bloggenomyohio

Direktlänk till inlägg 27 februari 2015

novell del 10 Raburetá. Love Letter

Av Johanna - 27 februari 2015 17:36

Konnichiwa! 


Här kommer avsnitt 10 av One Litre of Tears

Avsnittet heter Rabureta. Love Letter


Det har gått ett tag nu och jag är hos doktorn på återbesök för sjukdomen. 

"God eftermidag, Mizuno-sensei" säger jag ganska så ostadigt och ler och tittar på doktorn.

"God eftermidag Yohio-chan" ler han och tittar på mig. "Öva nu på orden" säger han och tittar på mig. Jag nickar "Pa Ta Ka, Pa Ta Ka, Pa  Ta Ka, Pa Ta Ka" säger jag ganska så ostadigt och tittar på honom. Han nickar och skriver ner lite på ett papper sen tittar han på mig "Säg nu meningen som vi alltid övar på" säger han och tittar på mig. Jag nickar och tittar på honom "Ruri och Harry låser båda starkt" säger jag ganska ostadigt. Han nickar "Ta nu ett djupt andetag och gör ett långt Ah ljud" säger han och tittar på mig. Jag nickar och tar ett djupt andetag men får bara först ut luft "Ah.." säger jag men det blir sen bara krasligt och tillslut hostar jag. Han suckar och skriver ner det, sen går jag till Tanabe för att träna på att gå. Jag byter om till tränigskläder och får hjälp in i träningsrummet. Men jag behöver 2 gärnstänger bredvid mig som jag kan greppa tag i ifall jag skulle ramla. Jag går en bit men ramlar sen in i ena stängen men drar mig sakta upp och fortsätter gå. 


Mizuno's (doktorn) Perspektiv


Jag suckar och tittar på hans föräldrar "Problemet med att få fram och säga höga toner har växt snabbare, det är svårt för luften att komma igenom halsen. Hans stämband jobbar inte så bra, men när han pratar så blir hans tal ett andetag istället" säger jag och suckar. "Ja" säger hans mamma och nickar långsamt. Jag suckar "Var mer uppmärksamma när han äter, om han inte kan ta tag i saker när han går så kommer han få svårare att gå och han kan ramla." säger jag sen och tittar på dem. "Med tanke på hur läget är nu, så tycker jag att efter hans examen på handikapps skolan så kommer det bli svårare för Yohio-chan med att få jobb eller något inom någon kariär." säger jag sen och tittar ledsamt på dem. "Men snälla låt honom inte tvinga sig själv ut bland folk, istället, låt honom stanna hemma där hans familj kan se efter honom. Och där han kan öva på sina rehabilitets övningar" säger jag och tittar alvarligt och oroligt på dem. Dem nickar långsamt "Faktiskt, så känner vi oss mer lättade om det är så" säger hans pappa och nickar. "Ja" säger hans mamma tyst och nickar men verkar inte så glad. 


Yohio's Perspektiv


Nu har det gått 2 år och jag är 18 och jag har slutat skolan och ska ta examen, men att ta examen här var inte som jag trodde innnan jag blev sjuk. Och jag ska äntligen få komma hem. 

 

(ser ut som på bilden)


"Yohio-chan" hör jag en röst säga och det är min lärare Madoka och Takano som kommer mot mig och ger mig en bukett blommor. "Grattis till examen" ler hon och lägger dem på mitt knä. "Grattis" ler Takano."Tack så mycket" säger jag ganska ostadigt och ler. "Madoka-sensei och Takano-san, tack för att ni tog hand om Yohio" säger mamma och ler och bugar sen. Dem ler och bugar tillbaka sen sätter sig Madoka på huk framför mig och ler "Genom de här 2 åren, så har du kämpat på så hårt. Om du stöter på några hinder i framtiden, så kom bara ihåg hur det var här på skolan" säger hon och ler. "Okej" säger jag ganska ostadigt och ler. Hon ler och nickar och sen sätter sig Takano på huk bredvid henne och tittar på mig "Yohio-nee kommer ju inte vara kvar här längre. Vi kommer sakna dig" säger han sen ställer dem sig upp och han tittar på mina föräldrar "Jag hämtar alltid styrka från Yohio's texter." säger jag och pekar på de färglada papprerna på väggen med text på och går till dem. "Det gör inte bara eleverna utan vi vuxna också" säger han sen. Han tittar på en text och läser upp den " Den andra sidan av lidande. Ikeuchi Yohio. Om vi kan känna smärta, på andra sidan så väntar en regnbåge av glädje på oss" läser han. Sen ställer sig Madoka vid en annan "Steg för steg. Ikeuchi Yohio. Om vi kan övervinna smärtan, jag kommer inte vara otålig, jag kommer inte vara girig, jag kommer inte ge upp. För alla tar saker och ting steg för steg." läser hon och ler. Mina föräldrar står och lyssnar med tårar i ögonen och jag sitter och tittar på texterna jag skrivit. 


