sitter på sängkanten, jag ska ta väskan men Ako tar den "Jag tar den" säger hon och sätter axelväskan på axeln "Förlåt" ler jag och tittar på henne. "Jag kan inte göra något för att hjälpa till" säger jag och ler lite. "just nu, har du sagt förlåt hela tiden. Det är väldigt jobbigt, så vill du hjälpa till så sluta säga förlåt" säger hon och går mot dörren. Jag ska ställa mig upp från sängen men mamma kommer mot mig "Åh, vänta lite" säger hon. "Det är lugnt" ler jag och ställer mig upp och går mot dörren. När vi kommer till korridoren efter ett tag så står Ako och väntar på oss vid hissen. Nu när det har gått en sommar så har mycket hänt, jag går saktare. Jag typ vaggar mig framåt som en pingvin. Mamma försöker hjälpa mig men jag tittar på henne "Jag kan gå själv, det här ränkas ju som en rehabilitets övning" säger jag till henne medans jag går. "Det stämmer ju" säger hon och fortsätter gå. "Har ni inte kommit än? Hissen kommer snart" säger Ako och går mot oss. "Förlåt, för att jag går så långsamt" säger jag och tittar på henne medans jag försöker gå framåt. Hon tittar ledsamt på mig medans jag går sen säger hon "Jag går först" och går mot hissen. 

Efter ett tag så kommer vi hem och pappa, Hiroki och Rika springer för att möta mig i hallen. "Gå försiktigt" säger pappa och försöker hjälpa mig. Ako är trött och tappar väskorna på pappas fot "Aj, det gör ont! Det blöder ser du?" säger han och tittar på henne. "Va? Vart? pappa det är smuts, fast du är ju smutsig hela tiden" säger hon och går. "Va? hur vågar du säga att jag är smutsig? Säg inte så till din pappa" säger han och dem börjar bråka som vanligt. Mamma skrattar "Hör du? Nu bråkar dem som om dem vore syskon igen" skrattar hon. "Det får det att kännas som jag verkligen är hemma, det är så tröstande" ler jag och går långsamt in i vardagsrumet med Rika. "Vi är inte syskon, det är far och dotter gräl" säger pappa ifrån köket. "Titta, titta. Jag ritade det här" ler Rika och visar mig några bilder. "Åh vad fina" ler jag och tittar på dem och sen på henne. Sen tittar jag på mamma innan hon försvinner in i köket för att göra kalla drinkar till oss "Åh mamma, jag är lite trött" säger jag och tittar på henne. "Är det okej om jag går och vilar mig en stund?" säger jag och tittar på henne. "Åh tvinga inte dig själv att vara uppe" säger pappa och sätter sig på huk bredvid mig. "Eh..du är inte så rolig" säger Rika och tittar på mig lite ledsamt. "Var inte självisk" ropar Hiroki från köket. "Förlåt Rika" säger jag och tittar på henne och ler lite. Hon nickar och jag ställer mig sen sakta upp "Ta det lugnt" säger pappa och hjälper mig. "Jag mår bra, jag mår bra" ler jag och ställer mig upp. "Jag kan göra det själv" säger jag. "Men...du är..." säger pappa men mamma avbryter honom "Det här är också en del av rehabilitets övningen" säger mamma och tittar på honom. "Precis det hon sa" ler jag och tittar på pappa "Jag förstår" säger han. Jag ler och går sakta mot mitt rum och håller mig i väggarna för att försöka hålla mig uppe "Yohio-san...ser ut som en pingving!" hör jag Rika sen säga. Jag stannar och tittar på henne "gulligt, eller hur?" säger jag och försöker le lite och går sen vidare mot mitt rum. Efter ett tag kommer jag in i mitt rum och jag tittar på sängen och kommer då på att jag och Hiroki delar rum då de gör om hans och vi har en vånings säng och jag sov överst. *Hur ska jag ta mig upp?* tänker jag och tittar på min säng. Men då kommer Hiroki in och tar ner min kudde och byter plats med sin "Jag kan byta säng så länge jag får ha min kudde" säger han. "Förlåt" säger jag och tittar på honom. Då går Ako förbi "Säger du fortfarande förlåt?" säger hon och fortsätter sen till sitt rum. Hiroki går sen ut ur rummet och stänger dörren. Jag suckar och tittar mig omkring sen lägger jag mig i sängen och suckar och tittar ner. Efter en stund så somnar jag.

Vad jag inte vet är att mamma pratar sen med pappa och de bestämer att jag ska åka taxi till skolan ifall jag skulle ramla påvägen till skolan. Och att mamma redan har pratar med min lärare om min sjukdom och att den inte går att bota. 

Shiroka's perspektiv

Jag och Mizou bestämer att Yohio ska åka taxi till skolan och att han ska hämta honom efter skolan och vi löser allt ganska bra men när jag visar honom pappret om att vi får ersättning för taxin pågrund av sjukdomen och sen att dem hjälper till att betala för rullstol och allt annat vi kan behöva så säger han nej. "Jag är Yohio's pappa, jag tar hand om honom" säger han och läser tidningen. "Jag vill inte behöva få honom till en börda för landet" säger han sen. Jag suckar och tittar på honom.

