Konnichiwa! 

Här kommer avsnitt 10 av One Litre of Tears

Avsnittet heter Rabureta. Love Letter

Det har gått ett tag nu och jag är hos doktorn på återbesök för sjukdomen. 

"God eftermidag, Mizuno-sensei" säger jag ganska så ostadigt och ler och tittar på doktorn.

"God eftermidag Yohio-chan" ler han och tittar på mig. "Öva nu på orden" säger han och tittar på mig. Jag nickar "Pa Ta Ka, Pa Ta Ka, Pa  Ta Ka, Pa Ta Ka" säger jag ganska så ostadigt och tittar på honom. Han nickar och skriver ner lite på ett papper sen tittar han på mig "Säg nu meningen som vi alltid övar på" säger han och tittar på mig. Jag nickar och tittar på honom "Ruri och Harry låser båda starkt" säger jag ganska ostadigt. Han nickar "Ta nu ett djupt andetag och gör ett långt Ah ljud" säger han och tittar på mig. Jag nickar och tar ett djupt andetag men får bara först ut luft "Ah.." säger jag men det blir sen bara krasligt och tillslut hostar jag. Han suckar och skriver ner det, sen går jag till Tanabe för att träna på att gå. Jag byter om till tränigskläder och får hjälp in i träningsrummet. Men jag behöver 2 gärnstänger bredvid mig som jag kan greppa tag i ifall jag skulle ramla. Jag går en bit men ramlar sen in i ena stängen men drar mig sakta upp och fortsätter gå. 

Mizuno's (doktorn) Perspektiv

Jag suckar och tittar på hans föräldrar "Problemet med att få fram och säga höga toner har växt snabbare, det är svårt för luften att komma igenom halsen. Hans stämband jobbar inte så bra, men när han pratar så blir hans tal ett andetag istället" säger jag och suckar. "Ja" säger hans mamma och nickar långsamt. Jag suckar "Var mer uppmärksamma när han äter, om han inte kan ta tag i saker när han går så kommer han få svårare att gå och han kan ramla." säger jag sen och tittar på dem. "Med tanke på hur läget är nu, så tycker jag att efter hans examen på handikapps skolan så kommer det bli svårare för Yohio-chan med att få jobb eller något inom någon kariär." säger jag sen och tittar ledsamt på dem. "Men snälla låt honom inte tvinga sig själv ut bland folk, istället, låt honom stanna hemma där hans familj kan se efter honom. Och där han kan öva på sina rehabilitets övningar" säger jag och tittar alvarligt och oroligt på dem. Dem nickar långsamt "Faktiskt, så känner vi oss mer lättade om det är så" säger hans pappa och nickar. "Ja" säger hans mamma tyst och nickar men verkar inte så glad. 

Yohio's Perspektiv

Nu har det gått 2 år och jag är 18 och jag har slutat skolan och ska ta examen, men att ta examen här var inte som jag trodde innnan jag blev sjuk. Och jag ska äntligen få komma hem. 

(ser ut som på bilden)

"Yohio-chan" hör jag en röst säga och det är min lärare Madoka och Takano som kommer mot mig och ger mig en bukett blommor. "Grattis till examen" ler hon och lägger dem på mitt knä. "Grattis" ler Takano."Tack så mycket" säger jag ganska ostadigt och ler. "Madoka-sensei och Takano-san, tack för att ni tog hand om Yohio" säger mamma och ler och bugar sen. Dem ler och bugar tillbaka sen sätter sig Madoka på huk framför mig och ler "Genom de här 2 åren, så har du kämpat på så hårt. Om du stöter på några hinder i framtiden, så kom bara ihåg hur det var här på skolan" säger hon och ler. "Okej" säger jag ganska ostadigt och ler. Hon ler och nickar och sen sätter sig Takano på huk bredvid henne och tittar på mig "Yohio-nee kommer ju inte vara kvar här längre. Vi kommer sakna dig" säger han sen ställer dem sig upp och han tittar på mina föräldrar "Jag hämtar alltid styrka från Yohio's texter." säger jag och pekar på de färglada papprerna på väggen med text på och går till dem. "Det gör inte bara eleverna utan vi vuxna också" säger han sen. Han tittar på en text och läser upp den " Den andra sidan av lidande. Ikeuchi Yohio. Om vi kan känna smärta, på andra sidan så väntar en regnbåge av glädje på oss" läser han. Sen ställer sig Madoka vid en annan "Steg för steg. Ikeuchi Yohio. Om vi kan övervinna smärtan, jag kommer inte vara otålig, jag kommer inte vara girig, jag kommer inte ge upp. För alla tar saker och ting steg för steg." läser hon och ler. Mina föräldrar står och lyssnar med tårar i ögonen och jag sitter och tittar på texterna jag skrivit. 

Oavsett hur litet ärendet är, så vill jag bli en nyttig person för andra. 

18 år, folk har nu antingen börjat plugga eller skaffat jobb. Alla börjar närma sig sina drömjobb, men jag....

Vi går mot bilen men medans mamma och pappa packar in mina grejer i bilen så stannar jag och vänder om rullstolen och tittar en sista gång på skola som jag har bott i under 2 år. 

"Men, jag undrar om jag har någonstans att komma till?" säger jag lite ostadigt och tittar på skolan. Mamma tittar på mig och vi åker hem "Så ja, ta det lugnt" säger pappa och hjälper mig att gå in i matrummet. "VI är hemma!" ropar han sen och mina syskon kommer springandes på en gång. "Välkommen hem Yohio-nee!" säger mina syskon glatt i kör. "Jag är hemma nu" säger jag ganska ostadigt och ler och lutar mig mot pappa som stöd. "Det här är ditt nya rum" ler Hiroki och skjuter upp en dörr som är vid matrummet. Mina syskon springer in "Här är det" ler pappa och hjälper mig in. Jag ler och tittar mig omkring i det nya rummet och pappa sätter mig ner på sängen som står mitt i rummet under fönstret. "Visst är gardinerna söta? Jag köpte och valde dem" ler Ako och håller lite i de ljusblåa gardinerna. "De är söta" ler jag. "Och jag valde täcket" ler Hiroki och pekar på det turkosa täcket och sen på sig själv. Jag ler och nickar "Och jag valde nallen" ler Rika och hämtar en nalle och räcker den till mig. "Tack" säger jag lite ostadigt och ler. "Och jag, och jag! Jag valde kalendern" säger pappa och pekar på en kalender på väggen. "Är du bara bra på att välja kalendrar?" säger Ako och tittar på honom. "Eh va?" säger pappa och tittar på henne. "De här sakerna är köpta och valda till dig Yohio, för vi alla har sett fram imot den här dagen så länge" säger mamma och ler och tittar på mig. Jag ler och sen ställer sig mamma bredvid mig "Gillar du det?" ler hon. Jag ler och nickar "Från och med nu, så kommer vi i familjen att alltid finnas vid din sida. Du kommer inte behöva oroa dig över något längre" säger hon och ler. Jag ler och nickar "Jag förstår" säger jag lite ostadigt och ler. 

Känslorna från alla kommer stanna djupt inne i mitt hjärta. Men mamma, jag vill inte vara på ett ställe där jag känner mig obekväm. Från och med nu, så tänker jag på hur jag ska fortsätta leva. Skriver jag ner i min dagbok senare på kvällen. Jag suckar och tittar på texten. 

Senare på eftermiddagen står jag och gör rehabilitets övningar och jag märker att jag har mycket svårare att gå och stå ordentligt. Jag sitter sen och övar på att prata men jag har svårt med det med. "Ro, Ra, Ka, Ka, Ka" säger jag ostadigt. Men, det här är min kropp, så jag får inte ge upp. 

Några dagar senare är jag på sjukhuset igen hos Tanabe och övar på att gå och jag släpar mig långsamt fram med tunga kliv med hjälp av gärnstängerna på sidorna av mig. Jag är påväg att tappa fotfästet men lyckas hålla mig kvar. Jag är 18 år, Jag vet att det även kommer finnas en framtid för mig. 

Några dagar senare sitter vi hemma och firar med mina kompisar. "Sakura-chan, grattis till att du kom in på medicin skolan" ler mamma och tittar på henne från andra bordet. "Grattis" ler mina kompisar. "Tack så mycket" ler hon. "Grattis" säger jag lite ostadigt och ler och tittar på henne. Hon ler och tittar på mig "Tack så mycket" säger hon och ler. "Men hur gick det för er då?" ler mamma och tittar på Ray och Seike. "Vi kom in på samma musikskola" ler Seike och äter. "Jag ska bli veterinär så jag ska gå på Hokkaido universitetet" säger Kaori sen. "Hokkaido? Det är ju inte illa" säger pappa imponerat. Sen tittar han på Jomei "Du då?" säger han. Jomei tittar på oss "Jag sökte till 8 platser, men kom inte in på något" säger han. "Du kommer lyckas, fortsätter så" säger pappa och kramar honom och dunkar honom lätt på ryggen. Sen tittar Seike på Kaori "Hey, får vi hänga med till Hokkaido och besöka skolan?" säger han nyfiket. "Visst alla får hänga på" ler han sen tittar Ray på mig. "Yohio-nee, du kan också hänga med va?" säger han och ler. Jag tittar på honom "Men..." hinner jag säga lite ostadigt. "Oroa dig inte, vi kommer ta bra hand om dig." säger han och ler. "Han får följa med va?" säger Seike och tittar på mina föräldrar. "Visst, tack för att ni vill ha med honom" ler mamma och nickar. "Då är det bestämt, när åker vi?" ler Ray och dem börjar prata. Jag tittar lite på dem och ler lite. 

Efter någon månad så tar Sakura mig till sin skola och visar mig runt, och vi har varit ihop i några månader nu. "Det här är medicinska avdelningen" säger hon och visar mig runt. Jag nickar och tittar mig omkring "Här är det den mesta av undersökningar av medicin och sånt görs" säger hon. "Verkligen?" säger jag ganska ostadigt och tittar långsamt upp mot henne. "Och där har du biblioteket" säger hon och pekar på en byggnad. Jag tittar sakta mot den "Vill du låna en bok, så säg bara till mig" ler hon. "Tack" säger jag ganska ostadigt och ler. Sen kommer några av hennes kompisar "Du, Sakura" säger dem och tittar på henne sen ser dem mig och tittar på mig "Vi ses!" säger dem sen och går. Sakura tittar konstigt efter dem och sen på mig men fortsätter gå. Jag tittar ner sen tittar jag mig omkring och ser många par som går glatt bredvid varandra, en del håller hand och många går nära. "Jag undrar varför människor kan gå" säger jag ganska ostadigt. Sakura tittar på mig och stannar "Va?" säger hon undrande. "Människor tänker inte riktigt på, det de kan göra fast de går." säger jag ganska ostadigt. "Jag undrar" säger hon. Jag tittar sen sakta upp på henne "För att när par går med varandra så tänker de på framtiden eller hur?" säger jag ganska ostadigt. Hon tittar på mig men säger inget. 

Sakura's skola är på sjukhuset jag är på, då hon läser till läkare. Så senare skjutsar hon mig till Tanabe så jag kan göra mina övningar. Jag ligger ner på en träningsmadrass och ska sälla mig upp. Det är inte så lätt för en frisk person så är handen och fingrarna som de ska men för en person med min sjukdom så böjs fingrarna av sig själva och fastnar i det läget. Det är därför jag inte kan greppa tag om saker och ting. Jag reser mig sakta upp och kommer upp på alla fyra, och Sakura står och tittar på vid dörröppningen. 

Sakura's Perspektiv

Jag står och tittar på medans Yohio gör sina övningar och efter en stund kommer hans doktor och ställer sig bredvid mig "Du ska studera till läkare" ler han. Jag nickar "Varför ville du det?" frågar han sen. "Jag vill hjälpa andra, fast jag trodde att jag ljög för mig själv" säger jag men sen tittar jag på Yohio när han sakta reser sig upp på alla fyra. "Det är pågrund av honom som jag känner så" säger jag. Doktorn tittar också på Yohio och nickar "Samma här" säger han och ler lite. "Jag känner att jag vill fortsätta kämpa när jag ser honom" säger han och tittar på Yohio när han långsamt drar sig upp med hjälp av bänken framför honom. "Han är skället till att jag fortsätter kämpa, vad som än händer" säger han sen. Jag nickar sakta och tittar på Yohio. 

Shioka's Perspektiv

"Jag är hemma" ropar jag glatt och springer in från jobbet. "Hej, vart är Yohio?" säger Mizou och jobbar i köket. "Jag ska hämta honom nu" ler jag och springer in på hans rum för att hämta en grej men då ramlar hans dagbok ner på golvet och jag tar upp den. Jag läser då på sidan som är uppe och jag stirrar på texten. "Men mamma, vad jag vill ha är inte en bekväm plats att va på. Från och med nu, så tänker jag på hur jag ska fortsätta leva." läser jag och stirrar på texten. "Vad hände?" säger Mizou och går till mig. Jag vänder mig om och tittar på honom "Jag tror, att jag kanske inte vet något" säger jag. Han tittar förvånat på mig och jag lägger dagboken på bordet och går och hämtar Yohio på sjukhuset. "Yohio" ler jag och går mot honom.

Yohio's Perspektiv

Jag sitter på en bänk och vilar efter all träning och ser sen mamma komma gående mot mig. "Vad säger du? Ska vi gå hem nu?" ler hon och lägger sin hand på min axel. "Mamma?" säger jag ganska ostadigt och tittar på henne. "Jag vill stanna på sjukhust" säger jag ganska ostadigt och tittar på henne. "Va?" säger hon förvånat och tittar på mig. Jag tittar sen på doktorn med tårar i ögonen "Sensei, snälla låt mig stanna på sjukuset" säger jag ganska ostadigt. "Varför vill du stanna här helt plötsligt?" säger han förvånat och tittar på mig. "Jag vill inte göra rehabilitets övningar bara 2 gånger i veckan." säger jag ganska ostadigt. "Om det fortsätter såhär, så kanske jag inte kan gå längre." säger jag ganska ostadigt och tittar ledsamt på dem. "Jag vill inte ge upp på att gå helt själv" säger jag sen ledsamt och ostadigt. En sjuksköterska visar sen oss in till ett rum "När ni är här så använd det här rummet" ler hon och öppnar dörren. Mamma nickar och jag styr in rullstolen i rummet och tittar mig omkring. 

Shioka's Perspektiv

Jag sitter på jobbet och skriver på datorn när en man kommer mot mig och vi börjar prata "Jo, jag skriver böcker om människor som har en sjukdom och deras familjer" säger han och tar fram en liten bok och ger den till mig. "Jag går och besöker alla hälso ställen det är därför jag är här nu" säger han och tittar på mig. Jag nickar och ler "Den boken är gjord för olika familjer så de kan meddela sig om deras nyheter." säger han och tittar på mig. Jag nickar sakta "Och Åh, jag har något jag vill fråga Yohio om" säger han sen och ler. "Av Yohio-nee?" säger jag och tittar förvånat på honom. "Om jag får så vill jag gärna publicera hans dikter i den här boken som han skrev när han gick på handikapps skolan" säger han och tittar på mig. Jag ler och tittar på honom "Jag tror att han kommer bil jätteglad när han får höra det här" ler jag. Jag tar sen upp boken och det står "Bron" på den. 

Jag går sen till skolan och får syn på Sakura's pappa och han är doktor och jobbar på sjukhuset. Han tittar på mig och tar ut mig på en promenad runt sjukhuset "Hur mår Yohio-san?" säger han och tittar på mig. "Att gå har blivit svårare för honom än vad det var förut. Han kämpar på med rehabilitets övningarna, men det verkar inte hjälpa" säger jag och suckar. "Jag förstår" säger han och nickar. "Han sa att han ville hjälpa andra människor, men han behöver hjälp av människor varjedag så det kommer bli svårt" säger jag och tittar på honom.

Yohio's Perspektiv

Sakura kommer in i mitt rum och ger mig en kruka med fina blommor. "Till dig" säger hon och ler. Jag ler och håller i krukan "De är fina" ler jag. "Så, en kruka med blommor till en sjuk person?" säger jag ganska ostadigt och tittar på henne. "Ja, för att de var fina." säger hon och ler. Jag ler och tittar på honom. 

Shioka's Perspektiv

"Men, tiden som han spenderar med Skura är hans enda mentala stöd" säger jag och tittar på honom. "Nej, ni måste tacka honom med. Tack vare Yohio så har Sakura blivit en helt ny person." säger han och stannar och tittar på mig. "Sen hon nu har hittat ett mål, så har hon blivit mycket gladare. Men hon är fortfarande ett barn" säger han och tittar på mig. "Hon är bara 18 år, hon har inte gått igenom mycket. Hon vet inte ens sina begränsningar än" säger han och suckar. Jag nickar lite och tittar på honom "Ikeuchi-san, jag säger inte det här som en doktor, utan som en pappa." säger han och tittar på mig. "Jag tycker inte att Yohio och Sakura ska vara ihop längre" säger han och tittar på mig. Jag tittar förvånat på honom "En dag, när verkligheten av livet kommer, så kommer min dotter inte kunna stödja din son." säger han sen. "Och när den dagen kommer, den som kommer bli mest skadad. Den som kommer vara i mest smärta, är din son" säger han ledsamt och tittar på mig. "Jag tror inte det är bra för dem, att de fortsätter med att vara ihop" säger han och tittar på mig. Jag suckar ledsamt och tittar på honom.

Yohio's Perspektiv

"Blommor är fantastiska eller hur?" säger jag ganska ostadigt och tittar på plantan jag fick av Sakura. "Även när det regnar, och de blir genomdränkta. Så står de fortfarande kvar där, och får nya blommor" säger jag ganska ostadigt och ler. Sakura ler och tittar på mig "Jag vill också bli så stark" säger jag sen ganska ostadigt. Sen öppnas dörren och in kommer mamma "Hej" ler Sakura. "Hej och tack som alltid för att du kommer förbi" ler mamma och går sen fram till mig. "Yohio" ler hon och tar fram ett kort och håller den framför mig. Jag tar tag i kortet med skakande händer och håller i det och läser det. "Madoka-sensei's bröllop?" läser jag ganska ostadigt och tittar sen på mamma. "Yup, gör ditt bästa nu så de kan se dig frisk" ler hon. Jag ler och nickar sen tittar mamma på Sakura "Åh Sakura, du får också komma om du kan" ler hon. "Får jag komma?" säger hon förvånat. "Du måste inte komma om du inte kan" säger mamma och tittar på henne. "Såklart jag kommer" ler hon sen tittar hon på mig "Jag ska ha på mig min finaste klänning" ler hon. Jag ler och tittar på henne.

Det går ett par veckor och jag sitter på sjukhustaket och tittar på himlen och delfinsmycket som jag fick av Sakura har jag satt runt spaken på min rullstol.

(ser ut som på bilden)

Sen tittar jag ner och får syn på Sakura med hennes vänner jag ler lite och tittar på dem. Jag sitter där ett bra tag sen styr jag tillbaka in i rummet och sätter mig sakta på sängen och tittar ut igenom fönstret och sen på blomman. Jag känner sen hur jag måste på toan, jag vänder mig långsamt om i sängen för att nå ner till golvet. Jag får ner fötterna på tofflorna och får på mig dem och lutar mit mot bordet på sängen för att sen ta tag i spaken på rullstolen för att sätta mig ner i den men jag ramlar ner på golvet. Sakura öppnar sen dörren "Hej" ler hon men ser mig sen ligga ner på golvet. Jag sätter mig upp "Vad hände?" säger hon oroligt och är påväg att gå mot mig. "Kom inte hit" säger jag ganska ostadigt. "Vad är det?" säger hon oroligt och går mot mig. "Kom inte hit!" säger jag ledsamt och ganska ostadigt. Hon stannar men står så pass nära så hon ser att jag kissat på mig. "Varför?...." säger jag ostadigt och börjar gråta och tittar ner. Sen kommer mamma och Ako "Yohio" ler hon och ser sen att jag sitter på golvet och gråter. "Vad hände?" frågar hon oroligt och går in men får sen syn på vad som hänt. Jag gråter och skäms så himla mycket och tittar ner. "Sakura-chan, snälla gå ut en stund" säger hon och tittar på henne. "Men..." säger hon oroligt och pekar på mig. "Det är lugnt, vi fixar det så snälla gå ut en stund" säger hon och tittar på Sakura. Hon suckar och tittar en sista gång på mig men går sen ut. Mamma går till mig och sätter sig vid mig och stryker mig över armarna "Det är okej, det är okej." säger hon och stryker mig över armarna. Hon tittar sen på Ako "Ako, gå och hämta en hink" säger hon. Hon nickar och springer ut. "Yohio, låt oss byta kläder" säger hon och försöker hålla om mig. Jag skakar på huvudet och försöker slita mig loss från henne och gråter mer. Hon håller om mig "Yohio, det här kommer gå bra så länge vi kommer på sätt att lösa det" säger hon och stryker mig över armarna. Jag skakar på huvudet och gråter "Även om du inte hinner till toan i tid, skulle det inte vara bättre om du går på bestämda tider?" säger hon och håller om mig. "Så vad sägs om var tredje timme?" säger hon och håller om mig. Jag gråter och tittar ner, hon ler och stryker mig över armarna "Du, om du inte byter om nu så kommer du bli förkyld" säger hon och stryker mig över armarna. "kom nu" säger hon och lägger min arm runt hennes nacke och ställer mig upp och hjälper mig till badrummet och tvättar av mig och byter kläder. Hon sätter mig sen på sängen och stryker mig över armen. Hon åker hem några timmar senare, jag ligger sen på kvällen och försöker somna men jag kan inte. Jag kliver sakta ur sängen och sätter mig långsamt i rullstolen och styr ut i korrodoren och sätter mig vid en av telefonerna och sätter långsamt i kortet och försöker slå numret hem men fingrarna är så böjda och jag är så långsam så jag slår fel hela tiden och jag kan inte trycka ordentligt. Jag suckar ledsamt *snälla fungera nu* tänker jag ledsamt med tårar i ögonen och försöker en tredje gång men lyckas inte. Jag lägger långsamt skakandes tillbaka telefonen och tittar ner och gråter. Efter ett tag så hör jag sen mammas röst och hon ser mig och springer till mig "Vad gör du här såhär sent? Du kommer bli förkyld." säger hon oroligt och lägger sin jacka på mina axlar. "kom nu, så skyndar vi oss tillbaka" säger hon. "Mamma" säger jag ganska ostadigt och tittar på henne. "Vad är det?" frågar hon oroligt och sätter sig på huk framför mig. "Jag kan inte sova" säger jag ganska ostadigt och tittar på henne ledsamt. "Jag är rädd för att blunda." säger jag ganska ostadigt och ledsamt och tittar på henne. "Jag ville ringa hem" säger jag sen ganska ostadigt och ledsamt. Hon nickar "Jag ringde flera gånger, jag ville höra din röst" säger jag ostadigt och får fler tårar i ögonen. Hon nickar och håller om mig "Men, jag kunde inte trycka på knapparna ordentligt." säger jag ostadigt och börjar gråta. Hon håller om mig och stryker mig över håret "Rädda mig mamma" gråter jag. Hon smekar mig över håret "Det finns inget kvar" gråter jag. "Sakerna jag kunde göra, finns inte kvar" säger jag ganska ostadigt och gråter. "Nu går vi tillbaka" säger hon och tar mig tillbaka till rummet. Hon skjutsar in mig på rummet och tänder lampan och tar fram alla mina dagböcker "Det är sannt att du har sjukdomen, det finns massa saker du inte kan göra eller hur?" säger hon. Jag tittar på henne med tårar "Att gå och att prata har blivit svårt. Du kan inte gå på universitet eller skaffa jobb som dina vänner" säger hon och tittar på mig. "Men...tror du verkligen, att du inte kan göra något längre?" säger hon och tittar på mig. "Yohio, titta på det här" säger hon och går till mina dagböcker. "Den här, den här och den här" säger hon och tar upp mina dagböcker. "Dina dagböcker som du skrev på varje dag, alla de är fyllda med ord som du har jobbat så hårt med att få ner på med en penna" säger hon och tittar på mig. Jag tittar på henne med tårar "Dina kompisar som är jämnåriga med dig, kan inte göra det här" säger hon och går mot mig med en av dagböckerna. "Men har inte du alltid kunnat fortsätta göra det här?" säger hon och tittar på mig. Jag tittar på henne med tårar och hon sätter sig på huk framför mig "Yohio, du har en hel del att skriva ner" säger hon och tittar på mig. Jag tittar på henne med tårar "Eller hur Yohio?" säger hon och ler lite. Jag nickar och ler lite och tar fram mina händer skakandes och håller om hennes händer. Hon ler lite och håller om mig och jag gråter. Jag sätter mig sen vid skrivbordet i rummet och skriver *Jag har saker att skriva ner* tänker jag och tittar sen sakta mot rullstolen och ser delfinsmycket. Jag suckar och får tårar i ögonen och går sakta och hämtar ett nytt skrivblock och öppnar det sakta med skakande händer och börjar skriva. 

