Konnichiwa!

Här kommer sista avsnittet av One Litre of Tears.

Och avsnittet heter Tooku he, namida no tsukita basho ni. Far Away, to the place where tears are exhausted.

Hoppas ni gillar avsnittet, men ha gärna näsdukar. Det kommer ni behöva i massor   

Jag sitter uppe på sjukhustaket och skriver i min dagbok, jag börjar skriva datumet och det är den 14:e november. Jag kan inte längre använda vanliga pennor utan använder stora tuschpennor nu så det blir lättare för mig att hålla i den. "Yohio?" hör jag en röst säga. Jag tittar långsamt upp och ser mamma komma med Takano. Det är Takano som ger ut mina dikter och dagböcker jag skriver och det var också han som jobbade med Madoka på handikapps skolan. Mamma ler och springer fram till mig och ställer sig bakom mig och sätter sina händer på mina axlar "Du jobbar hårt eller hur?" säger hon och ler. "Takano-san är här för att träffa dig" säger hon sen och ler. Takano sätter sig på huk framför mig och håller i en kasse. "Hej Yohio-chan" säger han och ler. "Hej" säger jag lite ostadigt och ler. Sen tar jag skakandes fram ett papper på det senaste jag skrivit och ger det till honom med skakande händer. "Tack som vanligt" säger han och ler och tar imot papprena. Sen ställer han sig upp "Åh...och just det" säger han och skinner upp och dyker ner i kassen. Han ler och tar fram en bok "Månadens värk" säger han och ler och ger den till mamma. Mamma ler och slår upp boken där det är ett bokmärke och håller den framför mig. Jag ler och tittar på den och ser att en av mina dikter kommit med som heter Ett brev från hjärtat. Jag ler och tittar på texten. "Hur mår Madoka?" frågar mamma och tittar upp på Takano. "Ja hon mår bra. Och vi tror att bebisen borde komma snart" säger han och ler. "vad roligt" säger mamma och ler. "Tvätten är klar!" hör vi någon ropa och vi alla vänder oss om och ser pappa komma med Ako, Rika och Hiroki. Jag ler och tittar på dem, efter en stund går Takano hem. Jag ler och tittar på medans min familj hänger upp tvätten. 

Hela familjen hängde upp tvätten tillsammans, himlen var blå och vacker. Vinden var lite kall men det känndes skönt. Den bärde på vinterns doft. 

Sakura's Perspektiv

Jag sitter i mitt rum och gör mina läxor på datorn, även om det har gått flera månader så kan jag inte sluta tänka på Yohio's brev. "Det är smärtsamt att vara med dig. Jag är ledsen att jag inte kan ge något tillbaka" hör jag Yohio's röst säga i mitt huvud. Jag öppnar lådan i skrivbordet och ser delfinsmycket han gav tillbaka och det ligger på brevet han skrev. "Jag kan inte se dig mer" hör jag sen hans röst säga. Jag suckar ledsamt och tittar på smycket. 

Yohio's Perspektiv

Jag är 20 år gammal. Det har gått 5 år sen jag vart sjuk. Jag förlorar dem, en efter en. Men jag har fortfarande kvar några saker jag kan göra själv. Jag mins inte längre mitt gamla jag...

Jag sitter i sängen och tittar på krukan med blomman som jag fick av Sakura. Jag vänder mig sakta om i sängen och sätter mig på sängkanten och försöker nå ner till golvett med fötterna. Jag ställer mig sakta upp och lutar mot bordet på sängen och går sakta till blomman. Jag tar sakta upp vattenflaskan och trycker sakta ner pumpen och börjar vattna blomman.

Några timmar senare så sitter min familj i mitt rum och vi äter tillsammans. Jag sitter i sängen och ler och tittar på dem, jag har en stor rosa haklapp ifall jag skulle spilla, vilkett ofta händer nu när jag blivit sämre i min sjukdom och är ganska skakig i händerna och har svårare att hålla i saker. "Vad är det som luktar?" säger pappa och tittar sig omkring och ser sen att Hiroki håller i en liten burk. "Hiroki har du haft något i håret?" säger pappa och tittar på honom. "Det är hårvax, jag behövde fixa håret" säger han och tittar på pappa. "Hårvax?! Sen när behövde du sånt?" säger pappa och stirrar på honom. "Han har skaffat en flickvän nu när han börjat mellanstadiet" säger Ako och ler. "Säg det inte Ako-nee!" säger Hiroki och tittar på henne. "Flickvän?!" säger pappa och stirrar på Hiroki med samma blick som han hade mot mig när han såg Sakura för första gången. "Du är 4 miljoner år för tidig! Om du har så mycket tid med att ha en flickvän, spendera då mer tid på att komma ihåg att du fortfarande är ett barn!" säger pappa och ruffsar honom i håret. "Pappa vad gör du?" skriker Hiroki med händerna på huvudet. "Det är förstört nu" säger han och tar fram en spegel för att fixa håret. "Idiot" säger pappa och smäller till honom på skoj bak i huvudet. Jag ler och skrattar och tittar på dem när Rika sen ropar på mig "Till dig Yohio-nee" säger hon och ler och håller i en bild hon målat på en höstskog. "Du är jätteduktig" ler mamma "Vi sätter upp den med en gång, eller hur Yohio?" säger mamma sen och tittar på mig. "Tack så mycket Rika" säger jag lite ostadigt och ler. Hon ler och tittar på mig och mamma hänger upp bilden på väggen bland de andra bilderna jag fått av Rika. "Ako du har ju varit med i en tecknar tävling, hur gick den?" säger mamma sen och ler och sätter sig ner igen. Ako ler och vänder sig mot sin väska och tar fram ett papper "Tada! Jag van" säger hon och ler. "Va? Grattis!" säger alla glatt. "Tack, de ska hänga upp bilden på skolan" säger Ako glatt. "Va? På Shigahikou?" säger mamma och ler. "Yup" säger Ako och nickar. "Jag skulle vilja se det" säger jag ostadigt. Alla vänder sig om och tittar på mig "Va?" säger mamma och tittar på mig. "Jag vill gärna besöka Higashikou" säger jag ostadigt och tittar på dem. Pappa och mamma tittar på varandra och mamma tittar sen på mig och ler lite och vi åker till skolan. Jag sitter sen utanför skolan och tittar på den. "Du fryser inte?" säger mamma och tittar på mig. Jag skakar på huvudet och tittar sen på skolan och alla elever och det får mig att minnas de nästan 2 åren jag gick på skolan. "Det har inte ändrats ett dugg eller hur?" säger Ako och ler och tittar ner på mig. Jag skakar på huvudet och ler och minns den dagen då jag, Ray och Seike såg att vi kom in på skolan, när vi sprang omkring i korridorerna, tävlingarna vi i musikgruppen hade, alla lektioner.

