bloggenomyohio

Alla inlägg under april 2015

Av Johanna - 30 april 2015 23:56

Konnichiwa! 


Här kommer avsnitt 4 av Ikite Iru^^ 


Hoppas ni gillar den :)


Yohio's Perspektiv


Jag står i en klädbutik med mamma och Nicole och testar kläder inför dansen på sjukhuset. Jag suckar och tittar mig själv i spegeln medans kvinnan som jobbar i butiken rättar till kläderna. 

 

(ser ut som på bilden)


Jag suckar och tittar på kläderna och på min gråa scarf på huvudet med svarta motiv. "Jag tycker inte det passar" säger jag och suckar. "Du ser inte klok ut" retas Nicole. "Jag tycker det är jättesnyggt på dig" ler butikskvinnan. Jag tar fram slangarna med medecin som är under tröjan och låter de hänga över tröjkanten "Kommer det dölja det här?" säger jag och ler ironiskt. "oh" säger hon. Mamma suckar "Yohio" suckar hon. "Vi går nu" säger jag och går iväg och byter om till mina vanliga kläder och lämnar butiken. Mamma och Nicole suckar och följer efter "Jag vet att du är arg men bara för det behöver du inte ta ut det på alla andra" säger mamma och tittar på mig medans vi går omkring i varohuset. "Hon var irriterande, hon stirrade på min scarf" suckar jag surt. "Hon kanske gillade mönstret" säger mamma och tittar på mig. "Javsisst" suckar jag surt och fortsätter gå. "Men jag kommer inte gå, jag kommer inte hitta något snyggt att ha på mig endå" säger jag och suckar surt. De stannar sen och bara tittar "Vad?" säger jag. Jag ser sen att de tittar på något bakom mig, jag vänder mig om och ser en butik med peruker och jag hittar en riktigt fin. En blond korthårig, jag ler och tittar på den.


(här)


Jag står sen i mitt rum på kvällen och fixar det sista medans Sofia väntar på mig i vardagsrummet med pappa och Andreas. Jag ler och fixar till håret sen när jag är klar springer mamma, Nicole och Anna ner. "Är du redo?" hör jag mamma säga till Sofia och tar henne till trappan. "Vi är klara!" ropar Nicole. Jag går ut ur rummet och nerför trappan och alla ler och tittar på mig och tar bilder och jag ser hur Sofia ler och tittar på mig.

 

(ser ut som på bilden)


"Åh vad fin du är" ler mamma och tar massa bilder. Jag ler och går "Vänta, vänta! Stanna där" säger hon och ler. Jag skrattar tyst och går tillbaka ett trappsteg och tittar på dem medans de tar massa bilder som galna fotografer. Sofia ler och ställer sig bredvid mig, jag går sen ner från trappan och står bredvid henne och ler. "Hallå, hallå?" hör jag någon ropa medans de tar bilder. Jag känner sen en knuff mot huvudet och det är Nicole "Sluta" säger jag. "Vad? Jag vill få en bild" ler hon och tar bilder. "Mamma, det räcker nu okej" säger jag och ler lite medans de fortsätter. "Men vi förevigar ögonblicket" ler hon och tar bilder. Jag ler och tittar sen mot dörrkanten mot vardagsrummet och där står pappa och tittar på. Jag ler och går till honom, han ler och tittar på mig. "Ser jag bra ut pappa?" säger jag tyst och ler. Han ler och nickar, sen kommer Sofia "Vi måste gå nu" ler hon och tar min hand. Jag tittar på pappa "Gå nu och ha kul" ler han. Jag ler lite och nickar och ger honom en puss på kinden "Jag älskar dig pappa" säger jag tyst och ler lite och går ut med Sofia och mamma, Nicole och Anna springer efter och fortsätter fotografera.


Några timmar senare står jag och dansar med Sofia på sjukhuset, det är massa andra där. Det finns läsk och lite godsaker att äta och ett band står och spelar lugn musik. Sofia ler och lägger sina händer runt min nacke och vi danskar sakta. Vi fortsätter dansa sen tittar hon på mig "Ska vi gå? Jag vet ett ställe" viskar hon. Jag nickar sakta "okej" viskar jag och följer med. Vi lämnar lokalen och går sen i korridoren. Efter en stund börjar vi springa och vi skrattar, vi springer och det är halt och vi dunsar in i hissen och ramlar mot golvet. Vi tittar på varandra och bara skrattar. Hon skrattar och trycker på en knapp. Efter en stund öppnas hissdörren och vi går ut, jag följer efter henne och hon går mot ett patientrum och öppnnar dörren och vi går in. Sen stänger hon och låser dörren. Vi ler och tittar på varandra och kommer närmar varandra tills våra läppar möts och vi kysser varandra och håller om varandra. 


Vi ligger sen i sängen under täcker och håller om varandra. "Har du tänkt på andra sidan någon gång? Jag menar, är du inte rädd?" säger jag och tittar på henne. Hon skakar på huvudet "Jag är inte rädd, jag är också glad att jag är sjuk" säger hon. Jag tittar på henne "Hade det inte varit för sjukdomen hade jag aldrig mött dig" ler hon och ger mig en puss på huvudet. Jag ler och tittar på henne och pussar henne, hon ler och lägger sitt huvud på mitt bröst. Jag ler och smeker henne på huvudet. 


3 dagar senare


Jag är på sjukhuset och sitter i sängen och tittar på mamma "Mamma det har gått 3 dagar och hon har inte ringt mig" säger jag och stirrar på henne. "Jag har lämnat röstmedelanden och sms:at henne, hon svarar inte och hon ringer inte tillbaka" säger jag sen och tittar på henne. "Bråkade ni efter dansen?" säger hon och tittar på mig. "Nej" säger jag lite surt och tittar ut igenom fönstret. "Hon kanske är upptagen, hon kanske är på stan på ett akut ärende som inte har något med dig att göra" säger hon och tittar på mig. "Vi gjorde det, okej!" säger jag och stirrar på henne. "Vi gjorde det och nu tänker hon inte ringa mig igen!" säger jag och lägger mig ner i sängen med armarna i kors och tårarna kommer upp i ögonen. Mamma stirrar på mig "Gjorde ni det?" säger hon och ställer sig upp. "Ja" säger jag med tårar. "Gjorde ni det som i det?!" säger hon och stirrar på mig. "Nej, vi gjorde bara saker okej" säger jag med tårar. "Saker, vadå för saker?" säger hon och stirrar på mig. "Mamma jag vill inte prata med dig, jag sa bara saker nu för att jag är arg" säger jag med tårar och sätter mig upp i sängen. Hon suckar och går ut ur rummet.


Sara's Perspektiv


Jag går ut ur rummet och går mot receptionen och tittar på en av sjuksköterskorna "Alice" säger jag och tittar på henne. Hon tittar på mig "Sofia, har du sett henne?" säger jag och tittar på henne. Hon suckar och tittar på mig "Vad är det?" säger jag och tittar på henne. "Jag trodde någon hade berättat" säger hon. "Berättat vad?" säger jag och tittar på henne. Hon tittar på mig med sorg i ögonen, jag stirrar på henne och lägger handen för munnen. (här) Jag går sen sakta tillbaka till rummet och tittar på Yohio. Jag suckar och sätter mig bredvid honom "älskling" säger jag. Han tittar på mig med tårar "Det är något, jag måste säga" säger jag. "Vadå? Vart är Sofia?" säger han. Jag tittar ner sen på honom och skakar på huvudet. "Vad?" säger han. "Hon är borta" viskar jag och smeker honom på kinden. Han tittar på mig och börjar gråta och begraver huvudet i kudden. Jag smeker honom på axeln och sätter mig bakom honom och smeker honom på ryggen. Han ligger sen på sidan och stirrar in i väggen medans jag smeker honom på armen och regnet öser ner utanför.