Oavsett hur litet ärendet är, så vill jag bli en nyttig person för andra. 

18 år, folk har nu antingen börjat plugga eller skaffat jobb. Alla börjar närma sig sina drömjobb, men jag....


Vi går mot bilen men medans mamma och pappa packar in mina grejer i bilen så stannar jag och vänder om rullstolen och tittar en sista gång på skola som jag har bott i under 2 år. 

"Men, jag undrar om jag har någonstans att komma till?" säger jag lite ostadigt och tittar på skolan. Mamma tittar på mig och vi åker hem "Så ja, ta det lugnt" säger pappa och hjälper mig att gå in i matrummet. "VI är hemma!" ropar han sen och mina syskon kommer springandes på en gång. "Välkommen hem Yohio-nee!" säger mina syskon glatt i kör. "Jag är hemma nu" säger jag ganska ostadigt och ler och lutar mig mot pappa som stöd. "Det här är ditt nya rum" ler Hiroki och skjuter upp en dörr som är vid matrummet. Mina syskon springer in "Här är det" ler pappa och hjälper mig in. Jag ler och tittar mig omkring i det nya rummet och pappa sätter mig ner på sängen som står mitt i rummet under fönstret. "Visst är gardinerna söta? Jag köpte och valde dem" ler Ako och håller lite i de ljusblåa gardinerna. "De är söta" ler jag. "Och jag valde täcket" ler Hiroki och pekar på det turkosa täcket och sen på sig själv. Jag ler och nickar "Och jag valde nallen" ler Rika och hämtar en nalle och räcker den till mig. "Tack" säger jag lite ostadigt och ler. "Och jag, och jag! Jag valde kalendern" säger pappa och pekar på en kalender på väggen. "Är du bara bra på att välja kalendrar?" säger Ako och tittar på honom. "Eh va?" säger pappa och tittar på henne. "De här sakerna är köpta och valda till dig Yohio, för vi alla har sett fram imot den här dagen så länge" säger mamma och ler och tittar på mig. Jag ler och sen ställer sig mamma bredvid mig "Gillar du det?" ler hon. Jag ler och nickar "Från och med nu, så kommer vi i familjen att alltid finnas vid din sida. Du kommer inte behöva oroa dig över något längre" säger hon och ler. Jag ler och nickar "Jag förstår" säger jag lite ostadigt och ler. 


Känslorna från alla kommer stanna djupt inne i mitt hjärta. Men mamma, jag vill inte vara på ett ställe där jag känner mig obekväm. Från och med nu, så tänker jag på hur jag ska fortsätta leva. Skriver jag ner i min dagbok senare på kvällen. Jag suckar och tittar på texten. 


Senare på eftermiddagen står jag och gör rehabilitets övningar och jag märker att jag har mycket svårare att gå och stå ordentligt. Jag sitter sen och övar på att prata men jag har svårt med det med. "Ro, Ra, Ka, Ka, Ka" säger jag ostadigt. Men, det här är min kropp, så jag får inte ge upp. 


Några dagar senare är jag på sjukhuset igen hos Tanabe och övar på att gå och jag släpar mig långsamt fram med tunga kliv med hjälp av gärnstängerna på sidorna av mig. Jag är påväg att tappa fotfästet men lyckas hålla mig kvar. Jag är 18 år, Jag vet att det även kommer finnas en framtid för mig. 



Några dagar senare sitter vi hemma och firar med mina kompisar. "Sakura-chan, grattis till att du kom in på medicin skolan" ler mamma och tittar på henne från andra bordet. "Grattis" ler mina kompisar. "Tack så mycket" ler hon. "Grattis" säger jag lite ostadigt och ler och tittar på henne. Hon ler och tittar på mig "Tack så mycket" säger hon och ler. "Men hur gick det för er då?" ler mamma och tittar på Ray och Seike. "Vi kom in på samma musikskola" ler Seike och äter. "Jag ska bli veterinär så jag ska gå på Hokkaido universitetet" säger Kaori sen. "Hokkaido? Det är ju inte illa" säger pappa imponerat. Sen tittar han på Jomei "Du då?" säger han. Jomei tittar på oss "Jag sökte till 8 platser, men kom inte in på något" säger han. "Du kommer lyckas, fortsätter så" säger pappa och kramar honom och dunkar honom lätt på ryggen. Sen tittar Seike på Kaori "Hey, får vi hänga med till Hokkaido och besöka skolan?" säger han nyfiket. "Visst alla får hänga på" ler han sen tittar Ray på mig. "Yohio-nee, du kan också hänga med va?" säger han och ler. Jag tittar på honom "Men..." hinner jag säga lite ostadigt. "Oroa dig inte, vi kommer ta bra hand om dig." säger han och ler. "Han får följa med va?" säger Seike och tittar på mina föräldrar. "Visst, tack för att ni vill ha med honom" ler mamma och nickar. "Då är det bestämt, när åker vi?" ler Ray och dem börjar prata. Jag tittar lite på dem och ler lite. 