Det går ett par veckor och det är dags för Madoka's bröllop. Jag klappar händerna lite och tittar glatt på när de går ner för trappan och hon kommer sen till mig. 

(ser ut som på bilden)

"Sensei är så fin" säger jag lite ostadigt och tittar på Madoka. Hon ler och tittar på mig och sätter sig på huk "Yohio-chan, det är så roligt att du kunde komma" ler hon och sträcker fram sin hand till mig. Jag tittar på den och tar sakta fram min hand skakandes och det tar ett tag innan jag får tag om hennes hand men jag lyckas tillslut och ler och skakar hand med hand med henne. "Snälla ha ett bra liv tillsammans, okej?" säger jag lite ostadigt och ler. "Tack" säger hon och ler och tittar på mig. Hon ler och går sen till de andra, pappa sätter sig på huk bredvid mig "Ska du ringa och fråga vart Sakura har tagit vägen?" säger han. "han har nog lektion" säger jag lite ostadigt. "Det är jag inte alls" hör jag en röst säga. Jag tittar upp och ser Sakura komma "Dissa mig inte" säger hon och skrattar lite. "Sa jag inte att jag skulle komma?" säger hon sen. "Du kom verkligen i din finaste klänning" säger jag lite ostadigt och ler. Hon ler "Jag lånade min systers" säger hon och ler. "Den passar dig inte" säger jag lite ostadigt och ler. "Håll tyst" säger hon och skrattar. "Tack för att du kom" ler mamma och tittar på henne. Sen tittar pappa på henne "Vad gör du? Klär du dig sådär? Försöker du bli snyggare än jag?" säger han. Mamma skrattar och drar tillbaka pappa "Var inte avundsjuk nu Mizou" skrattar hon. Jag skrattar och tittar på dem "Nu ska Madoka kasta buketten" ropar någon. Jag tittar på henne när hon kastar den och den landar i mitt knä. "Åh Yohio" ler mamma och tittar på mig. Jag tittar förvånat ner på den och alla står och klappar händer. Sakura ler och tittar på mig och senare går vi hem "Åh vilken underbar dag" ler mamma. "Men vi går och hämtar bilen" säger pappa och tittar på mig och Sakura. "Ta hand om Yohio nu" säger pappa och tittar på Sakura och de går sen iväg för att hämta bilen. "är inte det här underbart?" säger jag lite ostadigt och ler och tittar ner på buketten. "Det är så många fina blommor" säger jag sen lite ostadigt och ler. "Ja jag antar det" säger Sakura och ler lite. Jag stoppar sen ner handen i min handväska och tar upp ett brev och räcker det sakta skakandes mot henne. "Till dig Sakura-chan" säger jag lite ostadigt och ler. Hon tar imot det och tittar på det "Vad är det?" frågar hon. Jag ler lite "Hm?" säger hon förvånat och tittar på mig. Jag ler och skrattar lite "Ett kärleks brev" säger jag lite ostadigt och ler. "Åh verkligen?" ler hon och stoppar sen ner det i sin handväska. Hon tittar sen bort och upp på himlen och jag tittar på henne och ler lite sen tittar jag ner. 

Efter ett tag är jag tillbaka på sjukhuset med mamma och pappa och vi är i korridoren påväg mot mitt rum. "Visst var det ett fint bröllop?" ler mamma. "Madoka-sensei var verkligen fin" ler pappa och skjutsar mig i rullstolen. Jag ler och nickar och tittar på buketten men börjar sen hosta och tappar buketten på marken och jag får upp något i halsen. "Yohio!" säger mamma och pappa oroligt och sätter sig på båda sidorna av mig. Jag tittar på dem och håller ena handen för halsen och fortsätter hosta. "Ursäkta men vi behöver hjälp" ropar mamma oroligt och springer iväg en bit. Några sköterskor kommer och tar in mig i mitt rum och lägger mig på sängen. Det tar inte en lång stund innan min doktor kommer in och tittar på mig oroligt "Yohio-chan mår du bra?" säger han oroligt och lyssnar på mina lungor sen tittar han på en av sköterskorna. "Hämta aspiratorn" ropar han. Jag ligger på sängen och försöker få luft men det är något i halsen. "Yohio-chan, öppna munnen så stort du kan" säger han och tittar på mig. Jag öppnar munnen och han sticker in en liten slang i halsen på mig och börjar suga rent i halsen på mig. "Förbered IV" säger han till en annan läkare och fortsätter. 

Sakura's Perspektiv

Jag är påväg hem och kommer sen på brevet jag fick av Yohio. Jag tar upp det och börjar läsa. "Till Sakura-chan. Det finns en del saker jag inte kan säga till dig ansikte mot ansikte. Så jag skriver ett brev. Tack för att du alltid finns vid min sida. Tack för att du alltid uppmuntrar mig. Du kom på vad du ville göra, och jobbar nu mot din dröm. Och att se det gör mig glad. 

Yohio's Perspektiv

Efter några timmar så vaknar jag upp och tittar svagt omkring "Mamma" säger jag lite ostadigt och trött sen tittar jag på doktorn "Seinsei, jag..." säger jag lite ostadigt och trött. "Du kvävdes lite men det är ingen fara nu" säger han och tittar på mig. "Jag använde en aspirator för att ta bort vätskan. Så ligg bara ner och vila nu" säger han sen och tittar på mig. Jag tittar på dem men tittar långsamt bort med tårar och tänker på brevet jag gav till Sakura.

Sakura's Perspektiv

"Du kommer skaffa dig en hel del kunskap, och träffa många nya människor. Från och med nu, så kommer du leva vidare. Din framtid har mycket att erbjuda, men i mitt fall är det inte likadant. I framtiden som jag har kvar, hur ska jag gå igenom det? Så är det. Det är så mycket så är det. Det finns inget vi kan göra åt den skillnaden. Varjedag så kämpar jag imot mig själv. Jag är orolig och det är smärtsamt." 

Yohio's Perspektiv

En tår åker ner för min kind och de tittar oroligt på mig "Yohio-chan" säger mamma oroligt. "Har du ont?" frågar doktorn. "Jag avnände all min energi för att få ner så mycket känslor" säger jag ledsamt och lite ostadigt. "Jag skev ett brev, till Sakura-chan" säger jag lite ostadigt och ledsamt.

Sakura's Perspektiv

"Här är sanningen. Det är smärtsamt att vara med dig Sakura-chan. Att vilja göra det och att vilja göra något mer. Jag tror att om jag inte hade haft sjukdomen, då skulle jag kunna göra allt. När jag är med Sakura-chan, så får jag en dröm som aldrig kommer att bli sann. Såklart så är det inte ditt fel Sakura-chan. Men jag avundas dig, och tycker synd om mig själv. Det spelar ingen roll vad jag än gör, men med mitt nya jag så blir jag mer olycklig. Om det fortsätter såhär, så kommer jag inte ha kraft att fortsätta leva vidare. Tack för att du har gjort så mycket för mig. För att du säger att du älskar mig även fast jag är såhär nu, tack. Jag är ledsen att jag inte kan ge något tillbaka. Jag kan inte se dig mer." läser jag och tårarna rinner ner för mina kinder och jag tar fram kuveret och håller det upp och ner vid min hand och ner åker delfinsmycket jag köpte. 

Yohio's Perspektiv

Jag har tårar i ögonen och mamma tittar på mig. "Varför gjorde du så Yohio?" säger hon och tittar på mig. "Varför gav du upp på något som är så viktigt för dig?" säger hon sen och tittar på mig. Jag tittar på henne med tårar i ögonen "Mamma" säger jag ledsamt och lite ostadigt och tittar på henne. "Pappa" säger jag ledsamt och lite ostadigt och tittar på honom "Doktorn" säger jag ledsamt och lite ostadigt och tittar på honom. "Kommer jag. Kunna gifta mig någongång?" säger jag ledsamt och lite ostadigt med tårar i ögonen och tittar på dem. Dem tittar på mig sorgsett, jag tittar upp mot taket med tårar i ögonen. "Jag visste det" säger jag lite ostadigt med tårar i ögonen. "Yohio" säger mamma och tittar på mig. "Men, även om det är så. En dag, en dag när det kommer. Så vill jag sova, på en bedd med blommor." säger jag lite ostadigt och ler lite med tårar i ögonen. Mamma tittar på mig medans pappa står och gråter, tillstlut klarar han inte mer utan springer ut ur rummet gråtandes. Jag börjar sen gråta och mamma försöker trösta mig. "Yohio" säger hon med tårar i ögonen och försöker hålla mig still i sängen. Jag fortsätter gråta och tar bort hennes händer när hon försöker hålla mina händer. Doktorn suckar och tittar på oss, pappa står kvar utanför rummet och gråter medans mamma försöker lugna ner mig och jag skriker och gråter.

När jag tänker på det förflutna, så kommer tårarna. 

Reality is to cruel, to brutal.

I don't even have the right to dream. 

As I think about the feautre, the tears will come out again.

Så det var avsnitt 10 Rabureta. Love Letter

Det här är faktiskt näst sista avsnitt :'(

Nästa avsnitt heter Tooku he, namida no tsukita basho ni. Far Away, to the place where tears are exhausted.

Hoppas ni gilade avsnittet :)

Ses i nästa inlägg! 

//Jonna

Konnichiwa!

Här kommer en sneackpeack på avsnitt 10 i One Litre of Tears

Avsnittet heter Raburetá. Love Letter

(Det här är inte i början av avsnittet)

Det har nu gått 2 år och jag är 18. Jag har slutat skolan och tagit min examen, men att ta examen här var inte som jag trodde innan jag blev sjuk. Och jag ska äntligen komma hem nu. 

18 år, folk har nu antingen börjat studera eller skaffat jobb. Alla börjar nu närma sig sina drömjobb, men jag....

Vi går mot bilen men medans mamma och pappa packar in mina saker stannar jag rullstolen och tittar tillbaka på skolan som jag har bott på nu i 2 år.

"Men, jag undrar om jag har någonstans att komma till" säger jag lite ostadigt och tittar på skolan. Mamma tittar på mig och vi går hem, när jag kommer hem blir jag i stort sett attakerad av mina syskon som har längtat efter att jag ska komma hem. Och tydligen så har alla sparat pengar för att köpa grejer till mig och jag har fått ett eget rum precis bredvid matrumet då jag inte kan gå i trappor längre. "Ta det lugnt, gå försiktigt" säger pappa och hjälper mig gå in. "Vi är hemma nu!" ropar han sen och mina syskon kommer springandes. "Välkommen hem Yohio-nee" säger mina syskon glatt i kör. "Jag är hemma nu" säger jag ganska så ostadigt och ler. "Det här är ditt rum" säger Hiroki och skjuter upp dörren till mitt rum och alla mina syskon springer in. "Ta det lugnt" ler pappa och hjälper mig in. Jag ler och tittar mig omkring i mitt rum. I mitten står en säng med räcken på sidorna så jag enkelt kan ta mig upp. Ett skrivbord, ett sängbord bredvid sängen. Pappa ler och sätter mig ner på sängen och jag tittar mig omkring i mitt nya rum. "Visst är gardinerna fina? Jag valde dem" ler Ako och tittar på mig och håller lite i dem ljusblåa gardinerna. Jag ler och nickar "De är fina" säger jag och ler. "Och jag valde täcket" ler Hiroki och pekar på sig själv och sen på det turkosa täcket. "Och jag valde nallen" ler Rika och kommer med en nalle och ger den till mig. "Tack" säger jag lite ostadigt och ler. "Och jag! Och jag! Jag valde kalendern!" ler pappa och pekar på en kalender på väggen. "Är du bara bra på att välja kalendrar?" säger Ako och tittar på honom. "Eh va?" säger han och tittar på henne. "Allt som är här har vi köpt själva till dig Yohio, för alla har längtat så mycket efter att du ska komma hem" säger mamma och ler och tittar på mig. Sen går hon och ställer sig vid mig "Gillar du det?" säger hon och ler. Jag ler och nickar "Från och med nu så kommer din familj att alltid finnas vid din sida" säger hon och ler. "Du kommer inte behöva oroa dig över något mer" ler hon. "Jag förstår" säger jag ganska ostadigt och ler. 

"Känslan av att ha alla så djupt ner i mitt hjärta, men mamma. Jag vill inte finnas på ett ställe där jag känner mig obekväm. Från och med nu, så funderar jag på hur jag ska fortsätta leva." skriver jag ner i min dagbok sen när jag är själv i rummet. Jag suckar och tittar på texten. 

Senare på eftermiddagen för jag mina rehabilitets övningar, och jag har jättesvårt att stå upp. "Ro, ra, ka, ka, ka." jag kan inte prata ordentligt heller. Jag suckar *Sluta dumma sjukdom. Jag vill kunna prata ordentligt* tänker jag och suckar och försöker igen. 

Nästa dag är jag på sjukhuset igen och övar hos Tanabe. Men det här är min kropp så jag får inte ge upp på mig själv.

Jag har 2 gärnstänger på båda sidorna av mig så jag kan ta tag i något ifall jag inte orkar stå upp. Jag släppar mig sakta framåt och är påväg att ramla men jag lyckas hålla mig uppe. Jag är 18 år, och jag vet att det finns en framtid även för mig. 

Efter ett par timmar så ser jag mamma komma in "Yohio" ler hon och går till oss. Jag sitter på en bänk och vilar efter träningen och Tanabe och min doktor står vid mig. Mamma ler och ställer sig bredvid mig "Ska vi gå hem nu?" ler hon och lägger sin hand på min axel. Jag tittar sakta upp på henne "mamma" säger jag ganska ostadigt. "Jag vill stanna här på sjukhuset" säger jag ostadigt. "Va?" säger hon förvånat och tittar på mig. Jag tittar på doktorn "Sensei, snälla låt mig stanna här på sjukhuset" säger jag ostadigt och tittar på honom. "Varför vill du stanna här helt plöstligt?" frågar han och tittar på mig. "Jag vill inte göra rehabilets övningar, bara 2 gånger i veckan. Om det fortsätter såhär så kanske jag inte kan gå." säger jag ganska ledsamt och ostadigt. "Jag vill inte ge upp på att gå helt själv" säger jag ledsamt och lite ostadigt. 

Så det var en sneackpeack på avsnitt 10 Raburetá. Love Letter

Hoppas ni kommer gilla den :)

//Jonna

Konnichiwa!

Här kommer del 9 av One Litre of Tears och avsnittet heter Ima wo Iki, I Love Now

Hopppas ni gillar avsnittet :)

Jag och mamma är på sjukhuset och efter en stund så kommer Tanabe in "Det här är en elektrisk rullstol. Nå, låt oss öva med den lite" ler han. Jag ler och nickar och ställer mig sakta upp och sätter mig sakta ner i den nya rullstolen. Han kör ut mig till taket och stannar och fixar så att jag kan köra själv. "Tryck sakta spaken framåt" säger han och tittar på mig. "Okej" säger jag och trycker den sakta framåt och rullstolen rör sig framåt och jag kör runt lite och skrattar. "Hur känns det?" frågar Tanabe och tittar på mig. "Vinden är underbar" skrattar jag och ruskar på håret i vinden. 

(ser ut som på bilden)

Mamma ler och tittar på mig. Efter en stund så åker vi hem och Yohio sitter på sitt rum. 

Shioka's perspektiv

"Even om han sa att han vill gå själv när han kan, så verkar han gladare när han känner att kan röra sig mer fritt själv." ler jag och tittar på den nya rullstolen och tittar sen på Mizou. "Verkligen?" säger han och tittar mest ner. "Om vi tar med den till handikapps skolan, så tror jag att hans rörlighet kommer öka" säger jag och ler. "Mm" svarar Mizou och tittar på mig. "Men jag är fortfarande ororlig. Det är ju en internat skola trots allt" säger han och suckar. "Kommer han inte bli rädd av att få själv?" säger han och tittar på mig. "Det kommer gå bra, ja det kommer gå bra" säger jag och tittar på honom. "För det var hans egna beslut som han ville ta" säger jag sen och ler. "Om vi inte ler n'r vi lämnar av honom där. vad kan vi då göra?" säger jag sen och tittar på honom. "Jo det är ju sant" säger han sen och nickar. 

Mizou's perpsektiv

Jag har varit och handlat när jag är påväg hem ser jag Sakura cykla och jag tutar på henne "Hej!" ler jag. Hon stannar och tittar på mig "Du har slutat dina klubbaktiviteter och ska hem nu?" frågar jag. "Ja.." säger hon lite sakta och nickar. "Hoppa in" säger jag och viftar in i bilen. "Eh?" säger hon förvånat men hoppar in. Efter en stund kommer vi in och jag bär in varorna "Jag är hemma!" ropar jag. Och efter mig kommer Sakura med den stora rispåsen "Du kan lägga den där på bordet" säger jag och hon lägger den där. 

Yohio's Perspektiv

När jag kommer mot hallen ser jag Sakura "Sakura-chan?" säger jag förvånat och tittar på henne. "Det var din pappa" svarar hon. "Jag bad henne komma så hon kan smaka våran nya tofu med fisk smak" säger pappa. Jag ler och suckar och tittar på pappa sen tittar jag på Sakura "Det var länge sen" ler jag. Hon nickar och tittar på mig sen ser jag hur pappa tittar på henne "Du gillar honom va?" skrattar pappa och rufsar hennes hår. Jag skrattar lite tyst och tittar blygt ner. Vi sitter sen vid bordet och äter och Rika får nya pennor av pappa då hon börjat 3:an. "Tack pappa" ler hon och tittar på de nya fina färgerna på pennorna. "Och imorgon kommer ju du börja på en internat skola Yohio" ler mamma och tittar på mig. "Gör ditt bästa eller hur?" ler hon. Jag ler och nickar sen tittar pappa på mig "Om du saknar din pappa så skrik bara efter mig, okej?" säger han och tittar på mig. "Jag kommer då springandes och hämtar dig inom 30 sekunder" säger han sen. Jag skrattar "Jag kommer klara mig pappa" svarar jag och tittar på honom. "Pappa det är dags att du låter oss barn lämna din sida" säger Ako och tittar på honom. "Mamma har fixat något åt dig som en present då du börjar skolan" ler mamma och tittar på mig. Hon tar sen fram en mobil och ger den till mig "Här" ler hon. "Åh en mobil, tack mamma" ler jag och tar imot den och tittar på den. Pappa tittar på mamma "Hey Shioka, har inte jag sagt att vi inte ska köpa mobiler för snabbt till barnen?" säger pappa och tittar på henne. "Men Yohio bor ju på skolan och inte hemme nu längre" säger hon och tittar på pappa. "Ja det är sannt, men...." säger han men mamma avbryter honom "Och om något skulle hända, så kan han ju ringa oss på en gång eller hur?" säger mamma och ler. "Ja det är ju sannt" säger pappa och suckar sen. "Yohio, om han skulle vilja prata med pappa då ringer han ju hem till oss närsomhelst" säger hon och tittar på pappa. Pappa tittar på henne sen på mig "Kom ihåg det" säger han och tittar på mig. "Jadå" ler jag och tittar på min mobil. "Jag vill också ha en mobil" säger Hiroki och tittar på mamma och pappa. "Rika också" säger Rika sen. "Idioter, ni får en mobil om sisådär 3000000 år" säger pappa och tittar på dem. Sakura ler och tittar på mig "Vad är ditt mobilnummer?" ler hon och lutar sig lite över bordet. Pappa stirrar på henne och fäller ihop hennes mobil "Tänk inte ens tanken på att ta honom" säger han och tittar på henne. Sen tittar han på mig "Yohio, vad hon än säger så ge inte henne ditt nummer" säger han och pekar på Sakura. "förlåt" säger jag och ler lite mot Sakura. 

Efter maten så sitter jag och Sakura ute och gosar med Luna, Sakura sitter vid Luna och jag sitter på verandan "Jag är redan van vid det här" säger jag och skrattar lite. Sen tittar jag på Sakura "Det är Higashikou's termin öppnigs cermoni imorgon va?" säger jag och tittar på henne. "Yup" svarar hon och klappar Luna. "Ja från och med redan imorgon så går vi på olika skolor." säger jag och tittar runt. "Va?" säger hon och tittar på mig. "Kommer du bli ensam?" frågar hon sen. "Det är inte det" säger jag. "Jag kommer hjälpa dig med att berätta för alla i klassen imorgon att du har en mobil telefon" säger hon och skrattar lite. Sen tar hon fram sin mobil "Vad är ditt nummer?" frågar hon och tittar på mig. "Försök inte ta mig!" säger jag och tittar på henne. Hon tittar på mig och jag börjar skratta "Jag skämtar bara" skrattar jag och tittar på henne. Sen ger jag henne mitt nummer.

Nästa dag

(ser ut som på bilden)

Vi har kommit fram till min nya skola och mamma hjälper mig ur bilen och sätter ner mig i rullstolen.

Våren är här. Det är menat att det är den årstiden där det inte spelar någon roll om vem du är, man ska vara spänd. Men nu verkar det som att mitt öde kommer att vara, bakom handikapps skolans väggar. Även om det är den här årstiden, så har den ett ansikte som visar att den inte vet något, och den går förbi framför mig.

Vi kommer fram till skolan och jag tittar på den, sen tittar jag upp mot körsbärs trädet bredvid mig och tittar på de vackra blommorna som slagit ut. Sen rullar jag sakta mot skolan med mamma gåendes bredvid mig. Vi kommer in och jag tittar mig omkring sen kommer en kvinna springandes mot oss "Är du Ikeuchi-san?" säger hon och tittar på min mamma. "Jag är rektorn här på skolan, Fujimura Madoka" säger hon och bugar. "Trevligt att träffas" ler mamma och bugar och jag bugar också. Sen går vi runt omkring på skolan "Det är massa folk här eller hur?" säger rektorn och tittar på oss "Elever, lärare och assistenter" säger hon sen. "Beroende på varje persons tillstånd så skriv menyerna av en dietläkare" säger rektorn sen och tittar på oss. Vi går vidare och tittar på alla olika lokaler "sjuksköterskorna här jobbar 24 timmar om dygnet så det finns inget att oroa sig för." säger hon sen och fortsätter att gå. Sen ser vi en kille komma med en vagn med böcker "Det här är Takano-san, han jobbar som volontär här när han inte är på jobbet" ler rektorn och presenterar honom. "Jag är Takano Kiichi" ler han och nickar. "Även om jag bara kommer här ibland, så kom ihåg mitt ansikte okej" ler han och pekar på sitt ansikte och skrattar. "Okej" ler jag och nickar. "Jag är Ikeuchi, trevligt att träffas" säger mamma sen och bugar. Han ler och fortsätter gå, jag tittar sen mot en vägg och ser massa bilder och styr rullstolen dit och tittar på bilderna. "Det här är bilder som eleverna själva har gjort" ler rektorn. "De kommer på saker de kan göra, och jobbar hårt med att göra de själva" säger hon sen och ler. Jag tittar på bilderna länge en stund.