Yohio's Perspektiv


Nutid


Jag tittar upp från boken med tårar som rinner ner längs mina kinder och mamma står fortfarande och pratar med doktorn och kvinnan utanför mitt rum. Jag suckar och tittar ner i boken "Jag saknar dig men kommer alltid älska dig" viskar jag och pussar en av bilderna på henne och en tår rinner ner längs min kind och landar på boken. Doktorn kommer sen in och de berättar att jag är lite bättre och att jag får komma hem tills jag blir sämre igen och måste tillbaka till sjukhuset då. Jag nickar och åker hem, men jag går bara raka vägen till mitt rum och lägger mig i sängen och drar täcket över huvudet. 


2 veckor senare


"Du måste upp nu, du har legat där i 2 veckor" säger mamma som står lutad mot dörrkanten. Pappa ligger bredvid mig och Nicole sitter på sängkanten. "Jag är trött" säger jag och drar täcket över huvudet. "Du kan gå upp" säger hon. "Det är fint väder ute" ler pappa och drar lite i täcket. "Nej" mumlar jag. "Det är soligt och det är bra för dig" säger han och ler. "Jag är för sjuk" säger jag men pappa drar ner täcket från huvudet. "Det är du inte alls, du är bara deppig från alla medecinerna. Och jag tänker inte ge dig mer av dem medecinerna för då kommer du bli mer deppig" säger mamma. "Så nu går du upp" säger hon. "Nej!" säger jag. "Vill du berätta vad som är fel?" säger pappa och smeker mig på armen. Jag sätter mig upp "Jag är trött, fattar du inte det?" säger jag och får tårar. "Jag är sjuk, trött och jag är ful!" säger jag och börjar gråta. "Och säg inte att jag är vacker för det är jag inte. Och säg inte att ingen kommer stirra på mig för det kommer dem. Jag är ett freak" gråter jag och pappa håller om mig och jag gråter mot hans bröst. Jag hör sen att mamma går in i badrummet, jag hör sen hur det låter där inne ifrån. Jag snyftar och tittar upp "mamma?" snyftar jag och tittar upp. Efter en stund kommer hon ut och hon har rakat av sig allt hår för min skull. Hon får mig sen ur sängen och vi går ut på stan och har det roligt, vi äter glass och går i parken. Sen går vi på tivoli och avslutar kvällen med film hemma. Jag somnar sen på kvällen med ett leende på läpparna. 


Jag vaknar nästa dag och känner mig dålig, jag sätter mig upp och tittar mot Nicole's säng som är i andra sidan rummet. Den är tom vilket betyder att hon gått upp, jag går upp med vingliga ben in i mitt egna badrum. Jag tittar mig i spegeln och ser blod rinna ner från näsan. *Nej, jag vill inte tillbaka* tänker jag och torkar snabbt bort det. Jag hör sen mamma komma mot rummet och jag låser dörren. "Yohio? Vad är det gubben?* säger hon oroligt och knackar. "Ähm, jag har bara ont i huvudet" ljuger jag. "behöver du något? frågar hon. "Bara sova" säger jag. "okej, säg till om det är något" säger hon och går. Jag går tillbaka till sängen och lägger mig där och somnar men öpnnar inte dörren på hela dagen.


Nicole's Perspektiv


Jag är ute på stan med Andreas och klockan är 18:30, vi ska precis äta när mamma ringer. Jag svarar och lägger på efter en stund och tittar alvarligt på Andreas, vi springer hem och ser att det står en ambulans utanför. "Vad har hänt?" säger jag och tittar på Anna och vi springer mot övervåningen. "Yohio, har stannat i sitt rum hela dagen utan att öppna så Sara sparka in dörren" säger hon. "Sparka hon in dörren?" säger Andreas och stirrar på henne. Vi springer in i rummet och ser Yohio sitta på golvet lutat mot sängen. 

 

(han ser ut som på bilden)


Mamma står och pratar med en av de från ambulansen, jag står lutad mot dörrkanten och tittar på henne och Andreas och Anna står bredvid. Jag tittar sen mot Yohio, han tittar lite svagt på mig och försöker le. Han böjer sig sen ner och kräks upp blod och hostar. Jag stirrar oroligt på honom och ställer mig mer bakom Andreas och kramar hans arm. "Nej nu måste vi in med honom och det är brottom" säger en av ambulanspersonalen och lägger upp honom på båren. "Jag vill inte tillbaka" säger Yohio svagt men orkar inte streta eller säga imot. Jag tittar oroligt på honom när de går ut med honom och tittar sen ut igenom fönstret när de åker iväg med honom hastigt till sjukhuset.


Så det var del 4 av Ikite Iru^^


Hoppas ni gillar den :)


//Jonna

 

 



Av Johanna - 30 april 2015 09:16

Konnichiwa!


Här kommer avsnitt 3 av Ikite iru^^ 


Hoppas ni gillar den :)


Yohio's Perspektiv


Jag ligger i sängen och pratar med moster Anna sen så kommer doktorn in "Hej" säger hon och ler lite. "Hej" svarar jag. Sen ser jag hur hon tittar på mamma och nickar åt henne att följa med, hon ställer sig upp och följer med henne. Jag tittar efter dem medans Anna målar mina naglar. 


Sara's (mamman's) Perspektiv


Jag följer henne en bit och tittar på honom "Så hur mår Yohio nu? Är det bättre?" frågar jag. Hon suckar "Det finns stunder då man mår sämre än andra. Men nu är det värre, det har blivit värre. Men jag är ledsen, det här är nog slutet" säger hon. Jag stirrar på honom "Doktorn?" hör jag sen Yohio säga och tittar på honom. Hon går mot honom "Ja vad är det min prins?" säger hon och sätter sig bredvid honom. "Det är inte bra eller hur?" säger han lite tyst och tittar på henne. Hon suckar och skakar lite på huvudet "Inte bra" säger hon och tittar på honom. "Hur länge...har jag kvar?" säger han. Hon suckar "Det är svårt att säga men jag tror att det inte är allt för långt kvar" säger hon. "Inte länge?" säger jag och tittar på dem. "Inte långt kvar till vad?" säger jag och ställer mig på fotänden vid sängen och ser tårarna i ögonen på Yohio och jag fattar vad de pratar om. "Gör det ont?" frågar han. "Nej då, jag ska se till att det kommer bli bra" säger hon. Han nickar "Jag vill inte höra sånt prat igen, du måste göra dig stark inför operationen" säger jag och tittar på Yohio. Han nickar sakta men har fortfarande den ledsna blicken kvar i ansiktet. "Kom här Sara så går vi en sväng" säger doktorn och går ut ur rummet. Jag tittar på henne och följer efter "Sara det här är Tiffany" säger hon och presenterar mig inför en kvinna. "Hej jag är Tiffany" ler hon och sträcker fram handen. Jag nickar och skakar hand med henne "Har du hört talas om Min Önske Dröm?" frågar hon. Jag stirrar på henne sen på doktorn "Vad är det här?" frågar jag. Tiffany tittar på mig "Du borde överväga att ta hem Yohio, göra det mysigt och bekvämt och ta vara på tiden ni har kvar och uppfylla hans önskningar" säger hon. "Nej, vad pratar ni om? Säger ni att jag ska ta hem mitt barn för att låta honom dö?" säger jag och börjar bli arg. Doktorn suckar "Sara, det här är bara ett förslag som du borde ta imot. Jag vet att du inte vill lyssna på det här, men det är vårt jobb att berätta" säger hon. Jag tittar på henne sen på Tiffany "Det är en normal del av livet" säger hon. "Har du pratar med honom om vad han vill?" frågar hon. "Jag bryr mig inte om vad någon vill, ni gör operationen" säger jag. "Göra en operation? Sara du har en donator som inte vill längre, vi på sjukhuset har inget vi kan göra åt det" säger doktorn. Tiffany suckar "Det är bara att inse" säger hon. 


