Konnichiwa! 

Här kommer min nya novell :)

Den heter Rosuto

Hoppas ni kommer gilla den^^ 

Yohio's Perspektiv

 Jag står och gör mig iordning inför en konsert när jag känner hur jag får en kram bakifrån. Jag ler och tittar bakåt och ser min flickvän Kyary Pamyu Pamyu. "Är du redo?" Ler hon. "Såklart" ler jag och pussar henne på kinden. Hon ler och följer mig till scenen. Jag ler och går upp och börjar sjunga. Efter en lång och rolig konsert skriver jag autografer och går sen och byter om. Jag ler och ser hur Kyary tittar på mig. Hennes långa blonda hår hänger över axlarna och hon har en rosa tröja och en ljusblå fluffig kjol och rosa skor. "Ska vi gå hem?" Ler hon. Jag nickar och tar hennes hand och vi går hem. Vi lägger oss på sängen när vi kommer hem. Hon kysser mig och tittar på mig "jag åker imorgon" viskar hon. "Måste du ha din världsturne?" Viskar jag. "Jag kan ju inte bara stanna i japan" fnittrar hon. "Det stämmer men lova att du ringer mig" säger jag. "Det ska jag" ler hon och pussar mig på pannan. Hon somnar sen med huvudet på mitt bröst. Jag somnar och vaknar nästa morgon och det är tyst i lägenheten. Jag går till köket och hittar en lapp på bordet. Jag läser den och ler "saknar dig redan" ler jag tyst för mig själv. Det går flera veckor och jag har inte hört något från henne, jag suckar och ringer henne igen men inget svar. Jag går omkring i lägenheten och tar fram pappa's gamla telefonbok och ringer hans kompis Mizou och ber om hjälp

Förlåt för kort början men hade lite dålig insperation den dagen xD

Hoppas ni gillar den^^ 

//Jonna

Konnichiwa!

Här kommer avsnitt 7 av Ikite Iru^^

Hoppas ni gillar den^^ 

Yohio's Perspektiv

Jag vaknar upp och tittar mig trött omkring, bredvid mig sitter mamma och håller min hand "mamma?" säger jag svagt. "Shhh, det är bra. Allt kommer bli bra" ler hon och smeker min hand. Jag ser sen Nicole stå vid fotänden av sängen, jag tittar på henne sen på mamma. "Vad hände?" frågar jag trött. Mamma tittar på mig "Du svimmade och du behövde genomgå en akut operation" säger hon. Jag skakar sakta på huvudet sen tittar jag på Nicole, hon tittar på mig och drar upp sin tröja och jag ser stygn efter en operation. Jag tittar på henne och drar sakta upp min tröja och ser stygn där med på samma ställe. Jag tittar på henne "Jag kunde inte låta dig dö" säger hon. Jag tittar på henne "Men du lovade" säger jag. Hon går mot mig och tar min hand "Tror du på fullaste alvar att jag vill vara själet till att du dör?" säger hon. Jag skakar på huvudet "Det är ju canc.." säger jag men blir avbruten. "Ja det och sen pågrund av att jag inte ger dig min ena njure" säger hon. Jag tittar ner sen på henne "Tack" viskar jag. Hon ler lite och smeker min hand "Nu måste du vila älskling" säger mamma. Jag tittar på henne och nickar sakta och somnar efter en stund. 