Yohio's perspektiv

Jag vaknar nästa morgon och klär på mig min skoluniform och fixar lite med min väska och pyntar den. När jag nästan är klar så kommer mamma in i mitt rum "Yohio, taxin är här" säger hon och tittar på mig. "Jag kan gå till skolan" ler jag och tittar på henne. "Du behöver ta bussen då eller hur?" säger hon och tittar på mig. "Du kanske inte får någon plats på bussen. Om du måste stå och bussen helt plötsligt stannar då..." säger hon sen och hjälper mig sätta på mig min ryggsäck. "Förlåt, det känns som jag får er att spendera pengar på saker i onödan" säger jag och sätter på mig ryggsäcken. "Vad pratar du om?" frågar hon och tittar på mig. "Det är nödvändigt. Jag bad också Seike att vänta på dig vid skolgrinden" säger hon sen och tittar på mig. "Va?" säger jag och tittar undrande på henne. "Det är lugnt, jag berättade inga detaljer om sjukdomen" säger hon och tittar på mig. Jag nickar och ler lite och går sen sakta ner till taxin. "ta det lugnt" säger pappa och hjälper mig till taxin. Jag sätter mig i taxin och tittar på dem, pappa håller i dörren och tittar på mig "När du ska hem så kommer jag och hämtar dig" säger han. Jag nickar och åker iväg till skolan. När jag kommer fram till skolan så ser jag att Seike och min kompis väntade utanför skolan som mamma sa och dem ler och går mot taxin. "Förlåt för att jag orsakade problem för er" säger jag och kliver ur taxin och tittar på dem. "Varför säger du så för?" säger Seike och tittar på mig. "Kom så går vi" säger jag och börjar gå men Seike tar tag i min axel "Det är lugnt om vi går sakta, känn ingen stress" säger han och tittar på mig. 

Sen när vi sitter i klassrumet så berättar läraren om alla prov och sånt som kommer nu när sommarlovet har slutat sen säger han något som får mig att stirra på honom "Och det är något annat jag vill säga och det är om Ikeuchi. Ikeuchi har en sjukdom som tydligen drabbar många tonåringar" jag känner hur alla elever tittar på mig och jag känner mig väldigt liten och tittar ner lite i min bänk "Därför har hon lite svårt när han går och det kommer ta lite tid för honom att bli bättre. Därför när vi ska möblera om i klassrumet och annat, snälla hjälp Ikeuchi då." säger han och tittar på oss. "Okej" svarar dem. "Ummm, jag känner mig som om jag kommer att vara som en börda för alla. Så tack för att ni hjälper mig" säger jag lite tyst där jag sitter och bugar. "Du är ingen börda alls" säger Seike. "Vi kommer hjälpa dig, för vi är vänner" svarar mina vänner och min klass. Jag nickar "förlåt" säger jag lite tyst. Sakura tittar på mig men säger inget. Jag märker sen att alla blir så överdrivet snälla mot mig och de tror att det kommer bli för mycket för mig om jag fortsätter vara klassrepresentant så dem tänker byta. Jag tittar ner och efter en stund så slutar vi och alla går ut och Seike och mina kompisar hjälper mig packa väskan "Förlåt" säger jag och tittar på dem. "Sluta säga förlåt" säger Seike och hjälper mig. "Om jag ramlade och slog mig så skulle du ha hjälpt mig, eller hur?" säger han och tittar på mig. "Såklart jag skulle" säger jag och tittar på honom. Sen ser jag att Sakura är påväg ut "Sakura-san vänta lite" säger jag och springer fram till honom men ramlar nästan, men jag lyckas få tag i en av bänkarna och håller mig uppe. "Spring inte, det är farligt" säger hon och springer fram till mig. "Förlåt" säger jag och ställer mig upp och tittar på henne. "Vad ville du?" frågar hon. "Ummm..." får jag fram sen ser jag hur Seike springer till sin flickvän som står vid dörren "Låt oss gå, låt oss gå" säger han och knuffar ut henne. "Va? Va?" säger hon men följer med ut och dem stänger dörren och kvar blir jag och Sakura. "Kommer du ihåg när du såg mig vid datorn i biologi salen? Förlåt för då, för att jag grät" säger jag och tittar på henne. "Det är lugnt" svarar hon. "Jag kommer bli starkare" säger jag. "Nej, starka killar är inte så söta" säger hon. "Men jag kan ju inte alltid gråta, eller hur?" säger jag och tittar på henne."Och jag kommer bli starkare" säger jag sen och tittar på henne. "Då, nästa gång du gråter. 500yen" säger hon och tittar på mig. "Va? Varför?" säger jag och stirrar på henne. "Straff" säger hon och skrattar. "Jag vill inte ha det." säger jag och stirrar på henne. "Gråt inte då" säger hon och ler. "Jag kommer inte gråta" säger jag och tittar på henne. "Då är det okej med dig att vi har en sån deal då?" säger hon och tittar på mig leende. "Jag förstår" svarar jag bara och tittar på henne. Efter skolan så följer Seike och min kompis mig en bit utanför skolan "Här kommer han" säger jag. "Va?" säger Seike och tittar på mig. "Min pappa kommer att hämta mig" säger jag och tittar på dem. "Verkligen? Okej, då ses vi imorgon" ler Seike. "Yup" säger jag och vinkar mot dem när dem går iväg. Jag tittar efter dem sen ser jag Mina komma gåendes mot mig. "Mina" säger jag tyst och tittar på henne. "Du, förlåt för det som hände sist" säger hon och tittar på mig. "En väldigt viktig sak hände" säger hon ledsamt. "Du det är okej, tänk inte på det" säger jag och tittar på henne. Hon nickar "Skynda dig att bli bra snabbt" säger hon sen. "ja" säger jag och försöker le. Hon ler och går sen iväg. Jag får tårar i ögonen för att jag vet att jag inte kommer bli bättre men sen ser jag att pappa kommer med bilen och stannar en bit ifrån mig. "Yohio, förlåt för att jag är sen" säger han och kliver ur bilen. "Förlåt pappa" säger jag och går sakta mot bilen medans han hjälper mig. "Du har ju fortfarande jobb att göra i butiken" säger jag och kliver sakta in i bilen. "Vad pratar du om? Kom nu så åker vi hem" säger han och hjälper mig in i bilen. Jag nickar och tittar sen ut igenom bilrutan och jag ser hur många tittar på mig och jag tittar ner. 