Efter någon månad så tar Sakura mig till sin skola och visar mig runt, och vi har varit ihop i några månader nu. "Det här är medicinska avdelningen" säger hon och visar mig runt. Jag nickar och tittar mig omkring "Här är det den mesta av undersökningar av medicin och sånt görs" säger hon. "Verkligen?" säger jag ganska ostadigt och tittar långsamt upp mot henne. "Och där har du biblioteket" säger hon och pekar på en byggnad. Jag tittar sakta mot den "Vill du låna en bok, så säg bara till mig" ler hon. "Tack" säger jag ganska ostadigt och ler. Sen kommer några av hennes kompisar "Du, Sakura" säger dem och tittar på henne sen ser dem mig och tittar på mig "Vi ses!" säger dem sen och går. Sakura tittar konstigt efter dem och sen på mig men fortsätter gå. Jag tittar ner sen tittar jag mig omkring och ser många par som går glatt bredvid varandra, en del håller hand och många går nära. "Jag undrar varför människor kan gå" säger jag ganska ostadigt. Sakura tittar på mig och stannar "Va?" säger hon undrande. "Människor tänker inte riktigt på, det de kan göra fast de går." säger jag ganska ostadigt. "Jag undrar" säger hon. Jag tittar sen sakta upp på henne "För att när par går med varandra så tänker de på framtiden eller hur?" säger jag ganska ostadigt. Hon tittar på mig men säger inget. 


Sakura's skola är på sjukhuset jag är på, då hon läser till läkare. Så senare skjutsar hon mig till Tanabe så jag kan göra mina övningar. Jag ligger ner på en träningsmadrass och ska sälla mig upp. Det är inte så lätt för en frisk person så är handen och fingrarna som de ska men för en person med min sjukdom så böjs fingrarna av sig själva och fastnar i det läget. Det är därför jag inte kan greppa tag om saker och ting. Jag reser mig sakta upp och kommer upp på alla fyra, och Sakura står och tittar på vid dörröppningen. 


Sakura's Perspektiv


Jag står och tittar på medans Yohio gör sina övningar och efter en stund kommer hans doktor och ställer sig bredvid mig "Du ska studera till läkare" ler han. Jag nickar "Varför ville du det?" frågar han sen. "Jag vill hjälpa andra, fast jag trodde att jag ljög för mig själv" säger jag men sen tittar jag på Yohio när han sakta reser sig upp på alla fyra. "Det är pågrund av honom som jag känner så" säger jag. Doktorn tittar också på Yohio och nickar "Samma här" säger han och ler lite. "Jag känner att jag vill fortsätta kämpa när jag ser honom" säger han och tittar på Yohio när han långsamt drar sig upp med hjälp av bänken framför honom. "Han är skället till att jag fortsätter kämpa, vad som än händer" säger han sen. Jag nickar sakta och tittar på Yohio. 


Shioka's Perspektiv


"Jag är hemma" ropar jag glatt och springer in från jobbet. "Hej, vart är Yohio?" säger Mizou och jobbar i köket. "Jag ska hämta honom nu" ler jag och springer in på hans rum för att hämta en grej men då ramlar hans dagbok ner på golvet och jag tar upp den. Jag läser då på sidan som är uppe och jag stirrar på texten. "Men mamma, vad jag vill ha är inte en bekväm plats att va på. Från och med nu, så tänker jag på hur jag ska fortsätta leva." läser jag och stirrar på texten. "Vad hände?" säger Mizou och går till mig. Jag vänder mig om och tittar på honom "Jag tror, att jag kanske inte vet något" säger jag. Han tittar förvånat på mig och jag lägger dagboken på bordet och går och hämtar Yohio på sjukhuset. "Yohio" ler jag och går mot honom.


Yohio's Perspektiv


Jag sitter på en bänk och vilar efter all träning och ser sen mamma komma gående mot mig. "Vad säger du? Ska vi gå hem nu?" ler hon och lägger sin hand på min axel. "Mamma?" säger jag ganska ostadigt och tittar på henne. "Jag vill stanna på sjukhust" säger jag ganska ostadigt och tittar på henne. "Va?" säger hon förvånat och tittar på mig. Jag tittar sen på doktorn med tårar i ögonen "Sensei, snälla låt mig stanna på sjukuset" säger jag ganska ostadigt. "Varför vill du stanna här helt plötsligt?" säger han förvånat och tittar på mig. "Jag vill inte göra rehabilitets övningar bara 2 gånger i veckan." säger jag ganska ostadigt. "Om det fortsätter såhär, så kanske jag inte kan gå längre." säger jag ganska ostadigt och tittar ledsamt på dem. "Jag vill inte ge upp på att gå helt själv" säger jag sen ledsamt och ostadigt. En sjuksköterska visar sen oss in till ett rum "När ni är här så använd det här rummet" ler hon och öppnar dörren. Mamma nickar och jag styr in rullstolen i rummet och tittar mig omkring. 