3 månad senare

(ser ut som på bilden) 

Jag är tillbaka på sjukhuset för tester och prover, jag sitter i rummet med mamma och Nicole och väntar på att doktorn ska komma tillbaka. Efter en stund kommer hon tillbaka "Så vi har fått alla svar" säger hon och sätter sig ner på stolen. Mamma nickar och tittar på henne "Njuren fungerar fint" säger hon och ler. Mamma, jag och Nicole ler och nickar. "Och det bästa av allt, jag kan inte se några spår av att cancern växer. Den minskar med andra ord" ler hon. Mamma ler och tittar på henne sen på mig med tårar och kramar mig. Jag kramar tillbaka sen tittar jag på doktorn "Så jag är frisk?" säger jag. "Nja, inte helt frisk. Du måste vänta 5 år för att få en frisk förklaring" ler hon. Jag nickar och efter en stund är vi påväg hem. När vi kommer hem så springer mamma in och berättar den glada nyheten. Pappa sticker ut direkt och drar fram grillen och säger att vi ska fira med grillning. Jag ler och tittar på dem, jag känner sen hur något drar i mitt huvud. Jag vänder mig om och ser Andreas hålla i min rosa scarf "Nu när du i stort sett är sjuk kan jag börja busa med dig igen" ler han och springer iväg. Jag bara skrattar "Kom tillbaka din baka" skrattar jag och springer efter honom. Minuter senare ligger vi på marken och brottas och skrattar. "Hörni era stridstuppar, det är mat" ropar pappa och skrattar. "Okej, vi kommer" ropar jag och tar tillbaka min scarf och sätter den runt huvudet och går mot bordet med Andreas. Vi sätter oss ner och börjar äta och har det mysigt. Solen skiner och fåglarna kvittar, jag har verkligen saknat det här.

Nicole's Perspektiv

Jag sitter på sängen och tittar mig omkring medans jag lyssnar på musik, var det här menat att hända? Att jag tillslut skulle rädda honom? Han bad mig att sluta så han kunde dö, jag sa ja men i slutet kunde jag inte göra det. Han är min älskade bror, jag kan inte tänka mig ett liv utan honom. Jag hör sen hur dörren öppnas, jag tittar upp och ser Yohio komma in i vårt rum. Det känns konstigt att ha honom tillbaka hemma och att han är frisk. Jag är så van vid att han ofta är sjuk eller på sjukhus. Men det är så skönt att han är hemma, att veta att han är okej. Jag ler och tittar på honom medans han packar, han ska till Japan. Han reser dit varje år på sin födelsedag, han brukade göra det i alla fall de år han var frisk nog att göra det. "Behöver du hjälp?" ler jag och tittar på honom. Han ler och tittar på mig och skakar på huvudet. Timmar senare står vi på flygplatsen och kramar honom "Kom hem snart" säger mamma och kramar honom hårt. "Jadå, jag är inte borta länge" ler han. Sen går han iväg mot flygplanet och åker iväg. 

Yohio's Perspektiv

(ser ut som på bilden)

Jag är i en park i japan och sitter under Sakuran med Gackt och dricker tea. Det var längesen jag träffade honom, vi pratar länge och jag berättar allt som hänt. Även de dagarna här i japan när jag är själv så vet jag att jag inte är ensam. Jag har min syster med mig vart jag än går. Jag går fram till spegeln i hotelrummet och lyfter på tröjan och ser det vita ärret efter operationen. Hennes njure är i min kropp, hennes blod rinner i mina ådror. Jag bär alltid med mig henne. Jag ler lite "Tack" viskar jag och tittar på ärret. 

Så det var sista avsnittet av Ikite Iru

Hoppas ni gillade den :)

//Jonna

Konnichiwa! 

Här kommer avsnitt 6 av Ikite iru^^ 

Hoppas ni kommer gilla avsnittet^^

Nicole's Perspektiv

Domaren nickar och tittar på mig "Jag tror jag har fått all information nu, men innan jag fattar ett beslut så vill jag prata med Yohio om det är okej?" säger hon. Mamma tittar på henne men nickar, efter en stund sitter jag, mamma, pappa, Anna och Andreas i väntrumet utanför Yohio's rum och tittar på när Domaren går in till Yohio. Jag ligger lutad mot Anna's axel medans hon strycker mitt huvud och Andreas sitter i pappas famn trots att han är 16. 