Ako ler och skjutsar in mig mot skolan, vi går igenom en korridor i skolan och jag ler och tittar mig omkring och mins min tid på skolan men jag hör sen elever sjunga och jag känner så väl igen låten. VI går förbi ett klassrum och vi ser då en klass stå och öva på en låt och jag hör då vilken låt det är. Det är 3gatsu 9ka, den låten som min klass sjöng. Jag ler då och minns när min klass stod och övade på den, när vi sen sjöng upp den på kvällen och jag står och derigerar och sen när min klass sjöng den för mig utanför skolan då det var sista gången jag såg dem. Efter en stund kommer vi fram till bilden som hon tecknade och van. När vi kommer fram blir jag häpen, hon har tecknat av en bild på mig. 

(bilden Ako tecknat)

Vi alla ler och tittar på bilden. "Vad tycker du Yohio-nee?" säger Ako och ler. "Har jag någon talang?" säger hon sen och ler. "Ja" säger jag ostadigt och ler och tittar på bilden. 

Jag är glad att jag gick, för det får mig att minnas att mitt 15 åriga jag var verkligen vid liv här.

Några veckor senare ligger jag i sängen och jag sätter mig sakta upp. "Okej då ses vi sen" säger sköterskan som precis tittade till mig och går ut. Jag ler och tittar på blomman. Blommorna har börjat att slå ut, en del gör det mer än anra. Blommorna kommer snart att stå i full blom. Att veta igår vad som kommer hända dem idag, gjorde mig glad.

Jag ler och sätter sakta ner fötterna på golvet men när jag ställer mig upp faller jag direkt ner på golvet. "Yohio förlåt för att jag lät dig vä..." hör jag en röst och det är mamma och hon ser mig sitta på golvet. "Yohio, hur mår du" säger hon oroligt och sätter sig på huk bredvid mig. "Slog du dig?" säger hon oroligt och tittar på mig. Sen kommer min doktor in och springer in "Vad hände?" säger han oroligt. "Yohio" säger mamma och tittar på mig. "Mamma..." säger jag ostadigt och tittar på henne. "Jag kan inte..." säger jag ostadigt. "Jag kan inte gå länge" säger jag ostadigt och tittar ledsamt på henne. Mamma och doktorn tittar ledsamt på mig och de tar mina armar runt deras axlar och hjälper mig tillbaka till sängen. "Yohio, det är sorgligt men fortsätt att kämpa" säger mamma och sätter mig ner i sängen. De lägger mig ner i sängen och stoppar om mig med täcket. Jag får tårar i ögonen "Mamma, vad är det jag lever för?" säger jag ostadigt med tårar. 

Shioka's Perspektiv

Jag och Mizou sitter och pratar med doktorn. "Att röra sig har blivit ännu svårare för honom, och han har inte alls mycket styrka kvar i sina ben." säger doktorn och suckar. Sen tittar han på oss "Att ramla och slå sig ordentligt är också ganska vanligt att det kan hända nu. Vi håller alltid ett öga på honom men, för er som en familj. Om något händer snälla låt oss veta det då direkt" säger han och tittar på oss. Jag och Mizou tittar på varandra ledsamt sen på doktorn. Efter en stund har vi pratar klart och jag ska gå tillbaka till Yohio när jag ser att Sakura's pappa står utanför dörren, han bugar och tittar på mig. 

Mizou's Perspektiv

Jag går ut från sjukhuset när jag ser Sakura komma gåendes. "hej" säger jag och vinkar. Hon tittar upp på mig, efter en stund sitter vi på en bänk utanför sjukhuset och pratar. Jag slår henne lätt på benet "Så hur mår du?" säger jag och tittar på henne. Hon svarar inte, "inte så bra värkar det som" säger jag efter en stund. "Det har snart gått ett år, va?" säger jag efter en stund och tittar mig omkring. "Ja" säger hon och nickar. "Jag har, verkligen. Uppskattat, vad du har gjort för honom, under den här tiden." säger jag och ler och börjar få tårar i ögonen. "Så, från och med nu. Lev dit liv, så bra du bara kan" säger jag och tittar på henne. 

Shioka's Perspektiv

Jag och Sakura's pappa går omkring i korridoren och pratar. "Så hur mår din dotter?" frågar jag och tittar på honom. "Hon verkar plugga så hårt" säger han och tittar på mig. "Men hon har åter kommit tillbaka till sitt gamla jag" säger han och suckar. "Verkligen?" säger jag och tittar på honom. "Men hur mår din son då?" frågar han och tittar på mig. Jag suckar och tittar ner sen på honom "Jag känner mig värdelös. Han blir svagare dag för dag, men det finns inget jag kan göra" säger jag ledsamt. Han nickar och tittar sen ut igenom fönstret "För 6 år sen så förlorade jag min älsta dotter i en olycka, Sakura's stora syster. Hon var som en sol som lyste ner på alla människor runt omkring henne" säger han och tittar ut. Jag tittar på honom och går närme. "Även som en pappa, så kände jag också hennes strålar." säger han sen vänder han sig om och tittar på mig. "Ikeuchi-san, jag han inte ens säga farväl till henne. Snälla beglaga inte. Men snälla ta vara av all tid du har kvar med din son nu. "Ja" säger jag och nickar sakta. Efter ett tag så går jag tillbaka till Yohio's rum. Jag står utanför dörren och suckar och öppnar sen sakta dörren. Han sitter i sängen och skriver, jag tittar oroligt på honom "Yohio" säger jag och går mot honom. "Du måste inte tvinga dig själv till det här" säger jag och tittar på honom. Han fortsätter skriva, jag lägger ena handen på hans arm "Yohio, ta en rast okej?" säger jag och tittar på honom. Han tittar upp på mig "Jag är rädd" säger han ostadigt. "Om jag inte skriver ner det jag har i mitt hjärta nu, då skulle jag glömma det imorgon och då försvinner det eller hur?" säger han ostadigt och tittar på mig. Jag suckar och tittar på honom "Den här dagboken, är själet till att jag fortfarande lever" säger han ostadigt och tittar på mig. "Yohio du har fortfarande saker att skriva ner. Du sa så eller hur?" säger han ostadigt och tittar på mig. Jag nickar och tittar på honom. "Det är du mamma som har hjälpt mig att hitta själet till att fortsätta leva" säger han ostadigt och tittar på mig. Jag tittar på honom och smeker hans axel, han tittar sen ner och fortsätter skriva med en skakig hand. 