Yohio's Perspektiv


Jag ligger i sängen och ser hur mamma pratar med doktorn och en annan kvinna och mamma ser inte alls glad ut. "Så, nu är det klart. Rör inte naglarna nu" ler Anna. Jag nickar och försöker le, hon ställer sig upp sen "Jag måste till jobbet. Ses!" ler hon och pussar mig på kinden och går sen ut. Jag tar sen fram min bok från under täcket och ler och öppnar den, först kommer det upp en sida på en kille och en tjej som kramas. Jag ler och ser då vilken sida jag kommit till och en tår rinner ner för min kind. Jag ler och vänder blad och ser då bilder på mig och min flickvän Sofia. Gud vad jag saknar henne. 


Minne från första mötet med Sofia


Jag sitter på sjukhuset för att göra en kort snabb behandling, jag sitter på en stol och väntar medans mamma läser en bok och jag läser en tidning om japan. Jag tittar upp "Mamma, visste du att det snart är en konsert med Versailles?" säger jag och tittar på henne. "Nej det visste jag inte" ler hon och återgår sen tillbaka till sin bok. Jag ler och läser tidningen när jag sen känner hur någon tittar lite på mig. Jag vänder på huvudet och bredvid mig sitter en tjej. "Hej" säger jag. "Hej" svarar hon. "Vad ska du göra här?" säger jag. "Behandling" säger hon. Jag nickar "Ja, det är ju det roligaste här" skämtar jag och skrattar. Hon ler och skrattar lite "Jag är Sofie, AML" säger hon och sträcker fram handen. "Yohio, APL" säger jag och skakar hand med henne. "Åh, är inte den ovanlig?" säger hon. "Jo det är den" säger jag och ler lite. "Är du här för efterbehandling?" frågar hon. "Ja, idag i alla fall" säger jag och tittar på henne. "Så, vad gör du när du inte är här på sjukhuset?" säger hon och tittar på mig. Jag rycker på axlarna "Håller på med musiken eller så väntar jag på att något ska ta mig tillbaka hit" säger jag och tittar på henne. Hon nickar sakta "Vi skulle väll kunna träffas någon gång?" ler hon. Jag ler och nickar "Kan jag få ditt mobilnummer?" säger hon och ler. Jag nickar sakta sen tittar jag på mamma. Hon tittar på mig sen förstår hon vad jag menar och börjar rota ur allt ur sin väska och tar fram en penna och ger den till Sofia "Tack, mamma" säger jag och rodnar. "Jag heter Sofia förresten" ler hon och tittar på mamma. "Sara Fitzgerald" ler mamma och tittar på henne. Hon nickar och tittar sen på mig. Jag ler och ger henne mitt mobilnummer och hon skriver ner det på sin handflata. Hon ler och ger mig tillbaka pennan och hoppar ner från bänken "Jag måste gå, men jag ringer dig Yohio" ler hon och går sen iväg. Jag ler och tittar på henne sen kommer hennes sjuksköterska "Snygg eller hur?" ler han. Jag ler och nickar "Tror du hon ringer?" säger jag och ler. "Jag vet inte älskling" säger mamma och i samma sekund ringer min mobil. Jag ler och gissar på att det är Sofia, jag ler och svarar "Hej det är Yohio" säger jag. "Det är Sofia, jag ville bara se så att du inte gav mig något konstigt nummer" säger hon och skrattar. 

Efter det så började vi träffas, jag gick egentligen på en behandling som oftast får mig att må dåligt men Sofia var en medecin av något helt annat slag. Hon fick mig att må bättre och bättre och jag glömde bort att jag var sjuk egentligen. 


Nicole's Perspektiv


Vi sitter och äter när Yohio's mobil helt plötsligt ringer. Han flyger upp ur stolen och svarar "Hej det är Yohio. Nej jag gör inget speciellt äter bara. Du då?" säger han och piper iväg och stänger in sig på ett rum. "Vem var det?" säger Anna och tittar på oss undrande. "Det var Yohio's flickvän" säger jag och flinar. "Va? När skaffade han tjej? Har ni bild?" säger hon. Jag tar fram min mobil och visar bild på dem. "Wow, hon är ju snygg" ler hon. "Hey, snyggt jobbat Yohio!" ropar hon och vi andra skrattar. 


Yohio's Perspektiv

 

(ser ut som på bilden)


Det är sen och jag har varit ute på en träff med Sofia, vi står utanför min dörr och tittar på varandra. "Jag hade det jättetrevligt" säger jag och ler. "Jag med" säger hon och ler. Vi tittar på varanda och ler sen lutar vi oss närmare varandra tillslut möts våra läppar och vi kysser varandra. Det var våran första riktiga kyss, vi står länge och håller om varandra och kysser varandra. "Men vi ses sen" viskar hon. Jag nickar och pussar henne på pannan sen går hon hem. Jag ler och tittar efter henne sen går jag tyst in och går in i mitt rum, jag och Nicole delar rum sen jag vart sjuk. Mamma påstår att det är bra om jag har någon ifall jag skulle bli sjuk igen. Jag smyger in i rummet och ser att Nicole vaknar. "Är du vaken?" säger jag. "Nu ja" säger hon trött och gnuggar sig i ögonen. Jag ler och sätter mig på knä vid hennes sängkant. "Så hur var det?" säger hon trött. "Bra?" säger hon sen. Jag ler och rodnar "Vi kysstes" säger jag. Hon sätter sig upp lite och tittar på mig "Gjorde ni? Hur var det? Romantiskt?" säger hon. "Det var underbart" säger jag tyst och ler och rodnar. "Hur visste du hur man gjorde?" säger hon. Jag smeker henne lite på huvudet "Jag visste inte, vi bara gjorde det" säger jag och ler. Jag hoppar sen upp och lägger mig ner på sängen bredvid henne och tittar upp i taket och hon tittar på mig. "Jag kan inte sluta tänka på henne, det är som att vi är gjorde för varandra" säger jag tyst och tittar upp i taket och ler.


Några dagar senare sitter jag på sjukhuset och det är min tur att gå på behandling. Efter en stund kommer Sofia in i den stora salen och går mot mig. "Hej" ler hon och sätter sig bredvid mig. "När började du?" frågar hon. "Nyss" svarar jag och lutar mig lite mot hennes axel. "Jag satsar 200kr på att du spyr inom en timme" skrattar hon. "Du är ju äcklig" säger jag och fortsätter läsa min tidning. Hon skrattar tyst "Har du ingen annan stans att vara nu?" säger jag. "Nope, jag har inget annat för mig nu" säger hon och smeker mig på axeln. "Vad gör du? Försöker du slita dig ur vadet?" säger hon och flinar. "Nej, jag försöker bara få bort dig från...." hinner jag säga innan jag känner hur det kommer upp i halsen. Hon sträcker sig blixtsnabbt efter en liten hink och ger den till mig och jag kräks. Jag fortsätter och hon smeker mig över ryggen. Mamma tittar oroligt på mig och Sofia smeker mig på ryggen, tillslut spottar jag bara och Sofia tar hinken och ställer bort den och ger mig papper. Jag torkar mig kring munnen och tittar ner "här" säger hon och ger mig vatten. Jag dricker lite och mamma ler lite och tittar på medans Sofia tar hand om mig. Sofia ger mig sen ett mint tuggumi och jag tar imot den och tuggar det och lutar mig mot hennes axel och hon håller om mig. Jag flinar sen och tittar på henne, hon tittar på mig. "Rolig dejt va?" skrattar jag. "Ja, verkligen" skrattar hon och håller om mig. "Så hur blir det med pengarna?" säger hon sen. "Du är ju äcklig" säger jag. "Du förlorade vadet" säger hon och flinar. "Jag kan betala på andra sätt" flinar jag. "Ehm, vi ska nog fråga din mamma om det" säger hon och tittar på mamma. Mamma läser sin bok "Du kan ju komma nästa vecka på en benmärgstransplatation dejt" säger hon. Vi skrattar tyst "Jag skämtade mamma" säger jag. "Jag hoppas det" säger hon och läser. Sofia tittar sen på mig "Så, sjukhuset ska ha som en dans. Det är som en skolbal typ, jag gick själv förra året. Det var inte kul att vara själv, så jag tänkte. Jag är ju en patient och du är en patient så vi kanske kan...gå ihop?" säger hon och rodnar och tittar på mig. Jag ler och nickar. 