Efter en stund måste mamma gå "Åh snälla förlåt mig, det här är ju första gången som han måste vara hemifrån så länge, så tror jag det kommer finnas saker som han inte är van vid" säger mamma och tittar på rektorn. "Men nu överlämnar jag allt till dig" säger hon sen och bugar. "Vi ses" ler jag och tittar på mamma. "Kommer du klara dig?" frågar hon och tittar på mig. Jag ler och nickar "Jag klarar mig" säger jag och ler. Hon nickar och ler lite "Jag ser det" säger hon lite tyst och ler. "Så, gör ditt bästa nu. Okej?" ler hon. Jag ler och nickar "Så, ska vi gå?" säger rektorn och tittar på mig. "Okej" säger jag och styr bakåt för att vända rullstolen och sen stannar jag och tittar på mamma och tar sakta upp handen och ler och vinkar mot henne. Sen rullar jag iväg med rektorn och mamma står och tittar på mig ett tag och går sen hem. "Här är ditt rum Yohio-san" ler hon och tittar på mig. Sen knackar hon på dörren "Jag kommer in nu" säger hon och går sen in. "Konstigt, ingen är här" säger hon och tittar sig omkring. Jag styr in i rummet och tittar mig omkring. Det är ett stort rum med 2 sängar, 2 nattduks bord och sen som 2 bord i mitten av rummet. Vi går sen ut och jag ser en kille sitta i en likadan rullstol som jag. Han har kort svart hår och en blårandig tröja med svarta byxor. "Ah där är han" ler rektorn och går dit. "Yuya-chan" säger hon och ler. Killen sitter och vattnar blommor med en vattenslang och vänder sig sen om och tittar på rektorn. "God eftermiddag" säger han ostadigt och ler ett stort leende. "God eftermiddag" säger jag lite tyst och ler och styr fram till honom. Rektorn ler och tittar på mig "Det här är din rumskamrat Yuya-chan" säger hon och ler. "Han har bott här 1 år, så har du någon fråga kan du ställa dem till honom" ler hon. Jag nickar lite sakta och tittar sen på Yuya "Jag har väntat på dig" säger han ostadigt och ler. Jag tittar konstigt på honom "Du är Ikeuchi Yohio-san eller hur?" säger han ostadigt och ler. Jag nickar "Jag har också samma sjukdom som du" säger han sen ostadigt och ler lite. "Eh?" säger jag förvånat lite tyst. "Och jag är ju också din senpai" säger han sen ostadigt och ler.  "Och därför kan du alltid prata med mig" säger han sen ostadigt och ler. Sen styr han sin rullstol framför mig och sträcker skakandes fram sin hand och jag sträcker fram min hand och vi skakar hand med varandra sen tittar han sig omkring. "Vackra eller hur?" säger han ostadigt och tittar på blommorna. "Jag använder sol och vatten för att få dem att bli fina" säger han ostadigt och ler. Jag tittar på honom och ler. 

Shioka's perspektiv

Det är kväll och Mizou är orolig för Yohio då han inte bor hemma längre. "Shioka, han borde ha badat klart nu va och ska sova?" säger han och tittar på mig. Ako suckar och tar fram mjölk ur kylskåpet "Om du så gärna vill veta, varför ringer du honom inte?" säger hon och dricker sin mjölk. "Åh det tänkte jag inte på" ler han och tar fram telefonen och ringer till Yohio. 

Yohio's perspektiv

Jag sitter och skriver och hör att min mobil ringer, jag tar fram den och svarar "Hej?" säger jag. "Eh, det är jag" säger en röst och jag hör att det är Sakura. "Sakura-chan?" säger jag glatt. "Det är inget viktigt, men jag tänkte att om ingen ringer dig så är det väl ganska tråkigt" säger hon. Jag ler och skrattar "Ja det stämmer" säger jag och ler. "Sakura-chan är den första som ringer mig" ler jag. "Verkligen? Men din pappa då?" säger hon sen. 

Shioka's Perspektiv

Jag sätter mig vid bordet och Mizou håller kvar telefonen "Vem? Vem pratar han med?" säger han lite surt. "Är inte det självklart?" säger Ako och tittar på honom. "Va?" säger han och tittar på henne. "Det är ju Sakura-chan såklart som han pratar med" säger hon och ler och går till sitt rum. "Va?!" säger Mizou och tittar efter henne sen på mig "Sa inte jag att vi inte borde köpa en mobil telefon till honom?" säger han och tittar på mig. Jag ler lite "Shioka, sa inte jag..." säger han men jag avbryter honom och ställer mig upp "Jag tar nog också en dusch" säger jag och går till badrummet. Han tittar efter mig och fortsätter ringa till Yohio. 

Yohio's Perspektiv

"Just nu så är det inte så många som pratar om dig." säger hon sen. "Va? Ljuger du nu igen?" skrattar jag. "Ja, det gör jag" skrattar Sakura. Vi pratar en stund sen måste jag lägga på "Okej, men vi ses snart" ler jag. "Oyasumi (godnatt)" ler jag och lägger på. Jag tittar sen på Yuya som kämpar med att lägga sig ner.

Om jag ska vara ärlig, verkligheten av att vara en elev på en handikapps skola har jag fortfarande inte hunnit smälta än. Men jag ska göra mitt bästa, för att från och med idag så kommer det här vara platsen där jag hör hemma. 

Shioka's Perspektiv

"Det har gått 2 månader sen han överfördes till en annan skola, och det verkar som att han trivs med att bo på internat" säger jag och tittar på doktorn. "Jag behöver inte oroa mig längre" säger jag sen och andas ut av lättnad. "är det så?" säger han och tittar på mig. Jag ler och nickar "Det här är resultat av tidigare test" säger han och tar fram papper. "Om jag ska vara ärlig, så är dem inte bra" säger han och tittar sorgsett på mig. Han tar fram en penna och pekar på ett av papprerna "Det här visar uppgifter om Yohio-sans sjukdom" säger han och pekar på pappret med pennan. Jag tittar på pappret "Om man gemför med de tidigare uppgifterna, så har banan börjat sjunka snabbt" säger han och tittar på mig. Sen suckar han "Nu får ni vara förbereda på att sjukdomen har kommit in i nästa fas" säger han sen. "Jag gissar på att det kommer bli svårare för honom att svälja när han äter. Och han kommer också kunna kvävas när han äter" säger han sen sorgsett och tittar på mig. "Jag kan också medela att prata ordentligt kommer bli väldigt svårt, och folk kommer ha svårt med att höra vad han säger" säger han sen och tittar på mig. Jag nickar långsamt "Han kommer också få mer svårt att gå och han kan ramla och skada sig" säger han sen. 

Yohio's Perspektiv

Jag och Yuya sitter i matsalen och äter sakta, det känns faktiskt ganska så skönt att för en gångs skull inte vara den enda som äter sakta. Men helt plötsligt så börjar han och hosta "Yuya-chan mår du bra?" säger jag oroligt och tittar på honom. Några sjuksköterskor springer fram och hjälper honom "Jag mår bra" säger han med en hes röst och hostar. Jag nickar sakta och tittar sen oroligt på honom. Vi sitter senare på rummet och Yuya sitter och spelar munnspel. 

Jag tittar på honom, han tittar på mig och skrattar "Det är en rehabilitets övning för att prata" säger han ostadigt och skrattar. Jag ler och skrattar lite tyst. 

Shioka's Perspektiv

"Även om han skulle få en vanlig förkylning, så kan det leda till andra sjukdomar som lunginflamation." säger doktorn och tittar på mig. Jag nickar långsamt och tittar oroligt på honom "Jag tror att läraren på handikapps skolan kommer vara mycket uppmärksamma med dem grejerna. Men för att förhindra seriösa konsekvenser, se till att hans familj beskyddar och tar hand om honom" säger han sen och tittar på mig. "Ja" säger jag och nickar långsamt. 

Yohio's Perspektiv

Vi är i en gymnastik sal och övar och jag håller i en basketboll som jag övar med men mislykas. Läraren ler och ger mig bollen "Försök igen och sikta på basketkorgen" säger hon och ler. "Okej" säger jag och nickar långsamt men hör sen att någon ropar på henne. Hon ser en kille som jobbar där och går till honom, Yuya kommer till mig och skrattar lite tyst "Madoka-sensei och Takano-san dejtar" säger han ostadigt och ler lite. "Va?" säger jag och tittar på henne och sen på dem och ler och fnittrar tyst. "Är inte det underbart?" säger Yuya sen ostadigt. "Hon är alltid tillsammans med sin pojkvän" säger han ostadigt och ler. Hon får sen syn på oss och tittar på os "Hörni, prata inte nonsens" säger hon. Vi börjar fnittra och tittar på varandra. 

Oikawa Yuya-san är en underbar person med ett gulligt leende, ändå genom hans kropp, så kan jag alltid se hur min sjukdom kommer bli senare. 

Jag kämpar mig långsamt uppför trapporna och kommer efter en stund till lektions salen och ser hur läraren kommer springandes mot mig. "Vad hände?" frågar hon. "Förlåt" säger jag och tittar på henne. "Jag gick till tvätten för att byta till rena kläder" säger jag och tittar på henne. Hon suckar och tittar på mig "Du var sen igår också" säger hon och tittar på mig. "Om du vill gå någonstans är det inte bättre om du använder din elektriska rullstol?" säger hon och tittar på mig lite undrande. "Men jag vill använda mina ben och gå så mycket som möjligt" säger jag och tittar på henne. "Yohio-chan, snälla tänk på hur du kan din lifsrytm" säger hon och tittar på mig. Jag tittar på henne "I vilken utsträckning man måste göra saker på egen hand, och i vilka situationer du behöver hjälp från andra. Det är väldigt viktigt att du vet det." säger hon och tittar på mig. "Men..." säger jag men hon avbryter mig. "Tror du inte att du behöver tänka på hur du ska göra för att justera din takt så du passar in i omgivningen?" säger hon och ler. Jag suckar och tittar på henne med tårar i ögonen "Ja.." säger jag men ler lite. Jag suckar och går sen sakta tillbaka till mitt rum. 

Jag förstod det läraren sa men, jag är rädd. Om jag litar på rullstolen, så känner jag att jag kanske aldrig kommer kunna gå igen.

Sakura's Perspektiv

Jag sitter i stats biblioteket och pluggar när jag sen ser Yohio's storasyster Ako komma in. "Jag gjorde väldigt dåligt ifrån mig på förra provet. Just nu känner jag inte för att plugga." säger en av mina kompisar och suckar. Jag tittar på dem sen tittar jag på Ako och sätter mig vid henne. "Så du pluggar inför examen?" frågar jag och bläddrar i hennes ena bok. "Jag gjorde ett löfte med Yohio-nee att komma in på den skolan. Och det är ju så svårt att komma in, så jag vill prova igen att komma in på Higashikou" säger hon och pluggar. "Igen?" säger jag och tittar på henne. Hon suckar och tittar på mig "Jag är ju äldre än Yohio-nee så egentligen borde jag kommit in först men jag var tvungen att gå om 9:an så det är därför jag vill komma in nu och bli något" säger hon och tittar på mig. Jag nickar och tittar på henne. "Och förresten den här är fel" säger jag och tittar på henne. "Va?" säger hon och tittar på mig. "Och det här, och det här. Allt är fel" säger jag och ger tillbaka hennes skrivbok jag skulle titta igenom. "Va?" säger hon och tar tillbaka boken. "Åh det är sant, det måste ske ett mirakel för att jag ska komma in på Higashikou" säger hon och suckar. Jag tittar på henne "Men om jag kämpar lika hårt som Yohio-chan så kommer det nog gå bra" säger hon sen. "Yohio-nee, även om han kommer tillbaka på loven. Så känns det på senare tiden att han inte har någon energi." säger hon och suckar. Sen tittar hon på mig "Kan det bero på att han kämpar för hårt i handikapps skolan?" säger hon och tittar på mig. 

Yohio's Perspektiv

Jag sitter på golvet i rummet och viker tvätten när det helt plötsligt ringer. Jag tar sakta upp telefonen och ser att det är Sakura. Jag ler och svarar "Sakura-chan" säger jag glatt. "Hej, jag såg din syster Ako i biblioteket idag" säger hon. "Så jag undrar bara hur du mår?" säger hon sen. "Jag mår bra, hur mår du Sakura-chan?" ler jag. "Tja, jag mår sisådär." svarar hon. "Men hur går det i skolan?" säger jag sen. "Just nu så övar vi hela tiden inför frisläppet på kultur festivalen" säger hon. "Åh är det redan dags för det?" säger jag. Sen blir jag förvånad "Vilket frisläpp?" säger jag sen. "De 7 djurens under. Tårarna av en havs sköldpadda, tuppluren av en solfisk, och ljuden av delfiner vi inte kan höra. Och såna saker" säger hon. "Åh verkligen? Det låter intressant." ler jag. "Är du ledig det här lovet?" frågar hon sen. "Eh...ja" säger jag. "Jag ska till Aquarium" säger hon. "Har du lust att följa med?" säger hon sen. Jag börjar le och rodnar "Jag ska diskutera med mamma först" säger jag. "Tvinga inte dig själv för mycket" säger hon sen och skrattar. Jag ler och lägger på efter en stund. "Har du fixat en dejt?" säger Yuya ostadigt och tittar på mig. Jag tittar på honom "Flickvän?" frågar han sen. Jag rodnar "Nej, en högstadie kompis från min klass" säger jag och lägger ner mobilen. "Så kan det inte va" säger han ostadigt. "Du lägger alltid din mobil bredvid dig, och det verkar alltid som att du väntar på att det ska ringa" säger han ostadigt och ler. Jag tittar på honom och rodnar, han ler och skrattar lite "Vad för slags person är hon?" frågar han sen ostadigt och nyfiket. Jag börjar tänka lite och ler "När jag träffade henne för första gången, så tyckte jag att hon var en konstig person. Hon sa alltid taskiga saker och hade en sån egoistisk atityd." säger jag. "Plus hon ljög hela tiden också" säger jag sen. Han ler men nickar och fortsätter lyssna. "Men...varje gång jag var ledsen eller deppig, så fans hon alltid vid min sida. De mest otrovärda saken är att, varje gång jag är med Sakura-chan, så glömmer jag omedvetet min sjukdom." säger jag och börjar le. Yuya ler och tittar på mig "Hmm, det verkar verkligen som om du gillar henne" säger han ostadigt och ler. Jag ler och rodnar. 

Sakura's Perspektiv

Jag sitter och pluggar när pappa helt plötsligt kommer in i mitt rum och tar upp ett av mina papper och läser "Så du har redan valt kurser att gå?" säger han och tittar på mig. "Nej" säger jag tyst och tittar bort. "Du behöver inte tänka på oss i familjen eller släkten" säger pappa sen och tittar på mig. "Tänk igenom det nogrant, och gå mot den drömmen du har" säger han sen och tittar på mig. Jag tittar på honom "Men, med Yohio-san så är det en annan sak" säger han sen och sätter sig på min säng. Jag tittar på honom "Jo du förstår att den pojken, har en annan framtid som väntar" säger han och tittar på mig. Jag tittar på honom "Försöker du säga, att jag inte ska ha en relation med en person som kommer bli sängliggandes?" säger jag surt och tittar på honom. "Det är inte alls så, jag frågar dig. Är du mentalt beredd på att bli ihop med den pojken?" säger han och tittar på mig. "Gillar du honom?" frågar han sen. Jag stirrar på honom utan att svara "Från och med nu, för under en lång tid. Kan du lova att alltid finnas vid hans sida?" säger han sen och tittar på mig. "Lova?" säger jag och tittar på honom. "Det är...vi är...bara vänner?" säger jag. "Men han har en sjukdom som bara kommer bli värre, tänk om han behöver dig?" frågar han sen. "Även om det är hans familj, så kommer de också tröttna på att alltid behöva se efter honom" säger han sen. "Det är inget lätt problem" säger han sen. "Det är okej att vara lycklig nu, men dem barnsliga tankarna kommer inte vara okej senare" säger han sen efter en stund. Jag tittar på honom utan att säga något, han suckar "Snälla tänk igenom saken" säger han och tittar på mig. Sen ställer han sig upp och går ut från rummet. 

Några dagar senare

Jag kliver ur taxin och går till Yohio's skola och tittar mig omkring. Jag tittar på skylten sen hör jag en bekant röst "Sakura-chan" ler Yohio och kommer till mig i sin rullstol. Jag ler och går till honom. Han är lika fin som vanlig och har sitt gulliga leende på sitt ansikte. 

(ser ut som på bilden)

"Det var länge sen" ler jag och tittar på honom sen ser jag en annan pojke komma i rullstol. "God eftermiddag!" säger pojken ostadigt och ler. Jag nickar "Jag är Oikawa Yuya" säger han ostadigt och bugar. "Du är Sakura-chan eller hur?" säger han sen ostadigt och tittar på mig. Jag nickar och tittar på honom "Jag ville se vilken slags person du var, för Yohio-san pratar alltid om dig Sakura-chan" säger han ostadigt och ler och tittar lite på Yohio. "Hey, säg inget" säger Yohio och skrattar lite och börjar rodna. Jag ler och tittar på dem och går sen iväg med Yohio till Aquarium. 

Yohio's Perspektiv

Vi har kommit en bit sen tittar jag på henne "Yuya-san bor i samma rum som mig" säger jag och tittar på Sakura.

Hon nickar och tittar på mig "Han har också samma sjukdom som jag" säger jag sen. Hon nickar och fortsätter gå, jag tittar upp på Sakura "Han är en väldigt optimisktisk person eller hur?" säger jag och ler. "Ja, det är han" säger hon och ler och tittar på mig. Efter en stund är vi framme och vi tittar oss omkring och det är många olika djur där. "Det finns så många olika djur eller hur?" säger jag och tittar mig omkring. "Ja" svarar Sakura och nickar. Vi ser många olika djur och Sakura berättar fakta om dem för mig. Det är så kul att lyssna på det hon berättar, hon är verkligen duktig med djur. Efter en stund kommer vi till ett ställe där det finns delfiner "Det är så trevligt här" säger jag och tittar mig omkring och ser en delfin med sin unge simma över oss. Sen tittar jag på Sakura "Men hur kan de inte krocka med glasväggarna här?" frågar jag. "Det är delfinernas röster" säger hon och tittar på mig. "Röster?" säger jag undrande och tittar mig omkring. "Människan kan inte höra det" säger hon. "deras ljud studsar mot saker omkrign dem och kommer sen tillbaka till delfinerna och då vet dem vart saker finns" säger hon. "Så det är så det är" ler jag och sitter så nära glasväggen jag kan och tittar på delfinerna. "Och genom att använda detta ljud, så kan de prata med andra delfiner som är långt borta" säger hon sen. "En hemlig konversation som vi inte kan höra?" säger jag. Sen ler jag "Jag undrar om jag kan höra det?" ler jag och sätter ena handen runt örat och lutar mig mot glasväggen. 

"skulle inte det vara underbart om vi också kunde prata med varandra fast vi är långt ifrån varandra?" säger jag och ler och försöker lyssna. Hon tittar på mig "Vänta på mig en stund" säger hon och går iväg. Efter en stund sitter vi ute vid ett café inte långt ifrån Aquarium, hon tar min mobil och sätter dit ett mobilsmycke med en delfin på. Jag ler och tar imot min mobil och tittar på den och ser att hon har gjort likadant med sin mobil "Hoppas du gillar den, även fast det inte är en riktig delfin" ler hon. "Tack" säger jag och ler. Hon ler och ställer sig sen upp "Jag går och köper tea åt oss, jag är snart tillbaka" ler hon och går iväg. Jag nickar och tittar mig omkring sen kommer en kvinna fram till mig med sin dotter "Ursäkta" säger hon och tittar på mig. Jag tittar på henne "Vet du vart Delfin Aquarium är någonstans?" frågar hon. "Det är i närheten av observations torget" säger jag och tittar på henne men min röst börjar bli konstig. "Va?" säger hon förvånat. Jag tittar på henne "Observation torget" säger jag och rösten blir konstig igen. Hon tittar undrande på mig "Härifrån, så går du rakt framåt" börjar jag. "Ja?" säger hon och fortsätter lyssna. "Umm, så går du ditåt" säger jag och pekar sakta åt vänster. "Åh, därborta?" säger hon och pekar. Jag nickar sakta "Tack för hjälpen" säger hon och går sen iväg. Jag tittar efter henne sen tittar jag ledsamt ner. "Har något hänt?" hör jag någon säga och jag tittar upp och ser att Sakura är tillbaka. Jag tittar på henne och försöker le och skakar på huvudet och tittar sen ner på mobilsmycket jag fick av Sakura. Efter en stund åker vi tillbaka "Tack för idag" ler jag och tittar på Sakura. Hon ler men säger inget sen börjar hon gå lite snabbare och vi ser att vi missade bussen. "Vi tar en taxi istället" säger hon och tittar på mig. Jag nickar och följer efter "Förlåt" säger jag lite ledsamt. "Det är inte ditt fel, jag tittade inte på tiden så ordentligt" säger hon och fortsätter gå. Sakura ställer sig vid vägen och viftar med ena handen men taxin stannar inte. Ingen taxi stannar och det börjar regna. Hon ställer sig under trädet "Kom här" säger hon. Jag nickar och rullar över till henne men ena hjulet fastnar i en lergropp. Jag försöker styra den framåt men inget händer, Sakura ställer sig bakom och försöker skjuta på. Jag börjar frysa och hon tar av sig sin jacka och lägger den försiktigt över mitt huvud och trycker på bakifrån. Efter en stund kommer vi upp och jag håller händerna om jackan medans Sakura skjutsar mig. Efter en stund får vi snabbt skjuts och jag sitter i bilen och skakar och fryser. Det ringer sen och det är pappa som undrar vad som har hänt. Jag suckar och berättar vad som hänt och när vi kommer hem står hela familjen utanför och väntar på mig. "Åh Yohio" säger pappa när han öppnar bildörren. "Hur mår du?" säger de oroligt och hjälper mig ur bilen. "Jag mår bara fint" säger jag och mamma lägger en filt om mig och pappa håller omg mig.  "Jag.." börjar Sakura men mamma avbryter henne. "Vad tänkte du med?! Tänk om han blir förkyld" säger hon. "Förlåt" säger hon ledsamt och tittar ner sen tillbaka på henne. Pappa tittar på mig "In i badrummet snabbt och byt om, badrummet är ditt nu" säger han. Jag nickar långsamt och han hjälper mig in. "Men hursomhelst kom in nu Sakura" säger mamma och tar in henne. Jag tar ett bad och byter sen om, mamma hjälper mig sen till sängen och ber mig sova. "Okej" suckar jag och tittar på henne men somnar efter en stund.

Shioka's Perspektiv

Jag går långsamt ut ur Yohio's rum och stänger tyst dörren och sätter mig sen vid köks bordet vid Sakura och Mizou. "Hur mår Yohio?" frågar Mizou oroligt.  "Bra, han sover nu" säger jag och tittar på dem. "Han fick också den elektriska filten så att han snabbt blir varm" säger jag sen. "Allt är mitt fel" säger Sakura och suckar ledsamt. "Jag är verkligen jätteledsen" säger hon sen. "Jag är ledsen för att jag skrek på dig" säger jag och tittar på henne. Mizou tittar sen på Sakura "Det är lugnt nu, nu finns det ingen orsak till att buga och knäböja" säger han. "Titta upp Sakura-chan" säger jag och tittar på henne. Hon tittar sakta upp på oss "Vi är väldigt tacksamma Sakura-chan för att du tog hem honom snabbt och fixade allt" säger jag och ler. "Och du bryr dig om och tänker på Yohio, och bjuder ut honom såhär. Och jag tror också att Yohio är väldigt glad över att du gjorde det" ler jag och tittar på henne. "Men..Yohio måste nu ta det lugnt med vad han gör" säger jag sen och suckar. 