Sakura's Perspektiv

Jag går omkring i sjukhuset för att göra en sak när jag sen hör några prata med Yohio och jag stannar och vänder mig om och ser några personer som verkar vara praktikanter från min skola. "Yohio låt mig presenterea dig. Det här är studenter som ska börja här snart" säger en läkare. "God eftermidag" säger han ostadigt och tittar på dem. En kille i kort svart hår ställer sig på huk framför honom "Vi är här för att studera så vi kan bli läkare i framtiden" säger killen och tittar på honom. "Trevligt att träffas Yohio-chan" säger han sen. Yohio nickar långsamt och tittar på honom. "Trevligt att träffa dig med" säger han ostadigt och nickar. "Det är lite svårt eller hur?" säger han sen. "Beklagar det" säger han sen och ställer sig upp. Jag blänger på killen och de andra, sköterskan går iväg med Yohio och praktikanterna går iväg. "Ursäkta mig" säger jag lite tyst. De stannar och tittar på mig "Umm." börjar jag men sen stirrar jag på dem. "Snälla plugga hårdare. Även om han inte kan röra sig fritt, även om han inte kan prata ordentilgt så är Yohio inget dagisbarn" säger jag och blänger på dem. "Han är lika smart som ni, förstår ni?" säger jag sen. Vad jag inte märker är att Yohio's storasyster Ako hörde alltihopa. 

Doktor Mizuno's perspektiv

Jag sitter i rummet och skriver och går igenom alla papper på Yohio's sjukdom och skriver in det på datorn. "Bra svar, det finns hopp, jag ser framåt." skriver jag in och ler och tittar på datorn.

Yohio's Perspektiv

Jag sitter i mitt rum och äter långsamt och tittar mig omkring. Jag känner sen hur jag sätter maten i halsen och jag börjar hosta. "Yohio-nee jag såg precis Sakura...." hör jag en röst säga och det är Ako som kommer in. Jag hostar och tittar ner. "Yohio-nee hur mår du?" säger hon oroligt och springer fram till mig och smeker mig på ryggen. Jag fortsätter hosta och tittar ner och försöker få luft. Hon ropar på hjälp och sköterskor kommer in och det dröjer inte länge innan min doktor Mizou kommer inspringandes "Yohio-nee hur mår du?" säger han oroligt och sliter av sig sitt stetoskop. "Han satte mat i halsen när han åt" säger en sköterska medans han lyssnar på mina lungor. Han nickar och jag sätter ena handen för halsen för att få luft och jag hostar mer. "Förbered syrgas och IV" säger han. Han tar ner min hand och tittar på mig "Yohio-chan det kommer ordna sig" säger han. Ako står vid fotänden av sängen och tittar oroligt på mig. "Var på den säkra sidan. Förbered apsiratorn också" ropar han sen till en av sköterskorna. Hon hämtar en aspirator och de lyckas få bort maten från luftstrupen och jag ligger en stund senare med dropp och en syreslang i näsan. Jag vaknar upp och tittar svagt omkring. "Yohio" säger mamma och ställer sig upp och resten av familjen är i rummet också. Alla vaknar och springer till mig "Yohio-nee" ropar alla i kör. Mamma tittar på mig och smeker mig på huvudet "Det är okej" säger hon lugnt och smeker mig på huvudet. "Du satte bara lite mat i halsen men det är lugnt nu" säger hon och smeker mig på huvudet. Jag nickar sakta och tittar svagt på henne. 

Alls sätt att gråta har blivit suddiga pågrund av tårarna. Jag kommer defenitift att dö pågrund av en sån liten sak eller hur?

Doktor Mizou's Perspektiv

Jag är påväg till Yohio's rum för att titta till honom några dagar senare när en sköterska går förbi "Ett vykort till Yohio" säger hon och ler. "Jag ger det till honom" säger jag och tar kortet. "Tack" säger hon och ler och går sen iväg. Jag går in "Yohio hur mår du?" säger jag och ler. Han svarar inte och jag går fram till honom "Yohio-chan?" säger jag. Han ligger på bordet och sover men pennan i handen och sin dagbok uppslagen. Jag ler och tittar på honom och tar försiktigt pennan från hans hand och sätter på korken och tar hans rosa filt från rullstolen och lägger den på honom. Jag tittar sen närmare på kortet och lägger in den på mitt kontor, jag går sen till skolan som ligger bredvid och ser Sakura och går till henne. Jag tar med henne till mitt kontor och vi går in "Hur går det med ditt pluggande?" säger jag och tittar på henne. "Det går bra" säger hon lite tyst. "Yohio-chan, du har inte träffat honom något?" frågar jag och tittar på henne. "Nej" säger hon tyst. "Även om jag ville ha ett jobb där jag hjälper människor, men i slutet så fattar jag ändå ingenting om hans sjukdom" säger hon och suckar. Jag nickar "Själet till att jag valde neurologi, är för att den här branshen har så många olika områden. Även för sjukdomar som andra inte kan bota, jag vet inte om jag själv kan bota dem" säger jag och tittar på henne. "Först så var jag väldigt ivrig, men även jag förstår ingenting ibland" säger jag sen. "För dem patienterna som sitter på den stolen" säger jag och tittar på stolen, Sakura tittar på den också. "Den här sjukdomen som ger en fara i deras liv. Och nu så forskas det i det hela tiden." säger jag. "Ge inte upp hoppet. Låt oss kämpa tillsammans. På ena sidan så uppmuntrar det människor, och då så behöver inte jag tänka på att ge upp hoppet på att hitta ett botemedel till denna sjukdom. Men i slutet så är det en lögn" säger jag och suckar och tittar på henne. "Men jag vill inte ge upp. Patienterna har inte gett upp, hur kan då en doktor ge upp?" säger jag och tittar på henne. Hon tittar på mig, jag tittar på mitt skrivbord och ser vykortet och tar det och sträcker fram det mot Sakura. "Du kommer också bli en doktor i framtiden eller hur?" säger jag och tittar på henne. Hon tittar på mig sen på vykortet och tar imot det och nickar sakta. 