Så det var del 3 av Ikite iru^^ 


Hoppas ni gillar den^^ 


//Jonna

 

 

Av Johanna - 29 april 2015 09:26

Konnichiwa!


Här kommer avsnitt 2 av Ikite Iru


Hoppas ni gillar den! :)


Yohio's Perspektiv


 


Näsblodet slutar inte rinna och jag ligger i sängen med hög feber, det slutar med att de tar in mig till sjukhuset. Jag ligger i sängen med syrgasslang i näsan och vilar när jag sen ser hur sjuksköterskan kommer in i rummet med en man i kostym. "Sara Fitzgerald" säger han. Mamma tittar undrande på honom och går till honom "Det är jag" säger hon. "Här, vi ses senare" säger han och ger henne ett stort kuvärt och går sen ut ur rummet. Jag tittar undrande på mamma, mamma tittar på sin syster Anna sen på kuvertet och öppnar det. Jag ser hur Nicole börjar bli nervös och ställer sig upp "Vad är det där?" frågar Anna. "Papper om att längre inte vilja vara donator, bestämma över sin egen kropp. Vad är det här? Nicole är det här från dig?" säger mamma och tittar på henne. "Jag har skaffat en advokat" säger hon tyst och tittar på henne. "Vad är det här? Stämmer du oss?" säger mamma och stirrar shockat på henne. "Jag vill inte göra det här längre" säger hon. "Du vill inte göra det längre? Är det så? Du vill inte göra det längre?" säger hon och börjar bli arg. "Nej" säger hon tyst. "Men gissa vad det vill inte vi längre, det vill inte Yohio heller men han eller vi har inget val" säger hon argt. "Mamma sluta" säger jag svagt och tittar på henne. "Ja men jag har ju faktiskt ett val" säger Nicole och tittar på mamma. "Verkligen?" säger hon. "Ja" säger Nicole och tittar på henne. "Han är din bror har du glömt det?" säger hon. "Nej det har jag inte" svarar Nicole och tittar på mamma. "Vet du vad som händer om du inte gör det?" säger mamma sen. "Ja det gör jag, jag tänkte faktiskt på det" säger hon. Jag ser då hur mamma drämmer till Nicole på kinden "Sara" säger Anna och ställer sig upp från stolen. Nicole stirrar på mamma och springer ut ur rummet. Jag tittar ledsamt ett henne sen upp på mamma och Anna. "Vad tusan tänker hon med? Vad är det som pågår?" säger mamma upprört. 


Nicole's Perspektiv


 


Vi sitter sen på kvällen hemma vid bordet, jag, mamma, pappa och Andreas. "Okej, berätta vad har hänt?" säger pappa och tittar på mig. Jag tar ett djupt andetag och andas sen ut och tittar på dem "Okej, glöm bort att operationen är viktig. Men jag då? Tänk om jag behöver den, ska inte jag få kunna hålla på med sporter eller bli hejarklacks ledare eller ens kunna skaffa barn?" säger jag och tittar på dem. "Jag kanske bara vill leva ett roligt långt liv" säger jag sen och suckar ledsamt. "Du kommer få leva länge" säger pappa och tittar på mig. "Ja, men tänk om transplatationen inte ens lyckas då?" säger jag med tårar. "Han är din bror" säger mamma och tittar på mig. "Jag vet det! Men jag är inte som dig, jag får aldrig vara som mina kompisar. De har kul och träffas, har tjejkvällar eller ser på film" säger jag och stirrar på henne. "Men varför sa du inget av det här tidigare?" säger pappa och tittar på mig. "När ska jag göra det pappa? Du jobbar ju hela tiden, du är sällan hemma" säger jag och tittar på honom. "Du lämnar mig hemma med henne" säger jag och pekar på mamma. "Ursäkta mig!" säger hon och tittar på mig. "Nu lugnar vi ner oss" säger pappa. "Okej, fortsätt" säger han sen och tittar på mig. "Efter operationen så måste jag vara försiktig, ingen vill leva ett försiktigt liv hela livet" säger jag och tittar på dem. "Han är din bror" säger mamma och tittar på mig. "Jag är viktig jag med mamma! Jag är också viktig!" säger jag och ställer mig upp. "Nicole" säger pappa och tar min arm. "Låt mig va!" skriker jag och drar åt mig armen och går upp till mitt rum. 


Yohio's Perspektiv


Jag ligger i sängen och tittar i en liten bok jag gjort med bilder på familjen, jag ler och minns alla de roliga dagarna vi hade. Som när vi var på tivolit för inte så längesen och hade det jätteroligt och mysigt. Jag har sen gjort 2 sidor för varje person i familjen. Snart är det över, jag vet att jag snart kanske inte längre finns. Det finns inget att göra åt det, jag visste bara inte när. Jag är okej med min sjukdom, jag bryr mig inte om att den dödar mig men......den dödar min familj också. Jag vänder sen blad och kommer till en sida till min bror Andreas, jag tittar på bilderna och suckar Alla var så oroliga om jag skulle få börja på gymnasiet så att de knappt märkte att Andreas hade läs och skriv svårigheter i skolan och att han behövde uppmärksamhet också. Förlåt Andreas för att jag tog all uppmärksamhet när det var du som behövde den mest. Jag vänder sen blad och kommer till pappa. Pappa jag är ledsen att jag tog din första kärlek ifrån dig, jag hoppas du får henne tillbaka någondag. Jag vänder till nästa sida och kommer till mammas sida, jag ler lite. Mamma, du gav upp allt för min skull. Ditt jobb, pappa, hela ditt liv bara för att kämpa för mig varje dag. Men jag är ledsen att du kanske inte vinner. Sen vänder jag igen och kommer till Nicole's sida Till min lillasyster, som alltid har varit så liten. Jag är ledsen att jag lät dem göra dig illa. Jag är ledsen att jag inte gjorde något, det skulle varit tvärtemot. 


Jag hör sen hur det knackar lite på dörren, jag tittar upp och ser Andreas komma in. "Hej" säger han. "Hej" ler jag och lägger undan boken. Han sätter sig på en stol bredvid sängen "Jag har något åt dig" säger han och tar upp en teckning ur sin väska och ger den till mig. 

 

(teckningen)


"Är det jag?" säger jag och ler. Han nickar och tar tillbaka den "Jag är inte klar en men snart" säger han och ler lite. Jag ler och tittar på honom. 