Yohio's Perspektiv

Jag vaknar efter en stund och hör deras samtal och lyssnar "Även om det ser ut som att han är frisk, så är tillståndet i hans kropp inte alls bra" hör jag mamma säga. Jag vänder mig sakta om i sängen och tittar mot dörren. "Även om han får en helt vanlig förkylning, så finns risken att han istället får en lunginflamation. Det är bara små saker för vanliga människor, men för Yohio...så kan det vara det som tar hans liv" hör jag mamma sen säga. "Det kan inte bara vara såhär längre att alltid vara lyckliga, det kan redan inte vara som det var förut" säger mamma sen. "Men hursomhelst så slutade dagen utan större olyckor" säger mamma sen. "Vi lämnade Yohio ensam med dig också, så det är inte ditt fel." hör jag pappa sen säga till Sakura. Jag hör sen hur Sakura sitter och säger förlåt.

Sakura's Perspektiv

Efter en stund går jag hem och pappas ord ekar i huvudet om jag är mentalt redo för en relation med Yohio. sen hör jag det Shioka sa "Det kan inte bara vara såhär längre att alltid vara lycklig" Jag hör sen att min mobil ringer och det är Yohio. "Det som hände idag, förlåt" säger han ledsamt. 

Yohio's Perspektiv

"Jag har skapat så mycket problem för dig, bara nu det mamma sa...förlåt" säger jag ledsamt. "Det regnar så högt, jag hör inte vad du säger" säger Sakura sen. Jag får tårar i ögonen "Det är som jag trodde, det är svårt att höra vad jag säger? Ellerhur?" säger jag ledsamt. "Det är inte alls så" säger hon sen. "Det är lugnt" säger hon sen. "Jag kan redan inte vara som jag var förut längre. Även om jag kan låta dig skjutsa mig på rullstolen, men redan...." säger jag och har gråten i halsen och tårarna kommer mer. "Vi kan inte gå tillsammans. Bara för att jag vart blöt av regnet, så har jag redan skapat massa problem. Men jag vet säkert, att för eller senare så kommer jag inte kunna prata. Jag kommer inte ens kunna ringa" säger jag ledsamt. "Det är redan svårt att prata om man jämför hur det var på Higashikou." säger jag ledsamt. "För dig Sakura-chan, så tror jag redan att våra världar har blivit olika varandra" säger jag sen. Jag lägger sen sakta på utan att säga något och en tår rinner sakta ner för min kind och jag håller om mobilen med händerna och jag börjar gråta. 

Efter ett par dagar så är jag hos doktorn igen. "Ha inte bråttom, försök sakta att säga ljud" säger han och tittar på mig. Öppna stort och säg om orden jag sa innan och säg orden klart och tydligt en i taget." säger han och tittar på mig. Jag suckar och nickar och börjar om "Pa ta ka, pa ta ka, pa ta ka, pa ta ka. Ra ba ka, ra ba ka.." säger jag men börjar bli ostadig i rösten. "Du kommer behöva göra röst rehabiliterings övningar i skolan." säger han och tittar på mig. Jag nickar "Men känner du att något är obekvämt som du gör?" frågar han och tittar på mig. Jag nickar lite "Det känns svårare att göra ljud" säger jag lite ostadigt och tittar på honom. "Jag förstår" säger han och nickar. "Men, har inte du en konversation med mig nu?" säger han och tittar på mig. Jag nickar "Det mest viktiga i en konversation, är meningen som du vill få fram och vad den andra svarar" säger han och tittar på mig. Jag nickar "Ge inte upp med att försöka få fram och få folk att förstå vad du vill säga" säger han och tittar på mig. Jag nickar långsamt "För dem sem verkligen lyssnar, de kommer verkligen förstå vad du säger" säger han sen och ler lite. "Okej" säger jag och nickar och ler lite. 

Sakuar's Perspektiv

Jag besöker biblioteket igen och ser att Ako sitter där och pluggar, jag går till henne och tittar på henne. Hon ler och tittar på mig och vi går ut efter en stund "Du försöker verkligen hårt med att komma in" ler jag och tittar på henne. Hon nickar och tittar sen på mig "Du vet, jag har alltid gått och tänkt...varför är det Yohio-nee? Varför vart inte jag den som vart sjuk? Varför är det Yohio-nee, som är så snäll mot alla?" säger hon och suckar. "Gudarna måste gilla att testa folk, för att folk som Yohio-nee får sjukdomen. Därför, varför är syftet för mig att fortsätta leva, och vara helt frisk? Jag vill börja där Yohio-nee slutade ta examen på Higashikou." säger hon sen och ler. "För det var Yohio-nee's dröm som han inte kunde uppfylla. Det enda jag kan göra, för Yohio-nee är det här" säger hon och tittar på mig. "Att faktiskt ha förmågan, men att ändå inte kunna göra något. Jag gillar det verkligen inte." säger hon och tittar sen ner i sin kaffemugg. "Du är underbar." säger jag och tittar ut. "Eh?" säger hon och tittar på mig. "Du är verkligen hans syster, ellerhur?" säger jag och tittar på henne och ler. Hon ler och tittar på mig sen ner på sin kaffemugg. 

Efter skolan går jag med mina kompisar men stannar och de tittar på mig "Vad är det Sakura?" frågar dem. "Inget, jag har en sak att göra bara" säger jag och vänder mig om och springer iväg. Jag springer så snabbt mina ben orkar bära mig. Efter en stund kommer jag fram till Yohio's skola och jag ser honom sitta ute och vattnar några blommor. Jag springer fram till honom och saktar sen ner och tittar på honom "Det var längesen" ler jag och försöker hämta andan. Han tittar på mig men säger inget "Jag kunde inte ringa dig, så jag kom hit istället" säger jag och tittar på honom. Jag ser hur han börjar nicka långsamt med huvudet som om han vill säga något. "Idag så. Hade jag en dröm." säger han ostadigt. "En dröm?" säger jag och tittar på honom. "Ja" säger han och nickar. "Innan, i mina drömmar. Så kunde jag gå, springa och röra mig fritt. Precis som första gången jag såg dig Sakura-chan" säger han lite ostadigt och tittar på mig. "Men du vet, drömmen jag hade var inte likadan. Jag satt. I en rullstol. I drömmen så var min kropp...orörlig" säger han ganska ostadigt och tittar på mig. "Min kropp, även om jag med avsikt erkänner att..djupt ner i mitt hjärta. Så vill jag inte erkänna det" säger han ganska ostadigt med tårar i ögonen. "Det här är bara. jag eller hur?" säger han sen ostadigt och försöker le. Jag säger inget sen tittar jag på honom "Är det okej om jag säger vad jag känner och tycker?" frågar jag. Han tittar på mig "Jag vet inte vad som ska hända i framtiden. Men just nu, vad jag känner är 100% sannt" säger jag och tittar på honom. "Jag kan säga det med förtroende. För mig, så länge som det är du som pratar så spelar det ingen roll hur sakta du pratar. Jag kommer fortfarande att lyssna. Om du inte kan prata på telefon, så kommer jag och träffar dig. Som idag. Jag är ingen delfin, du, du är ingen delfin heller. Om du vill gå, så kommer jag gå bredvid dig oavsett hur långsamt det är så kommer jag gå med dig. Just nu så är jag nog inte så trovärdig." säger jag och tittar på honom. "En dag så kanske jag kan hjälpa till." säger jag och tittar på honom. Han tittar på mig med tårar i ögonen "Det kan inte bli som det var förut, men det är dem där känslorna vi har som binder oss samman" säger jag och tittar på honom. "Jag tycker inte att vi lever i olika världar." säger jag och ler lite och tittar på honom. Han tittar på mig sen bort och det blir tyst en stund. Jag ser sen att han tittar på mig "När det gäller dig, så gillar jag dig. Kanske." säger jag sen och tittar på honom. Jag tittar sen ner när jag inser vad jag sa "Jag gillar dig, kanske" säger jag och skrattar lite tyst. "Förmodligen" säger jag sen tyst.

Yohio's Perspektiv

Hon kom hit för min skull och pratar nu så fint om mig och vet sen knappt om hon gillar mig eller inte. Jag tittar på henne med tårar i ögonen och ler. Sen skrattar jag tyst och tittar på henne "Tack" säger jag lite ostadigt och ler. 

Morgon ljuset, framför skolan så finns det en vägg. Morgon ljuset skymrar över väggen. En dag när jag tittar upp, så kommer så kommer väggen sakta tyna bort. Den väggen representerar mina förmågor. Även om jag skriker högt, gråter högt så försvinner dem inte. Men nu, så skiner solen, så lyser den inte på den väggen med? Så även om det är jag, så känner jag att jag kommer att hitta den! och jag ska hitta den! 

Det skrev jag på ett papper och de satt upp det på väggen i skolan, jag sitter i mitt rum och skriver när mamma, pappa, Rika och Hiroki kommer inspringandes. "Vad gör ni här?" säger jag lite ostadigt och tittar på dem. "Det finns något som du måste se" ler mamma "Vi ville att du skulle få reda på det med en gång" ler Rika. "Ett mirakel har skett" ler mamma. Och in springandes kommer Ako i en skol uniform "Yohio-nee, jag kom in på Higashikou!" ler hon. Jag ler och tittar på henne "Oroa dig inte, jag ska uppfylla din dröm" ler hon. *Hon gör det här för mig?* tänker jag och blir ennu gladare och varmare inombords.

För att sluta min takt, och leva i nuet. Even om det kommer en dag då jag inte längre kan det, är det inte underbart att jag kunde skicka vidare en dröm som jag var tvungen att ge upp på? 

People should dwell on the past. It's enough to try your best in all that you're doing now. 

Hoppas ni gillade detta avsnitt :)

Nästa avsnitt är näst sista :'(

Och det heter Tooku he, namida no tsukita basho ni, Far Away, to the place where tears are exhausted 

Ses i nästa avsnitt!

//Jonna 

Konnichiwa! 

Här kommer del 8 av One Litre of Tears och avsnittet heter 1 Rittoru no Namida, One Litre of Tears

Hoppas ni gillar avsnittet :)

Vi går ut från skolan "Yay!" skriker Ray och sträcker upp armarna i luften. "Vi vann tävlingen och allt var tack vare dig Ray" ler Seike. "Vad roligt att ni vann, ni var jätteduktiga" ler jag och tittar på dem. "Tack" ler dem. Ako tittar ner på mig och fortsätter skjutsa mig på rullstolen. Vi stannar och ser sen alla föräldrar gå ut från skolan "Åh titta där är mamma och de andra, föräldramöttet är nog slut" säger Seike och tittar på dem. Men ingen värkar speciellt glad "Jag undrar vad som hände" säger Ako förvånat och tittar på dem. "Åh titta, där kommer mamma" säger hon sen och tittar på mamma. Mamma ser inte så glad ut och knyter bandet runt sin jacka medans hon går. *Vad hände där inne?* tänker jag och lägger huvudet på sned och tittar oroligt på henne. Hon ser oss och stannar och ler och tittar på oss, jag tittar på henne och försöker le men jag vet att något hände där inne men vad som hände vet jag inte. 

Senare på eftermiddagen

Vi sitter vid matbordet och lyssnar på Rika som övar inför en liten teater som hennes skola ska ha efter ett tag slutar hon sjunga. "Bravo, vad duktig du är" ler mamma och vi andra klappar händer. "Du var jätteduktig Rika" ler jag och tittar på henne. 

Shioka's perspektiv

Senare på kvällen sitter jag och Mizou och pratar om det som hände på föräldra möttet. "De säger att han skapar problem genom att komma försent till lektionerna, att deras barn tappar betygen." säger jag och suckar. "Kanske så finns det något bättre ställe för Yohio" säger jag tyst. Mizou tittar på mig "Det kan inte hjälpas, jo du förstår att föräldrar tänker alltid på deras egna barns fördelar. Är inte det okej? Det spelar ingen roll hur andra föräldrar uttrycker det. Det är bara vi och vi måste bara tänka på Yohio nu" säger han och tittar på mig. "Vi måste göra allt vad vi kan för honom." säger han sen. Jag nickar "ja det stämmer ju" säger jag och nickar. 

Yohio's perspektiv

Jag sitter i skolan och vi har engelska och jag skriver ner allt så snabbt jag kan och har använt en hårsnodd runt mina fingrar så jag inte ska tappa pennan då det är svårt att greppa tag om saker för mig. Vår mentor slutar prata och tittar på mig medans jag skriver och de andra eleverna tittar på mig också men han fortsätter sen lektionen. Efter lektionen hjälper Seike och Ray mig att packa mina saker och skjutsar mig sen på rullstolen "Förlåt, för att jag skapar så mycket problem för er på lunchen" säger jag och tittar upp på dem. "Bry dig inte om det, det är lugnt" ler Seike och tittar på mig. 

Efter skolan sitter jag som vanligt i biologi salen med Sakura och nu pluggar jag. "Du pluggar hårt" säger hon och tittar på mig. "Det är ju prov nästa vecka eller hur?" säger jag och fortsätter skriva. "Det finns inget annat som är mer värt att plugga för" säger jag sen och fortsätter skriva. Hon nickar och hoppar sen ner från bänken och går fram till en liten låda och tar fram en bild "Vad är det?" frågar jag och tittar på henne. "Det är bilder från våra klass event" säger hon och går med lådan till mig "När det är dags för examen, så kommer vi göra ett album med alla saker som hände varje år" säger hon och lägger lådan framför mig. Jag tittar ner i lådan och ser massor med bilder, jag tar upp bilden från när klassen sjöng i kör för familjerna. Jag suckar och tittar på bilden "Jag undrar om jag kommer kunna ta examen" suckar jag och tittar på bilden. Vad jag inte vet är att mamma är påväg för att hämta mig men stannar utanför biologi salen och lyssnar på mig och Sakura. "Vad pratar du om?" säger Sakura och tittar på mig. "Jag förstår det här. Om det fortsätter utveklas, så kommer jag en dag att få att välja ett val själv." säger jag och tittar på bilden. Sakura suckar och sliter den ur handen på mig, jag tittar upp på henne "Varför tänker du alltid på det som kommer hända i framtiden, idiot?" säger hon och tittar på mig. "Du har sagt så till mig förut eller hur? Försök nu hårt att göra det du gör." säger hon och tittar på mig. Jag tittar på henne med tårar som vill komma ut men jag håller dem inne "Från och med nu, varje gång vi försöker hårt med att göra något för dig så kommer vi få mer och mer bilder till albumet." säger hon och tittar på mig. "Vad är det Sakura-chan?" säger jag och tittar på henne. "Va?" säger hon och tittar på mig. "Det verkar som att, du är påväg att bli en snäll person" säger jag och ler lite. Hon stirrar på mig, jag tittar på henne och skrattar lite "Håll tyst" säger hon och lägger bilden framför mig. Jag skrattar lite och tittar sen på bilden och suckar sen "Jag...är faktiskt väldigt rädd. När jag måste lämna skolan, den stunden så kommer mitt liv....att sluta då känns det som" säger jag med tårar i ögonen. Sakura tittar på mig och mamma kommer in "Yohio, förlåt för att du fick vänta på mig så länge" ler hon och går in. 

Senare på eftermiddagen så sitter vi och äter "Åh vad gott" ler pappa och äter. "Ja det är jättegott" säger Rika och äter. Mamma ler och nickar "Hörni, jag har något som jag måste säga" säger hon sen och tittar på oss. Vi äter och tittar på henne "Jo jag kommer, kanske sluta mitt jobb efter Mars." säger hon och ler lite. Vi stirrar på henne "Va? Varför då?" säger Hiroki förvånat. "För att hjälpa familjen och butiken" säger hon och ler och tittar sen på mig "Och för att hjälpa din niichan Yohio till skolan" ler hon. "Och massa annat" lägger hon sen till och tittar tillbaka på Hiroki. Jag tittar på henne "Det är inte bra, pågrund av mig..." säger jag. Hon tittar på mig "Det är inte alls så. Det är jag som vill göra det såhär" ler hon och tittar på mig. "Men om du inte har någon inkomst, då kommer familjens finanser..." säger Ako tyst. "Jag kommer bara äta en halv skål med ris från och med nu" säger Hiroki. "Idioter, ni behöver inte oroa er. Det går ju så bra för våran butik så vi överlever" ler pappa. "Men vi har ju inte fått våran vecko peng på ett bra tag" säger Ako och äter. "Tyst nu" säger pappa och tittar på henne. Mamma ler och skrattar lite "men nu fortsätter vi äta" ler hon och äter. 

Senare på kvällen efter maten sitter jag i mitt rum och skriver i min dagbok "Mamma sa att hon ska sluta som hälsokunsultant. När jag tänker på att hon alltid kan följa med mig nu, så är det som jag trodde, jag känner mig verkligen befriad." skriver jag och tittar ner på det. Ako sitter i mitt rum och pluggar och tittar sen upp från sina läxor "Hey Yohio, om jag sa..." säger hon. Jag vänder mig om och tittar på henne "Om jag sa.." säger hon igen. "Vad är det?" frågar jag och tittar på henne. Hon tittar på mig och ler lite sen vänder hon sig till sina läxor igen "Glöm det, det var inget" säger hon och fortsätter plugga. Jag ler lite och tittar sen ner på det jag skrivit sen tittar jag upp. 

Nästa dag i skolan

Jag och Ray har kommit fram till en trappa och han hjälper mig ur rullstolen så jag kan ta mig ner. Jag drar mig upp med hjälp av trappräcket och medans Ray hjälper mig att gå ner så bär Seike ner rullstolen men 2 andra i klassen hjälper honom. Vad vi inte ser att Kisshu och hans kompis står och tittar på "Vad tror du?" frågar hans kompis. "Det verkar som att Yohio-nee har skapat problem för våra föräldrar också" svarar Kisshu och tittar på oss. "Det kommer att alltid att vara såhär från och med nu" säger Kisshu sen argt. "Ikeuchi kommer bli den som kommer behöva allas hjälp" säger han sen argt. 

Sakura's perspektiv

Jag är påväg hem när jag hör hur Kisshu springer ifatt mig "Sakura, du visste om det eller hur?" säger han och springer mot mig. Jag stannar och tittar på honom "Det är därför du alltid är så snäll mot honom?" frågar han sen. "Va?" säger jag förvånat och tittar på honom. "Yohio-san, han har en obotlig sjukdom eller hur?" säger han och tittar på mig. Jag suckar och går iväg men han stoppar mig och tar tag i min arm "Vad för slags nonsens pratar du om?" frågar jag och stirrar på honom. "Men, alla pratar ju om det. En dag kommer han ju inte kunna gå upp ur sängen." säger han och tittar på mig. Jag stirrar på honom sen trycker jag in honom mot väggen och stirrar på honom "Prata inte sådär om honom igen." säger jag argt och går sen iväg. 

Mizou's Perspektiv

Jag är i en rullstols butik och testar en elektronisk rullstol som man kan styra med hjälp av en spak. "Sådär, med bara en spak kan du kontrolera den" säger han som jobbar där. "Alla som har köpt en sån säger att de kan röra sig mer fritt" säger han sen och ler. "Oh verkligen?" ler jag och ställer mig upp från rullstolen. Jag sätter mig sen på huk för att se vad den kostar "Vad jag ser av vad din son har för sjukdom, så borde du köpa den" säger han. Jag tittar på prislappen och ser att den kostar 420,000yen. Jag ler lite nervöst och tittar på honom och nickar "Ja..." säger jag och skrattar lite tyst nervöst. 

Yohio's perspektiv

Jag går långsamt ner för trapporna för att gå till köket när jag sen hör hur mamma och pappa står och pratar i hallen. "Måste du verkligen gå och hjälpa dem?" frågar mamma och tittar på honom. "Ja, jag hörde om det här igår" säger han och tittar på henne "En ung man slutade på Ken-chan's matbutik igår, så de har inte tillräckligt med personal nu" säger han. Jag sätter mig långsamt ner i trappan och lyssnar på deras samtal. "Du behöver inte oroa dig om pengarna än!" säger mamma och försöker lugna ner pappa. "Han sa att jag kan gå hem på rasterna och när jobbet slutar. Sånna jobbvilkor är väldigt sälsynta. Jag vill verkligen gå och hjälpa till, och det finns inga nackdelar i det" säger han sen och tittar på henne. "Det är så hårt arbete och även om det är du Mizou så kommer din kropp...." säger mamma men pappa avbryter henne igen "Bry dig inte om det. Bara att ta hand om Yohio är tillräckligt." säger han sen. Jag tittar på dem och sätter ena handen för munnen. "Och att låta barnen behöva oroa sig om vår ekonomi det är ju skamsett" säger han sen. "Berätta inte om det här för någon" säger han sen och tittar på mamma. "Jag förstår" säger hon och nickar med tårar i ögonen. Jag tittar på dem och lutar sen huvudet mot trappräcket med tårar i ögonen och suckar ledsamt.

Några dagar senare

Vi är påväg in i skolan och jag ser hur Seike gäspar mycket och jag tittar på honom "Vad är det Seike? Pluggade du hela natten nu igen?" frågar jag och tittar på honom. "Ja" svarar han och skrattar lite och gäspar. "Förlåt för att ni måste gå upp så tidigt bara för att vänta på mig" säger jag sen. "Det är lugnt" svarar dem och vi går in i skolan. Efter ett tag har vi kommit till sista trappan mot planen där vårt klassrum är och några killar har hjälpt till med rullstolen upp för trappan och de skyndar sig mot klassrummet med de andra. "Vi kommer komma försent" säger jag och tittar på Seike och Ray. "Det är lugnt" säger dem och Ray står bakom mig och hjälper mig medans Seike står bredvid mig och hjälper mig därifrån. Jag suckar och nickar och fortsätter kämpa uppför trappan men jag tappar balansen trots att jag har de blå banden runt mina fotleder och jag ramlar bakåt så jag och Ray  ramlar ner för trappan. "Ray! Gick det bra?" säger jag och tittar oroligt på honom. Han nickar långsamt och alla elever stannar och tittar på oss. "Yohio, Ray! Gick det bra?" säger Seike och springer till oss. "Vad hände? Mår ni bra?" säger Kisshu's kompis och tittar oroligt på oss med Kisshu bredvid sig som inte säger ett pip. Alla tittar på oss och jag hamnar hos skolsyster och de undersöker mig efter en stund kommer Seike och Ray in. "Yohio, din mamma är påväg" säger Seike och tittar på mig. Jag nickar sen tittar jag på Ray och ser att han har bandage runt sin hand och jag stirrar oroligt på den sen på Ray "Ray din arm!" säger jag oroligt och tittar på honom. Han tittar på sin hand sen på mig "Esch, de överdrev bara med bandage" säger han och skrattar lite tyst. "Om en vecka eller 2 så är jag bra" säger han sen och ler lite. "Men, det är ju en tävling den här veckan eller hur?" säger jag och tittar oroligt och ledsamt på honom. Han säger inget och tittar ner lite "Åh, jag är så ledsen. Förlåt" säger jag ledsamt och tittar på honom. "Båda två, jag är verkligen jätteledsen." säger jag ledsamt med tårar i ögonen och tittar på dem. "Det är lugnt, du behöver inte be om förlåtelse" säger Ray och tittar på mig. "Eller hur Seike?" säger han sen och tittar på Seike. "Ja" säger han och nickar men tittar bort lite. 

Läraren berättar sen för klassen vad som hände och berättar att jag inte kan komma till skolan på en vecka och alla skulle tydligen ha börjat prata dirkekt då med varandra om hur bra det är....