På kvällen sitter jag vid matbordet och pluggar sen kommer mamma och jag tittar på henne "Jag....borde börja gå till skolan igen och börja med det imorgon" säger jag och tittar på henne. "Men..." säger hon och tittar på mig. "Jag vill gå" säger jag. Mina föräldrar tittar oroligt på mig "Men om det gör jätteont, så låt mig åka taxi igen" säger jag sen och tittar på dem. "Jag förstår" ler mamma. "Jag var ganska orolig för dig" säger hon. "För orolig" lägger jag till och ler. "Men påtal om att prata om orolig, så tycker du om att vara orolig över saker och ting." ler jag. Hon ler och skrattar lite tyst.

Shiroka's perspektiv

Det har gått ett tag och Yohio är duktig med att göra sina övningar hemma men jag är fortfarande orolig över när vi ska behöva köpa in grejer hem så jag försöker övertyga hans pappa igen om att vi måste skaffa ett sånt kort till Yohio. "Hej, hur mår Yohio?" frågar han och kommer in i köket. Jag svarar inte utan läser vidare på papprena, "Vad gör du?" frågar han och går till mig och ser vilket papper jag läser och sliter det ur handen på mig och slänger det i papperskorgen "Sa jag inte att vi inte vill vara en börda för vårt land?" säger han och tittar på mig. "Det är ingen börda" säger jag och tittar på honom. "hur är det inte det?" säger han och tittar på mig. "Men, Yohio är inget börde objekt." säger jag och stirrar på honom. "Vill du verkligen ta landet's bidrag så mycket?" frågar han och tittar på mig. "Det är inte för pengarna" suckar jag och tar tillbaka pappret han slängde. "Om det inte är för pengarna, vad är det för då?" frågar han och sätter sig bredvid mig. "Vill du med avsikt sticka en "handikapps" etiket i ansiktet på våran son?" säger han och tittar på mig. "Varför skulle att skicka efter ett sånt kort vara som att sticka ett sånt kort i ansiktet på honom?" frågar jag och tittar på honom. Vad vi inte märker är att Ako står och lyssnar på oss, "Jag vill bara att Yohio ska kunna stå upp själv." säger jag och tittar på honom. "kallar du dig själv en mamma?" skriker han sen på mig. "Vet du hur mycket han lider just nu?" säger han argt. "Det är pågrund av att jag är en mamma som jag säger och gör såhär" säger jag argt tillbaka sen klampar Ako in i köket "SLUTA!" skriker hon och tittar på oss. "Om Yohio-nee, så har ni hållit en hemlighet och inte sagt någonting om det till oss syskon" säger hon med tårar "Istället så sitter ni och grälar här, om det är något ni inte vill att vi ska veta så håll det åtminstånde hemligt ordentligt. Sakerna som ni säger och gör helt annorlunda. Det är helt konstigt!" säger hon och tittar på oss. Jag tittar tyst på henne sen så hör vi en duns och tittar upp och ser Yohio ligga på golvet. "Yohio!" skriker jag och hans pappa i kör och springer mot honom "Yohio-nee!" skriker Ako och springer mot honom. Vi hjälper honom att stå upp och tar ner honom försiktigt till köket. 