Nicole's Perspektiv


Jag går igenom den stora lokalen med en kvinna, efter en stund kommer vi fram till rummet och hon går iväg. Jag går in och ser en annan kvinna, hon har långt brunt hår och fina kläder. Det är hon som är domaren som ska döma mitt fall. "hej" säger hon. "Hej" säger jag lite blygt och går mot henne. "Varsågod och sitt" ler hon. Jag nickar och sätter mig ner "Vill du ha något att dricka?" säger hon och går mot sin mini kyl. "Jag har fanta, sprite och äpplejuice" säger hon. "Fanta tack" ler jag. Hon nickar och ger mig en liten flaska medans hon själv tar äppeljuice. Hon sätter sig ner och tittar på mig "Läskigt eller hur?" ler hon. "Ja, lite" säger jag och ler lite. "Men alla dessa operationer som ni 2 går igen, är ganska tufft eller hur?" säger hon och tittar på mig och dricker sin äppeljuice. När jag ser äppeljuicen får jag ett starkt minne från när jag var med Yohio på ett besök på sjukhuset.


Minnet från sukhuset


Jag och Yohio sitter på sjukhussängen och busar och skrattar när en sjuksköterska i 35-40 års åldern kommer in och hon ser bestämd ut. "Kan inte ni 2 nu sluta flamsa omkring, detta är inget hotel eller lekpark" säger hon. Sen ger hon honom en burk "Fyll den" säger hon. "Men jag behöver inte kissa" säger han och tittar på henne. "Drick då" säger hon. "Jag är inte törstig heller" säger han. Hon suckar "Det är inte mitt problem, drick eller drick inte. Jag bryr mig inte, bara fyll den" säger hon sen tittar hon på oss sen går hon ut ur rummet. Yohio suckar "Surtant" säger han sen tittar han på mig och flinar och tar fram en flaska äppeljuice "Den är härligt varm" säger han och flinar. Jag tittar på honom "Nej" säger jag och skrattar. Han skrattar och häller i den i burken och trycker sen på en knapp och sjuksköterskan kommer tillbaka in i rummet. "klar nu?" säger hon. "Yup, men vänta lite" säger han och tittar på burken. "Det ser lite grumligt ut, jag ska nog filtrera den" säger han och öppnar burken och tar en klunk. "Bättre, vad tror du?" säger han och håller fram burken. "Du är ju äcklig" säger hon bestämt. Han tar en klunk igen och jag skrattar "Och det är du med!" säger hon och Yohio sprutar ut en fontän av äppeljuicen mot henne. 


Nutid


En tår rinner ner för min kind när jag tänkte på minnet. Kvinnan ger mig en näsduk "Jag gråter som en idiot" säger jag och torkar bort mina tårar. "Det gör du inte alls, jag träffar idioter dagligen. Du är inte alls som dem" säger hon. Jag ler lite "Vad tänkte du på?" säger hon. Jag tittar på henne "Jag tänkte bara på ett roligt minne från mig och min bror" säger jag. Hon nickar och ler lite. 



Så det var avsnitt 2 av Ikite Iru


Hoppas ni gillade den :)


//Jonna 

 

 

Av Johanna - 28 april 2015 10:03

Konnichiwa! 


Här kommer min nya novell^^ 


Den heter Ikite iru :)


Det är japanska och betyder Alive :)


 


Hoppas ni kommer gilla den^^ 


Nicole's Perspektiv

 

När jag var liten så sa mamma att man är en liten så kommer man från en bit av himlen. Och en del föräldrar planerar det perfekta barnet medans andra blir till av en slump. Jag är däremot inte någon slump. Jag är skräddarsydd, jag är född för att rädda min brors liv. Han fick reda på vid 2 års ålder att han hade leukemi. Läkarna föreslog ett donator barn för att rädda honom, då födde de mig. Ibland undrar jag hur det skulle ha varit om Yohio aldrig vart sjuk. Men slumpen eller inte, jag finns nu.

 

Jag sitter på verandan och läser en tidning "japan? Varför vill du dit igen?" Säger jag och tittar på Yohio. Han ler och tittar upp på mig, han har jeans och en rosa tröja. På huvudet har han en rosa scarf med svarta detaljer. "För att där finns det vacker och fin natur och kultur. Och jag saknar japan. Plus jag är ju bara hemma hela dagarna" säger han och ler och sätter sig framför mig. Jag ler och nickar. En stund senare ropar mamma att det är mat. Vi går in och sätter oss och äter med de andra. Jag ser sen hur Yohio ler och tittar på mig och jag fattar vad han tänker på.

 

Yohio's perspektiv.



"Mamma, vill du höra ett skämt jag och Nicole kom på?" Ler jag och äter. "Visst" säger hon och äter. "Vad är ditt stjärntecken?" Ler Nicole och tittar på mig. "Cancer (skorpion)" ler jag. "Cancer?" Säger hon. "Nej, jag är lejon men jag har cancer" ler jag och tar av mig koftan och visar min rosa tröja med en svart skorpion och så står det cancer. Alla andra buar medans jag och Nicole skrattar. "Byt tröja" säger mamma och tittar på mig. "varför? Jag gillar den" säger jag. "Ja finner den inte trevlig vid matbordet och skämta inte om din sjukdom" säger hon. Jag suckar och ställer mig upp och går till mitt rum. Efter en stund kommer jag tillbaka i en ny tröja. Jag äter tills jag är klar "var det gott?" Frågar mamma. Jag nickar "det var gott" ler jag sen går jag iväg. "Vart ska du?" Säger mamma. "På toa, ska du hänga på?" Ropar jag och skrattar. Jag går in i badrumet sen tittar jag in i spegeln och fixar iordning min scarf på huvudet och tittar lite på mig själv. Jag går sen in i rummet och lägger mig på sängen och tittar upp i taket, "Vad ska jag göra nu?" säger jag tyst för mig själv. Jag sätter mig sen upp i sängen och tar fram en av mina manga böcker och läser lite. Vi sitter sen senare ute hela familjen och har det roligt, mamma, NIcole och min bror Andreas hoppar studsmatta medans jag blåser såpbubblor och tittar på med pappa. Det är de här stunderna jag älskar med livet, när allt är roligt och jag och familjen har det trevligt ihop. 

 

Nicole's Perspektiv

 

Jag har gått en stund men äntligen har jag kommit fram, jag går in och träffar en kvinna. "Hej, jag vill prata med Alexander Campell" säger jag. Hon tittar på mig "Har du bokat tid?" frågar hon. "Nej, men jag måste träffa honom" säger jag. Hon nickar och knackar på dörren "Det är en tjej här som vill prata med dig" säger hon och öppnar dörren. "Ledsen scout flickan men jag vill inte ha några kakor" säger han. "Jag är ingen scout flicka, jag behöver bara prata med dig. Det är viktigt" säger jag. Han suckar "okej, en stund då" säger han. Jag går fram och sätter mig i stolen och kvinnan stänger dörren och går iväg. "Så vad vill du?" frågar han. Jag tar fram en bunt papper och ger dem till honom "Jag vill stämma mina föräldrar för att få bestämma över min egen kropp" säger jag. Han tittar på mig "Vad menar du?" frågar han. "Min bror har leukemi och ända sen jag föddes har jag varit hans donator" säger jag. "Men så kan de inte göra?" säger han. "Säg det själv till dem, det har jag försökt säga hela mitt liv. Yohio hade inte varit vid liv om jag inte hade fötts." säger jag. "Du skämtar eller hur?" säger han. Jag tittar på honom med en alvarlig blick, han tittar sen i papprerna och läser dem. "Sekunder efter att jag föddes så gjorde man en benmärgstransplatation men det hjälpte inte, man gjorde det igen och gav honom vita blodkroppar också" säger jag och tittar på honom. Han nickar och läser igenom papprerna "Och nu ska han få din ena njure annars dör han?" säger han och tittar på mig. Jag nickar sen tar jag fram pengar "det här är lite över 800kr, jag vet att det inte räcker men det är allt jag har. Jag behöver din hjälp, snälla" säger jag och ger honom pengarna. Han tar imot pengarna "Jag hjälper dig" säger han. Jag nickar och ler lite sen går jag hem. 