Shioka's Perspektiv


Jag sitter på jobbet och skriver på datorn när en man kommer mot mig och vi börjar prata "Jo, jag skriver böcker om människor som har en sjukdom och deras familjer" säger han och tar fram en liten bok och ger den till mig. "Jag går och besöker alla hälso ställen det är därför jag är här nu" säger han och tittar på mig. Jag nickar och ler "Den boken är gjord för olika familjer så de kan meddela sig om deras nyheter." säger han och tittar på mig. Jag nickar sakta "Och Åh, jag har något jag vill fråga Yohio om" säger han sen och ler. "Av Yohio-nee?" säger jag och tittar förvånat på honom. "Om jag får så vill jag gärna publicera hans dikter i den här boken som han skrev när han gick på handikapps skolan" säger han och tittar på mig. Jag ler och tittar på honom "Jag tror att han kommer bil jätteglad när han får höra det här" ler jag. Jag tar sen upp boken och det står "Bron" på den. 


Jag går sen till skolan och får syn på Sakura's pappa och han är doktor och jobbar på sjukhuset. Han tittar på mig och tar ut mig på en promenad runt sjukhuset "Hur mår Yohio-san?" säger han och tittar på mig. "Att gå har blivit svårare för honom än vad det var förut. Han kämpar på med rehabilitets övningarna, men det verkar inte hjälpa" säger jag och suckar. "Jag förstår" säger han och nickar. "Han sa att han ville hjälpa andra människor, men han behöver hjälp av människor varjedag så det kommer bli svårt" säger jag och tittar på honom.


Yohio's Perspektiv


Sakura kommer in i mitt rum och ger mig en kruka med fina blommor. "Till dig" säger hon och ler. Jag ler och håller i krukan "De är fina" ler jag. "Så, en kruka med blommor till en sjuk person?" säger jag ganska ostadigt och tittar på henne. "Ja, för att de var fina." säger hon och ler. Jag ler och tittar på honom. 


Shioka's Perspektiv


"Men, tiden som han spenderar med Skura är hans enda mentala stöd" säger jag och tittar på honom. "Nej, ni måste tacka honom med. Tack vare Yohio så har Sakura blivit en helt ny person." säger han och stannar och tittar på mig. "Sen hon nu har hittat ett mål, så har hon blivit mycket gladare. Men hon är fortfarande ett barn" säger han och tittar på mig. "Hon är bara 18 år, hon har inte gått igenom mycket. Hon vet inte ens sina begränsningar än" säger han och suckar. Jag nickar lite och tittar på honom "Ikeuchi-san, jag säger inte det här som en doktor, utan som en pappa." säger han och tittar på mig. "Jag tycker inte att Yohio och Sakura ska vara ihop längre" säger han och tittar på mig. Jag tittar förvånat på honom "En dag, när verkligheten av livet kommer, så kommer min dotter inte kunna stödja din son." säger han sen. "Och när den dagen kommer, den som kommer bli mest skadad. Den som kommer vara i mest smärta, är din son" säger han ledsamt och tittar på mig. "Jag tror inte det är bra för dem, att de fortsätter med att vara ihop" säger han och tittar på mig. Jag suckar ledsamt och tittar på honom.


Yohio's Perspektiv


"Blommor är fantastiska eller hur?" säger jag ganska ostadigt och tittar på plantan jag fick av Sakura. "Även när det regnar, och de blir genomdränkta. Så står de fortfarande kvar där, och får nya blommor" säger jag ganska ostadigt och ler. Sakura ler och tittar på mig "Jag vill också bli så stark" säger jag sen ganska ostadigt. Sen öppnas dörren och in kommer mamma "Hej" ler Sakura. "Hej och tack som alltid för att du kommer förbi" ler mamma och går sen fram till mig. "Yohio" ler hon och tar fram ett kort och håller den framför mig. Jag tar tag i kortet med skakande händer och håller i det och läser det. "Madoka-sensei's bröllop?" läser jag ganska ostadigt och tittar sen på mamma. "Yup, gör ditt bästa nu så de kan se dig frisk" ler hon. Jag ler och nickar sen tittar mamma på Sakura "Åh Sakura, du får också komma om du kan" ler hon. "Får jag komma?" säger hon förvånat. "Du måste inte komma om du inte kan" säger mamma och tittar på henne. "Såklart jag kommer" ler hon sen tittar hon på mig "Jag ska ha på mig min finaste klänning" ler hon. Jag ler och tittar på henne.