Yohio's perspektiv

Pappa lägger fram massa kuddar på golvet så jag kan lägga mig ner "Förlåt, det är mitt fel att jag för att jag har blivit såhär" säger jag ledsamt. "Jag är jätteledsen" säger jag och tittar ner. Pappa ställer sig upp och sätter sig på andra sidan bordet vid mina syskon "Jag skapar så många hemska minnen åt er, förlåt" säger jag ledsamt och tittar på dem. "Förlåt" säger jag med tårar och tittar ner. Mamma sätter sig bredvid mig och håller om mig "Yohio, sluta be om ursäkt. Och sjukdomen är inte heller ditt fel" säger hon och håller om mig. "Oavsett vem som är sjuk, så kommer människorna i familjen att hjälpa den personen. Eller hur?" säger hon och stryker mig över ryggen. Hon tittar sen på mig "Ha mer, mod att möta det här, okej?" säger hon och tittar på mig. Jag tittar ledsamt på henne "Den här världen, är full av olika människor. Det är några som dig, som inte kan gå ordentligt och kan inte se ordentigt. Och som ett annat exempel, så finns det personer som Hiroki som är bra på sport, och som Ako som är expert på att teckna. Det finns folk som pappa, som är bra på att göra tofu. Detta samhälle, har alla dessa olika människor. Eller hur?" säger hon och tittar på mig. Jag tittar på min familj sen på mamma men svarar inte och är fortfarande ledsen "Hey Yohio, har du hört tallas om Identifierings kort för funktionshindrande?" frågar hon sen och tittar på mig. Jag får mer tårar i ögonen men nickar "Det här kortet, tillåter folk som är handikapade att delta i samhällets aktiviteter. Så att de kan uppnå deras rehabilitets mål" säger hon och tittar på mig. Sen ser jag hur pappa tittar på mamma "Shioka" säger han men hon lyssnar inte. "Det här är något som står i lagen. Alla funktionshindrande människor, måste försöka att gå igenom deras funktionshinder. De måste använda all deras återstående förmågor, för att försöka deras bästa att delta med lite ljus i samhällets aktiviteter" säger hon och tittar på mig. Jag tittar på dem med tårar i ögonen "Och för att göra saker som måste bli gjorda" säger hon sen och tittar på mig. "Och Yohio....så länge som du gör ditt bästa, så kommer du att bli accepterad av samhället. Identifierings kortet för funktionshindrande, kommer att bevisa att Yohio är också en del av samhället." säger hon sen. Jag tittar på henne ledsamt med tårar i ögonen som jag känner närsomhelst kommer att komma ut. "Ako? Hiroki? Rika?" säger mamma sen och tittar på dem. Jag tittar bort med tårar. "Jag har något viktigt till er att säga" säger mamma och tittar på dem. "Först vill jag att ni sitter ner." säger hon och alla mina syskon sätter sig långsamt vid bordet och tittar först på mig och sen på mamma. "Yohio. Det är okej, eller hur?" säger hon och tittar på mig. "För att Yohio ska bli en del av samhället. Ako och alla, dem är viktiga familjemedlemar också." säger hon och håller mina händer. Jag nickar med tårar och tittar på henne, hon ler och sätter sig vid bordet och tittar på dem medans jag sitter lite snett bakom mamma. "Yohio's sjukdom, är en sjukdom som heter Spinocerebellar degeneration atexia. Det är en typ av sjukdom som gör att de viktiga nerverna inte fungerar som de ska. Sakta så kommer han tappa förmågan att prata, kommer inte kunne gå ordentligt, och kommer inte kunna hålla tunga föremål. Att hjälpa folk att göra saker i affären, och hjälpa till med saker hemma kommer vara väldigt svårt för honom. Även om det kommer ta tid att göra något åt det här. Men...snälla överge inte Yohio. Lämna honom inte. Jag vill att ni hjälper honom igenom detta" säger hon och tittar på dem. Jag sitter bakom och gråter nästan "Jag förstår" säger Hiroki och tittar på henne. "Jag...kommer stå vid Yohio's sida" säger han. "Rika också!" säger Rika. Jag ler med tårar "Tack" säger mamma och ler. "Kan det botas?" säger Ako sen och tittar på mamma. Det blir tyst en stund "Det kan botas, eller hur?" säger hon sen igen. "De sa att det inte kan botas" säger jag. Hon tittar på mig förvånat och får tårar. "Med den nuvarande nivån inom medeciniskteknik, så kan den inte bli botad" säger jag med tårar. Hon stirrar förvånat på mig med sorg i blicken. Hon tittar neråt "Helt plötsligt, du säger helt plötsligt såhär. Jag vet inte vad jag ska göra." säger hon sorgset och tittar ner. Pappa tittar på henne "Det är väldigt enkelt, när någon stötter på förhinder. Så borde du ge dem en hjälpande hand....När en kompis gråter, Så borde du fråga Vad hände? Eller hur? Det är så det är. Ta godheten du har i ditt hjärta, och uttryck dem och det kommer att gå bra." säger han och tittar på henne. "Godheten? Dem sakerna, jag..." säger hon men kan sen inte mer utan gråter, pappa tar henne i sin famn och håller om henne. "Du är god du med" säger han och håller om henne. "Jag gillar det inte" gråter hon. "Jag är fortfarande jag" säger jag sen och försöker le lite. "Det stämmer" säger mamma och tittar på mig "Vad som än händer, så är Yohio fortfarande Yohio" säger hon. "En viktig familjemedlem" ler hon. Jag nickar "Jag borde inte säga förlåt, jag borde säga tack" säger jag med tårar i ögonen. "Ja, det är mer som mitt barn brukade vara!" säger pappa och tittar på mig. De andra nickar, jag skrattar lite och nickar också. 

Det går ett tag och allt är nästan som normalt igen fast att jag har det svårare att gå. Jag går omkring i skolan och jag träffar Sakura och vi pratar lite och jag bad henne hjälpa med med ett par grejer sen går vi runt och pratar och jag tittar på henne "Jag har en till grej jag vill be dig om" säger jag och tittar på henne. "Vad är det?" säger hon och fortsätter gå bredvid mig. "Kan du titta på mig och se till att jag inte gråter?" säger jag och tittar på henne. "Va?" säger hon förvånat. Vi går ifrån skolan när den slutat och jag går till en telefonstålpe och ringer Mina efter en stund svarar hon. "Um..det är Ikeuchi" säger jag lite närvöst. "Um..ända tills nu, tack för att du alltid tog hand om mig. När jag tog mig igenom Higashikou's examen vart jag jätteglad. När jag hörde att du sa gratulerar till mig, och att du sa fortsätt spela instrument och när du gav mig det fina armbandet vart jag också jätteglad. Men...men jag...Jag tror jag kommer sluta delta i klubb aktiviteter. Därför med dig också..." säger jag och får tårar i ögonen men håller dem inne. "Jag förstår" säger hon. "Skynda nu på att bli frisk" säger hon sen. "Ja" säger jag och ler med tårar i ögonen. "Hej då" säger jag efter en stund och lägger på. Jag tittar på telefonen och Sakura står lutad mot ett träd och tittar på mig "Du är så kall, kommer från en sida och säger hej då över telefon. Det är för hur hon kommer gråta, eller hur?" säger hon och tittar på mig. "Kanske" säger jag tyst. "Ljug inte för dig själv, bara gråt" säger hon sen. "Jag vill inte" säger jag och tittar på henne. "Du är väldigt kall" säger hon. "Men...jag vill inte straffas framför dig" säger jag och tittar på henne. Hon skrattar och tittar sen på mig "Du lyckades göra det." säger hon och ler. Jag ler och tittar på henne, vi går sen hemåt. Hon går sakta bredvid mig med cykeln och jag går sakta vaggandes bredvid henne sen stannar jag och tittar upp på himlen. "På den blå himlen så svävar de vita molnen omkring. Det är vackert att titta på" viskar jag.

I really don't wanna say things such as "I want to go back to how things where before."

I recognize how I am right now, and I will continue to live on.

Hoppas ni gillar novellen även fast den börjar bli så sorglig nu :(

Nästa del kommer nog nästa helg :)

Tills dess, ha en fortsatt trevlig helg :)

//Jonna

Konnichiwa!

Jo nu har jag en liten fråga till er som läser novellen One Litre of Tears :)

Hur långa delar vill ni ha? 