 

När jag kommer in så ser jag hur pappa står i telefon och pratar "Han har 38,7 i feber. Ska vi komma upp?" säger han. Jag ser sen hur mamma går upp till övervåningen med massa täcken "Vad har hänt?" frågar jag. "Din bror har fått feber och är sjuk" säger hon. (här) Jag går sakta upp till övervåningen "Yohio?" säger jag och går mot badrummet. "Yohio?" säger jag igen. Dörren öppnas och han tittar på mig med näsblod som rinner. Jag tittar ledsamt på honom, han går sen mot handfatet och hostar och tittar på mig med tårar i ögonen och håller handen för näsan och munnen. Jag tittar shockat och ledsamt på honom. 

 

Så det var del 1 av Ikite iru :)

 

Hoppas ni gillar den^^ 

 

//Jonna

 

 

Av Johanna - 28 april 2015 08:32

Konnichiwa!


Här kommer avsnitt 10 av Family Trouble^^


Hoppas ni gillar den^^


Philip's Perspektiv


"Yohio? Yohio!" skriker jag men får inget svar. När jag kom hem från Kitty fick jag reda på att Yohio hade rymt. Vi har nu letat överallt i snart mer än en timme, men vi har inte hittat något spår alls av honom. "åh, vart kan han vara?" suckar jag ledsamt. Jag ringer sen Seike och ber dem komma och hjälpa oss, efter en stund kommer Seike med sitt band och med Kitty. "Vad har hänt?" frågar Seike. "Yohio har rymt" suckar mamma. Han nickar och vi börjar leta igen, jag letar med Seike medans de andra letar ihop. Vi går en bit sen hittar vi något på marken "Vad och vems är det här?" säger Seike och tar upp den. "låt mig se" säger jag och tar den. Jag suckar "Det är Yohio's rosa klocka. Han måste vara i närheten" säger jag och tittar mig omkring. Vi går en bit sen ser vi ett hus med en svart bil utanför och vi hör skrik inifrån. Vi tittar på varandra och springer dit.


Yohio's Perspektiv


2 män håller mig medans en kille i svart kort hår slår mig "Vart är han?" skriker han. "Jag vet inte, snälla låt mig gå" snyftar jag. Han stirrar ilskett på mig och slår mig igen "Ljug inte, säg!" skriker han. Jag snyftar och gråter sen sparkas dörren upp, jag tittar upp och ser Seike och Philip. "Philip!" skriker jag och försöker slita mig loss. "Vad gör du här Axel? Låt honom gå!" skriker Seike. Han stirrar på honom sen mot dörren, och in kommer mamma, Emelie och Sofia och Seremedy. Mamma tittar oroligt på mig "snälla låt honom gå, han är sjuk" säger mamma oroligt. Killarna skrattar och släpper mig och putter mig till mamma, hon håller hårt om mig och tittar på dem. "Vad har han gjort er?" säger hon. De skrattar "Inget, vi ville bara veta vart kära Seike var" skrattar mannen och tittar på honom. "Jag sa ju det, jag och bandet vill inte se dig igen" fräser Seike. Han går mot honom för att säga något men Seike puttar bort honom. "Gå eller så ringer jag polisen" säger han argt. Axel fortsätter och tillslut ringer Seike polisen, de kommer efter en stund och går iväg med honom och männen. Mamma tittar på Seike och håller om mig "kom här nu går vi hem" säger hon och går hem med mig. "Så vem är Axel?" säger mamma och tittar på Seike medans hon lägger en filt om mig och ger mig varm choklad. Seike suckar "En gammal band medlem, men vi var tvugna att sparka honom. Han gjorde aldrig som han skulle och var ingen trevlig typ och han satsade bara på sig själv och ingen annan i gruppen" säger han och tittar på henne. "Men varför är han efter er?" säger hon. "Han vill bara ha pengarna och bli känd" säger han. Hon nickar "Han var våran gamla gitarrist" säger han sen. Jag dricker min choklad och tittar på honom "Vi skulle verkligen behöva dig i bandet Yohio. Snälla vill du spela med oss?" säger han. Jag tittar på honom sen på mamma "Snälla?" säger jag. Hon suckar och tittar på mig sen på Seike sen tillbaka på mig "Ja, det skadar väll inte att spela i ett band. Du verkar ju vara så bra kompisar med dem, plus du gillar att spela" säger hon och ler. Jag ler och ställer undan koppen och kramar henne "Tack mamma" ler jag. Seike och de andra ler och jublar. Efter ett par veckor är jag på min första konsert, det var närvöst i början men det vart riktigt roligt och snart blir det fler konserter. Jag är glad att jag har fått nya vänner och får spela på konserter med dem.


Så det var sista avsnittet av Family Trouble :)


Hoppas ni gillade den :)


//Jonna 

 

 

Av Johanna - 24 april 2015 19:06

Konnichiwa!


Här kommer del 9 av Family Trouble^^ 

 

 

Philip's Perspektiv


Jag åker iväg och kommer fram till Seremedy's buss efter en stund och går ut och ser Kitty och går till henne. "Hej Philip, vad gör du här?" säger hon och ler. "Hej Kitty, jag behövde bara komma bort från familjen en stund" säger jag och sätter mig ner bredvid henne. Hon nickar "Men Yohio då?" säger hon. Jag suckar och ställer mig upp "kom här" säger jag. Hon tittar på mig men ställer sig upp och följer med mig, jag börjar gå mot sjön "Jo jag gick hit för att jag behövde komma bort från honom" säger jag och suckar. Hon tittar undrande på mig "varför?" säger hon. "Jag vart bara trött på honom men jag älskar honom fortfarande. Han är ju min bror" säger jag och tittar på henne. Hon nickar och sätter sig sen ner på gräset "kom" ler hon och klappar sig själv på benet. Jag ler och sätter mig bredvid henne "Lägg dig ner" ler hon. Jag lägger mig ner med huvudet på hennes knä och tittar på henne "Om du skulle vilja ha något, vad skulle det vara då?" ler hon. Jag tänker "Ett nytt hus till familjen då vårat är gammalt och trasigt. Till Emelie ett jobb så hon kan tjäna pengar, till Sofie ett bättre humör" säger jag och tänker lite mer. "Till mamma en ny kärlek och en ny hjärna till Yohio" säger jag sen. Hon tittar på mig "Till dig då?" säger hon. Jag tittar på henne "om du bara tänker på dig själv och ingen annan" säger hon. Jag tänker och suckar "Jag vet inte" säger jag. Hon tittar på mig och smeker mig på huvudet. 