Det går ett par veckor och jag sitter på sjukhustaket och tittar på himlen och delfinsmycket som jag fick av Sakura har jag satt runt spaken på min rullstol.

 

(ser ut som på bilden)


Sen tittar jag ner och får syn på Sakura med hennes vänner jag ler lite och tittar på dem. Jag sitter där ett bra tag sen styr jag tillbaka in i rummet och sätter mig sakta på sängen och tittar ut igenom fönstret och sen på blomman. Jag känner sen hur jag måste på toan, jag vänder mig långsamt om i sängen för att nå ner till golvet. Jag får ner fötterna på tofflorna och får på mig dem och lutar mit mot bordet på sängen för att sen ta tag i spaken på rullstolen för att sätta mig ner i den men jag ramlar ner på golvet. Sakura öppnar sen dörren "Hej" ler hon men ser mig sen ligga ner på golvet. Jag sätter mig upp "Vad hände?" säger hon oroligt och är påväg att gå mot mig. "Kom inte hit" säger jag ganska ostadigt. "Vad är det?" säger hon oroligt och går mot mig. "Kom inte hit!" säger jag ledsamt och ganska ostadigt. Hon stannar men står så pass nära så hon ser att jag kissat på mig. "Varför?...." säger jag ostadigt och börjar gråta och tittar ner. Sen kommer mamma och Ako "Yohio" ler hon och ser sen att jag sitter på golvet och gråter. "Vad hände?" frågar hon oroligt och går in men får sen syn på vad som hänt. Jag gråter och skäms så himla mycket och tittar ner. "Sakura-chan, snälla gå ut en stund" säger hon och tittar på henne. "Men..." säger hon oroligt och pekar på mig. "Det är lugnt, vi fixar det så snälla gå ut en stund" säger hon och tittar på Sakura. Hon suckar och tittar en sista gång på mig men går sen ut. Mamma går till mig och sätter sig vid mig och stryker mig över armarna "Det är okej, det är okej." säger hon och stryker mig över armarna. Hon tittar sen på Ako "Ako, gå och hämta en hink" säger hon. Hon nickar och springer ut. "Yohio, låt oss byta kläder" säger hon och försöker hålla om mig. Jag skakar på huvudet och försöker slita mig loss från henne och gråter mer. Hon håller om mig "Yohio, det här kommer gå bra så länge vi kommer på sätt att lösa det" säger hon och stryker mig över armarna. Jag skakar på huvudet och gråter "Även om du inte hinner till toan i tid, skulle det inte vara bättre om du går på bestämda tider?" säger hon och håller om mig. "Så vad sägs om var tredje timme?" säger hon och håller om mig. Jag gråter och tittar ner, hon ler och stryker mig över armarna "Du, om du inte byter om nu så kommer du bli förkyld" säger hon och stryker mig över armarna. "kom nu" säger hon och lägger min arm runt hennes nacke och ställer mig upp och hjälper mig till badrummet och tvättar av mig och byter kläder. Hon sätter mig sen på sängen och stryker mig över armen. Hon åker hem några timmar senare, jag ligger sen på kvällen och försöker somna men jag kan inte. Jag kliver sakta ur sängen och sätter mig långsamt i rullstolen och styr ut i korrodoren och sätter mig vid en av telefonerna och sätter långsamt i kortet och försöker slå numret hem men fingrarna är så böjda och jag är så långsam så jag slår fel hela tiden och jag kan inte trycka ordentligt. Jag suckar ledsamt *snälla fungera nu* tänker jag ledsamt med tårar i ögonen och försöker en tredje gång men lyckas inte. Jag lägger långsamt skakandes tillbaka telefonen och tittar ner och gråter. Efter ett tag så hör jag sen mammas röst och hon ser mig och springer till mig "Vad gör du här såhär sent? Du kommer bli förkyld." säger hon oroligt och lägger sin jacka på mina axlar. "kom nu, så skyndar vi oss tillbaka" säger hon. "Mamma" säger jag ganska ostadigt och tittar på henne. "Vad är det?" frågar hon oroligt och sätter sig på huk framför mig. "Jag kan inte sova" säger jag ganska ostadigt och tittar på henne ledsamt. "Jag är rädd för att blunda." säger jag ganska ostadigt och ledsamt och tittar på henne. "Jag ville ringa hem" säger jag sen ganska ostadigt och ledsamt. Hon nickar "Jag ringde flera gånger, jag ville höra din röst" säger jag ostadigt och får fler tårar i ögonen. Hon nickar och håller om mig "Men, jag kunde inte trycka på knapparna ordentligt." säger jag ostadigt och börjar gråta. Hon håller om mig och stryker mig över håret "Rädda mig mamma" gråter jag. Hon smekar mig över håret "Det finns inget kvar" gråter jag. "Sakerna jag kunde göra, finns inte kvar" säger jag ganska ostadigt och gråter. "Nu går vi tillbaka" säger hon och tar mig tillbaka till rummet. Hon skjutsar in mig på rummet och tänder lampan och tar fram alla mina dagböcker "Det är sannt att du har sjukdomen, det finns massa saker du inte kan göra eller hur?" säger hon. Jag tittar på henne med tårar "Att gå och att prata har blivit svårt. Du kan inte gå på universitet eller skaffa jobb som dina vänner" säger hon och tittar på mig. "Men...tror du verkligen, att du inte kan göra något längre?" säger hon och tittar på mig. "Yohio, titta på det här" säger hon och går till mina dagböcker. "Den här, den här och den här" säger hon och tar upp mina dagböcker. "Dina dagböcker som du skrev på varje dag, alla de är fyllda med ord som du har jobbat så hårt med att få ner på med en penna" säger hon och tittar på mig. Jag tittar på henne med tårar "Dina kompisar som är jämnåriga med dig, kan inte göra det här" säger hon och går mot mig med en av dagböckerna. "Men har inte du alltid kunnat fortsätta göra det här?" säger hon och tittar på mig. Jag tittar på henne med tårar och hon sätter sig på huk framför mig "Yohio, du har en hel del att skriva ner" säger hon och tittar på mig. Jag tittar på henne med tårar "Eller hur Yohio?" säger hon och ler lite. Jag nickar och ler lite och tar fram mina händer skakandes och håller om hennes händer. Hon ler lite och håller om mig och jag gråter. Jag sätter mig sen vid skrivbordet i rummet och skriver *Jag har saker att skriva ner* tänker jag och tittar sen sakta mot rullstolen och ser delfinsmycket. Jag suckar och får tårar i ögonen och går sakta och hämtar ett nytt skrivblock och öppnar det sakta med skakande händer och börjar skriva. 