Jag sitter hemma vid bordet och tittar på Rika medans hon visar upp sin kostym hon ska ha sen hör jag hur pappa pratar om att han går iväg för att jobba extra. "Jag är hemma!" ropar Ako sen och kommer in. "Ako, jag ska ut en sväng kan du ta hand om köket i butiken?" frågar han och tittar på henne. "Jag kan inte, jag har läxor att göra." svarar hon och tittar på honom. "Va? Läxor? Är det något som är fel i ditt huvud?" säger han och tittar på henne. "Men pappa vart ska du?" frågar hon sen. "Eh...jag...eh...det ringer! det ringer!" säger han sen och pekar på telefonen som ringer. Hon suckar och svarar och pappa smiter ut "Mamma det är till dig" säger hon och räcker över telefonen till mamma och hon svarar och det är tydligen morfar och hon sitter och berättar om varför hon slutar jobba som hälsokonsultant. Jag suckar ledsamt och går upp till mitt rum. Efter en stund kommer Ako in i mitt rum och tittar på mig "Det är ju tur att du bara fick några små sår och inget alvarligt idag eller hur?" säger hon och ler lite. Jag suckar ledsamt och tittar ner "Oroa dig inte, du kommer snart tillbaka till skolan" ler hon och går till mig. "Är det verkligen bra om jag kommer tillbaka? Jag menar...." säger jag lite ledsamt. Hon tittar på mig "Jag är inte säker" säger jag och suckar. Hon tittar på min skoluniform som hänger på väggen "Yohio-nee. Är det okej om jag pratar om det dära Om som jag nämnde förut?" frågar hon och tittar sen på mig. "Hmm?" säger jag och tittar på henne. Hon ler lite och sätter sig vid mig igen "Om...jag verkligen pluggar hårt. Om jag kommer in på Higashikou nästa år, Om jag bara råkar komma in. Så kommer jag vara en första års elev och du kommer vara tredje års elev eller hur?" säger hon och tittar på mig. Jag tittar på henne "Då kan jag hjälpa dig mycket. Jag kan gå med dig till och från skolan, och byta klassrum och sånt. När vi än stöter på problem så är jag säker på att vi kommer fixa det. Och då behöver inte mamma sluta jobba eller hur?" säger hon och ler lite. Jag tittar på henne med tårar i ögonen och hon tittar på mig "Därför, snälla vänta på mig lite till" ler hon. "Jag kommer jobba hårt så jag kommer in." säger hon. Jag tittar på henne med tårar och ler lite "Tack Ako" ler jag. Hon ler lite "Men låt mig göra det klart för dig, det här är bara Om" säger hon och ler lite. "Jag förstår" säger jag och ler lite. 

En vecka senare

Efter en vecka är jag tillbaka i skolan och Ray och Seike står som vanligt vid skolgrinden och väntar på mig. "Ohayou (godmorgon)" säger jag och föröker le lite. "Ohayou" säger dem och försöker låta glada och går mot mig. Dem ser inte lika glada ut som de brukar på morgonen. Efter en stund är vi i klassrumet och alla tittar på mig när vi kommer in "Ohayou" säger jag och försöker le och går mot min plats långsamt medans Ray hjälper mig. Efter några lektioner ska jag iväg igen och Seike och Ray hjälper mig "Du åker tidigt idag?" säger de förvånat. "Ja, jag har en kontroll hos doktorn idag" säger jag och sätter mig långsamt ner i rullstolen. "Men då kan väl vi gå till skolsyster" föreslår Seike. "Det är lugnt, jag har endå ledig tid så jag kan gå dit långsamt själv." säger jag och ler lite. "Säkert?" frågar Ray och tittar på mig. Jag nickar och tittar på dem och de springer tillbaka till klassrumet efter en stund. 

Sakura's perspektiv

När Ray och Seike kommit tillbaka så räcker Kisshu upp handen "Sensei, jag har något jag vill säga inför hela klassen" säger han. "Har du? Varsågod" säger han och nickar. Kisshu nickar och ställer sig upp "Jag vill prata om Yohio-sans situation" säger han och tittar på oss. Vi tittar alla upp på honom.

Yohio's perspektiv

När jag är påväg ut kommer jag på att jag har glömt mitt block i klassrumet, jag suckar och rullar till trappan och kämpar mig upp för trappan och kommer upp efter en stund. Men när jag kommer till klassrumet och ska öppna dörren hör jag hur de pratar om mig och hur mycket problem jag har skapat. Så jag öppnar inte dörren utan står kvar utanför och lyssnar. 

Sakura's perspektiv

"Just nu så har Yohio-sans problem blivit en stor disskusion. Den kom till och med upp på föräldramötet berättade mina föräldrar. Jag är säker på att alla här fick reda på det" säger Kisshu och tittar på oss. "Jag tycker det är bra om vi alla i klassen säger vad vi tycker om detta." säger han sen. "Personligen med att hjälpa Ikeuchi-san, så har hela klassen blivit påverkad. För Yohio-sans eget bästa, så måste vi bestäma vad vi ska göra" säger han sen. Sen tittar han på läraren "Sensei, är det okej att det fortsätter såhär?" frågar han. Jag sitter och lyssnar på det alla säger och det är äckligt hur alla kan sitta och prata såhär om honom. "För mig, så håller jag också med om det med lektionerna. Men...att be Yohio att gå snabbare är omöjligt." säger en kille i klassen. "Stackars Yohio-san, låt oss bara vänta i 5 - 10 minuter på honom, okej?" säger en annan kille i klassen som har hjälpt Yohio mycket. "Men om han skulle vara sen till ett prov då?" säger en annan i klassen. "Det kommer vara svårt" säger en annan i klassen. "Ray-chan, vad säger du om det här?" frågar Kisshu och tittar på Ray. Ray ställer sig upp "Yohio, försöker verkligen hårt. Vi måste bara ge honom lite stöd. Och det skapar inga problem eller hur?" säger han och tittar på oss. "Men Ray, du skadade ju din hand pågrund av Yohio-san och kan därför inte vara med i tävlingen eller hur?" säger Kisshu och tittar på honom. "Det stämmer, men...." säger han innan Kisshu avbryter honom. "Du då Seike-chan?" säger han och tittar på honom. Alla vänder sig mot Seike. Seike tittar på dem men sen tittar han sakta bort. "Jag....hämtar honom varje morgon vid skolgrinden. Jag följer honom varje gång vi byter klassrum. Jag gillar verkligen Yohio, och jag hjälper honom för att vi är bästa vänner och det är sånt man gör som bästa vänner. Men ibland, känner jag att det är tröttsamt" säger han med tårar. "Seike" säger Ray och tittar på honom. "Jag är verkligen inte bra på att plugga, och jag har också klubb aktiviteter. Det finns ingen tid att spela alls.." säger Seike och begraver sitt huvud i sina händer och börjar gråta. 

"Jag förstår er, jag förstår vad ni försöker säga" säger mentorn och tittar på oss. "Jag ska medela detta till Yohio-sans föräldrar" säger han sen och nickar. 

"Är inte ni väldigt oärliga nu tycker ni?" säger jag och tittar på klassen. Alla vänder sig om och tittar på mig "Framför Yohio när han är här så är ni så himla snälla och hjälpsamma. Och försöker vara snälla och trevliga mot honom. Oavsett hur många gånger han säger Förlåt så svarar ni alltid med Det är lugnt, det är lugnt! 

Men när han inte är här, så säger ni sånna här saker. Att säga sånna här saker är mest en börda för er själva. Det är väldigt oärligt" säger jag och tittar på dem. "Sakura, angående det..." säger mentorn och går till mig. Jag ställer mig upp och tittar på honom "Om ni inte är villa till det här, så hade ni inte behövt att vara snälla mot honom från första början. Säg då det direkt till honom att det är krångligt, att ni är för trötta och allt vad det är!" säger jag och stirrar ut över klassen. "Om ni säger så, så är det inte så att han inte förstår det. Han försöker hitta en lösning på det här som gör det mindre problematiskt för oss." säger jag sen och tittar på dem. Mentorn suckar och går mot mig "Sakura jag vet vad du försöker säga men..." säger han men jag avbryter honom. "Det gäller Omae med" säger jag och tittar på honom. (Omae ett väldigt informelt sätt att säga du på) Han stirrar på mig "Omae? Hur vågar du kalla mig för det?" säger han och stirrar på mig. "Varför sa du inte så framför honom?" säger jag och stirrar på honom. "Innan, ni kunde ha diskuterat det här med honom. Gör inte sånna här saker som ni inte kan backa ut ur. Sensei, om du kunde ha träffat honom personligen, så skulle han ha gjort det också." säger jag sen vänder jag mig om och ser Yohio stå utanför klassrumet med tårar längs hans kinder. 

Yohio's perspektiv

Jag står och lyssnar med tårar som rinner, jag hade ingen annign om att jag skapade såhär mycket problem för dem.

"Yohio-chan?" hör jag sen en röst säga, jag vänder huvudet mot dörren och ser Sakura och resten av klassen titta på mig. Dem har tydligen sett mig nu, jag torkar snabbt bort tårarna och öppnar sakta dörren till klassrummet. "Förlåt" säger jag och försöker le lite. "Jag glömde bara en sak" säger jag och går sakta till min plats och tar fram mitt block från bänken och går sen ut ur klassrumet och går sakta mot trappan. När jag kommit fram så hör jag Sakura komma springandes och hon sätter sig sen ner vid trappan. "Hoppa på" säger hon. Jag tittar på henne en stund men gör som hon säger och hon bär mig på sin rygg nerför trapporna. Jag sätter mig sen på rullstolen när vi kommit ner och hon skjutsar ut mig. Efter en stund har vi kommit ut från skolan och är vid cykelstället. Jag tänker på allt jag hörde och börjar gråta. Hon tittar på mig och ställer sig bredvid mig och ger mig en näsduk, jag tar imot den och fortsätter gråta. Jag tittar upp på henne "Säg något!" gråter jag. "Prata om pingviner! Eller fiskar! Eller hundar, vadsomhelst!" gråter jag. "Dem djuren som också inte kommer vakna. Berätta en berättelse går också bra, eller säg en lögn. Jag kommer inte bli arg." gråter jag och tittar upp på henne med tårar som rinner. "Jag kan inte göra något" säger hon och tittar på mig. "Dem människorna pratar så skamsett. Jag är precis som dem också" säger hon sen och tittar på mig. "Veta om din sjukdom, alltid titta på dig från sidan. Men i slutet, så kan jag ändå inte göra något" säger hon sen. Jag gråter och tittar på henne "Jag kan säga vad jag tycker, som en idiot. Det är precis som min pappa sa, jag är fortfarande bara ett barn." säger hon sen. Jag tittar upp på henne med tårar som rinner "Det är inte alls så. Du uppmuntrar alltid mig. Du lyssnar på mig när jag säger saker som jag inte kan berätta för andra. Påvägen framåt så gör du mig glad." säger jag med tårar sen tittar jag upp på henne "Du finns vid min sida. När jag känner mig deppig, så finns du alltid där och gör mig sällskap." säger jag med tårar som rinner och tittar på henne. Hon nickar och vänder sig om, sen börjar det snöa. Jag tittar mig omkring gråtandes sen tittar jag på henne igen "Tack Sakura-chan" säger jag och ler sen rullar jag iväg. Hon tittar på mig och skjutsar mig "Bye bye" säger jag och ler med tårar som rinner. Hon fattar direkt då och stannar. Jag har bestämt mig, jag ska sluta på Higashikou. Hon tittar ner och börjar gråta och faller på knä bakom mig och håller tag om min rullstol och gråter. 

Några dagar senare

Några dagar senare sitter vi och tittar på teatern som min lilla syster Rika's klass har och hon är jätteduktig. "Rika du var jätteduktig" ler jag och tittar på henne när vi har gått ut från hennes skola. "Pappa?" säger jag sen. "Ja?" säger han och tittar ner på mig medans han skjutsar mig på rullstolen. "Jag gillar pappa som gör så bra tofu. Jag gillar pappa som säger med förtroende att han gör världens godaste tofu." ler jag. Pappa och mamma tittar förvånade på varandra sen tittar pappa ner på mig "Varför säger du sådär helt plötsligt?" frågar han. "Mamma?" ler jag och tittar på henne. "Ja?" säger hon och lutar sig framför mig. Jag ler och tar tag i hennes arm med skakande armar och kramar hennes arm med mitt huvud mot hennes arm "Jag gillar mamma som är en hälsokonsultant också" ler jag. "Som bryg sig om allas hälsa 24 timmar om dagen, så att alla får tillbaka deras leenden." ler jag och kramar hennes arm. "Jag älskar den mamman mycket" säger jag sen och ler. Hon tittar på mig och ställer sig upp "Yohio...." säger hon oroligt och tittar på mig. "Därför, sluta inte på ditt jobb." ler jag och tittar på henne sen vänder jag mig om och tittar upp på pappa "Och pappa, tvinga inte dig själv för hårt" ler jag. "Vad pratar du om Yohio?" frågar han oroligt och tittar på mig. Jag ler och vänder mig om "Ako, Hiroki och Rika också. Jag älskar er." säger jag och ler. "Även fast jag är såhär nu, så behandlar ni mig fortfarande som jag är er Niichan. Jag älskar verkligen min familj" säger jag och ler. "Därför, nu när alla är här. Så är det okej om jag går någon annanstans." säger jag. Sen tittar jag upp på mamma med tårar men endå med ett glatt leende "Jag ska gå på handikapps skolan, okej?" säger jag och ler. Mamma tittar förvånat på mig och pappa tittar sorgset och förvånat på mig. Ako suckar och tittar på mig och Hiroki tittar på mig med tårar i ögonen. Jag ler och tittar på dem sen tittar jag upp mot himlen och blundar. 

Nästa dag i skolan

Idag är det sista gången jag är i Higashikou skolan, sista gången jag ser min klass. Sista gången jag går i korridorerna. 

Jag står framme vid läraren och han tittar ut på klassen. "Yohio kommer, från början av tredje terminen. Börja i en annan skola. Låt oss ge honom en stor applåd för att ha jobbat och pluggat så bra här med oss" säger han och ler. Han och klassen klappar händer och tittar på mig. Mamma står utanför klassrummet och lyssnar, mentorn flyttar på sig och jag går sakta fram till katedern och bugar sen tittar jag på klassen. "Jag tror att några av er redan vet, men...det finns inget botemedel mot min sjukdom. Det ser inte ut som om det kommer bli någon behandling. En dag, så kommer jag inte kunna gå eller stå upp. Eller kunna prata. Det är vad min doktor har sagt till mig." säger jag och tittar på min klass. "Genom det här året, så har sakerna som jag enkelt kunnat göra sakta tagits ifån mig en i taget. I mina drömmar så kan jag gå omkring medans jag pratar med mina kompisar. Medans jag spelar gitarr så springer jag glatt omkring på scen. När jag vaknar upp, så inser jag redan att min kropp inte rör sig lika fritt längre." säger jag och suckar. "Varje dag, så bir det värre. Hur ska jag kunna gå, så att jag inte ramlar? Hur kan jag äta min mat snabbare? Hur kan jag...ignorera andra människors blickar?" säger jag och tittar på klassen sen tittar jag ner. "Jag tänker på de här sakerna om och om igen. Jag kan omöjligt leva såhär" säger jag sen och tittar upp på min klass. "Att gå på gymnasiet, gå på universitet, gå på jobb. Jag tänker på framtiden på ett sånt sätt, och jag såg inget hopp. Jag kan inte se vägen på hur jag kan leva. Jag kan inte se den lilla glimten av hopp. Pågrund av denna sjukdom, så har mitt liv blivit splittrat." säger jag med tårar i ögonen. "Jag har tänkt på det här många gånger. Men...men....även om det är sorligt, så är det här verkligheten." säger jag med tårar. "Det spelar ingen roll hur mågna gånger jag gråter, jag kan inte fly från sjukdomen. Även om jag vill tillbaka till det förflutna, så kan jag inte åka tillbaka i tiden. Därför, för mig, hur jag är nu. Jag vill gilla hur jag är nu. Det är vad jag tycker" säger jag sen och ler lite. "Jo, även om min kropp har blivit såhär, så har jag insett en del saker för första gången. Genom att bara finnas vid min sida, min familj, så har de fått mig att inse hur mycket de betyder för mig. Händerna som mina klasskamrater har räckt mig, som är så villiga att ge mig stöd är så varma. När det gäller hälsa, bara hälsa är en lycksalig sak. Angående sjukdomen, tog inte bara min hälsa. Kroppen som jag har, är nu jag. För det här hindret, så vill jag ta bördan med mitt jag som jag är nu och fortsätta leva med förtroende." säger jag och ler. "Därför, så har jag själv bestämt att jag ska börja på skolan för handikappade" säger jag och ler lite. "Men, från alla andra, så kommer jag vara i en annan miljö, från och med nu på vägen som jag har valt själv så kommer jag hitta det ljuset steg för steg." säger jag och tittar på klassen. Jag tittar sen ner och sen upp igen och skrattar lite tyst med tårar i ögonen "Att kunna le och säga det här till alla, Jag har, i alla fall gråtit 1 Liter Tårar. Därför, även när jag lämnar den här skolan. Så jag kommer jag definitivt inte tycka att saker och ting har slutat." säger jag och tittar på dem. Sen får jag mer tårar i ögonen "Allihopa, enda tills nu, har varit så snälla mot mig. Tack så mycket" säger jag och bugar och börjar gråta. Jag hör och ser hur min klass gråter, till och med Kisshu och hans kompis gråter som ville bli av med mig. Jag tittar upp och torkar bort mina tårar och ler och skrattar lite tyst och tittar på min klass. Efter en stund så går jag i korridoren med mamma som hjälper mig. När vi kommit ner för alla trappor så står pappa där vid min rullstol och väntar på oss. Mamma sätter mig ner i rullstolen och vi går iväg. Vi går en bit när jag sen hör någon ropa på mig. "YOHIO!" skriker en röst. Vi vänder oss om och ser Sakura komma med klassen. Vi vänder oss om och tittar på dem, jag tittar på Sakura och min klass. "Nagareru kisetsu no mannaka de. Futo hi no nagasa wo Kanjimasu" börjar Sakura sjunga. Jag stirar på henne och det är ju låten dem sjöng i kör som hon börjar sjunga. Sen börjar Ray och Seike också sjunga. Tillslut står hela klassen och sjunger för mig. Jag kan inte låta bli en att börja gråta tyst och le, mamma och pappa står också med tårar som rinner och lyssnar på min underbara klass. (här) 

Mot slutet av låten hör jag hur Seike och några till börjar gråta. Sakura ler och tittar på mig medans hon sjunger. När vi åker iväg ser jag hur klassen springer efter oss en bit och stannar sen vid skolgrinden. Jag ler och hör i huvudet hur klassen fortfarande sjunger 3gatsu 9ka, det var namnet på låten. Jag ler och blundar och lutar huvudet mot fönstret med en liten tår som rinner ner för min kind. 

Vad är det för fel på att ramla? Du kan alltid ställa dig upp igen....

If you look up at the sky after falling down the blue sky is also today stretching limitlessly and smiles at me....I'm alive.

I'm alive.

Hoppas ni gillar den här delen :)

När nästa del kommer vet vi inte <3 

Men nästa del heter Ima wo ikiru, I Live Now

Hoppas ni gillar detta avsnitt :)

//Jonna

Konnichiwa! 

Här kommer del 7 av One Litre of Tears 

Avsnittet heter Watashi no iru basho, The Place Where I am

Hoppas ni gillar avsnittet^^ 

Det har gått 1 månad och det är nyår, jag och min familj är ute och går nu innan vi ska äta nyårs mat. Vi har också stannat nu vid en brun för att kasta i pengar för att be. "Så, här har ni pengar" säger pappa och delar ut pengar till oss. "Va? Bara 10yen? Då kommer det aldrig slå in ju" säger Hiroki och tittar på pengarna. "Kommer det inte?" säger Rika och tittar på honom. "Era idioter, det är inte pengarna det handlar om. Gudarna är inte så kräsna" säger pappa och skrattar lite. "Det stämmer, det handlar inte om hur mycket pengar man ger. Nu kastar vi i dem!" ler mamma. Vi nickar och går fram och kastar i pengarna, sen klappar vi ihop händerna och blundar och ber. "Jag hoppas att alla i familjen ska vara lyckliga" ber pappa. "Jag hoppas att Yohio-niichan kommer bli bättre" ber Rika. Vi vänder oss om och tittar på henne "Tack Rika" ler jag och tittar på henne. "Nå vad säger ni, ska vi gå hem och äta vår nyårs middag?" ler mamma. "Ja, nu går vi hem och äter" ler pappa. Ako och Hiroki springer iväg och de springer till min rullstol. Jag har blivit mycket sämre i mina ben nu och kan inte gå så mycket så jag behöver rullstol nu. Mamma och pappa hjälper mig ner för trappstegen och sätter mig i min ljusrosa rullstol. 

Ett nytt år har kommit. Och på samma gång så har jag blivit allt mer beroende av andras hjälp. 

Efter en bit så kommer vi fram till en trappa och mamma tar av min filt från mina knän och jag böjer mig ner och tar av ena fotstödet så jag långsamt kan ställa mig upp. Mamma hjälper mig medans pappa ställer sig framför mig med ryggen vänt mot mig "Kommer du upp?" frågar han. "Ja" svarar jag och hoppar upp på hans rygg och så bär han mig ner för trappan. "Tack pappa" ler jag. "Vad pratar du om?" ler pappa och går ner för trappan med mig. Efter ett tag har vi kommit ner och dem sätter mig ner på rullstolen igen och pappa tar fram sin kamera och fixar den "Så ställ er i ordning där framför trappan" ler pappa. "Ska vi ta en till minnesbild?" frågar Ako medans hon fixar med min filt och lägger den på mina knän. "Ja såklart! Detta är första bilden vi tar i år" ler pappa och springer sen mot oss. "Okej le nu allihopa!" ler han. Vi ler allihopa och så tas bilden. 

Efter ett tag så sitter vi hemma och äter nyårsmaten, jag har som en fotölj jag sitter på nu för jag har ganska så svårt att hålla min kropp uppe och jag kan inte sitta på golvet som de andra längre, jag kan inte äta med pinnar längre eller hålla bestick. Så jag har gummihandtag på mina bestick så det blir lättare för mig att hålla dem. Pappa ställer fram en talrick framför mig "Här" ler han och äter sin mat. "Tack" ler jag och försöker få upp en matbit på min sked "Så" ler Ako och tar upp den på min sked med sina pinnar. "Tack Ako" ler jag och äter. "Ingen orsak" ler hon och äter. "Tada!" ler mamma och kommer in i matrummet med en bricka med teaserviser. "Jag hittade dem här söta teasetten" ler hon. "Alla får varsit och man får en egen sked också" ler hon och ger alla varsit teasett. Pappa ger mig mitt och de har redan fixat ett blått gumihandtag på min sked. "Wow! Får alla varsit eget teasett?" ler Rika och tittar på sitt. "Ja det får alla" ler mamma och sätter sig på golvet. "Och de kommer inte gå sönder heller om vi tappar dem?" frågar Hiroki. Mamma nickar och äter "Är inte det bra? Ett nytt år, och nya saker att använda" ler pappa och äter. "Tack mamma" ler jag och tittar på henne. "Tyckte du om den?" ler mamma. Jag ler och nickar och äter min mat. 

Nästa dag i skolan

Mamma skjutsar mig till skolan och jag ser att Seike och Ray står utanför skolan som vanligt och väntar på mig. 

"Förlåt för att ni måste stå och vänta på mig en sån här kall dag" ler jag och tittar på dem. "Det är lugnt, vi såg faktiskt fram imot det" ler Seike och hjälper mig ur bilen. "Haha säkert" skrattar jag och tittar på honom. Jag ser sen hur de tittar på mamma när hon tar fram min rullstol då jag inte har sakt till dem under nyår att jag har blivit sämre på att gå. "Är inte det här lite för mycket för er?" säger jag och tittar på dem. "Nej inte alls" säger Seike och tittar på mig. "Det är nog bäst om du använder den nu" säger mamma och tittar på mig. Jag suckar "Men jag kommer gå så mycket som möjligt" säger jag och tittar på Ray och Seike. De nickar och tittar på mig "Även fast det kommer bli ganska så jobbigt för er 2" säger jag och ler lite. "Så nu lämnar jag över det här till er" ler mamma. "Det är lugnt, vi fixar det" ler dem och bugar. 

Efter en stund är vi inne i skolan och Ray skjutsar mig på rullstolen, vi kommer sen fram till en trappa och jag tar ena fotstödet och drar mig långsamt upp på trappräcket och ställer mig på första trappsteget. Seike håller i mig lite som stöd och hjälper mig medans Ray bär upp rullstolen "Går det bra?" frågar jag och tittar på honom. "Det går bra" ler han och går upp med den. Efter en stund sitter vi i klassrumet och vi lämnade rullstolen utanför  och det är ingen som vet att jag har rullstol nu så Sakura blir förvånad när hon ser den stå utanför. Jag, Ray och Seike sitter och pratar nu innan lektionen börjar och de hjälper mig packa upp mina saker. 