Tycker ni det är jobbigt när det blir långa avsnitt som det vart nu i del 4 eller ska jag göra dem lite kortare? 

Skulle vara bra och veta :)

Kommentera gärna detta inlägg så vi vet till nästa avsnitt :)

Ha en fortsatt trevlig kväll så ses vi i nästa inlägg ^^ 

Oyasumi

//Jonna

Konnichiwa!

Här kommer del 4 av novellen One Litre of Tears och avsnittet heter Futari no kodoku, The Loneliness of two

Hoppas ni kommer gilla avsnittet :)

Vi är påväg hem från sjukhuset och jag sitter och tittar ut igenom bilfönstret och tänker på det som hänt. 

Mamma tittar oroligt på mig men säger ingenting. När vi kommer hem så tittar mina syskon på mig "De är hemma!" säger min lillasyster Rika. "Ni är så sena så min mage är helt tom, jag tror jag kommer svälta" säger min bror Hiroki och kommer in. "Förlåt" säger pappa och tittar på dem. "Verkligen.....det är svårt för oss att när ni helt plötsligt säger åt oss att göra mat själva för att ni kommer hem sent" säger min stora syster Ako och kommer in. "Jag gör mat nu" säger mamma och tittar på henne. Sen tittar hon på mig "Yohio du kan gå och byta om nu" säger hon och ler. Jag svarar inte utan tittar framför mig. "Mår du bra?" säger pappa och tittar på mig oroligt. Jag nickar långsamt och går långsamt till mitt rum. Jag går in i mitt rum och stänger dörren och går in och sätter mig på golvet och tittar framför mig. Resten av familjen sätter sig vid bordet och äter "Jag går och hämtar Yohio" säger pappa och ska ställa sig upp men mamma stoppar honom. "Jag gör det" ler hon och går in i mitt rum "Yohio, maten är klar" säger hon och tittar på mig. Jag svarar inte utan sitter tyst på golvet och tittar framåt, hon går in och tittar på mig "Du har ju inte bytt om" säger hon och tittar på mig. Jag svarar inte utan tittar framåt. "Yohio mår du bra?" frågar hon lite tyst och sätter sig bakom mig. Jag nickar långsamt "Okaasan, jag kommer göra mitt bästa, så det är okej" säger jag och får tårar i ögonen. "Åh, jag förstår" säger hon och försöker le lite och tittar på mig. "Det är som Doktor Mizuno sa, Jag kommer göra det med förtroende. Även fast det är en sjukdom som inte har något botemedel, så finns det fortfarande många saker vi kan göra. Medans du gör ditt bästa, så kan nya medeciner och sätt att bota sjukdomen dyka upp, eller hur?" säger hon och tittar på mig. Jag nickar långsamt men får mer tårar i ögonen och känner hur gråten kommer i halsen "Men vi vet ändå inte vad som kommer hända efteråt" säger jag gråtandes. "Varför är det jag? Varför? Varför valde sjukdomen mig?" gråter jag och vänder mig om och tittar på mamma. "Okaasan, jag är bara 15 år! Jag vill inte sluta sådär. Det här är för mycket! Gud är för orrätvis." gråter jag och tar hennes händer. Hon nickar med tårar och håller om mina händer "Yohio, jag är ledsen" säger hon ledsamt och håller om mig, jag gråter på hennes axel och kramar henne. "Yohio, jag kan inget göra" säger hon ledsamt med tårar som rinner. "Jag är så ledsen Yohio" gråter hon. Jag gråter mer och kramar henne. 

Jag vaknar lite sent nästa dag men hinner byta om och packar mina saker och kommer iväg till skolan. 

Vyn jag ser nu är samma som igår. Gatan jag går på är fortfarande den samma. Men min värld har förrendrats. Jag kan verkligen inte le samma leende igen. 

Jag märker sen när jag kommit en bra bit att jag helt plötsligt snubblar till men får tillbaka balansen och jag står och tittar upp mot himlen. 

Den som jag var fram tills igår, kommer aldrig att visa sig igen. 

Shioka's perspektiv

Jag sitter med doktorn och pratar om Yohio's sjukdom. 

"Jag tycker att Yohio tog nyheten om sjukdomen bättre än vad vi förväntade oss att han skulle göra. Men det är nu den riktiga smärtan börjar. Yohio-san kommer att sakta, men säkert tappa kontrollen över sin kropp från och med nu. Sakar han kan göra nu kommer sakta att tas ifrån hans kontroll. Om du kan, snälla be honom att komma till sjukhuset så fort som möjligt. Vi måste vara säkra på att medecinen och att rehabilitets övningarna fungerar så bra som möjligt. Snälla tänk på saken" säger han och tittar på mig. Jag suckar och nickar och tittar ner. 

Yohio's perspektiv

Jag sitter hemma och skriver i min dagbok "Kommer det vara såhär varje dag? Att jag kommer sakta tappa förmågan att göra saker? Jag är rädd för morgondagen när jag blundar. När jag vaknar på morgonen, så kanske någon del av min kropp inte längre fungerar. Jag är rädd för tiden." Mer hinner jag inte skriva innan jag börjar gråta med huvudet på skrivbordet. Jag somnar sen där. 

Nästa dag i skolan så står jag med Seike och mina kompisar och pratar. Seike har tydligen skaffat flickvän och de ska gå på fyrferkerierna som är den sista dagen innan sommarlovet. "Du då Yohio? Ska inte du och din flickvänn Mina gå?" frågar Seike och tittar på mig. Jag tittar på honom och skakar lite på huvudet och ser sen att Mina står vid dörren och ber mig komma. Jag går till henne "Jo jag undrade om du hade lust att gå på fyrverkerierna med mig?" frågar hon. Jag tittar på henne "Eh?" säger jag. "Och åh kan du också gå ut med mig den 7 Augusti?" frågar hon sen. "Det är min födelsedag då" lägger hon sen till. "Ja det skulle väl vara kul" ler jag. "Vad bra, vi ses då" ler hon och går iväg. Från ingenstans så kommer sen Seike och min kompis "Du skötte det bra Yohio" ler dem. Jag ler och skrattar. 