Det går ett par veckor och det är dags för Madoka's bröllop. Jag klappar händerna lite och tittar glatt på när de går ner för trappan och hon kommer sen till mig. 

 

(ser ut som på bilden)


"Sensei är så fin" säger jag lite ostadigt och tittar på Madoka. Hon ler och tittar på mig och sätter sig på huk "Yohio-chan, det är så roligt att du kunde komma" ler hon och sträcker fram sin hand till mig. Jag tittar på den och tar sakta fram min hand skakandes och det tar ett tag innan jag får tag om hennes hand men jag lyckas tillslut och ler och skakar hand med hand med henne. "Snälla ha ett bra liv tillsammans, okej?" säger jag lite ostadigt och ler. "Tack" säger hon och ler och tittar på mig. Hon ler och går sen till de andra, pappa sätter sig på huk bredvid mig "Ska du ringa och fråga vart Sakura har tagit vägen?" säger han. "han har nog lektion" säger jag lite ostadigt. "Det är jag inte alls" hör jag en röst säga. Jag tittar upp och ser Sakura komma "Dissa mig inte" säger hon och skrattar lite. "Sa jag inte att jag skulle komma?" säger hon sen. "Du kom verkligen i din finaste klänning" säger jag lite ostadigt och ler. Hon ler "Jag lånade min systers" säger hon och ler. "Den passar dig inte" säger jag lite ostadigt och ler. "Håll tyst" säger hon och skrattar. "Tack för att du kom" ler mamma och tittar på henne. Sen tittar pappa på henne "Vad gör du? Klär du dig sådär? Försöker du bli snyggare än jag?" säger han. Mamma skrattar och drar tillbaka pappa "Var inte avundsjuk nu Mizou" skrattar hon. Jag skrattar och tittar på dem "Nu ska Madoka kasta buketten" ropar någon. Jag tittar på henne när hon kastar den och den landar i mitt knä. "Åh Yohio" ler mamma och tittar på mig. Jag tittar förvånat ner på den och alla står och klappar händer. Sakura ler och tittar på mig och senare går vi hem "Åh vilken underbar dag" ler mamma. "Men vi går och hämtar bilen" säger pappa och tittar på mig och Sakura. "Ta hand om Yohio nu" säger pappa och tittar på Sakura och de går sen iväg för att hämta bilen. "är inte det här underbart?" säger jag lite ostadigt och ler och tittar ner på buketten. "Det är så många fina blommor" säger jag sen lite ostadigt och ler. "Ja jag antar det" säger Sakura och ler lite. Jag stoppar sen ner handen i min handväska och tar upp ett brev och räcker det sakta skakandes mot henne. "Till dig Sakura-chan" säger jag lite ostadigt och ler. Hon tar imot det och tittar på det "Vad är det?" frågar hon. Jag ler lite "Hm?" säger hon förvånat och tittar på mig. Jag ler och skrattar lite "Ett kärleks brev" säger jag lite ostadigt och ler. "Åh verkligen?" ler hon och stoppar sen ner det i sin handväska. Hon tittar sen bort och upp på himlen och jag tittar på henne och ler lite sen tittar jag ner. 