Även fast jag har börjar mitt liv i en rullstol, så är mina vänner fortfarande mina vänner. Vänner är bra. Jag hoppas att jag alltid kommer att få vara med dem, 

Vi har lektion och vår mentor berättar att det är dags nu att välja vad vi vill bli och läsa till för vi börjar ju snart på andra året i gymnasiet. "Framtida val va?" läser jag och tittar på pappret jag fick. Efter ett tag så är jag sen i biologi rummet och håller Sakura sällskap "Sakura-chan, har du bestämt något än?" frågar jag och tittar på henne. "Människor? Vetenskap?" frågar jag och tittar på henne. "Jag har inte bestämt något än" säger hon och fortsätter hålla på med sköldpaddan. "Jag visste det" ler jag. "Du kan väl bli veterinär" säger jag och tittar på henne. Hon tittar på mig "Du vet ju så myket om djur, så det passar väl dig?" ler jag. "Vem vet om sånna saker som är så långt bort?" säger hon och tittar på akvariet. "Men du då? Har du bestämt något?" säger hon sen och tittar på mig. Jag tittar på henne "Jag? Jag...jag ber ju mest om andra människor hjälp eller hur? Därför, så vill jag ha ett jobb i framtiden där jag kan hjälpa andra" ler jag och tittar på henne. Hon bara tittar på mig "Försök inte få mig att skratta" säger hon. "Jag är faktiskt seriös" säger jag och tittar på henne. Hon vänder sig om och ler lite "En person sa samma sak som du sa" säger hon sen. "Hmm?" säger jag och tittar på henne. "Hon ville bli doktor och gick därför medicinisk utbildning" säger hon. "Hennes föräldrar hade så mycket hopp för henne. Hur ska jag förklara detta? Hon är så olik mig" säger hon. "En kompis?" frågar jag och tittar på henne. "Ane" säger hon tyst. Jag tittar på henne "Har du en Neechan? (Fint sätt att säga storasyster)" säger jag förvånat. Hon skrattar lite tyst och vänder sig om "Typ" säger hon. "Ljuger du nu igen?" skrattar jag. "Jag borde nog gå, mamma är snart här" säger jag och tittar på henne. "Är det inte bättre om du stannar? Bilen har ju inte kommit än" säger hon och tittar på mig. "Men, jag verkar ju bara störa dig" säger jag och tittar på henne. "Då kan du gå bort och städa det som står i slasken" ler hon och ger mig en skurborste. "Va?" säger jag och tittar på henne. "Du ville väl hjälpa andra?" ler hon och ger mig den. Jag tar den och lägger den på mina ben och ska rulla bort till slasken men ser då att mamma kommer "Åh, hon är här nu" säger jag. Sakura nickar och rullar bort mig till bilen och vi går igenom en träkorridor "Hey, nu kan du ju vänta med mig i biologi salen från och med nu" säger hon. "Och för att tacka dig så ska jag hjälpa till?" skrattar jag. "Såklart" skrattar hon. "Åh stanna här" säger sen. Hon stannar, jag tar av mig filten och tar av ena fotstödet och ställer mig sakta upp och börjar luta mig från ena benet till det andra så att golvet knarrar. Jag börjar skratta och le lite tyst "Vad gör du?" frågar hon och tittar på mig. "Jag....gilalr verkligen det här ljudet" ler jag och tittar på henne. "När jag kommer till skolan så ställer jag mig alltid här och lyssnar på när golvet knararrar. Det är som att korridoren välkommnar mig" ler jag och fortsätter. "Du, är en väldigt konstig person" ler hon och tittar på mig. Jag ler och tittar på henne. 

Senare på kvällen

"Så du ska redan bestämma dig nu?" säger pappa och läser på pappret vi fick i skolan och tittar sen på mig. "Jag blir ju en andra års elev snart" ler jag och tittar på honom. "Vad vill du göra då Yohio?" ler mamma och tittar på mig. "Tja...jag kan ju inte göra något hårt arbete, men jag är säker på att det kommer finnas något jobb som till och med jag kan göra. Eller hur?" säger jag och tittar på dem. "Såklart" ler mamma. "Det kommer det säkert finnas!" ler pappa. "Du kan ju göra massa jobb hemma nu eller hur?" ler pappa. "Ja, du kan väl försöka att jobba som en översättare, eller bli bättre i något annat?" ler mamma. "Jag....enda sen jag vart sjuk, när andra människor har varit så snälla mot mig så blir jag så varm och glad. Därför så vill jag en dag bli som dig mamma, ha ett jobb där jag kan hjälpa andra människor." ler jag och tittar på henne. Hon ler och tittar på mig. "Okej då!" ler pappa. "Du behöver inte stressa igenom det här, tänk nogrant och långsamt igenom ditt val" ler han. "Det är ju trottsalt ditt liv" säger han sen och ger mig pappret. Jag ler och nickar.

Nästa dag i skolan

Vi sitter i skolan och har lektion, vi har geografi och läraren skriver upp allt på tavlan och jag försöker hänga med och skriva av allt så snabbt jag kan. Hon ska sen sudda av allt på tavlan men en elev räcker upp handen "Men läraren!" säger hon. Hon tittar på henne och suckar sen "Åh just det, den här klassen måste ta det lugnare" säger hon och lägger undan suddet "Förlåt mig, jag glömde" säger hon sen lite glatt. Jag tittar på läraren "Tänk inte på mig, snälla fortsätt du" säger jag. Hon tittar på mig men nickar och fortsätter lektionen, jag känner sen hur Ray knackar mig lite lätt på ryggen och jag vänder mig om "Jag hjälper dig skriva av sen" ler han och tittar på mig. "Tack Ray" ler jag. 

Shioka's perspektiv

Jag är på jobbet och ska gå till en patient när min telefon ringer "Hej" svarar jag. "Är det här Shioka Ikeuchi?" frågar en röst. "Ja det är jag" svarar jag. "Det här är Higashikou's rektor" svarar rösten. "Jag har något som vi behöver prata om" säger han sen. "Okej, jag kommer nu" säger jag och lägger på. Efter en stund är jag på skolan och vi sitter i ett klassrum och pratar, och Yohio's mentor är också där. "Det här är nog inte rätt att säga som mentor men....vi tror nog att det är bättre för Yohio-san, om han överförs till en skola som är bättre utrustad för handikappade nästa skol år" säger han och tittar på mig. "Jag tycker det är tråkigt att säga att vår skola inte har den utrustning som krävs för handikappade" säger han ledsamt. "Skolan är också väldigt gammal och har många trappor" säger han sen. "Men..." börjar jag men rektorn avbryter mig. "Ikeuchi-san. Har du tänkt på att besöka en skola för handikappade?" frågar han. Jag tittar på honom "I en skola för handikappade, så erbjuder de den mest lämpliga utrustningen och kommer hjälpa din son enligt hans handikapp." säger han och tittar på mig. "Det kommer inte vara någon brådska att komma i tid till lektioner som här, och det kommer inte störa andra elever." säger han sen. Jag nickar långsamt "Men mentorn, min son har skapat mycket problem för sina vänner. Därför tack för att ni bryr er om det dagligen" säger jag. "Jag förstår det...faktiskt så sa en i klassen att han alltid är sen till lektionerna och att det stör dem." säger han och tittar på mig. "Kan ni förstå det?" frågar rektorn mig. Jag tittar på dem och suckar. 

Yohio's perspektiv

Vi kommer ut till mamma's bil men hon är inte där "Vad konstigt, hon är inte här" säger jag förvånat. "Va? Vart är hon?" frågar Sakura och tittar sig omkring. Efter en stund ser vi mamma komma utspringandes från skolan "Åh förlåt Yohio" säger hon och tittar på mig. "Vad har du gjort?" frågar jag nyfiket. "Bara några saker" säger hon. "Men vi måste skynda oss nu så vi inte blir sena till rehabilitets möttet med Tanabe" ler hon. "Och tack Sakura-chan" ler hon och tittar på Sakura. Sakura ler och nickar.

Efter ett tag är vi framme på sjukhuset och jag sitter på en bänk i träningsrummet med Tanabe "Försök att alltid ha på dig dem här när du går" säger han och kommer med ett par blåa band. "Vad är det där?" frågar jag. "Det är en vikt" säger han och sätter sig på huk framför mig. Han börjar ta på mig dem runt mina fotleder "Den kommer att balansera din kropp." säger han och sätter på mig dem. "Hey...det låter som ett hemligt vapen" skrattar jag. "Visst gör det?" skrattar han. "Hur känns det? Försök att gå lite" säger han och tittar på mig. Jag nickar och lägger min hand på hans axel som stöd och ställer mig upp. Jag börjar långsamt gå framåt mot spegeln "Ja...det stämmer, det känns mycket lättare att gå" ler jag. 

Shioka's perspektiv

"Yohio's mentor föreslog att han ska överföras till en skola för handikappade" säger jag och tittar på Mizuno (doktorn)

Han tittar på mig "Det stämmer att du borde tänka på när han ska eller inte ska börja gå på en skola för handikappade" säger han och tittar på mig. "Det finns en patient som jag har tagit hand om innan Yohio, han går på en skola för handikappade som ligger i staden Kasumi" säger han sen. "Skulle inte ni kunna träffas? Han är nästan i samma ålder som Yohio." säger han och tittar på mig. Jag tittar på honom "Att överföras till en skola för handikappade är bara ett val. Senare, så kommer inte bara val att överföras till en annan skola att dyka upp." säger han. "Det kan ju vara bra att prata med andra föräldrar som har barn med samma sjukdom som sitt eget barn, eller hur?" frågar han och tittar på mig. Jag suckar och tittar på honom. 

Yohio's perspektiv

Jag rullar in i lärarrummet till min mentor "Sensei?" säger jag och tittar på honom. Han tittar upp från sina papper och tittar på mig "Så...har du valt något än?" ler han. "Yup, jag valde att jobba med människor" ler jag och sträcker fram pappret. "Berättade inte din mamma något för dig?" frågar han. "Va?" säger jag förvånat och tittar på honom. "Oh...uh, det var inget" säger han sen och tar imot pappret. Jag tittar lite konstigt på honom men struntar sen i det han sa "Och musiklaget...det är nog bäst om jag slutar. Även fast det känns som om jag slutar halvvägs" säger jag och tittar på honom. Han nickar lite och tittar på mig och lägger undan pappret. Jag tittar på honom och rullar ut ur lärarrummet. Jag ska sen åka hem för skolan har slutat men nu är alla skolaktiviteter igång och jag har ju slutat i musiklaget nu. Min taxi kommer efter en stund och chaffören har lagt i min rullstol i bagageluckan och när jag är påväg in i bilen så hör jag Ray komma springandes då han precis fick veta genom läraren att jag har slutat. "Yohio!" ropar han. Jag vänder mig sakta om och tittar på honom "Att sluta utan att säga något är bara för mycket" säger han och tittar på mig. "Musiklaget. Varför pratade du inte om det med mig först?" frågar han. "Förlåt" säger jag och tittar på honom. "Jag vet att du slutar, pågrund av din sjukdom och för att du inte har något val. Men varför sa du inget innan du slutade?" säger han sen och tittar på mig. "Är jag så opålitlig?" säger han sen. Jag tittar på honom "Förlåt" säger jag lite ledsamt. "Det är inte alls det" säger jag sen. "Det är redan bra" säger han sen och springer tillbaka in i skolan. Jag suckar ledsamt och tittar på honom. 

Shioka's perspektiv

Jag går ur bilen och går en bit och kommer fram till skolan "Kasumi's skola för handikappade" läser jag på väggen och går sen in i byggnaden. När jag kommer in ser jag en stor ljus lokal med massa elever. En del går och pratar, en del åker rullstol eller så gör de övningar med lärare/läkare. Jag tittar på de som gör övningar och vissa liknar de som Yohio gör hemma. Jag tittar mig sen omkring och går till receptionen och tittar in "Ursäkta, jag är Shioka Ikeuchi." säger jag och tittar in. "God eftermiddag" hör jag en väldigt ostadig röst säga. Jag vänder mig om och ser en pojke med svart kort hår sitta i en elektrisk rullstol. "Jag har väntat på dig" säger han och ler. Jag nickar lite och ser sen en kvinna komma springandes "Åh förlåt. Är du Shioka Ikeuchi?" säger hon och tittar på mig. "Jag är Keinoka" säger hon och bugar. Jag bugar tillbaka och tittar på henne "Doktor Mizuno kontaktade oss för inte alls så längesen" säger hon sen. "Trevligt att träffas jag är Ikeuchi" säger jag och bugar. "Det här är min son Yuya" ler hon och håller handen på pojkens axel. "Det är så trevligt att få träffa dig" säger han ostadigt och ler. Jag ler och nickar "Det är så kul att du har rest hit så långt ifrån" ler han. Vi går sen ut och pratar lite jag och hans mamma "Yuya fick sjukdomen när han var 12 år, doktorn sa att det inte gick att bota den. Jag kunde inte acceptera verkligheten, allt jag ville var att han och hans vänner skulle leva ett normalt liv tillsammans" säger hon och suckar sen tittar hon på mig. "Din son är en gymnasie elev va?" frågar hon. Jag ler och nickar "Han går andra året nu" säger jag och ler. "Åh det är det roligaste året" ler hon. Jag ler och nickar och tittar på henne "För mig var den tiden så rolig, jag kände att det var bäst om min son gick på en vanlig högskola och inte till någon handikapps skola" säger hon och tittar på mig. "Därför, gick jag till alla skolor som kunde ta imot honom. "Jag även tog honom till överförnings skolor" säger hon sen. "Men nu inser jag att jag gjorde fel" säger hon sen och tittar på mig. "I slutet, så var den som ville att han skulle börja på en handikapps skola, jag." säger hon och tittar på mig. "Jag skulle ha tagit hit honom tidigare." säger hon och tittar på mig. Yuya tittar sen på oss "Pratar ni fortfarande om det förflutna?" frågar han ostadigt och tittar på oss. Vi vänder oss om och tittar på honom "Hörde du oss prata?" ler hans mamma och går mot honom. "Jag hörde era röster. Jag har skarpa öron" ler han och styr sen sin rullstol mot mig. "Jag behöver spendera mer än en halvtimme varje morgon bara för att klä på mig själv" säger han ostadigt och tittar på mig. "Jag förstår" säger jag och nickar. "Men....ingen hjälper mig" säger han sen ostadigt. "Här har vi några regler, och det är att det vi kan klara av att göra ska vi göra själva utan hjälp" säger han ostadigt. "Tiden räcker aldrig till, men...pågrund av det här så förstår jag hur viktig den är." säger han sen. Hans mamma ler och lägger sin hand på hans axel och tittar på honom "Sjukdomen, jag har precis börjat acceptera verkligheten och det var efter att jag kom hit." säger han ostadigt och tittar på mig. "Sanningen i jämförelse med utsidan, så verkar lifs cirkeln mindre. Men jag förlorar inte massa saker, att få sjukdomen är inte otur. Det är bara obekvämt" säger han sen ostadigt och ler lite. Vi ler lite och tittar på honom. 

Yohio's perspektiv

Jag sitter hemma och pluggar lite men jag slutar efter en stund och öppnar en av skrivbordslådorna och tar fram en bild. På bilden är det musiklaget och jag och Ray står bredvid varandra. Jag suckar och tittar på den men sen knackar det på min dörr och jag vänder mig om och ser mamma stå vid dörrkanten. "Pluggar du?" ler hon och går till mig. "Stressa inte dig själv" säger hon sen och tittar på mig. "yup" svarar jag och fortsätter titta på bilden. "Idag så besökte jag...." säger mamma innnan jag avbryter henne "Jag och Ray grälade idag" säger jag och tittar på bilden. "Eh?" säger hon oroligt och tittar på mig. "Det var för att jag slutade i musiklaget utan att säga något" säger jag och tittar på bilden. "Verkligen?" säger hon och tittar på mig. "Åh, jag gav pappret om mitt framtida val till min mentor idag" säger jag sen och tittar på mamma. Hon tittar på mig, jag tittar på henne och sen på bilden "Även om kurserna kommer vara olika så kommer vi fortfarande vara tillsammans som klasskamrater" säger jag och tittar på bilden. "Det enda jag har gemensamt med de andra är att plugga. Därför...precis som du sa mamma, så kommer jag göra mitt bästa med att plugga" ler jag och tittar på henne. "Det är ju bra" ler hon och tittar på mig. Jag ler och nickar och fortsätter sen plugga. 

Nästa dag i skolan

Vi har precis slutat och jag sitter och försöker packa ner mina saker när Ray kommer och lägger ett papper på min väska. Jag tittar upp på honom "Anteckningarna, från idag" säger han och tittar på mig. Jag tar dem och tittar på honom "tack" hinner jag säga innan han går till sin bänk bakom mig och tar sin väska. Seike går fram till mig "Kom nu Seike, vi går" säger Ray och går ut. "Okej.." säger Seike och suckar men följer efter. Jag tittar efter dem och suckar ledsamt och sjunker ner på min stol. Dem har aldrig lämnat mig förut och de har alltid hjälpt mig men nu.......

Sakura sitter kvar i klassrumet och såg allt och går fram till mig och hjälper mig. Hon skjutsar ut mig på rullstolen "Så när du sa att du hade slutat så började du och Ray gräla eller hur?" säger hon medans hon skjutsar mig på rullstolen. "Faktiskt så vill jag inte sluta, jag och Ray har spelat instrument tillsammans sen högskolan. Men för Ray, han måste ha kännt att jag förråde honom. Enda tills nu så har vi varit bästa vänner som kunnat berätta allt för varandra. Inte undra på att han vart arg på mig." säger jag och suckar. "Du...varför säger du inte bara till henne vad du tycker?" säger Sakura och tittar ner på mig. Jag suckar och nickar och ser sen mamma stå vid bilen och väntar på mig "Yohio" ler hon och går fram till oss. "Tack så mycket Sakura-chan" ler hon och tittar på henne. "Det är lugnt, jag är ledig ändå" ler hon. "Om du vill så får du följa med oss hem och äta. Vi ska äta köttgryta ikväll" ler hon. Jag tittar på mamma, "Jo....angående det....." säger hon. "Känns det inte bekvämt?" frågar mamma. "Är hans pappa hemma?" frågar hon lite långsamt. Efter en stund så är vi hemma och äter och det slutade med att Sakura hamnade bredvid pappa och han sitter och öser på massa tofu till henne. "Pappa om det är köttgryta vi äter, varför öser du på då massa med tofu?" skrattar jag medans jag äter. "Eh? Det är ju vår tofu, den är ju god eller hur Sakura?" ler pappa och tittar på henne. "Jo, jättegod" ler Sakura och äter. Vi äter lite sen tittar mamma på henne "Har inte du en storasyster som är läkare? Ska du också bli det?" frågar hon. "Nae, jag vet inte vad jag ska bli och jag har ingen syster längre. Hon dog för 2 år sen i en olycka" säger hon och äter. Det blir tyst och vi tittar på henne "Gjorde hon?" säger jag lite försiktigt och tittar på henne "Förlåt vi visste inte" säger pappa och tittar på henne. "Det är lugnt" säger hon och äter.

Nästa dag i skolan

Jag och Seike står vid trappan och jag tar av ena fotstödet från rullstolen och drar mig upp på trappräcket och kliver upp på första trappsteget och Seike hjälper mig gå. Sen kommer 2 killar ner och ser rullstolen och springer ner och bär upp den "Åh du behöver inte" säger jag och ler lite. "Jo det är lugnt" ler han. "Tack så mycket" ler jag. "Inga problem" ler han och springer upp. Jag fortsätter gå men stannar sen och ser Ray stå i korridoren nedanför. Jag tittar på honom, han stirrar på mig men går sen iväg. Jag suckar ledsamt och fortsätter gå långsamt uppför trappan. Efter ett par lektioner ser jag Ray stå på taket och tittar ut. Jag suckar och rullar fram till honom "Ray..." säger jag lite försiktigt och tittar på honom. Han vänder sig långsamt om och tittar på mig "Du det som hände....jag...." säger jag men han avbryter mig. "I högskolan, bara för att vi inte är lika bra på att spela snabbt så var vi tvugna att gå morgon lektioner för att bli bra." säger han tyst. Jag nickar långsamt och tittar på honom "Första gången jag lyckades, så var jag verkligen glad." säger han tyst. "Kommer du ihåg det som hände på den stora tävlingen?" frågar han sen. "Hur skulle jag kunna glöma det?" ler jag. "De sista poängen förändrade allt" säger han. "Ray, du kommer också ihåg det eller hur?" ler jag. "Nästa dag så var ju mina fingertoppar helt förstörda av allt spelande" ler han. Jag ler och skrattar lite, han börjar också skratta lite och tittar på mig. "I högstadiet...så slutade inte jag i musiklaget pågrund av dig Yohio" säger han sen. "Va?" säger jag och tittar på honom. "Jag kom inte bra överens med vissa lärare ellerhur?" säger han och tittar på mig. "Men pågrund av att du var där Yohio, så fick du mig att jobba hårt och bra" ler han och tittar på mig. "Men när jag fick reda på att du slutade Yohio, så sjönk mitt hjärta lite. Och det var därför jag sa saker som gick över gränsen" säger han och suckar ledsamt. "Förlåt" säger han sen och tittar på mig. "Förlåt mig med" säger jag och tittar på honom. "Yohio, även om du inte spelar mer så är vi fortfarande vänner va?" säger han och tittar på mig. "Såklart vi är" ler jag och tittar på honom. Han ler och tittar på mig och vi börjar skratta lite, sen springer han fram till mig och börjar springa runt med mig i rullstolen sen springer han in i skolan med mig och jag skrattar.

Senare på eftermiddagen

Jag sitter i matrummet och gör läxor och sen så kommer Rika "Yohio-niichan, vart är mamma?" frågar hon och tittar på mig. Jag tittar upp på henne "Hon gick till affären för att köpa några ingredienser till maten" ler jag och tittar på henne. "Idag i skolan så ritade jag en bild" säger hon och visar sin bild. "Åh vad fin den är" ler jag och tittar på den. "Är det vår familj?" ler jag och tittar på henne. Hon nickar och sätter sig sen vid andra sidan bordet och ritar. "Tejpen ska nog vara här..." säger jag och drar mig upp med hjälp av byrån bakom mig och öppnar en av lådorna. Men när jag öppnar så ser jag en mapp. *Vad är det här?* tänker jag och tar fram den. "Kasumi City, Tatsu Kasumi's skola för handikappade" står det. *Vad är det här för något?* tänker jag förvånad och tar ut det som är i mappen. Det är en broschyr "Siktar på en meningsfull miljö och lycka för handikappade barn" läser jag tyst för mig själv sen börjar jag sakta bläddra i den och titta i den. Sen tittar jag på en text "Fortsättnign av utbildning 0%" läser jag och tittar på den. Senare vid maten när vi sitter och äter så står alla och beundrar Rika's bild och pratar. Jag sitter själv vid bordet helt tyst och säger ingenting "Vad är det Yohio? Du har varit helt frånvarade en stund" säger mamma och tittar på mig. Jag tittar på henne "Va? Nej det är ingenting" ler jag lite. Senare på kvällen så går jag sakta ner till matrummet och mamma tittar på mig från köket "Yohio? När Ako har duschat klart så duschar du, okej?" säger hon. "Okej" säger jag tyst och går sakta ner från sista trappsteget. "Teat är klart Mizou" ler hon och ställer det bordet. Han ler och sätter sig vid bordet. Jag ställer mig vid dörrkanten och stirrar på dem. Dem tittar på varandra sen ser dem att jag tittar på dem "Yohio vad är det?" säger mamma och tittar på mig. Jag tittar på henne "Du gick till en skola för handikappade eller hur?" säger jag och tittar på henne. Hon suckar och tittar på mig "Jag såg mappen" säger jag sen. Pappa suckar och hjälper mig till bordet "Vi tänkte faktiskt prata med dig om det här" säger han och hjälper mig sätta mig ner sen sätter han sig vid mamma igen. "Din doktor Mizuno fick tipset av en annan patient som har samma sjukdom som du" säger mamma och tittar på mig. "Och killen är bara 1 år äldre en dig och han är optimistisk och mogen" säger hon sen och tittar på mig. "Yohio, jag och mamma har gjort några val till dig som du kan välja mellan till framtiden" ler pappa. "Och att gå på skolan för handikappade är ett av valen" ler mamma. Jag tittar surt på dem med tårar i ögonen "Min framtid är vald av mig." säger jag lite surt med tårar i ögonen. Jag tittar bort en stund sen tillbaka på dem "Pågrund av den här sjukdomen, så trodde jag att jag inte hade något annat val än att sluta i musikgruppen. Och andra saker har jag redan gett upp på. Men jag tror inte att jag har något annat val. Jag förstår redan att jag inte kan göra samma saker som alla andra, men även om jag är såhär så vill jag vara med Seike och Ray. Jag kan inte vara på ett ställe utan vänner. För utan vänner....kan jag inte vara mig själv. Så snälla" säger jag och lägger sen huvudet på bordet och börjar gråta. Mamma suckar och lägger sin hand på min "Jag förstår" säger hon och tittar på mig. Jag tittar upp på henne med tårar som rinner "Ställer som är passar bäst för dig Yohio är Higashikou skolan eller hur?" ler hon. Jag nickar med tårar som rinner. "Om det är där du trivs så stannar du där" ler hon. Jag nickar långsamt. 