Yohio's Perspektiv

(ser ut som på bilden)

Jag ligger i sängen med drapperierna för sängen. Jag tittar mot skrivbordet och försöker sträcka mig efter något när jag hör dörren öppnas och stängas och jag tar sakta handen tillbaka och lägger den över mitt bröst. "Sensei?" säger jag ostadigt. "Du har verkligen gjort dig hemastad" hör jag en röst säga och det är Sakura. *Va? Vad gör hon här?* tänker jag förvånat. "Det var ett tag sen" säger hon sen efter en stund. "Du har publiserat alla dina dagböcker i utbytes klubbens publicering eller hur?" säger hon sen tyst efter en stund. "En junior flicka läste dina böcker, och har skickat dig det här vykortet" säger hon sen efter en stund. Jag tittar upp och hör att hon sätter sig på sängen bredvid och börjar läsa vykortet. "Jag trodde tidigare att det skulle bli bra om jag dog. Jag har samma sjukdom som Yohio-san, när doktorn sa att jag inte kunde bli botad så grät jag utan att sluta. Sakta så kunde jag inte längre gå, i skolan så fortatte folk stirra på mig. Min pojkvän som jag dejtade lämnade mig också. Varför var jag tvungen att möta detta? Varje dag så fortsatte jag fråga mamma. Men, sen läste jag Yohio-sans artikel och jag vet att jag inte är den ända i smärta. Jag insåg att enda sen jag fick sjukdomen, så har jag tittat ner i marken. Jag vill bli lika stark som Yohio-san. Från och med nu, även om jag är i smärta och gråter. Så vill jag kunna med samma känslor att kämpa framåt, jag känner att det är pågrund av Yohio-san." läser hon och blir sen tyst och jag hör att hon får tårar i ögonen och jag har också tårar i ögonen. "Du sa att du ville hjälpa andra eller hur?" säger hon med tårar i ögonen. "När jag först såg dig så tänkte jag, om människor dör eller lever så spelar det ingen roll. Men...nu är det annorlunda" säger hon. "För dig, så spelar det ingen roll om det är girighet eller tvång, jag vill att du fortsätter leva" säger hon och får mer tårar i ögonen. Jag får tårar i ögonen och lyssnar "Derför, jag..." säger hon men jag tar då sakta fram handen igenom drapperiet. Hon ställer sig upp och drar undan det och tittar på mig. Vi tittar på varandra en stund och hon lägger sen vykortet i min hand och jag håller det mot bröstet. "Sakura-chan" säger jag ostadigt. Hon sätter sig på knän vid sängen och tittar på mig. "Jag kan inte gå längre" säger jag ostadigt. Hon nickar och tittar på mig. "Men jag hjälpte andra" säger jag ostadigt och ler med tårar. Hon nickar med tårar och tittar på mig. "Jag hjälpte andra" säger ostadigt igen och ler. "Det stämmer" säger hon med tårar som rinner och ler. Jag ler och lägger sakta skakandes den andra handen på vykortet med och håller om den med skakande händer. 

Det går en månad och det är december och jag sitter i rullstolen och en sköterska går omkring med mig och vi ser en pyntat julgran i korridoren "Det är redan snart jul" säger hon och ler. Hon stannar och vi tittar på julgranen en stund och hon fortsätter sen mot mitt rum. 

(ser ut som på bilden)

Jag sitter sen i mitt rum och öppnar sakta med skakande händer ett block för att skriva. Jag ska sen ta upp pennan men skuter bara ner den på golvet med handen. Jag tittar på den och tänker precis åtminstånde försöka ta upp den men då kommer doktorn in i rummet. "Yohio-chan" säger han och tittar på mig. Han ser att jag tittar ner och ser pennan och tar upp den och tar av korken och lägger pennan i min hand "Så" säger han och ler. Jag ler "Sensei?" säger jag ostadigt och tittar på honom. Han tittar på mig "Ska du byta sjukhus?" frågar jag ostadigt och tittar på honom. "Nej, varför skulle jag det?" frågar han och tittar på mig. "Du kommer alltid stanna här?" frågar jag ostadigt. "Ja, jag kommer stanna här" säger han och ler och tittar på mig. "Tack gode gud" säger jag ostadigt och ler. "Jag trodde jag skulle bli lämnad kvar ensam" säger jag ostadigt och ler. "För att jag aldrig visar några bra framsteg i sjukdomen" säger jag sen ostadigt. Han ler och skrattar lite "Jag kommer såklart inte lämna dig. För du är min patient" säger han och tittar på mig. Jag tittar på honom "Jag kommer aldrig ge upp med att bota din sjukdom" säger han och tittar på mig. "Derför kan inte Yohio-chan heller ge upp" säger han sen och tittar på mig. "Men...om. Men om. du behöver min kropp för att forska, för att hitta ett botemedel mot sjukdomen?" säger jag ostadigt och tittar på honom. Han tittar på mig. "Jag vill hjälpa andra med samma sjukdom" säger jag ostadigt och tittar på honom. Han tittar ner och jag ser att han kämpar med att hålla tårarna inne "Säger du, att du vill donera din kropp?" säger han och tittar på mig. Jag tittar på honom och nickar. "Jag vill hjälpa dig doktorn" säger jag ostadigt och tittar på honom. Han tittar på mig med tårar i ögonen "Yohio-chan. Just nu så tänker du inte klart? Derför, så ska du definitift inte behöva tänka på sånt här nu" säger han och tittar på mig. Jag tittar på honom sen tittar jag ner på dagboken.

Doktor Mizou's perspektiv

Jag går in på mitt kontor och stänger dörren efter att ha pratar med Yohio. Jag tittar på datorskärmen "Det finns hopp. Behandlings resultat" läser jag. Jag stänger igen datorn hårt och slänger ner allt annat på golvet från skrivbordet och tårarna rinner. 

Yohio's Perspektiv

Jag sitter i mitt rum några dagar senare och mamma kommer in och ställer ner en liten julgran på mitt bord på sängen och den blinkar i olika färger. "Yohio, är det något du önskar dig i julklapp?" säger hon och ler och tittar på mig. "Är det okej?" säger jag ostadigt och tittar på henne. "Va?" säger hon och tittar på mig och ler. "Får man vara självisk?" frågar jag ostadigt och tittar på henne. "Såklart! Vad du än vill ha så säg det" säger hon och ler. "Jag vill tillbaka" säger jag ostadigt och tittar på henne. Hon ler och tittar på mig. "Jag vill tillbaka hem" säger jag ostadigt och tittar på henne. Hon ler och tittar på mig. 

Shioka's Perspektiv

Jag och Mitzou sitter hos doktorn och pratar om Yohio's önskan om att få komma hem över jul. Doktorn suckar och nickar "Bara en dag" säger han och tittar på oss. Vi ler och nickar "Verkligen?" frågar hans pappa och ler. "Om det är oftare så kan jag inte säga ja. För det kommer påvärka hans imun försvar. Hans blodtryck kanske sjunker" säger han och tittar på oss. Sen tittar han ner sen på oss "Faktiskt, så sa Yohio för några dagar sen. Att han ville använda sin kropp för forskning för sjukdomen" säger han och tittar på oss. Vi tittar på honom chockat. "Han vill hjälpa folk med samma sjukdom" säger han sen och tittar på oss. Vi stirrar på honom och suckar ledsamt "Men om Yohio-san vill hem nu, då borde vi hjälpa honom att få hans önskningar att gå i uppfyllelse" säger han och tittar på oss. Jag nickar med tårar och försöker hålla inne gråten då vi vet vad han menar när han pratar såhär. "Det här kommer få honom att känna att han lever" säger doktorn sen och tittar på oss. "Jag kommer vänta här på sjukhuset om ni behöver mig" säger han sen. 