Efter ett tag är jag tillbaka på sjukhuset med mamma och pappa och vi är i korridoren påväg mot mitt rum. "Visst var det ett fint bröllop?" ler mamma. "Madoka-sensei var verkligen fin" ler pappa och skjutsar mig i rullstolen. Jag ler och nickar och tittar på buketten men börjar sen hosta och tappar buketten på marken och jag får upp något i halsen. "Yohio!" säger mamma och pappa oroligt och sätter sig på båda sidorna av mig. Jag tittar på dem och håller ena handen för halsen och fortsätter hosta. "Ursäkta men vi behöver hjälp" ropar mamma oroligt och springer iväg en bit. Några sköterskor kommer och tar in mig i mitt rum och lägger mig på sängen. Det tar inte en lång stund innan min doktor kommer in och tittar på mig oroligt "Yohio-chan mår du bra?" säger han oroligt och lyssnar på mina lungor sen tittar han på en av sköterskorna. "Hämta aspiratorn" ropar han. Jag ligger på sängen och försöker få luft men det är något i halsen. "Yohio-chan, öppna munnen så stort du kan" säger han och tittar på mig. Jag öppnar munnen och han sticker in en liten slang i halsen på mig och börjar suga rent i halsen på mig. "Förbered IV" säger han till en annan läkare och fortsätter. 


Sakura's Perspektiv


Jag är påväg hem och kommer sen på brevet jag fick av Yohio. Jag tar upp det och börjar läsa. "Till Sakura-chan. Det finns en del saker jag inte kan säga till dig ansikte mot ansikte. Så jag skriver ett brev. Tack för att du alltid finns vid min sida. Tack för att du alltid uppmuntrar mig. Du kom på vad du ville göra, och jobbar nu mot din dröm. Och att se det gör mig glad. 


Yohio's Perspektiv


Efter några timmar så vaknar jag upp och tittar svagt omkring "Mamma" säger jag lite ostadigt och trött sen tittar jag på doktorn "Seinsei, jag..." säger jag lite ostadigt och trött. "Du kvävdes lite men det är ingen fara nu" säger han och tittar på mig. "Jag använde en aspirator för att ta bort vätskan. Så ligg bara ner och vila nu" säger han sen och tittar på mig. Jag tittar på dem men tittar långsamt bort med tårar och tänker på brevet jag gav till Sakura.


Sakura's Perspektiv


"Du kommer skaffa dig en hel del kunskap, och träffa många nya människor. Från och med nu, så kommer du leva vidare. Din framtid har mycket att erbjuda, men i mitt fall är det inte likadant. I framtiden som jag har kvar, hur ska jag gå igenom det? Så är det. Det är så mycket så är det. Det finns inget vi kan göra åt den skillnaden. Varjedag så kämpar jag imot mig själv. Jag är orolig och det är smärtsamt." 


Yohio's Perspektiv


En tår åker ner för min kind och de tittar oroligt på mig "Yohio-chan" säger mamma oroligt. "Har du ont?" frågar doktorn. "Jag avnände all min energi för att få ner så mycket känslor" säger jag ledsamt och lite ostadigt. "Jag skev ett brev, till Sakura-chan" säger jag lite ostadigt och ledsamt.


Sakura's Perspektiv


"Här är sanningen. Det är smärtsamt att vara med dig Sakura-chan. Att vilja göra det och att vilja göra något mer. Jag tror att om jag inte hade haft sjukdomen, då skulle jag kunna göra allt. När jag är med Sakura-chan, så får jag en dröm som aldrig kommer att bli sann. Såklart så är det inte ditt fel Sakura-chan. Men jag avundas dig, och tycker synd om mig själv. Det spelar ingen roll vad jag än gör, men med mitt nya jag så blir jag mer olycklig. Om det fortsätter såhär, så kommer jag inte ha kraft att fortsätta leva vidare. Tack för att du har gjort så mycket för mig. För att du säger att du älskar mig även fast jag är såhär nu, tack. Jag är ledsen att jag inte kan ge något tillbaka. Jag kan inte se dig mer." läser jag och tårarna rinner ner för mina kinder och jag tar fram kuveret och håller det upp och ner vid min hand och ner åker delfinsmycket jag köpte. 