Sen på kvällen står jag och tar min medecin och tittar lite på burken "Yohio? Hände något i skolan?" frågar mamma mig medans hon viker tvätten. Jag går till henne och sätter mig på golvet bredvid henne "Idag, så frågade Mina mig om jag ville se fyrverkerierna med henne och så bjöd hon mig till något zoo den 7 Augusti då det är hennes födelsedag." säger jag och tittar på henne. "Åh vad kul" ler hon och tittar på henne. Jag nickar lite "Men jag funderar på hur jag ska tacka nej" säger jag och tittar på henne. "Va?" säger hon förvånat och tittar på mig. "Ja, för jag är ju sjuk. Eller hur?" säger jag och tittar på henne. Hon suckar och slutar vika tvätten "Det är ju konstigt, Yohio du sa ju att gud inte är rättvis mot dig, men det är du som inte är rättvis mot dig själv. Du går på gymnasiet! Du borde gå och se fyrvekerierna med någon du tycker om. Du vill väl också spendera tid med henne på sin födelsedag, eller hur? Alla skulle tycka det är normalt, eller hur? Om du ger upp på saker du kan göra bara för att du är sjuk, så skyll inte på gud...Yohio, du gör det mot dig själv. Du sa det förut, du måste göra ditt bästa. Yohio, du sa det till mig okaasan förut, eller hur?" säger hon och tittar på mig. Jag känner hur tårarna kommer och jag nickar sakta "Snälla hjälp mig göra mig fin när jag ska se på fyrverkerierna med Mina" ler jag och tittar på mamma. Hon ler och nickar "Jag vill också göra mig fin i håret" säger jag sen och ler. "Okej, jag ska göra dig fin och fixa ditt hår. Mina kommer bli överraskad" säger hon och ler. Jag ler och springer upp i mitt rum och ringar genast in datumet i min almenacka 

Jag såg min mamma's glada leende. Jag kommer fortsätta tro på mig själv, för att fortsätta kämpa. 

"Vad händer den dagen?" hör jag någon sen fråga och det är Ako som står bakom mig. "Va? Nej, inget" säger jag och tittar på henne. Hon ler och går iväg.

Ett tag senare så står mamma och hjälper mig göra mig fin inför fyrverkerierna ikväll.

"Stå still Yohio, annars går det inte" skrattar mamma och fixar mitt hår.

"mamma, jag kommer komma sent säger jag och försöker stå still. 

"okej, nu är jag klar" säger hon sen efter en stund. 

(ser ut som på bilden) 

"Okej jag går nu" ler jag och går mot dörren. Vad jag inte märker är att Ako också ska gå. När jag kommer fram så ser jag Mina stå en bit bort och jag går fram och hälsar "Konbawa (God kväll)" ler jag och hälsar. "Konbawa" ler hon och hälsar tillbaka. "Fin Kinomo" ler jag och pekar på hennes kinomo. "Det är ingen kinomo" skrattar hon. "Det är en yukata!" skrattar hon. "Åh förlåt, fin yukata" säger jag och rättar mig. "Det gör inget" ler hon "men tack i alla fall" ler hon. Jag ler "Ska vi gå?" ler jag och tar hennes hand hon ler och nickar och vi går omkring i stan. Det är många fina lycktor överallt och många fina raketer. En bit bort går Sakura men jag ser henne inte, jag och Mina pratar och har det jätte roligt och sen ska vi gå över bilvägen men väntar på att det ska bli grönt ljus. Efter en stund blir det grönt och Mina ler och tar min hand "Kom så går vi" ler hon och börjar gå. Jag ler och ska gå men känner hur min balans försvinner och jag vinglar fram och tillbaka innan jag ramlar mot marken och slår huvudet i marken, det börjar blöda från mitt huvud och alla stirrar skräckslaget på mig. "Ikeuchi!" skriker Mina och springer mot mig. "Ikeuchi!" skriker hon igen och lägger mitt huvud på sina knän. Jag ligger och gråter och försöker andas sen hör jag min syster Ako komma springandes "Yohio-san!" skriker hon och sätter sig bredvid mig och tar min hand. 

Jag hamnar sen på sjukhus och ligger i sängen med ett förband på huvudet där såret och jag ligger och vilar men hör ändå vad mina föräldrar pratar lite om med doktorn.

"Även om han har förlorat en hel del blod så är såret inte så farligt" säger doktorn och tittar på dem. "Vi tog också en röntgen för säkerhets skull men kunde inte se något allvarligt" säger han sen och tittar på dem.

"Den här sjukdomen är olika för alla som har den, symptomerna är också väldigt olika för alla" säger han och tittar på dem. "I Yohio's fall så är prossesen väldigt snabb, det är bäst om vi hittar någon medecin och hjälpmedel väldigt snabbt. Såklart så borde vi använda sommarlovet och alla andra lov och ha kvar honom här på sjukhuset" säger han sen och tittar på dem. Mamma och pappa tittar på varandra och sen på doktorn "kommer det att bromsa sjukdomen?" frågar pappa och tittar på doktorn. "Effekterna är olika för alla, så om vi inte provar detta så kan jag inte svara på din fråga" säger han och tittar på pappa. 