Några timmar senare på kvällen sitter vi hemma runt bordet och pratar med Yohio's syskon. "Idag, så har jag något viktigt jag måste säga till er" säger jag och tittar på dem. "Är det om Yohio-nee? Har något hänt?" frågar Ako. "Han kommer hem imorgon, ellerhur?" frågar Hiroki. "Ja" säger Mitzou och nickar. "Men...Nii-chan's.....hälsa är inte så bra." säger Mitzou men mer kan han inte säga innan han tittar ner och gråter. "Nästa gång han kommer tillbaka till sjukhuset, så kommer han säkert inte kunna komma tillbaka" säger jag ledsamt med tårar och tittar på dem. "Därför, när han kommer tillbaka hem nu..." säger jag och tittar på mitzou som sitter och gråter och sen på hans syskon. "Hur kan ni prata såhär?" säger Ako och tittar på oss. "Vi måste försöka mer och vara glada. Alla måste vara vänliga mot Yohio-nee" säger hon sen och tittar på oss. "Exakt" säger Hiroki. Rika nickar instämandes. Mitzou nickar och torkar sina tårar "Ja" säger han. "Ja, det stämmer" säger han och nicakar. Jag nickar och tittar på dem. 

Yohio's Perspektiv

(ser ut som på bilden fast utan solglasögon)

Jag sitter i bilen påväg hem, det var så länge sen jag var hemma. Jag ser hur Ako, Rika och Hiroki står utanför dörren och väntar på mig. "Där är dem" hör jag dem ropa. Och jag ser hur lilla Luna står ivrigt och väntar på mig. Ako öppnar dörren och jag ler och tittar på dem "Välkommen hem" säger dem i kör och Luna skäller. "Jag är hemma" säger jag ostadigt och ler. Mamma lägger filten om mig och pappa ställer sig framför mig och mamma sätter mig på pappas rygg och han bär in mig. En stund senare sitter vi inne i matrummet. "Även om det är några dagar kvar så är det våran familjs julafton idag" sgäer pappa och ler. Alla ler och klappar händer och jag försöker också och ler. "De här är till er" säger mamma och ler och delar ut varsin julklapp åt Ako, Rika och Hiroki. Ako öppnar sin julklapp och ser en vit lolita klänning som är en av mina men som jag aldrig han använda innan jag vart sjuk "Så söt men det är ju?.." säger hon och tittar på mig. Hiroki ser en ny vit väska "Cool" säger han och tittar på den. Och i Rika's paket är det massor med nya färgpennor "Så många färger" säger hon och ler. "De här presenterna, är faktiskt från er Nii-chan" säger mamma och ler. "Va?" säger dem i kör och tittar på mig. "Yohio-nee valde alla era julklappar" säger pappa och ler. Jag ler och tittar på dem. "Därför så ska jag läsa hans brev till er" säger mamma och öppnar brevet och börjar läsa. "Förlåt Ako, på senare tid så har du börjat använda gamla kläder, och bara för att jag alltid har på mig pyjamas eller mjukiskläder och kan därför inte säga att du vill ha nya kläder ellerhur? Ako, du gillar ju faktiskt att ha på dig fina kläder. Förlåt. Förlåt Hiroki, sen grund skolan så har du alltid använt samma sportväska. Efter att ha börjat mellanstadiet så har du alltid velat ha en coolare ellerhur? För att ha gjort så du hålt det för dig själv, förlåt. Förlåt Rika, när du ritar åt mig så trycker du så hårt med pennorna tills det längre inte kommer ut någon färg från dem. Ako, Hiroki, Rika. Som vanligt, tack så mycket. Förlåt för att mamma alltid är hos mig." läser mamma och viker sen ihop brevet och alla tittar på mig. "I gemförelse med mamma så vet eran bror mer om er än vad jag gör" säger mamma och skrattar. "Yohio-nee  du är för formel" säger Ako och rodnar. "Jag kommer använda den här försiktikt" säger Hiroki och håller hårt om sin väska. "Rika kommer inte använda dem, jag kommer lägga undan dem" säger Rika och håller om sina pennor. Jag ler och tittar på dem. "Så, låt oss börja festen" ler pappa och tar fram små smällkarameller. "Redo, God Jul!" skrattar alla och drar i dem och ut kommer det konfetti. Jag ler och skrattar och tittar på dem. 

Nästa dag så förbereder sig alla för skolan och ska springa iväg mot skolan. "Hiroki, Rika vänta!" ropar Ako och tittar på dem. Dem stannar och tittar på henne. Ako vänder sig om och tittar på pappa "Pappa, jag har en tjänst att be dig om" säger hon och ler. Han tittar på henen och vi ska ta en bild som vi gjorde första dagen då jag skulle börja skolan och det var att ta en familje bild. Jag sitter i mitten på bilden som jag gjorde på den första och Hiroki och Rika bråkar om vem som ska få stå bredvid mig. "Nej jag vill stå bredvid Yohio-nee" säger Hiroki. "Nej, jag ska stå bredvid Yohio-nee" säger Rika. Jag ler och skrattar och tittar på dem. Dem fortsätter bråka om det "Okej okej, sluta bråka och ställ er nu" säger pappa och står vid kameran. "Redo?" säger han när alla ställt sig och han klickar på kameran och springar fram till oss och ställer sig bakom mig. På vänster sida av mig står Rika och bredvid henne står Ako. På höger sida om mig står Hiroki och bakom honom står mamma. "Du kommer alltid vara här Yohio-nee" säger Ako. "Ställer som Yohio-nee kommer komma tillbaka till. Från och med nu, det kommer inte ändras" säger hon. "Du kommer alltid vara här med oss" säger hon sen. "Tack så mycket, allihopa" säger jag ostadigt och ler. Ako ler medans pappa står och försöker le så stort som bara han kan även fast han har tårar i ögonen. Jag tar min högra hand och lägger den sakta skakandes över mitt bröst där hjärtat är. När jag lägger min hand på mitt bröst, så kan jag känna mitt hjärta slå. Jag är så glad, att jag fortfarande lever. Och så tas den sista bilden av oss tillsammans. 

Shioka's Perspektiv

Jag sitter hemma vid bordet och pratar med Takano. "Yohio's dagbok?" säger jag och tittar på honom. Han nickar och tittar på mig. "Yohio's artikel har på senare tid fått in många svar" säger han och tar upp en hel hög med massa brev och kort. Jag ler och tittar på alla brev och vykort. "Om det är okej så vill jag gärna publicera hans senaste dagböcker" säger han och tittar på mig. Jag tittar upp på honom "låt mig fråga Yohio" säger jag och ler. 