Yohio's Perspektiv


Jag har tårar i ögonen och mamma tittar på mig. "Varför gjorde du så Yohio?" säger hon och tittar på mig. "Varför gav du upp på något som är så viktigt för dig?" säger hon sen och tittar på mig. Jag tittar på henne med tårar i ögonen "Mamma" säger jag ledsamt och lite ostadigt och tittar på henne. "Pappa" säger jag ledsamt och lite ostadigt och tittar på honom "Doktorn" säger jag ledsamt och lite ostadigt och tittar på honom. "Kommer jag. Kunna gifta mig någongång?" säger jag ledsamt och lite ostadigt med tårar i ögonen och tittar på dem. Dem tittar på mig sorgsett, jag tittar upp mot taket med tårar i ögonen. "Jag visste det" säger jag lite ostadigt med tårar i ögonen. "Yohio" säger mamma och tittar på mig. "Men, även om det är så. En dag, en dag när det kommer. Så vill jag sova, på en bedd med blommor." säger jag lite ostadigt och ler lite med tårar i ögonen. Mamma tittar på mig medans pappa står och gråter, tillstlut klarar han inte mer utan springer ut ur rummet gråtandes. Jag börjar sen gråta och mamma försöker trösta mig. "Yohio" säger hon med tårar i ögonen och försöker hålla mig still i sängen. Jag fortsätter gråta och tar bort hennes händer när hon försöker hålla mina händer. Doktorn suckar och tittar på oss, pappa står kvar utanför rummet och gråter medans mamma försöker lugna ner mig och jag skriker och gråter.


När jag tänker på det förflutna, så kommer tårarna. 


Reality is to cruel, to brutal.

I don't even have the right to dream. 

As I think about the feautre, the tears will come out again.


Så det var avsnitt 10 Rabureta. Love Letter

 

Det här är faktiskt näst sista avsnitt :'(



Nästa avsnitt heter Tooku he, namida no tsukita basho ni. Far Away, to the place where tears are exhausted.


Hoppas ni gilade avsnittet :)


Ses i nästa inlägg! 


//Jonna

 

 

 
 
Ingen bild

jim lönnkvist

28 februari 2015 00:23

Man blir glad i början,Sakura o Yohio tillsammans men sen bryter
Yohio man förstår men ändå o sen att han blir sämre,inte bra
väldigt tråkigt....ledsamt ja absolut😢

Johanna

28 februari 2015 00:27

Ja det börjat glatt men blir sorgligare mot slutet :'(

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Johanna - 20 september 2016 22:52

Konnichiwa!     Idag den 20/9 2014 så hade Seremedy sin sista konsert. Det är 2 år sen idag, kan verkligen inte fatta att det redan har gått 2 år. Jag saknar dem så sjukt mycket :(    Men konserten var så magisk, underbar men ändå så sorlig...

Av Johanna - 7 mars 2016 16:56


Konnichiwa!   Genki desu ka? Genki desu^-^     Vad vill ni läsa här på bloggen?^^ Har lite idé torka just nu :/    Vill ni ha nyheter om YOHIO och hans band DISREIGN? Läsa noveller? Fakta om YOHIO? Ja vad vill ni läsa här?^^   Komme...

Av Johanna - 3 mars 2016 11:22

Konnichiwa minna!   Genki desu ka? Genki desu^-^   Förlåt för att jag har varit borta så mycket, men jag har varit så upptagen med skola och allt :0 Men nu är jag tillbaka^-^     I tisdags så skrev YOHIO en riktigt rolig nyhet på inst...

Av Johanna - 9 augusti 2015 20:43

Konnichiwa!   Här kommer del 3 av One Litre of Tears Special   Hoppas ni gillar den ^-^    Sakura's Perspektiv   Jag tittar upp på himlen sen på Mizaki "Jag minns också när Yohio's familj hade bjudit mig på bröllop" säger jag och ler....

Av Johanna - 9 augusti 2015 00:13


Konnichiwa!   Här kommer del 2 av One Litre f tears special   Hoppas ni gillar den ^-^    Sakura's Perspektiv   Jag står kvar på sjukhustaket och tittar upp mot himlen, jag har tårar i ögonen och Mizuki sitter i rullstolen bakom mig. ...

Presentation


Hej och välkommen till bloggen om Yohio :)

Hoppas du stannar :)

Fråga mig

6 besvarade frågor

Omröstning

Vilken låt är eran favorit?
 Karehasu
 Genesis
 Black Sun Apocalypse
 Until the Fade
 SKY☆LiMiT
 Our Story
 You're the one
 Sakura Falling
 Innocence
 Revolution
 Break the Border
 Before I Fade Away
 Shattered Dreams of a Broken Nation
 Prophet in Disguise
 Heartbrek Hotel
 Invidia
 Don't Let Go
 Rocket
 To the End
 Dawn of Dreams

R.I.P Seremedy

Kommer aldrig glöma er Seremedy, ni var/är det bästa visuel kei bandet EVER. Tack för all MADness genom åren   

 

STOLT MADling!

 

R.I.P Seremedy 2010 - 1013

 

 

 

 

   

 

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17 18 19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2015 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Yohio bloggar :)

Här kommer jag tipsa om nya Yohio bloggar som jag hittar :)

 

yohiomadness.bloggplatsen.se

 

thejapanlover.bloggplatsen.se

Alla får vara sig själva!

 


Skapa flashcards