Jag vaknar nästa morgon och ser hur doktorn står bredvid mig med mamma och berättar om vad dem har bestämt och berättar att jag måste stanna på sjukhuset över sommaren och alla lov för behandlingar med medecin och göra övningar för att kunna kontrollera mina rörelser. Jag bara tittar på dem *Va? Jag vill väl inte vara här hela tiden* tänker jag surt men säger inget. Jag ser en annan man i vit rock stå bredvid doktorn och han sätter sig bredvid mig "Hej, jag heter Tanabe. Det är jag som kommer hjälpa dig med alla övningar du ska göra. Låt oss jobba bra tillsammans" ler han och sträcker fram sin hand. Jag tittar på den och skakar sen hand med honom. "Snälla, visa oss din vägledning" ler mamma och bugar. 

Efter en stund så går mamma till jobbet och jag tittar efter henne när hon går ut. Jag suckar och tittar ut igenom fönstret *Så jag kommer bli helt ensam här?* tänker jag och suckar mer. Sen efter ett tag så knackar det på dörren och jag ser hur Seike och mina kompisar kommer in för att se hur jag mår. Dem har massa pressenter med sig. Blommor, böcker jag länge har velat läsa och massa andra saker. "Tack, ni är för snälla" ler jag och kramar dem. Dem stannar ett par timmar sen går dem hem. Mamma kommer sen på kvällen med Rika och fixar med kläder och sånt hemifrån och har blandannat med sig ett armband som Mina hade gett mig. Jag tar på mig det och tittar på det sen somnar jag och vaknar nästa dag och ska göra massa övningar. Tanabe tar med mig till ett träningsrum där massa andra personer är och tränar. En del är väldigt svaga medans andra är lite mer pigga. Vi går till en träningsmatta "Jag vill att du gör såhär" säger han och sätter sig på den. Han sätter sig på knä "Jag vill att du sätter dig på knä med händerna i marken och sträcker ut vänster ben och höger arm och håller så i 4 sekunder. Sen byter du till höger ben och vänster arm. Okej?" säger han och tittar på mig. Jag nickar och sätter mig ner och gör som han visade mig "1,2,3,4. Bra! och så nästa" säger han och ler. Jag nickar och byter ben och arm. "1,2,3,4. Bra!" ler han och så håller vi på så ett tag. Sen kommer Ama och besöker mig "Ama? Vad gör du här?" säger jag och ställer mig upp. "Jag ville bara se hur du mådde." ler hon. "Jag mår bra" ler jag. Men sen suckar jag "Men jag ska vara här över hela sommaren och på alla lov så jag kan tyvärr inte komma den 7 Augusti. Förlåt" säger jag ledsamt. "Har du en dejt?" säger min doktor och tittar på mig. Jag nickar och ser hur han och Tanabe pratar ihop sig "Du får gå, det skadar inte att ha lite kul" ler dem. "Verkligen? Tack Sensei" ler jag och kramar Mina. "Och Mina det här är min doktor Mizou och min tränare Tanabe" säger jag och pressenterar dem för varandra. Dem hälsar på varandra och sen återgår jag till träningen och alla tester och dem märker att enda sen jag fick veta att jag får träffa Mina så har jag blivit starkare. "det sägs ju att kärleken är det starkaste som finns så allt du behövde var lite kärlek" ler Tanabe och tittar på mig. Jag ler lite och fortsätter träna fast det är svårt och jag blir utmattad fort. 

Tiden går snabbt och det är den 7 Augusti och jag klär mig fint och springer bort till zoot och väntar ivrigt på att Mina ska komma. Men hon kommer aldrig och det börjar regna "Vart är hon?" säger jag och håller paketet hon skulle få, jag suckar och ska gå ner för trappan men det är halt och jag halkar och någon springer in i mig och jag faller till marken och tappar paketet. Jag tar upp det och håller i det och tittar ner ledsamt sen känner jag hur regnet slutar och jag tittar upp och ser ett parapply. Jag vänder mig om och ser Sakura och tittar på henne "Varför står du här i regnet som en idiot?" säger hon och tittar på mig. "Jag kommer inte bry mig, om du blir förkyld och måste stanna längre på sjukhuset" säger hon och tittar på mig. Jag tittar på henne men säger inget "Men den där tjejen....hon kommer inte" säger hon sen och tittar på mig. "Va?" säger jag förvånat och tittar på henne. "Tydligen så kom något imellan och hon ringde precis till sjukhuset och berättade det för din doktor" säger hon och tittar på mig. "Sakura, kom du till mig för att berätta det?" frågar jag och tittar på henne. Hon tittar bort och säger sen "Såg du pingvinera?" "Va?" säger jag och skrattar lite tyst. "Då kom du rätt, det där är kung pingvinen" säger hon sen. "Jag har hört att paret som tar hand om ungarna kommer alltid vara ärliga mot varandra" säger hon sen och tittar på dem. "När pingving pappan kläcker äggen, så letar honan efter föda. Under den här tiden, hur hungrig än pingving pappan är, eller hur kallt det en är så stannar han hos ungarna och väntar på att honan ska komma tillbaka. Djur föräldrar är väldigt bra." säger hon sen och tittar på dem. Jag nickar lite och tittar sen på dem "Tack, för att du kom till mig." säger jag och ler lite. "Det var så lite" ler hon och tittar på mig. "Faktiskt, så visste jag nästan redan att hon aldrig skulle komma." säger jag och tittar på djuren. "Va?" säger hon och tittar på mig. "Det är faktiskt bättre om hon inte kommer." säger jag sen. "Vad pratar du om?" frågar hon och tittar undrande på mig. "Om mig....doktorn sa till mig att jag inte kommer kunna gå. And sakta så kommer mitt tal att försämras. Och jag kommer inte förstå vad folk säger. Och sen kommer jag inte kunna vakna upp när jag sover. Prata och äta, kommer att bli omöjligt." säger jag och tittar på henne "Sakura, du sa så förut?" säger jag sen och tittar på henne. "Att människan är girig och självisk. Kanske så är vi giriga, tvingar oss själva att sträva efter något. Det är inte riktikt bra eller hur?" säger jag och tittar på honom med tårar i ögonen sen vänder jag mig om. "Jag vill gå tillbaka i tiden. Jag vill skapa en tidsmaskin och åka tillbaka i tiden" säger jag sen och sätter mig ner och börjar gråta. 