Yohio's Perspektiv

Det har gåt några månader och doktor Mizou är i mitt rum och drar upp persienerna för att släppa in solljus och går sen till mig och tar upp brickan med alla japanska bokstäver. Jag har förlorat mitt tal och kan inte längre prata utan för bokstavera om jag vill säga något. "Yohio-chan, du ser ut att må bra idag" säger han och ler. Jag ler och nickar och försöker prata men får inte fram något. Han ler och nickar mot brickan. Jag tar sakta upp min hand och börjar skakandes bokstavera. "Onegai (snälla) Nikki (dagbok)". "Dagbok?" säger han och tittar på mig. Jag forsätter peka på orden och bildar ordet "Kakitai (Jag vill skriva)" jag tittar på honom. 

Shioka's Perspektiv

Jag går in i sjukhuset och träffar på Sakura's pappa igen och vi går som vanligt omkring och pratar "Jag vill tacka för allt du har gjort för min son" säger jag och tittar på honom. "Nej, jag har inte gjort någonting. Sakura, lyssnar som vanligt inte på mina förslag" säger han och tittar på mig. "Hon är ett barn som tänker för sig själv och gör egna saker." säger han och skrattar lite. Jag tittar på honom "Sensei, att vårda våra barn. Tror du inte att innan vi gör ett val så har vi redan agerat på det?" säger jag och tittar på honom. "Jag, även om jag inte kan ta bort hans smärta, så tror jag att jag förstår Yohio's känslor" säger jag och ler. "Det kannske är lite sent" säger jag och håller upp de 2 kassarna som är fyllda med Yohio's alla dagböcker. "Men jag läser om alla Yohio's dagböcker igen. Varför är det Yohio? När jag är rädd och gråter, så kämpar han själv" säger jag och tittar på honom. "Försöker utan att sluta, hitta meningar för att uppmuntra sig själv." säger jag och tittar på honom. Jag blir tyst en stund sen tittar jag på honom "Föräldrar som försöker vårda sina barn, är kanske överrskattade. Faktiskt så varje dag, Yohio och hans syskon så har dem lärt mig någonting." säger jag. Efter en stund går jag in i Yohio's rum och jag ser hur han försöker skriva men varje gång han håller i pennan så tappar han den. Mizou tar upp den och lägger den i hans båda händer och hjälper till att hålla om den och han börjar sakta dra i pennan för att skriva. Jag tittar ledsamt på honom. 

Sakura's Perspektiv

Jag sitter på kvällen i sjukhuset med blommor för att ge dem till Yohio men pappa stoppade mig för att prata med mig. "Du kom också idag för att träffa honom?" säger han. "är det okej om du stannar sent där vajre dag?" säger han sen och tittar på mig. "just nu så kan jag inte göra något annat" säger jag och tittar på blommorna. "Samma med oss läkare" säger han och suckar. "Medans du blir äldre, så känner du dig mer värdelös. Människans öde kan inte enkelt bli ändrat" säger han och tittar på mig. "Men vad som än händer så tänker du fortfarande såhär, varför är det Yohio-san? Varför var det Hia-chan?" säger han. Sen blir han tyst och tittar på mig en stund "Jag kanske har behandlat dig som ett barn väldigt länge. Från första början har du varit annorlunda från Hia-chan. Envis, övermodig, klumbig. Det är därför jag var orolig för dig. För du är verkligen som mig" säger han och tittar på mig. Jag tittar på honom "Jag kommer inte säga något mer, gör vad du tror är rätt. Du är redan vuxen." säger han och ställer sig upp och går iväg. Jag tittar ner på mina blommor och går sen in till Yohio. Han ligger i sin säng och tittar på den lilla blinkande julgranen som står på hans sängbord. Jag lägger blommorna på sängbordet och han försöker ta fram brickan och jag håller upp den åt honom. Och han börjar stava ordet "Samukatta (Det är kallt)". "Det snöar ute" säger jag och tittar på honom. Han tittar på mig "Det är ungefär 3 meter snö därute" säger jag och ler. Han tittar på mig och flinar och stavar ordet "Usotuski (lögnare)" Jag ler och tittar på honom och han stavar igen. "Yonde (Läsa)" "Nikki (Dagbok" sen tittar han på mig. Jag tittar ner på kassarna "Dem?" säger jag och tittar på honom. Han nickar. Jag lägger ner brickan och tar upp den första dagboken i högen och sätter mig i sängen och bläddrar i den. "Jag kommer inte vara otålig, jag kommer inte vara girig, jag kommer inte ge upp. För alla tar saker och ting steg för steg." läser jag sen tittar jag upp på honom. "Sa du det där?" säger jag och flinar. Han ler och tittar på mig. Jag ler och fortsätter läsa i den "Jag är inte den ända i smärta, att inte ha folk som förstår, att inte förstå andra. Både och är hemskt." "Mitt liv är som en blomstrande blomma. Från början av min ungdom, så vill jag inte ha något beklagande och verdera det." "Mamma, i mitt hjärta, där finns alltid den mamman som tror på mig. Från den här stunden så lämnar jag över det till dig. Jag är ledsen att jag alltid oroar dig." "Den här sjukdomen, varför valde den mig? Ödet, det kan inte beskrivas i ord. Du kan inte få folk att acceptera det" "Jag vill göra en tidsmaskin och åka tillbaka i tiden. Om det inte vore för den här sjukdomen, så kanske jag hade lyckats i kärleken." "Jag vill så gärna bli kramad av någon, jag vill verkligen det." "Jag vill redan inte säga att jag vill tillbaka till den dagen, jag vill acceptera mitt nya jag nu. Och leva vidare" "Även om jag kommer bli skadad av de hjärtlösa blickarna, men jag vet att också så finns de det vänliga blickarna." "Även om det är såhär så vill jag fortfarande vara här. För här är platsen där ja finns" "Vad är det för fel med att falla? För så länge jag står upp igen så kommer det att bli bra. Om du tittar upp på himlen efter att ha ramlat, för den blåa himlen är också idag streckande oändligt lång och ler mot mig." "Folk borde inte älta det förflutna, det räcker med att försöka ditt bästa i det du gör nu." "Mamma, kommer jag...kunna gifta mig?" Jag läser om den sista igen och tittar på honom "Du försöker verkligen hårt" säger jag och ler med tårar som rinner. "Försöker leva vidare" säger jag sen. Han ler och tittar på mig med tårar i ögonen och tar fram brickan. Jag ställer mig upp och håller upp den och han stavar ordet "Sou da yo (Ja det gör jag)" Jag ler och tittar på honom "Var inte allt för övermodig" säger jag och tittar på honom och ler. Han ler och tittar på mig med tårar sen suckar han och stavar igen "Ikiti ne (Lev vidare)" jag tittar på honom med tårar medans han stavar igen. "Zutto ikite (Lev vidare för alltid)" Han tittar på mig med tårar i ögonen och jag nickar med tårar "Det ska jag" säger jag med tårar och han ler och tittar på mig. Jag sätter mig ner och tar fram då den sista sidan han skrivit och det står "Tack så mycket". Jag känner hur mer tårar kommer och jag tittar ner sen tittar jag på honom med tårar och han ligger i sängen och blundar. "Sover du?" säger jag och tittar på honom. Han ler och det får mig också att le "Du ler fortfarande" säger jag och ler med tårar i ögonen. Jag ställer mig upp och stoppar om honom med täcket sen sätter jag mig ner igen. Och jag ser en tår rinna ner längs hans kind. 