Yohio's Perspektiv


 

(ser ut som på bilden)


Jag sitter på verandan och kastar boll med Luna, hon springer och hämtar bollen och kommer tillbaka med den och viftar glatt på svansen. Jag ler och klappar henne och kastar iväg bollen igen, Luna skäller och springer glatt efter den. Jag ler och tittar på henne, hon kommer sen tillbaka och lägger sig bredvid mitt knä och gäspar. Jag ler och klappar henne och tittar mig omkring och suckar "Vart är han?" säger jag tyst för mig själv och suckar. Luna tittar undrande på mig och lägger huvudet på sned. Jag tittar på henne och lyfter upp henne och kramar henne, hon tittar på mig och slickar mig i ansiktet. Jag ler och skrattar lite "Du är den enda som förstår mig" säger jag och ler lite. Hon tittar på mig och skäller och viftar glatt på svansen. Jag ler och klappar henne och ställer mig sen upp för att gå in. Jag öppnar dörren och går in med Luna efter mig, jag tittar mig omkring. Sofie sitter vid bordet och gör läxor, mamma ser på tv och Emelie fixar i köket. Jag tittar på mamma "Har han kommit tillbaka?" frågar jag. Hon tittar på mig och skakar på huvudet "Det har han inte" säger hon och suckar. Jag nickar sakta och sätter mig ner på soffan och tittar ner "Varför måste jag vara så jobbig?" säger jag och suckar. "Men lilla hjärtat, du är inte alls jobbig" säger mamma och kramar mig. Jag tittar ledsamt ner och suckar "jo det är jag visst, jag är jobbig och en idiot" säger jag ledsamt. Hon tittar oroligt på mig "Varför säger du så helt plötsligt?" säger hon orolig. Jag tittar på henne ledsamt "För att på senare tid när jag blir sådär så åker han alltid iväg och lämnar mig" säger jag ledsamt. Hon suckar ledsamt och håller om mig, Sofie tittar upp på oss "Det är sorglig men sannt" säger hon lesdamt och tittar på oss. Mamma tittar upp på henne "Sofie!" säger hon. "Vad? Jag håller ju med honom om att det är sorglit" säger hon. Jag tittar upp på dem och springer snyftandes in på mitt rum och låser min dörr. Mamma springer till mitt rum och knackar på dörren "Yohio? Snälla öppna" säger hon oroligt. Jag snyftar och tar några saker och packar det i min rosa väska och öppnar fönstret och hoppar ut och klättrar ner från trädet och springer iväg. Jag snyftar och springer så fort mina ben orkar bära mig *De behöver inte mig, jag är bara ivägen* tänker jag och springer. Jag stannar sen och tittar mig omkring och jag vet inte vart jag är. *Seike's buss är väll, ditåt?* tänker jag och tittar åt höger. "Eller var det åt vänster?" säger jag tyst och tittar åt vänster. Jag tänker en stund men går sen åt höger, det börjar mörkna och jag vet inte om jag har kommit närmare deras turnsé buss eller längre ifrån. Jag sitter mig ner på en sten i skogen och tar fram en dricka och dricker lite. Det börjar blåsa kallt och jag tittar mig omkring. *Jag ångrar mig, jag vill tillbaka* tänker jag ledsamt och ställer mig upp och börjar gå. Jag hör sen någon bakom mig "Philip?" säger jag och vänder mig om och får ett slag i huvudet och allt blir svart. 


Så det var del 9 av Family Trouble


Hoppas ni gillar den^^ 


//Jonna

 

 

Av Johanna - 24 april 2015 11:03

Konnichiwa!


Här kommer avsnitt 8 av Family Trouble^^ 


Hoppas ni gillar den :)


Yohio's Perspektiv


Jag ligger och gråter på soffan med huvudet begravd i kudden "ni lovade ju!" snyftar jag.

Mamma suckar och smeker mig på huvudet "Han ska bara se så att hon inte har någon ägare" säger hon. Jag skakar på huvudet och gråter "lugna dig" säger hon lugnt. Jag fortsätter gråta och efter en stund öppnas dörren och in kommer Philip "Glada nyheter" säger han och ler. Jag fortsätter gråta "att hon hade en ägare?" snyftar jag med huvudet i kudden. Han skrattar "Nej, hon är din hund nu" säger han. Jag tittar upp och Luna kommer springandes mot mig och hoppar upp och lägger sig på mitt bröst och slickar mig i ansiktet. Jag skrattar och tittar på henne och klappar henne. Philip ler och tittar på mig sen sätter han sig bredvid mig "Men du, det är ett stort ansvar att ha en egen hund" säger han. Jag nickar "Jag vet" säger jag. Han nickar "hon ska matas, leka och gå ut och gå" säger han sen. Jag tittar på honom "Jag vet" säger jag igen och tittar sen på Luna och springer upp med henne till mitt rum och vi leker och busar. Vi ligger sen på sängen och myser och efter en stund somnar jag.


Det går några veckor och jag har det riktigt roligt nu när jag har Luna hos mig. Jag och Philip är och handlar i stan och jag känner hur jag börjar bli konstig i kroppen och jag börjar skratta. Philip tittar på mig "Vad är det?" säger han. Jag skrattar och trummar på benet. han suckar "Hoppade du över den igen?" säger han. Jag skakar på huvudet "Jag fick nog för lite" skrattar jag. Han suckar och tar min hand "nu stannar du hos mig tills vi är i bilen okej?" säger han. "Okej" skrattar jag. Jag tar sen min pocky ask och går ut sen springer jag mot vattentornet och skrattar. "Nej, kom tillbaka!" ropar han och springer efter. "Men jag vill upp dit" skrattar jag och stretar imot. Han suckar "kom här" säger han och vi går mot bilen och åker hem. När vi kommer hem kommer Emelie och hjälper Philip att packa upp. "Han sprang dit igen, han måste ha mer medecin" suckar Philip. Emelie suckar och tittar på mig, jag tar upp pocky ur en av påsarna och äter. "Du måste ha bättre koll på honom Philip" säger Emelie och suckar. "Du måste skärpa dig" säger hon sen. Han suckar och fortsätter packa upp sen tittar Emelie på mig "Och du. Du stannar här" säger hon och tar pockyn och lägger det i påsen igen. "Vi ska ingenstans, okej. Hörde du det? Ingenstans" säger hon och tar kassarna och går in. Jag tittar efter henne och kliar mig i huvudet sen tittar jag på Philip "Vi ska ingenstans, vi ska ingenstans sa hon" säger jag och börjar skratta och håller runt en av pelarna på verandan och springer runt den och skrattar. "vi ska ingenstans. Vi ska ingenstans" skrattar jag och fortsätter springa runt och säga att vi inte ska någonstans. Jag ser sen hur Philip sätter sig i bilen "Vart ska du?" säger jag undrande och kliar mig i huvudet och han åker iväg. Jag går sen in och sätter mig i soffan och mamma ger mig tea och mina tabletter "Mamma?" säger jag och tittar på henne. "Vad är det hjärtat?" säger hon. Jag sväljer tabletterna och tittar på henne "hur kan man åka någonstans om man inte ska någonstans?" frågar jag förvånat. Hon tittar på mig "Hur menar du hjärtat?" säger hon. "Man kan ju inte åka någonstans om man inte ska någonstans" säger hon. "Men Emelie sa ju att vi inte ska någonstans men Philip åkte iväg nu" säger jag och dricker mitt tea och tittar på henne.


Så det var avsnitt 8 av Family Trouble^^ 


Hoppas ni tyckte om avsnittet :)


//Jonna

 

 

Av Johanna - 16 april 2015 13:03

Konnichiwa! 


Här kommer del 7 av Family Trouble^^ 


Hoppas ni gillar den^^


Yohio's Perspektiv


Jag vaknar nästa morgon och tittar mig trött omkring, jag ser då nya saker och kläderna och gittarren jag fick av Seike och minns då festen jag hade igår. Jag ler och sätter mig sakta upp men hör röster utanför mitt rum. Jag lägger mig snabbt ner igen och blundar. In kommer min familj och de börjar sjunga, jag ler och sätter mig upp och de kramar mig "grattis" ler mamma och pussar mig på pannan. Jag ler och öppnar presenterna och jag fick mer nya kläder och nya hörlurar "Tack" säger jag och ler. De nickar och ler, efter en stund går de ut och jag sitter kvar i sängen och äter frukosten. Jag fick varm choklad och mackor, jag äter upp mackorna och dricker sen och tittar mig omkring. När jag druckit upp ställer jag mig upp och klär på mig kläderna jag fick av Seike. 