I want to make a time machine and go back in time. 
If it wasent for this disease, not only I could enjoy falling in love but I also wouldn't have to rely on anyone and live by myself. 

Så det var del 4 av One Litre of Tears :)

Hoppas ni gillar den <3

//Jonna

Konnichiwa!

Här kommer en liten scen/del ur avsnitt 4 ur One Litre of Tears.

Avsnittet heter Futari no kodoku/The Loneliness of Two.

(Det här är en scen mitt i novellen så det är inte början)

Det är fyrverkerier ikväll i stan och jag ville inte gå först. Men mamma övertygade mig och jag ska gå med Mina.

Jag gick till mitt rum och tog fina kläder, fixade håret och sminket sen gick jag till stan. 

(ser ut som på bilden)

Jag ser Mina och går fram till henne. "Konbawa (god kväll)" ler jag.

"Konbawa" ler hon och hälsar. Vi går omkring i stan och det är fina lyktor överallt, vad jag inte vet är att min syster Ako är där och Sakura. Vi går mot en bilväg och väntar på att det ska bli grönt. Efter en stund blir det grönt och hon ler och tar min hand "Kom så går vi" ler hon och börjar gå. Jag ler och ska gå men sen känner jag hur min balans försvinner och jag kan inte gå. Jag vinglar fram och tillbaka innan jag ramlar framåt och slår huvudet i bilvägen, jag börjar blöda från huvudet. Alla står och stirrar skräckslaget på mig. "Ikeuchi!" skriker Mina och springer fram till mig. "Ikeuchi!" skriker hon igen och lägger mitt huvud i sitt knä. "Yohio-san!" skriker min syster Ako och springer fram till mig och sätter sig bredvid mig. Jag hamnar sen på sjukhus och min syster Ako sitter utanför och väntar på mig. 

Jag ligger i en säng med ett förband på huvudet där såret är. 

"Även om han har förlorat en hel del blod så är såret inte så farligt" säger doktorn och tittar på mina föräldrar. 

"Vi tog också en röntgen för säkerhets skull och vi kunde inte hitta något" säger han sen. 

Jag ligger och vilar men jag hör ändå allt dem säger. 

"Den här sjukdomen är olika för alla" säger doktorn och tittar på dem.

"symptomerna är också vädligt olika" säger han sen.

"I Yohio's fall så är prossesen väldigt snabb, det är bäst om vi hittar medecin och hjälpmedel väldigt snabbt. Såklart, så borde vi använda sommaren och lov och låta honom stanna här på sjukhuset" säger han sen. 

Mamma tittar på honom och sen på pappa. "Kommer det att bromsa sjukdomen?" frågar pappa och tittar på honom.

"Effekterna är olika för alla, om vi inte prövar det här så kan jag tyvärr inte svara på din fråga" säger han och tittar på pappa. 

Jag vaknar nästa dag och ser hur doktorn står med mamma bredvid mig och berättar vad dem har bestämt.

"Du måste stanna här så vi kan hitta den bästa medecinen för dig och ett bra hjälpmedel. Så det är väldigt viktigt" säger doktorn och ler. Jag bara tittar på honom *Vadå? Jag vill väl inte vara här hela tiden* tänker jag surt. Sen ser jag en annan kille i vit rock bredvid honom och han sätter sig bredvid mig. "Hej, Jag är Tanabe. Det är jag som kommer hjälpa dig med alla övningar du ska göra. Låt oss jobba bra tillsamans" ler han och sträcker fram sin hand. Jag tittar på den och skakar sen hand med honom. "Snälla ge oss din vägledning" ler mamma och tittar på honom.

Så det var en liten del ur vad som kommer i del 4 :)

Hoppas ni kommer gilla del 4^^ 

//Jonna

Konnichiwa! :D

Här kommer en liten uppdatering om vad som kommer hända på bloggen nu framöver :)

Jo jag och Elwira ska va i helgen (Maybe....) 

Och då kommer vi nog skriva på våran novell One Litre Of Tears :)

Vi vet inte hur många avsnitt det blir, kanske 2 eller 3 som sist med tanke på att vi bloggar/skriver novellen så sällan  XD

Sen blir det väl också någon Yohio uppdatering någon gång när han ska göra något kul på tv eller så :)

Här är en bild jag gjort till novellen One Litre of Tears :)

Jag hoppas ni tycker om våran novell (även fast vi skriver den så sällan XD) 

Nae nu ska jag sticka till lektionen så ses snart! :)

Sayonara, Mata nee! <3

//Jonna

Konnichiwa! 

Jo jag och KawaiiElwira har en liten fråga till er läsare :)

Jo vi undrar om ni skulle vilja ha en Yaoi novell?

För er som inte vet vad Yaoi är så är det en kärlek saga fast med killar :)

Det är VÄLDIGT populärt bland japanska tjejer 

Alltså då menar jag typ en kärleks historia om t.ex Yohio & Seike eller Hizaki & Yohio

Förstår ni nu? 

Här gör/ger Yohio Fanservice i japan med DuelJewel's bassist Natsuki^^

VI tänker inte överdirva med våran Yaoi som andra kan göra :P

Här är ett exempel på en Yaoi ^^

Det är med YOHIO & Seike 

http://www.quotev.com/story/2795862/There-Is-No-Escape/1/

Det är typ så vi kommer skriva (Om ni nu vill ha en Yaoi historia) 

Det är upp till er :)

Kommentera gärna detta inlägg om vad ni tycker om vår idéa :)

Nu ska jag ner och dricka tea så vi ses i nästa inlägg :)

Mata nee 

//Jonna