Yohio's Perspektiv

Jag springer omkring på scen och spelar på min gitarr och publiken jublar och mina kompisar i musikgruppen spelar också och jag börjar sjunga med. Det är bara några sekunder kvar men vi fortsätter och publiken hejar mer och mer och det är bara 4.6 sekunder kvar. "Yohio!" skriker mina klasskamrater i publiken. Jag spelar mitt bästa och fortsätter och jag får till ett snyggt solo och hinner precis i tid avsluta det i samma stund som klockan visar att tiden är ute och vi van. Jag, Seike och Ray står och hoppar av glädje och kramar varandra......

5 år senare...

Det piper inifrån mitt rum och den röda lampan blinkar. Jag ligger i sängen och försöker få luft och andas.
"Yohio-chan!" ropar Mizou när han springer in i mitt rum. Sköterskor springer in och tar fram syre och IV och hjälper Mizou. Mina föräldrar står och tittar oroligt på mig. "Snälla vänta utanför" säger en sköterska och hjälper dem ut. Jag kämpar efter luft medans de hjälper mig. Minuterna går och tillslut öppnar en sköterska dörren och tittar på mina föräldrar. De går sakta in och sköterskorna tittar ner, likaså doktorn Mizou. Jag ligger i sängen med slutna ögon och rör mig inte. Mamma och pappa går sakta fram till mig och tittar på mig. "Yohio!!" pappas skrik ekade i korridorerna när de förstod att jag inte längre var vid liv.

Mitt rum är fortfarande orört. Bilder på mig och min familj är fortfarande kvar, mitt armband jag fick av Ray även fast att jag hoppat av musiklaget. Bilder på mig, Seike och Ray. Min rullstol och alla mina dagböcker är även kvar.

Mamma står och går igenom alla mina dagböcker och öppnar den sista sidan och börjar skriva   

Shioka's Perspektiv

Jag bläddrar igenom Yohio's sista dagbok han skrev och bläddrar igenom den och kommer till sista sidan han skrev på och det står "Tack så mycket" Jag ler och tittar på texten, jag vänder blad och tar fram en penna och börjar skriva "Till Yohio. Det har gått 1 år sen jag såg dig sist. Yohio? Går du? Äter du? Kan du skratta högt och prata? Även om mamma inte är vid din sida, mår du bra varje dag? Mamma ororar sig bara över de grejerna. "Varför valde den sjukdomen mig?" "Vad är själet till att jag lever?" Yohio, du sa så eller hur? Du led igenom all smärta, du som grät tårar som man inte kan föreställa sig hur många det var, vad var dit mål med livet? Mamma tänker fortfarande på det. Ända tills nu, så har jag fortfarande inte hittat något svar. Men Yohio...

Medans jag skriver går Mitzou igenom fotoalbumet på Yohio och han kan inget annat än att le men ändå få tarar när han ser bilderna. 

en tår faller ner på fotona och jag tittar på honom. "Ska vi?" frågar jag. Han nickar och torkar bort sina tårar och vi tar våra buketter med rosor och går iväg. Vi kommer sen fram på en kulle till Yohio's gravsten. Vi sätter oss ner på knän och lägger dit blombuketterna och knäpper händerna och ber. "Det var länge sen" hör vi sen en röst säga. Vi vänder oss om och ser Yohio's doktor Mizou. Han står också i en svart kostym och håller en bukett med rosor. Han bugar och tittar på oss. Vi bugar tillbaka och han kommer fram "är allt bra?" frågar jag. Han nickar "Det är som vanligt, botar patienter och forskar" svarar han. Jag nickar och han går fram mot Yohio's gravsten och lägger dit buketten "Din son var en väldigt fin person. Enda tills det sista, så gav han inte upp" säger han. "Han var en normal pojke, för han var vår son." säger Mitzou och skrattar lite. Han nickar och ber sen ställer han sig upp. "Även om det går sakta, så närmar vi oss ett botemedel i forskningen ett steg i taget" säger han och tittar på oss. "Vi kanske har ett botemedel om kanske 10 år, eller om kanske 5 år. Vad som än händer så kommer jag fortsätta tänka så" säger han och tittar på oss. Sen tittar han på Yohio's grav och vänder sig om och tittar på den "Men de är alla ursäkter. När Yohio-san fortfarande levde, och om jag kunde göra mer, så kanske jag hade kunnat göra något för honom" säger han och suckar och tittar sen tillbaka på oss. Vi nickar "Sensei, du har redan gjort mycket" säger jag och tittar på honom. Mitzou nickar "Vi är dig evigt tacksama för vad du gjort för oss" säger han. Mizou nickar sakta och bugar sen vänder han sig om och går en bit men stannar. "Ikeuchi-san. Efter allt, så var Yohio-san en väldigt fin person." säger han. Jag och MItzou tittar på varandra och går mot honom. När vi kommit fram ser vi massa personer komma klädda i svart och alla håller i varsin ros. Och många verkar ha samma sjukdom som Yohio hade, en del sitter i rullstol, en del går sakta eller behöver stöd av någon annan. Eller så är det helt vanliga personer som har berörts av hans historia. Jag ler och tittar på dem. "Men Yohio, pågrund av dig, så har många människor börjat och tänka på deras själ till varför de lever. Tänka på att spendera varje dag normalt, det ger mig en varm och skön skänsla. Och att känna värme från dem omkring till dem som har samma sjukdom som du hade och är i smärta, dem insåg att de är inte ensama. Även om, du grät så många tårar, pågrund av det, så skrev du dina fraser och har rört så många människors hjärtan. Hey Yohio, där borta så gråter du inte mer eller hur? Mamma vill se dit leende jag, bara en gång till så vill jag se dig." 

Yohio's Perspektiv

Jag sitter i spellokalen och spelar på gittaren och fingrarna glider över strängarna, jag fortsätter spela sen tittar jag upp och ser Sakura stå vid dörröppningen och hon tittar på mig. Jag ler och tittar tillbaka på henne....

Lev Vidare! 

23 May, 1988 klockan 12:25 

Ikeuchi Yohio, 25 år gammal somnade för evigt. 

Omringad av blommor somnade han in.