Nästa dag

Jag, Ako och mamma går in i skolan. Idag är det tävling för mitt musiklag som jag var med i och jag ska titta på med Ako medans mamma är på föräldra möte. "Ses efter mötet" ler mamma och går iväg. När jag kommer in i salen så ser mitt lag mig och springer mot mig "Den här är till dig Yohio" ler Ray och knuter fast ett armband runt min handled som är i lagets färger "Men jag är ju inte..." säger jag och tittar på honom. "även om du inte är med och spelar längre så är du fortfarande en i laget" ler han och tittar på mig. "Tack" ler jag och tittar på dem. Efter en stund så börjar tävlingen och jag sitter och tittar på med klassen hejandes bakom mig. 

Shioka's perspektiv

Föräldra mötet har pågåt ett tag och en mamma räcker upp sin hand "Ursäkta men hur gör ni med Yohio-san? Han har skapat många problem har mitt barn sakt" säger hon. "Hur det blir med Yohio-san diskuterar jag och hans mamma just nu" svarar mentorn och tittar på henne. Jag suckar och ställer mig upp och försöker förklara situationen just nu "Ursäkta men din son använder en rullstol eller hur?" säger en kvinna och tittar på mig. "Ja" säger jag och nickar. "Och behöver därför hjälp av andra eller hur?" säger hon sen. Jag suckar och nickar "Men vad händer om mitt barn försöker hjälpa till men skadas?" säger en annan mamma. "Vi är oroilga" säger en annan. "Men vi skyller inte på dig" lägger sen en mamma till och tittar på mig. "Men vi är ju föräldrar och vill hjälpa dig" säger sen en pappa och tittar på mig. "Så mycket som du bryr dig om din son Ikeuchi-san, lika mycket bryr vi oss om våra egna barn" säger han sen. "Såklart du gör" säger jag och nickar men märker inte att Sakura står utanför dörren och lyssnar på oss. "Därför, varför stanna på ett ställe som inte har det som krävs för att ge den hjälp och stöd han behöver?" frågar en mamma och tittar på mig. Jag suckar och tittar på dem "Angående det, så går din sons sjukdom inte att bota?" frågar en mamma. Jag suckar "Hans sjukdom, enligt doktorn är obotlig. Det kommer komma en dag då det kommer vara omöjligt för honom att skriva och äta själv. Det kommer också bli väldigt svårt att prata. Först kunde inte jag och hans pappa tro på det, vi tog honom till de bästa läkarna och jag läste i böcker om sjukdomen och vi hoppades att de hade läst eller sett fel men det var sannt. När vi berättade för Yohio vad han hade så sa han Varför är det jag? Jag är bara 15 år gammal. Yohio har redan gett upp på massor med saker pågrund av det här, som att se på bio på loven med sina kompisar och att spela instrument i hans favorit musiklag. Men min son, ser verkligen fram imot att komma till skolan. Att få se sina vänner, så varje dag han går till skolan så går han dit med ett leende i ansiktet. Han vet också att på den här skolan så kommer han inte kunna stanna så länge. Så därför ber vi om lite mera tid. Snälla ge min son tid att tänka på det här, så snälla ge oss tid tills han bestämt sig. Okej?" säger jag och tittar på dem. De suckar och nickar "Du är hälsokunsultant eller hur?" säger en mamma sen. Jag nickar och tittar på henne "Om du så gärna vill hjälpa din son varför slutar du inte jobba då så du kan vara med honom hela tiden?" frågar hon. Jag tittar på henne och säger inget.

Yohio's perspektiv

Jag sitter och tittar på medans mitt musiklag spelar på scen och min klass sitter bakom mig och hejar för fullt. 

Jag gillar ljudet av när fingrarna glider över strängarna på gitarren, det tysta klassrummet efter lektionen, vyn utanför fönstret, trägolvet i korridoren, pratet hemma, jag gillar allt det där. Jag verkar bara skapa bekymmer för människor. Och det är nog inte det bästa om jag stannar här....

Even if it's like that, I still want to stay here. Beacuse this os The Place Where I Am. 

Så det var del 7 av One Litre of Tears. 

Nästa del kommer nog imorgon eller senare och den delen kommer heta 1 Rittoru no Namida, 1 Litre of Tears 

Ses i nästa avsnitt! :D

//Jonna

Konnichiwa!

Här kommer del 6 av One Litre of Tears.

Avsnittet heter Kokaranai shisen, Heartless glances

Hoppas ni gillar avsnittet :)

Jag och mamma är ute och går på promenad med Luna i parken, jag vaggar mig framåt så snabbt jag kan men jag behöver inte gå snabbt då vi bara är ute och går. "Gå inte så fort Luna" ler mamma och drar lite i kopplet. "Luna vill också springa omkring" ler jag och tittar på mamma. Sen tittar jag på Luna "Förlåt Luna" ler jag. Mamma ler och tittar på mig och vi fortsätter att gå, vädret har blivit kallare. Jag vill också springa omkring och få mig att bli varm. Men...det blir svårare att gå. Ett par går förbi mig och mamma men vad jag inte märker är att de tittar på mig när de gått förbi. "Hey, är inte det Hiroki därborta?" säger jag och stannar och tittar på mamma. Vi tittar dit och ser Hiroki stå under en bro och övar på att skjuta skott med sin fotboll. "Hiro!" ropar jag. "Hiroki!" ropar mamma. Han stannar och ser oss och ler och vinkar. Vi går till honom "Så du övar själv här fortfarande?" säger jag och tittar på honom. "Ja, för jag är inte bra på att skjuta mål" säger han och visar oss. "Jag vill verkligen spela i nästa match" säger han sen och tar upp bollen. Jag tänker en stund och tittar sen ner och ser en sten, jag plockar upp den och tittar på dem. "Vad är det Yohio?" frågar mamma. "Hiro? Vet du hur stort målet är?" frågar jag och tittar på honom. "Eh? 5 m brett och 2 högt något sånt" säger han och tittar på mig. Jag nickar och börjar gå mott stenväggen och börjar slipa den mot väggen så det blir ett sträck. Mamma ser vad jag gör och börjar hjälpa mig från andra sidan och tillslut har vi gjort ett mål på väggen och Hiroki. "Det är nog ungefär rätt" ler jag och tittar på vårt lådsasmål vi gjort. "Du borde inte skjuta med bollen hursomhelst. Du borde pricka på ställena inom detta område" säger jag och visar på målet jag ritat. "Ha bilderna i huvudet, och öva seriöst om och om igen" säger jag och ler. "Okej, jag förstår" säger han och nickar och börjar skjuta mot målet när jag och mamma flyttat på oss. Vi står och tittar på medans han övar och det är riktigt kul att titta på och efter en stund så går vi hem. "Jag visste inte att Yohio-nee visste så mycket om fotboll" säger Hiroki och springer omsidan av mig och mamma medans han skjuter lite löst på fotbollen. "Fast han spelade ju lite basket ett tag, eller hur?" säger mamma sen. Jag nickar lite, innan jag började med musiken så höll jag på med basket men sen övervan musiken och sport har jag aldrig varit intresserad av direkt. "Basket och fotboll är inprincip samma sak. Båda kräver att man tränar med ett mål och inte att man skjuter eller sparkar med bollen hursomhelst när man tränar" säger jag och tittar på dem. "Verkligen? Jag kommer spela i nästa match så du kan komma och titta" säger han och tittar på mig. "Om den dagen kommer, du behöver du komma Yohio-nee och stötta mig!" säger han och ler. "Du måste komma, lovar du det?" säger han. "Jag lovar" ler jag och nickar. Sen börjar Luna springa iväg "Vad gör du Luna?" säger mamma och Hiroki och springer båda efter men mamma ser att Hiroki hann först och låter honom hämta Luna. Så vi börjar gå först, vi ser 2 kvinnor komma "God eftermiddag" ler dem och bugar. "Godeftermiddag" ler jag och mamma tillbaka och bugar. Men jag märker inte att de stannar och tittar på mig medans jag och mamma fortsätter att gå. 

Hiroki's perspektiv

Jag fick tag på Luna efter en stund och ska springa tillbaka till Yohio och mamma när jag ser 2 kvinnor stå och titta på honom. "Hey, var inte det där Yohio-san som vi såg nu?" säger en av dem. "Ja det var det, var inte han riktigt bra på basket förut?" säger den andra. "Jo men jag är osäker nu....det värkar som att han har någon konstig sjukdom" säger den andra och så går de vidare. Jag stannar då och tittar på Yohio medans han vaggar sig framåt bredvid mamma och tittar sen ner och suckar. "Vad är det Hiroki?" hör jag sen mamma ropa och jag tittar upp på henne. "Inget" svarar jag och springer till dem med Luna och vi fortsätter gå hem. 

Yohio's perspektiv

Även om jag inte kan springa omkring och ha roligt, och även om jag bara kan gå sakta, men även om det är såhär, så finns det fortfarande saker som jag vet att jag kan göra. 

Efter ett tag är det återbesök hos doktorn igen och jag gör övningar för att se hur begrensad min rörlighet har blivit. Jag ska strecka ut ena armen och peka på näsan med pekfingret, det är väldigt svårt då jag prickar fel ett par gånger. "Nästa gång, byt till vänster arm" säger doktorn. Jag byter till vänster arm och gör likadant men denna gång är det svårare och jag träffar munnen på första försöket men tar den till näsan och tar ut armen och fortsätter. "Försök snabbare" säger han sen. Jag gör det snabbare och det blir jättesvårt. Sen ligger jag på en bår "Nu ska du röra knät med hälen" säger han och böjer mitt ben så min häl är vid höger knäskål. Jag nickar och försöker men jag träffar bara fel hela tiden och jag känner tårarna komma men jag tvingar dem inne "Försök igen" säger han och jag försöker igen. "igen" säger han. Jag försöker men det går inte. Sen tränar jag med Tanabe på att gå "Ett, två, ett, två, ett, två..." räknar Tanabe medans jag långsamt går framåt. "Bra, du klarar det" ler han och håller ena handen framför mig och den andra bakom mig ifall jag skulle ramla. 

Shioka's perspektiv

"Nu på senare tid han han sakta blivit mer optimistisk" säger jag och tittar på läkaren. "Åh, verkligen?" frågar läkaren medans han läser det Yohio nu har skrivit i sin dagbok. "Idag när vi var ute och gick, så kom min hand och fot ihop på samma sida av kroppen. Det är lite svårt för mig att kordinera det" har Yohio skrivit i sin dagbok utan att jag vet det. "Hur är det?" frågar jag och tittar på doktorn. "Från vad jag kan se vad han har skrivit så verkar det inte ha hänt så mycket med sjukdomen" säger han och ler lite. "Nu så verkar det se ut som om medicinen verkligen ger verkan på Yohio, jag tycker att det ser ut som om det har blivit bättre än vad det var förut." ler jag. "Kanske, om det fortsätter såhär, så kanske han blir botad." säger jag sen. 

Doktorn's perspektiv

Jag försker lyssna på det Shioka säger men sen ser jag ett stycke som Yohio har skrivit som får mig att fastna på det stycket med blicken. "På lunchen idag, när jag drack tea medans jag åt min matlåda så kvävdes jag lite" står det i dagboken. Jag tittar länge på det jag läste. 

Shioka's perspektiv

"Kanske om det fortsätter såhär bra....." säger jag men ser att han inte riktigt lyssnar. "Doktorn?" frågar jag lite oroligt och tittar på honom. Han tittar på mig "Medicinen kommer inte ge så snabb verkan på sjukdomen. Efter att ha varit på det läkarreceptet under en periods tid så kanske det kan hjälpa att ge lite kontroll över växandet av sjukdomen" säger han och tittar på mig. "Det är sant" säger jag och nickar men jag ser att han fortfarande läser på samma sida av boken och håller hårdare om den. 

Yohio's perspektiv

Jag håller i en boll som jag ska flytta högt upp från den ena sidan till den andra långsamt. "Långsamt! Bra, fortsätt så" säger Tanabe och står bredvid mig och tittar på mig. Jag fortsätter även fast det är svårt och ganska skakigt i armarna. Efter ett par timmar så kommer vi äntligen hem och vi ska äta, vi sitter och väntar på att mamma ska komma med maten. Jag kan inte använda pinnar att äta med längre eller hålla i bestick så mina bestick har små gummihandtag på dem så det blir enklare för mig att hålla. Maten är redan framtukad men vi väntar på att mamma ska komma in med min talrick då hon står och delar maten åt mig då jag inte kan göra det själv längre. Sen kommer pappa inspringandes då han varit på möte "Hörni, gissa vad!" säger han glatt och uppspelt. "Vadå?" säger vi. "Affären framför oss kommer att sälja våran tofu!" säger han glatt. "Va? Vad roligt" säger vi andra i kör och är jätteglada för pappas skull då han arbetat så hårt med sin lilla tofu butik. "Så, varsågoda och ät" ler mamma och vi nickar och börjar äta. "Imorgon ska jag besöka butiken så Ako efter skolan får du komma och ta hand om vår butik" säger pappa, "Åh förlåt men jag kan inte, jag har klassmöte" säger hon och äter. "Åh du är värdelös" säger pappa fast vi alla vet att det är på skämt då Ako och pappa har mer som en syskon relation än far och dotter relation. "Men Hiroki, imorgon så ser du efter butiken" säger han och tittar på honom. "Förlåt, men jag måste öva inför fotbollsmatchen jag gärna vill vara med och spela i" säger han och äter. "Men det gör inget att du skippar bara en dag va?" säger pappa och tittar på honom. "Nej det kan han inte, hans övning kan avgöra om han kommer med i matchen eller inte. Nu är det viktigt att han övar" säger jag och tittar på pappa medans jag äter. "Ah! Låt mig ta hand om butiken" säger jag sen och tittar på mamma och pappa. "Eh?" säger pappa och tittar på mig. "Ja, jag har ändå inga klubbaktiviterter, och jag har ändå ingenting att göra." säger jag och tittar på honom. "Men..." säger pappa. "Det är okej" ler mamma och dricker sitt vatten. "Du behöver inte oroa dig så mycket" ler mamma. Jag nickar och tittar på pappa "Verkligem, förlåt då för att jag tvivlade på dig" säger pappa och äter. "Det är lugnt" ler jag och äter. 

Nästa dag i skolan

Jag går omkring i skolan och går till Sakura och ser att hon håller på med sina fiskar i biologi rummet. "Hej Sakura" ler jag och går till henne. Hon tittar upp på mig sen på sina fiskar "Hej Yohio, är du själv nu?" frågar hon. "Ja, Seike och Ray är och övar. Det är ju snart tävling för musikgruppen" säger jag. Hon nickar och sen så kommer tränaren i musikgruppen jag var med i förut "Hej Yohio" ler han och går till mig. "Hej" säger jag. "Hur mår du nu?" frågar han. "Jo jag mår bra" nickar jag. "Vad bra, när du blir frisk så är du välkommen tillbaka till oss närsomhelst" ler han och går sen iväg. Jag vänder mig om och tittar på honom medans han går iväg "Ja det är ju enkelt att hoppa omkring på scenen med mina fötter" säger jag tyst lite småsurt. "Eller hur?" säger jag sen och tittar på Sakura. "Förlåt men kan du skicka den till mig?" frågar hon. "Va? Den?" säger jag och pekar på en liten bägare. "Ja den" säger hon. Jag nickar och ger den till henne och tar imot den andra bägaren som hon höll i först. Vi går sen till det andra biologi rummet och hon står vid ett annat akvarium "Ge mig den bägaren" säger hon och pekar på en. Jag går dit och går med den till henne "Finner du det roligt att ge mig kommandon?" frågar jag och tittar på henne. "Jag är ju handikappad" säger jag sen. "Håll inte på och säg så" säger hon. "Jag säger inte så hela tiden" svarar jag. "Här" säger jag sen och sträcker snabbt fram bägaren till henne. "Vattnet är 25 grader" säger hon sen och tittar på det. "25 grader varmt" säger jag tyst förmig själv medans jag skriver upp det på ett av hennes papper. "C.O.D. är 8ppm" säger hon sen. "8ppm" säger jag tyst för mig själv och skriver upp det med sen tittar jag upp på henne "Hey....behandlar du mig som en i biologi klubben?" säger jag lite småglatt. "Är inte det okej?" frågar hon och tittar på mig. "Du är ju ledig endå" säger hon sen. Jag ler och tänker efter "Jo det är jag ju" ler jag och blir lite glad att hon behandlar mig som en i gruppen. "Vad tittar du på?" säger jag sen när jag ser att hon tittar i ett mikroskåp. "Plankton" svarar hon och fortsätter titta. "Varför då?" frågar jag och går till henne. "Vi ska gå till Ashina för att undersöka utomhus" svarar hon. "Jag vill också titta" ler jag och tittar på henne. Hon ler och flyttar på sig och låter mig titta. Vad jag inte vet är att Kisshu och hans kompis står och tittar på oss. Och Kisshu gillar Sakura så han är svartsjuk på mig "Hmmm det verkar som att dem 2 har kommit varandra närmare på så kort tid. Är det bra?" säger hans kompis och tittar på Kisshu. Han svarar inte utan fortsätter titta på oss "Om du inte gör något Kisshu så kommer hon att bli stulen av Yohio" säger han och tittar på Kisshu. "Av honom? Inte en chans att det får eller kommer hända" säger han och går iväg. 

Senare på kvällen

"Jag går nu" säger pappa och går in till matrumet. "Okej" säger jag och reser mig upp från bordet. Han tänker hjälpa mig men ändrar sig sen "Förlåt" säger han. "Nej, det är jag som ska säga förlåt." säger jag och står upp. "Varför ska du be om ursäkt?" frågar han. "För att pågrund av mig, så har antalet kunder minskatt eller hur?" säger jag. Han suckar "Din idiot, det är inte alls ditt fel. Jag har förtroende i min tofu, jag vill att mer folk ska komma och smaka min tofu. Så nu lämnar jag resten till dig" ler han. Jag ler och nickar och känner mig glad att han låter mig ta hand om butiken nu. "Ta det lugnt" ropar jag medans han går ut. 

Mizou's perspektiv

Jag kommer fram till butiken efter en stund och pratar med butiksägaren "Vi har haft vår andra klient i många år nu, därför hoppas jag att ni kan inkludera våran butik. Även fast det är en liten andel. Snälla inkludera våran butik också" säger jag. "Det är redan bra som det är" svarar han som har affären och fortsätter gå med sin vagn. Jag skyndar mig att ställa mig framför "Min familjs tofu, börjar från pappas sida den har gjorts helt naturligt. Och så fort kunden smakar den så kommer de aldrig att glömma den smaken! Snälla!" säger jag och bugar. "10 lådor! Nej! 5 lådor blir bra!" säger jag. Han suckar "Du är verkligen irriterande!" säger han sen kommer en pojke utspringandes från affären. "Pappa, mamma vill att du ska komma!" säger han. Han vänder sig om mot pojken och släpper vagnen så den rullar iväg men jag stoppar den men märker inte att pojken ser att det står "Ikeuchi's tofu butik" på min bil. "Är du Yohio-sans pappa?" frågar pojken och tittar på mig. "Ja det är jag" svarar jag. "Va? Känner ni varandra?" frågar hans pappa. "Jag sa ju det, där är min klasskompis's pappa" svarar pojken. "Oh menar du pojken som är handikappad?" frågar hans pappa. "Pappa!" säger pojken och tittar på honom. "Jag förstår" säger hans pappa och tittar sen på mig. "Det måste vara en tuff tid nu" säger han och tittar på mig. Nej, eller...." säger jag. "Men om det är såhär och du inte har något annat val" säger han. "Eh?" säger jag förvånat och tittar på honom. "Jag gör det, vi börjar imorgon. Låt oss ge det här ett försök!" säger han och tittar på mig. "Tack så mycket" säger jag och bugar. 

Yohio's perspektiv

Jag sitter vid butiken och väntar på att någon kund ska stanna förbi, så medans jag väntar skriver jag lite i min dagbok. "Godkväll, jag vill ha en fungi-type tofu" säger en kvinna sen och ställer sig vid disken och jag ser att det är en av våra stamkunder. "Okej" ler jag och ställer mig upp för att hämta "Yohio-chan ser du efter butiken?" säger hon oroligt. "Ja, du ville ha fungi-type tofu eller hur?" ler jag och tittar på henne. "Det är okej" säger hon och springer in bakom disken "jag hämtar den själv du kan sätta dig ner igen Yohio-chan" säger hon. "Men..." försöker jag. "Det är lugnt, jag klarar mig" säger hon och fixar med tofun. "Vad tänker dina föräldar med? Lämna dig helt ensam i butiken" säger hon. Jag suckar och tittar på henne sen hör jag att Ako har kommit hem "Hej Ako" säger jag och tittar på henne. "Vänta Ako-chan" ropar kvinnan. "Snabbt hjälp din bror nu att ta hand om butiken" säger hon. "Eh?" säger Ako och tittar på henne. Jag tittar på henne "Det är lugnt, jag klarar mig" säger jag. "Nej men det är lugnt, jag tar hand om butiken" ler Ako och börjar hjälpa henne. "Men...." försöker jag igen och tittar på dem. "Ako ge mig soya mjölk" säger kvinnan. Ako nickar och springer iväg och hämtar den och kommer tillbaka med den till henne. Jag tittar ledsamt ner *Jag skulle ju ta hand om butiken idag* tänker jag ledsamt. *Jag kan faktiskt ta hand om mig själv, jag är inte så hjälplös som folk tror* tänker jag. 

Doktorn's perspektiv

Jag sitter och läser om olika fall med Spinocerebellar atexia och ser att i 11 fall av personer som får den sjukdomen så är de under 20 år. Efter en stund så kommer Tanabe in "Det är ovanligt att du ber mig komma" säger han och går in."Förlåt men jag har ett ärende att fråga dig" säger jag och ställer mig upp. "Kan du presentera mig inför professor Okazaki?" frågar jag. "Du sa att du kände honom" lägger jag sen till. Han nickar och tittar på mig "Professor Okazaki har forskatt väl på ett medeciniskt botemedel för tonåringar" säger jag och pekar på dataskärmen."Varför vill du se honom så plötsligt?" frågar Tanabe sen. Jag suckar och biter mig lite i läppen "Progressionen av sjukdomen verkar vara mycket snabbare än vad vi trodde" säger jag och tittar på honom. "Yohio-chan?" frågar han. Jag nickar och tar fram hans dagbok och pekar på meningen "Jag kvävdes lite". Vi tittar på varandra "Han kanske redan har börjat få svårt att svälja" säger jag och tittar på Tanabe. "Verkligen?" säger han. "Men, även om vi börjar oroa oss nu. Så är inte det här någon sjukdom som kan bli bättre omedelbart. Och är inte du den som förstår det bäst?" säger han och tittar på mig. "Men endå, jag ber dig. Snälla hjälp mig" säger jag och tittar på honom. 