 

(ser ut som på bilden)


Jag tar sen min mobil och mina nya hörlurar och går ner, mamma tittar på mig "De kläderna har jag inte sett förut" säger hon. "Jag fick kläderna av Seike" ler jag. Hon nickar, sen kommer Sofie in och stirrar på mig. "Helt otroligt, du sminkar och klär dig bättre än mig och du är kille och korkad" säger hon. Philip stirrar argt på henne "Du det var en komplimang faktiskt" säger hon. "Hur är det de?" säger han. Hon suckar "Trots att han är kille och har sin sjukdom så klarar han av att fixa sig så snyggt" ler hon. Han nickar sakta "Åh, jag tolkade det du sa lite fel" säger han. Hon suckar "lite fel?" skrattar hon. Jag tittar på dem och går sen ut och sätter mig i trädet, jag lyssnar på musik och tittar mig omkring. Jag suckar *Jag har ingen att vara med* tänker jag och tittar mig omkring. Jag ser sen Philip komma upp, jag tittar på honom "Kan inte vi göra något kul?" ler jag. Han skakar på huvudet "Tyvärr, jag måste fixa en grej nu. Men efter åt kan vi hitta på något, jag lovar" säger han. Jag suckar "Okej" svarar jag. Jag ser sen Emelie "Kan vi göra något?" säger jag. Hon skakar på huvudet "Jag måste städa och fixa i köket" säger hon. "Men sen kan vi" ler hon. Jag suckar och nickar och tittar på Sofie "Jag har läxor, men sen kan jag vara med dig" säger hon. Jag suckar och fortsätter lyssna på musik. *ingen vill vara med mig* tänker jag. Jag hoppar sen ner och går in mot stan trots att jag inte får vara själv, jag kommer sen fram och går omkring. Jag tittar mig omkring men ser sen en liten svart hund fastbunden vid ett träd. Jag går fram och tittar på den "Hej lilla vän, är du helt själv?" säger jag. Den tittar på mig och viftar på svansen, jag tittar mig omkring men ser ingen ägare. "Här kan du inte vara helt ensam" säger jag och sätter mig bredvid den. Hunden lägger sig bredvid mina ben och gnyr lite, jag klappar den. Jag sitter där länge men ingen kommer fram till hunden för att hämta den. Jag tittar på den "Jag kan ta hand om dig" ler jag och knyter upp kopplet och går sen hem. 

När jag kommer hem så klättrar jag upp i trädet och sen in i mitt rum genom fönstret, hunden tittar undrande på mig. "Jag får nog inte behålla dig så jag måste göma dig" säger jag. Jag lägger mig sen i sängen med den och gosar.

Hon sätter sig på mig och tittar på mig, "du är så söt" ler jag. 

 

(ser ut som på bilden)

Jag tittar på hunden "Jag döper dig till Luna" ler jag. "gillar du det?" ler jag. Luna börjar skälla och viftar på svansen, jag ler och klappar henne. "Men du måste vara tyst, de får inte höra dig" ler jag och klappar henne. Vi busar en stund, sen börjar hon gny och kraffsar på dörren. "Är du hungrig?" säger jag och tittar på henne. Hon tittar på mig och lägger huvudet på sne "Okej, vänta här" säger jag och går tyst ner. "När kom du hem?" säger mamma och tittar på mig. "Ehh, för en stund sen" säger jag. Hon nickar sakta, jag går sen in i köket och letar efter mat, jag tar lite korv och sen dricka till mig och smiter upp i rummet. Luna tittar på mig och viftar på svansen, "jag har ingen vanlig hundmat så det här får duga" säger jag och matar henne. Hon äter upp det snabbt, jag ler och klappar henne och dricker min läsk. Vi börjar sen busa igen och efter ett tag knackar det på dörren. "Vem är det?" säger jag. "Det är jag Philip, du måste ta din medecin nu" säger han. "måste jag?" säger jag. "Ja du vet det" svarar han. "Vem har tagit all korv?" ropar sen Emelie från köket. "Oj då" säger jag tyst. Emelie suckar och knackar sen på dörren "Har du tagit något?" säger hon. "Nej" säger jag. "Jag vet att det är du" säger hon. Jag ska svara när Luna börjar skälla, "Vad var det?" säger Philip. "Ehh, inget" säger jag och håller Luna. "Har du en hund där inne?" säger Emelie. Jag svarar inte och håller Luna och sätter mig i sängen. Efter en stund låser Philip upp och alla går in och tittar på mig, jag tittar på dem och håller Luna. "Yohio, vart hittade du den?" säger Emelie. "Jag var på stan och hittade henne helt ensam. Hon har inget halsband och ingen kom för att hämta henne" säger jag. "Gick du till stan själv?" säger Philip. Jag nickar sakta "nej eller jo, ni ville inte vara med mig" börjar jag. Han suckar "vi var bara upptagna, jag lovade ju att jag skulle vara med dig sen" säger han. Jag nickar och kramar Luna "Men du kan inte bara ta en hund sådär" säger han. Jag kramar henne mer "ta henne inte ifrån mig" säger jag. "Vi måste se om hon har en ägare" säger han. "Hon har inget halsband och ingen kom på flera timmar" säger jag och håller henne. "Men vi måste titta" säger han och går mot mig. Jag skakar "Nej ta henne inte" säger jag. "Jag vill inte vara själv, jag borde få ha henne. Det är min födelsedag" säger jag och håller om henne. Philip sätter sig framför mig "Om vi inte hittar en ägare så får du behålla henne, okej?" säger han. "Lovar du?" säger jag och snyftar. Han nickar "Jag lovar" säger han. Han nickar och tar sen Luna, "Nej ta henne inte" gråter jag. Luna skäller och sprattlar, "hon vill vara hos mig" gråter jag och försöker ta tillbaka henne. Mamma håller om mig medans Philip åker iväg. "Ni skulle ju inte ta henne" gråter jag. "Han ska bara se så att hon inte har någon ägare" säger hon och smeker mig på ryggen. "Men hon har inte det säger jag ju" snyftar jag. 


Så det var del 7 av Family Trouble ^^ 


Hoppas ni gillade den :)


//Jonna

 

 

Presentation


Hej och välkommen till bloggen om Yohio :)

Hoppas du stannar :)

Fråga mig

6 besvarade frågor

Omröstning

Vilken låt är eran favorit?
 Karehasu
 Genesis
 Black Sun Apocalypse
 Until the Fade
 SKY☆LiMiT
 Our Story
 You're the one
 Sakura Falling
 Innocence
 Revolution
 Break the Border
 Before I Fade Away
 Shattered Dreams of a Broken Nation
 Prophet in Disguise
 Heartbrek Hotel
 Invidia
 Don't Let Go
 Rocket
 To the End
 Dawn of Dreams

R.I.P Seremedy

Kommer aldrig glöma er Seremedy, ni var/är det bästa visuel kei bandet EVER. Tack för all MADness genom åren   

 

STOLT MADling!

 

R.I.P Seremedy 2010 - 1013

 

 

 

 

   

 

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8 9 10 11
12
13
14
15 16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28 29 30
<<< April 2015 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Yohio bloggar :)

Här kommer jag tipsa om nya Yohio bloggar som jag hittar :)

 

yohiomadness.bloggplatsen.se

 

thejapanlover.bloggplatsen.se

Alla får vara sig själva!

 


Skapa flashcards