Så det var den sista delen av Novellen One Litre of Tears   

Hoppas ni hade näsdukar, för det behövde jag när jag skrev   

Jag skriver mer imorgon om själva storyn, för den är baserad på en flicka som hetter Aya Kito 

Hon hade sjukdomen Spinnocerebellar Atexia och skrev en dagbok. 

Så jag skriver mer om henne imorgon :)

Men nu Sova! 

Så Oyasumi! 

//Jonna 

Konnichiwa! 

(här)

Jo jag har sorgliga nyheter :(

Kawaiielwira kommer inte blogga här längre :'(

Hon skrev ett meddelande till mig igår om att hon egentligen inte vill vara med kompisar och hon tyckte egentligen inte om att skriva noveller. Så hon har ljugit för mig om det länge   

Varför vet jag inte, men det vet bara hon....

Hon hade säkert något bra själ, hoppas jag.

Men jag är ändå ganska likadan, om första biten alltså. 

Jag och Kawaiielwira är ensamvargar och gillar att vara själva. 

Men jag är ändå en sån som gillar att vara med någon eller så vill jag vara själv någon dag/några dagar. Men jag ljuger inte för folk om att jag vill vara med någon fast att jag egentligen vill vara själv. Så detta tog ganska hårt på mig, för jag blir lätt sårad och jag har så få vänner. Så jag hoppas att Kawaiielwira inte vill lägga ner kontakten mellan oss utan att vi fortfarande är vänner   

Så det kommer bara bli jag som skriver noveller nu och bloggar här. 

Usch orkar inte skriva om detta mer, tårarna bara rinner och jag blir bara mer deppig   

Jag tror att sista delen av One Litre of Tears kommer i helgen, vi får se det beror på om jag orkar eller inte. 

Så tänkte bara meddela er om detta. 

Ses i nästa inlägg!

Mata nee

//Jonna

Konnichiwa! 

Jag har roliga nyheter! :D 

Jo det verkar som att Disreign släpper ut sin singel snart! :O :D 

För Keios Entertainment frågade oss på sin twitter om vi snart är redo för Disreign ;)

Och såklart är vi redo för Disreign eller hur? :D

De är så himla snygga och söta!   

Orkar inte vänta tills man får höra deras singel! :D 

Och sen en annan rolig nyhet! :D

YOHIO dyker upp i Jordskott ikväll!!! :D 

Visst är Yohio söt som emo?  

Kan inte vänta tills ikväll! :D 

Men nu ska jag tillbaka till skolan så ses i nästa inlägg^^ 

Mata ne! 

//Jonna

Konnichiwa!

Här kommer en sneackpeak på sista avsnittet av One Litre of Tears

och avsnittet heter Tooku he, namida no tsukita basho ni. Far Away, to the place where tears are exhausted

(Det här är inte början av novellen)

Jag är 20 år gammal, det har redan gått 5 år sedan jag vart sjuk. Jag förlorar dem, en efter en. Men jag har kvar några saker jag kan göra själv. Jag minns inte längre mitt gamla jag...

Jag sitter i sängen och tittar på krukan med blomman som jag fick av Sakura. Jag vänder mig sakta om i sängen och sätter mig på sängkanten och försöker nå ner till golvet med fötterna. Jag ställer mig sakta upp och lutar mot bordet på sängen och går sakta till blomman. Jag tar sen sakta upp vattenflaskan och trycker sakta ner pumpen för att vattna den. 

Några timmar senare så sitter min familj i mitt rum och vi äter tillsammans. Jag sitter i sängen och ler och tittar på dem, jag har en stor rosa haklapp ifall jag skulle spilla, vilkett ofta händer när jag blivit sämre i sjukdomen och är ganska skakig i händerna och har svårare att hålla i saker. "Vad är det som luktar?" säger pappa och tittar sig omkring sen ser han att Hiroki håller i en liten burk. "Hiroki, har du haft i något i håret?" säger han och tittar på honom. "Det är. Hårvax, jag behövde fixa håret" säger han och tittar på pappa. "Hårvax?! Sen när behövde du sånt?" säger han och tittar på honom. "Han har skaffat en flickvän nu när han har börjat mellanstadiet" ler Ako. "Säg det inte Ako-nee!" säger Hiroki och tittar på henne. "Flickvän?!" säger pappa och stirrar på Hiroki med samma blik som han hade mot mig när han fick syn på Sakura för första gången. "Du är 4 miljoner år för tidig! Om du har så mycket tid med att ha en flickvän, spendera då mer tid på att komma ihåg att du fortfarande är ett barn!" säger han och ruffsar till håret på honom. "Pappa vad gör du?" skriker Hiroki med händerna på huvudet. "Det är ju förstört nu" säger han sen och tar fram en spegel och försöker fixa håret. "Idiot" säger pappa och ger honom en lätt smäll bak i huvudet på honom på skoj. Jag ler och skrattar och tittar på dem när Rika sen ropar på mig "Till dig Yohio-nee" säger hon och tar fram en bild hon ritat på en höstskog. "Du är jätteduktig Rika" ler mamma. "Vi sätter upp den med en gång, eller hur Yohio?" säger mamma sen och tittar på mig. "Tack så mycket Rika" säger jag ostadigt och ler. Hon ler och tittar på mig och mamma sätter upp bilden på väggen bland de andra bilderna jag fått av Rika. "Ako, du har ju varit med i en tecknar tävling, hur gick den?" säger mamma sen och ler och sätter sig ner igen. Ako ler och vänder sig mot sin väska och tar fram ett papper "Tada! Jag van!" ler hon. "Va, grattis" säger alla glatt. Jag ler och tittar på henne "De ska hänga upp bilden i skolan" säger Ako och ler. "Va? På Higashikou?" säger mamma. "Yup" säger Ako och ler. "Jag skulle vilja se det" säger jag ostadigt. Alla vänder sig om och tittar på mig "Va?" säger mamma och tittar på mig. "Jag vill gärna besöka Higashikou" säger jag ostadigt. Pappa och mamma tittar på mig och mamma ler lite och vi åker iväg till skolan. Jag sitter sen utanför skolan och tittar på den. "Du fryser inte?" säger mamma och tittar på mig. Jag skakar på huvudet och tittar på skolan och alla elever och det får mig att minnas de nästan 2 åren jag gick på skolan. "det har inte ändrats ett dug eller hur?" säger Ako och ler och tittar ner på mig. Jag skakar på huvudet och ler och minns dagen då jag, Seike och Ray såg att vi kom in på skolan, när vi sprang omkring i korridorerna, tävlingarna vi i musikgruppen hade, alla lektioner...

Ako ler och skjutsar in mig mot skolan. 

Så det var en sneackpeak på sista avsnittet. Jag hoppas ni kommer gilla det sista avsnittet 

Ett tips, näsdukar i MASSOR kommer behövas.   

//Jonna