Yohio's perspektiv

Jag är påväg mot bussen och jag hör hur några säger att bussen är här. Jag tittar fram och ser då att bussen har kommit till hållplatsen. De börjar springa mot bussen, jag försöker också springa men det är omöjligt med såhär vingliga och ostadiga ben att springa. Efter en stund är jag framme och jag är anfådd och helt slut efter att få ha ansträngt mina ben mer än vad jag egentligen ska göra. "Förlåt" säger jag och tittar på busschafören. "Det finns ingen orsak att brådska" ler han och tittar på mig. "Tack så mycket" säger jag och försöker hämta andan. Jag tar fram mitt kort som då visar att jag har ett handikapp. Han tittar på det och nickar "okej, då blir det halva priset alltså 120yen" säger han och tittar på mig. Jag nickar och betlar och går sen in i bussen och vissa tittar på mig. En kvinna reser sig från sin plats "Åh snälla sitt här" säger hon och sätter mig ner. "Nej det är lugnt" säger jag och tittar på henne. "Nej du behöver inte vara så artig. Det kommer inte gå bra för dig ifall du skulle ramla" säger hon och tittar på mig. "Förlåt" viskar och tittar mig sen sakta omkring i bussen och ser att många tittar på mig men försöker inte visa det. 

Hiroki's perspektiv

Jag har fotbollsträning nu på kvällen och vi har tränat hårt och läraren ska nu utse vilka som ska få vara med och spela i matchen. Jag står spännt och väntar medans han ropar upp namnet och sen hör jag honom säga "Ikeuchi" jag tittar upp och alla andra tittar på mig. "Ni andra som tyvärr inte kom med ni får öva mer så kommer ni säkert med nästa gång" säger läraren "Nu ut och fortsätt öva" säger han. "Hai!" ropar vi och springer ut på plan. "Inte illa Hiroki" säger en av mina kompisar och tittar på mig. "Snyggt Ikeuchi" säger en annan. "Nah" säger jag lite blygt. "Hur gjorde du för att bli vald?" säger en av mina kompisar. "Min storebror lärde mig en metod för att öva." ler jag. "Åh jag tror jag har sett han, han som är blond va? Och ganska så snygg?" säger en av mina kompisar. Jag ställer mig framför mina kompisar "Yohio-nee är verkligen vacker! Han är också väldigt smart, och bra på sport även fast han inte håller på med det längre! Han kan göra vadsomhelst!" ler jag. "Wow!" säger dem imponerande i kör. "Jag vill träffa Ikeuchi's storebror!" säger min ena kompis och räcker upp handen. "Vi med" säger de andra och ställer sig runt mig. "Han kommer och stöttar dig på machen va?" frågar dem. "Ja, troligen" säger jag. När jag kommer hem sen så visar jag min tröja som jag fick som jag ska ha på machen. "Grattis!" ler hela familjen och klappar händer. "Och allt är tack vare Yohio-chan" ler han. "Låt mig se" säger Yohio och sträcker sig efter tröjan. Jag ler och ger honom tröjan "Det är nog tack vare all övning Hiroki har lagt ner" ler mamma. "Hiro, jag kommer definitivt att komma och titta på matchen och stötta dig" ler Yohio och tittar på mig. "Tack" ler jag och sätter mig ner. "Rika vill också komma" säger Rika. "okej låt oss alla gå" ler pappa och ber mamma ta fram godsaker så vi kan fira. Han går sen in och hjälper henne. "Det här är inte dåligt" ler Yohio och tittar på tröjan. "Påtal om det, Yohio-nee. Tvinga inte dig själv att komma och stötta mig. Det är ju en bit bort." säger jag och tittar på honom. "Det är lugnt" ler han "Jag måste ju komma och se dig" säger han och ler. "okej" säger jag fast jag vill egentligen inte att han ska komma så mina kompisar ser hur han egentligen är nu när han är sjuk. 

Yohio's perspektiv

Jag sitter i mitt rum och syr lite förhand på Hiroki's tröja. Jag syr dit hans namn på ärmen på tröjan "Vad gör du?" frågar Ako och går in i rummet. "Hmm? Jag syr dit hans namn på hans tröja" säger jag och fortsätter. "Du borde lämna det till mamma att göra sånt" säger hon och går till mig. "Nej, det här räknas som en rehanilitets övning för fingrarna" säger jag och ler lite. "Aj" säger jag sen när jag stack mig i fingret. "Gick det bra?" frågar hon oroligt. "Jag mår bra, jag är verkligen dålig på det här" skrattar jag och fortsätter. Sen lägger jag tröjan på bordet "Förresten, har du lust att gå och shopa med mig imorgon?" frågar jag. "Visst" ler hon. "Bra" ler jag och fortsätter sy på tröjan. 

Men vad jag inte vet är att mamma och pappa pratar i köket om hur det går med kunderna och pappa berättar att han först inte skulle ha fått jobbet men sen när pappan fick reda av sin sån att min pappa är pappa till mig så fick han jobbet bara för att jag är sjuk. Så han börjar undra vad det ska tycka. Men mamma tycker att de borde tacka mig då han fick sälja sin tofu där. 

Nästa dag

Jag och Ako går omkring i en sportbutik och tittar runt lite efter saker att köpa. "Hmmm, vilken ska jag välja?" säger jag och tittar på olika små handdukar som Hiroki skulle kunna ha användning för under matchen då det kan bli varmt. "Det finns handdukar därborta också" säger Ako och pekar på ett par andra. "Verkligen?" säger jag och tittar på henne och vi går sen dit. En liten pojke står och tittar på oss och vi kommer sen fram och jag ler lite "Hey...varför går du så konstigt?" frågar pojken och tittar konstigt på mig. Sen ser jag hans pappa komma springandes "Ah...förlåt mig" säger han. "Det är lugnt" ler jag och tittar på honom. Dem går sen iväg "Gå inte runt och säg såna saker, han kan inte gå ordentligt för att han är sjuk" säger pappan till pojken. Jag går sen omkring i butiken men jag märker inte att Hiroki's kompisar i fotbolls laget ser oss "Åh det är Hiroki's storebror" säger en. "Va? Verkligen" säger de andra och de går fram och tittar på mig och hur jag går. "Vad är det med hans sätt att gå?" säger en. 

Hiroki's perspektiv

Jag står och övar under bron där Yohio hade ritat upp mitt mål som jag kan öva på, och en bit ifrån så är Sakura och hennes biologi klubb och håller på med någon forsknings grek vid sjön. Jag ser sen hur mina kompisar kommer efter en stund "Ikeuchi" säger en av dem. "Du ljög" säger han sen. "Va?" säger jag förvånat. "Vad var det där om då att din bror var så vacker och så himla bra på sport?" säger han och härmar sen Yohio's sätt att gå och de andra 2 börjar skratta. "Det är precis så" skrattar han och fortsätter. Jag tittar ledset på dem "Det är ju identiskt!" skrattar en av dem. Jag tittar ledset på dem men märker inte att Sakura märker alltihopa. "Kan din storebror ens gå?" skrattar han sen och tittar på mig. "Och du sa att han lärde dig spela fotboll....är det ens möjligt?" skrattar han. "Det är sant. Han lärde mig verkligen." säger jag och tittar på dem. "Vem kommer tro på det?" skrattar han. "Lögnare" skrattar en av de andra. "Lögnare....Lögnare...Lögnare...Lögnare..." skrattar dem och klappar i takt med händerna. Jag tittar ledsamt på dem sen tar han min fotboll "Vad gör du?" säger jag och försöker ta tillbaks den. De bara skrattar och sparkar den mellan varandra. "Sluta!" skriker jag "Vad sägs om det här då?" skrattar han och sparkar den i sjön. Jag springer mot sjön "Gå och hämta din storebror som är så himla bra på sport och be honom hämta den åt dig" skrattar han och de går iväg. Jag stirrar på bollen i sjön men märker inte att Sakura står och tittar på mig sorgset. När jag kommer hem ljuger jag och säger att bollen försvan. "Slarvade du bort bollen?" säger mamma och tittar på mig. Jag nickar "Vart var du? Har du letat ordentligt?" frågar hon. "Ja" säger jag tyst. "Låt oss leta en gång till" hör jag Yohio säga och han ställer sig upp. "Jag går gärna och hjälper dig leta" säger han. "Det är lugnt" säger jag och tittar ner. "Nej det är det inte.." säger han. "Jag sa att det är lugnt" säger jag en anning surt men inte jätte och tittar på honom. Han tittar chockat på mig och de andra me. "Förresten så tror jag nog att jag inte vill spela i matchen längre" säger jag sen. "Varför då?" frågar mamma. "Bara därför..." säger jag och sneglar lite på Yohio. Sen tittar jag ner "Därför behöver du inte komma Yohio-nee och titta på matchen" säger jag sen och springer till rummet. "Hiro" ropar han efter mig. 

Jag hör sen att någon kommer in och det är Sakura som kommer tillbaka med min boll "Hiroki! Sakura har hittat din boll" ropar mamma på mig. Jag går ner och tittar på Sakura "Hey" ler hon och kastar den till mig. Jag fångar den och tittar på henne. Jag följer med henne ut till hennes cykel "Om jag har fattat det rätt så är tävlingen snart" säger hon. Jag nickar "Gör ditt bästa" säger hon sen. "Ja" svarar jag tyst. "Förresten...värdera lite mer." säger hon sen. "Eh?" säger jag förvånat. "Bollen och din storebror med" säger hon och tittar på mig. Jag tittar på henne ledsamt och hör sen att Yohio kommer ut "Sakura-chan" säger han och går till oss "Tack så mycket för hjälpen, och var försiktig på vägen hem" säger han. "Ja, vi ses" ler hon och cyklar iväg. "hej då" ler han och tittar efter Sakura. Jag tittar på honom sen springer jag in. 

Yohio's perspektiv

Nästa dag

"Yohio-chan! Seike och Ray är här." ropar pappa från hallen. "Okej" säger jag och går mot hallen och sätter mig på golvkanten mellan hallen och matrummet för att ta på mig skorna. "Förlåt för att jag gör så att ni 2 får vänta så mycket på mig" säger jag medans jag tar på mig skorna. "Det finns inget skäl till att brådska" ler ray. "Biblioteket ska ingenstans precis" skrattar Seike. "Men, då överlämnar jag Yohio till er då" ler mamma. Seike och Ray ler och bugar "Ja då går jag då" ler ja och tittar på pappa och mamma "Ta det lugnt" ler pappa. "Hej då" ler jag, Seike och Ray och vi går bort till biblioteket för att plugga. 

Ako's perspektiv

Jag sitter i matrummet och pluggar när mamma sen tittar på mig och går till mig "Åh nej, Hiroki glömde det ändå" suckar hon. "Hey Ako, kan du gå och lämna det till honom?" frågar hon och ger det till mig. "Visst" säger jag och tar imot det och börjar gå mot fotbollsplanen. "Hiro" säger jag och springer fram till honom. "Du glömde den här" säger jag och ger den till honom. "Åh, tack" ler han och tar imot den. "hur kunde du glömma den?" frågar jag. Jag hör sen hur en av hans kompisar säger någon "Huh? Så en av dina storasyskon kan faktiskt gå?" säger han. "Du måste vara Hiroki's storasyster?" säger en av hans kompisar och springer fram med de andra kompisarna. "Snälla lär oss att spela fotboll också" säger den ena killen. "Va?" säger jag förvånat som inte har en aning om vad de snackar om. "Det är inte det här syskonet, förresten det är ju helt omöjligt för hans andra storasyskon att lära honom spela fotboll. Han kan ju inte ens gå" säger killen. "Eller hur Hiroki? Det var därför du inte presenterade oss för honom, eller hur?" säger han och tittar på honom. Jag tittar på Hiroki och fattar direkt att det är Yohio dem står och pratar massa elaka saker om men Hiroki varken gör något eller säger något för att få dem att sluta. "Du, istället för att be din bror att lära dig spela fotboll. Varför ber du honom inte hur att lära dig att gå?" skrattar han och överdriver med Yohio's sätt att gå. Jag knuffar till killen hårt och rejält så han faller till marken "Du är inte duglig till att spela fotboll" säger jag argt och tittar på honom sen vänder jag mig mot Hiroki "Varför såger du inget när de pratar sådär om Yohio? Är inte du arg?" säger jag ledsamt men besviket. "Det är för att..." säger han. "Varför säger du inget?" säger jag. "Det är för att jag inte har något val" säger han. Jag stirrar på honom "Har inget val? Vad menar du med att du inte har något val?" säger jag förvånat. "Skäms du över Yohio-nee så du inte ens vågar stå upp för dig själv för att säga något?" säger jag och stirrar på honom. Jag tar tag i hans arm och går hem med honom med raska steg "Vad gör du Ako-nee? Släpp mig" säger han. Jag går in och knuffar undan pappa "Du blockerar vägen" säger jag argt. "Säger du att jag blockerar vägen? Din idiotiska dotter" säger pappa. Jag kommer till hallen vid köket och övervåningen och släpper taget om Hiroki och stirrar ilskett och ledsamt på honom "Den personen är ond, men du Hiroki är värre" säger jag och stirrar på honom. "Ako, vad hände?" frågar mamma. "Hur vågar du säga att din pappa blockerar vägen?" säger pappa och tittar på mig. "Vad skäms du för?" frågar jag och tittar på Hiroki. Vad jag inte märker är att Yohio kommer in och står bakom en annan del av hallen. "Varför skäms du så mycket över Yohio-nee?" frågar jag. "Yohio-nee är verkligen fantastisk" säger jag och ser hur tårarna kommer i Hiroki's ögon. "Ako" säger mamma. "Ako, vad hände?" frågar pappa. "Yohio-nee...har jobbat hårt med rehabilitets övningar varje dag, verkligen optimistiskt. Om.....om jag hade hans sjukdom.....hade inte jag haft hans mod att lämna huset. Om folk gav mig konstiga blickar och sa konstiga saker om mig, så skulle jag inte kunna le som han gör. Jag....för första gången, så känner jag att Yohio-ee är fantastisk" säger jag med gråten i halsen. Jag springer sen upp till deras rum och kommer sen ner med Hiroki's fotbolls tröja till matchen "Den här, Yohio-nee sydde dit dethär" säger jag och pekar på hans namn på tröjärmen. "För Yohio-nee, att sy dit dethär så var det mycket ansträngande för honom. Visste du det? Vet du inte hur mycket tid han la ner för att sy dit det? Han offrade sin egen sovtid" säger jag med tårar och mamma, pappa och Hiroki står med tårar i ögonen. "Hiro? Kan du göra någotsånthär? Kan du göra någotsånthär för Yohio-nee? Kan du anstränga dig så mycket?" säger jag och tittar på honom. "Varför skäms du så mycket för Yohio-nee?" gråter jag och slår till honom på huvudet med tröjan. "Ako, det är okej" säger mamma och tar tag i min arm för att lugna mig. "Människor som tänker som han för mig att skämmas mer" gråter jag. "Det är okej, det är okej" säger mamma och håller om mig medans hon stryker mig över ryggen. Pappa går fram till Hiroki som står med tårar som rinner som floder längs hans kinder "Hiroki" säger han. "Förstår du vad Ako sa?" säger han och håller hans händer runt Hiroki's huvud och tittar på honom. Hiroki nickar och tittar på pappa "Du...det gör ont här, eller hur?" säger pappa och pekar där hjärtat sitter. Hiroki nickar gråtandes "Förlåt mig" gråter han. Pappa nickar och håller om honom och dunkar honom lite lätt på ryggen "Det här är mer min son jag känner" säger han.

Yohio's perspektiv

Jag hörde allt de sa och jag står med tårar i ögonen och sätter ena handen för ansiktet och gråter sen går jag ut igenom den andra vägen där jag kom in och går iväg en bit så fort jag kan. Jag stannar sen vid en husknut och sätter mig ner och gråter. Jag hade ingen aning om att Hiroki skämdes så mycket för mig, jag tänkte aldrig på det. Det är nog bäst om jag inte kommer på matchen. Jag kommer in senare på kvällen "Jag är hemma" ropar jag och går in i matrummet. "Åh du är hemma, varför är du så sen? Vi vart oroliga" säger pappa och tittar på mig. "Förlåt" säger jag och sätter mig ner vid bordet. "Så låt oss äta" ler mamma. "Hiroki, det är mat" ropar mamma. Hiroki kommer ner men stannar när han ser mig men går och sätter sig. "Åh Hiroki, jag kan tyvärr inte komma och titta på matchen" säger jag och tittar på honom. "Eh?" säger alla och tittar förvånat på mig. "Något viktigt dök upp på söndag som jag måste göra. Jag är jätteledsen" säger jag och tittar på honom. Han nickar lite och tittar på mig "Och vad ska du helt plötligt göra då?" frågar Ako lite misstänksamt. "Jag ska gå på bio med Seike och Ray" ljuger jag. "Kan du inte säga till dem att du är upptagen?" frågar hon. "Nej, det kan jag inte. Jag kommer säkert skapa massa trubbel för dem då" ljuger jag. Mamma och pappa tittar på varandra oroligt. Jag vänder mig om och öppnar byrån bakom mig och tar fram en handduk som jag köpte i affären. "Åh Hiroki." säger jag och tar fram den. "Här. Använd den på matchen" säger jag och ger den till honom. "Åh tack så mycket" säger han och tar imot den. "Jag är hungrig, ska bara gå och tvätta händerna först" säger jag och ställer mig upp och går mot badrummet.

Nästa dag i skolan

Jag står som vanligt i biologi rummet och hjälper Sakura "jag kommer imorgon och hjälper dig" säger jag och tittar på henne. "Imorgon? Men är det inte din brors fotbollstävling då?" frågar hon undrande. "Ja, men jag kommer inte" svarar jag. "Varför då?" säger hon och tittar förvånat på mig. Jag suckar och berättar det jag fick höra sen står vi och pratar en stund "För mig, så bryr jag mig inte om hur folk stirrar på mig. Men jag tänkte aldrig på hur Hiroki känner. Han måste ha haft det jobbigt, för han är verkligen en bra grabb" säger jag. "Jag är nog världens mest sämsta bror, eller hur?" säger jag sen. "Varför går du inte då?" säger Sakura och tittar på mig. "Ångrar inte din bror redan sig för vad han gjort?" sägr hon och tittar i mikroskåpet. "Han vill verkligen att du ska komma och titta. Jag hoppas att du inte smiter ifrån det" säger hon. Jag tittar på henne "Du vet nog själv att killar kan vara väldigt känsliga också?" säger hon och tittar på mig. Jag skrattar och flinar lite och tittar på henne "Va?" flinar jag. "Va?" säger hon. "Ditt ansikte" säger jag. Hon springer mot spegeln och ser att hon är lite svart runt ena ögat där hon titta i mikroskåpet med. Jag ler och tittar på henne "Ah det är smutsigt" säger hon och försöker tvätta bort det medans jag skrattar lite och tittar på.

Hiroki's perspektiv 

Idag är det dags för matchen och mamma står och fixar med fika åt mig medans jag sitter på golvet och packar väskan. Jag tar fram tröjan och tittar på namnet som Yohio syde dit. Jag suckar ledsamt och packar ner tröjan i väskan. Mamma kommer sen in i rummet "Här har du ditt vatten och handduken till ansiktet" säger hon och ger det till mig. Jag nickar och tar imot det och packar ner det i väskan 

Yohio's perspektiv

Jag ligger kvar i sängen och hör hur Hiroki går iväg till matchen och mamma vinkar av honom. Ako kommer in i rummet och tittar på mig, jag vänder mig om och blundar. Hon suckar sen tittar hon mot bordet i rummet "Yohio-nee, kliv upp" säger hon. "Mmm?" säger jag. "Om du verkligen ska gå på bio, så är det bra om du säger det till honom." säger hon. "Jag ska verkligen gå på det" ljuger jag och ligger kvar i sängen och stirrar in i väggen. Hon vänder sig om och tittar på mig "Verkligen?" säger hon och går sen ut ur rummet. Jag ligger kvar en stund men kliver sen upp ur sängen och jag ser en liten lapp ligga på bordet. Jag tar upp den och det är från Hiroki "Inbjudan till Hiroki's fotbollsmatch den 6:e November prick klockan 10:00. 

Till Yohio-nee

Du måste verkligen komma! 

Snälla kom!" står det. Jag tittar länge på lappen "Hiro..." säger jag tyst. Mamma kommer in i rummet och ser mig läsa lappen och sätter sig bredvid mig "Vad säger du, ska vi gå Yohio?" ler hon. "Mamma." säger jag. "Han hoppar verkligen att du ska gå" säger hon. "Är det verkligen okej? Att jag går?" frågar jag. "Vag pratar du om?" säger hon och ruskar om mig lite på axeln. "Ser du inte vad han skrev till dig?" säger hon och pekar på lappen. "Skrev inte han det?" säger hon och tittar på mig. "Du måste komma, snälla gör det" läser hon på lappen. Jag tittar på den texten och ler lite och skrattar lite och nickar. Jag klär på mig fina kläder och sen går vi mot fotbollsplanen. 

(ser ut som på bilden)

"Vart är min lilla idiot till son?" skämtar pappa och tittar ut över fotbollsplanen. "åh därborta, därborta! Hiro! Hiroki!" ropar pappa och viftar med armarna. Hiroki tittar på oss och ler "Hiro!" ler jag och tittar på honom. "Yohio-nee!" ler han och tittar på mig. Jag ler tillbaka och vinkar. "Gör ditt bästa nu okej?" ler jag. "Det är min bror Yohio-nee!" ler han sen stolt mot killarna och pekar på mig. "Han är verkligen vacker eller hur? Är ni inte avundsjuka?" säger han och pekar på mig och tittar sen på mig och vinkar. Jag kan inte låta bli utan att rodna men jag vinkar glatt tillbaka till honom. "Det här är allt tack vare Ako eller hur?" ler mamma. Pappa nickar och ler "Du är verkligen mitt barn" ler han och lägger handen på Ako's axel. "Tyst med dig" ler Ako och rycker undan med axeln. Vi tittar på matchen och den är verkligen spännande och just nu har Hiroki bollen "Du klarar det! Kom igen, kämpa!" ropar mamma och pappa. Jag håller i lappen som Hiroki gjorde till mig men Ako tar den "Jag kan inte fatta att han skrev fel på den på fel tidpunkt" säger hon och läser den. "Huh?" säger vi andra förvånat och tittar på lappen. "Goshutai's (Goshutai = att inbjuda) "tai" är feltstavat" säger hon och pekar på ordet. Vi tittar närmre och ser att han har skrivit Goshuzamurai. "Goshutai's "tai" vart "Samurai" säger pappa och tittar på lappen. "Yohio, från och med ikväll med Hiroki's Kanji träning så överlämnar jag det till dig" säger mamma och tittar på mig. "Det klarar jag" ler jag och nickar och skrattar lite. Vi tittar sen på matchen och ser att Hiroki ramlar på fotbollsplanen och matchen pausas. "Staffspark, straffspark!" ropar pappa och dt är det som händer. Vi tittar nervöst på Hiroki när han står och ska sparka bollen "Hiro..." viskar jag och tittar på honom. Han springer mot bollen och sparkar och gör mål. Han kramar sina lagkamrater och tittar sen mot oss och skriker glatt. Jag klappar händerna "Han är min son ändå" ler pappa. 

Även om jag har skadats av hjärtlösa blickar.....så hjälpte det mig att förstå att runtomkring mig, så finns det ändå vänliga blickar

Therefore I definitely won't run away. 

That's what I'll do. Definitely, always. 

Yohio med Hiroki och Ako 

Hoppas ni gillade avnitett

Del 7 kommer snart och det heter "Watashi no iru basho, The Place Where I am" 

Ses i nästa avsnitt! 

//Jonna