Yohio's Perspektiv

Jag vaknar upp och tittar mig omkring sen kommer min sköterska in och hon tittar till mig "hur mår du?" frågar hon. Jag rycker lite på axlarna "Från skala 1 till 10?" säger hon sen. "6" säger jag och tittar på henne. Hon nickar och ger mig en tablett, jag tar den och sväljer med lite vatten. "Orkar du med besök?" frågar hon. Jag nickar "Bra, domaren vill prata med dig angående Nicole's fall om att inte vara donator" säger hon. Jag nickar, hon nickar och går ut. Jag tittar mig omkring lite och efter en stund kommer domaren in. Hon har långt brunt hår, svarta byxor och ett vitt linne med en svart kort jacka över. "Hej, är det du som är Yohio, Nicole's bror?" ler hon och skakar hand med mig. Jag ler lite och nickar "Ja det är jag" säger jag. "Jag är Alexandra" ler hon och sätter sig sen på en stol bredvid mig och hon håller i en stor kasse. "Jag har något åt dig, jag vet att vi inte har träffats förut eller så. Men i alla fall" ler hon och tar fram en stor rosa fluffig filt och lägger den på mig. "Tack" säger jag och ler och tittar på henne. Hon ler och nickar "Så, stämmer det att du bad Nicole göra allt det här bara så du kan dö?" säger hon och tittar på mig. Jag tittar på henne och tar ett djupt andetag och andas ut och nickar. "Varför då?" frågar hon. Jag tittar på henne "Jo, jag liksom känner att hon har gjort så mycket för mig medans jag inte kan ge någonting tillbaka alls. Jag har tagit alltid stått i centrum sen jag vart sjuk, Andreas fick ingen uppmärksamhet som barn när han behövde den som mest." säger jag och suckar. "Och Nicole hjälpte mig så fort hon föddes, och jag ser det ibland att hon vill vara normal som hennes kompisar" säger jag och tittar på henne. Hon nickar "Så du vill hjälpa henne?" säger hon. Jag nickar "Men finns det inte andra sett?" frågar hon. "Det finns det säkert, men jag är trött på att vara sjuk. Jag orkar inte längre, jag vet att jag kanske inte överlever den här operationen. Jag är för svag, inte ens min doktor är säker på att jag klarar det, och hon har alltid hopp om allt" säger jag och tittar på henne. Hon nickar sakta "Jag förstår" säger hon. Jag nickar "Du måste låta henne få rätten att bestämma själv. Jag vill inte att hon ska känna sig tvingad till att hjälpa mig" säger jag och tittar på henne. Hon nickar "Jag ska se vad jag kan fixa" ler hon och ställer sig sen upp och tar min hand "Det var trevligt att träffa dig, men se till att bli frisk" ler hon och går sen. Jag nickar och tittar efter henne, efter en stund kommer hela familjen in i mitt rum. Alla kramar mig och mamma sätter sig på en stol bredvid mig jag ser sen Andreas ställa sig bredvid mig och sätter sig på knä. Jag tittar på honom och ler och smeker hans kind "Du skulle ju inte skvallra din dummer" ler jag. "Jag vet inte vad jag skulle göra" säger han och en tår rinner ner längs hans kind. Jag ler och torkar bort den och pussar honom på pannan "Det är lugnt" viskar jag. Jag känner sen någon bredvid mig och Nicole sätter sig bredvid mig i sängen och tittar ledsamt på mig "Förlåt" säger hon. "hey" säger jag och håller om henne med min ena arm medans jag håller om Andreas med den andra. Jag tittar sen på Andreas och tar båda mina händer och lägger dem runt Nicole's kinder och tittar på henne "Vet du hur modig du är?" säger jag och tittar på henne och ger henne sen en puss på pannan. Jag sitter sen med Nicole liggandes mot min axel och Andreas sitter på knä bredvid min säng på andra sidan och jag smeker dem på huvudet och pussar dem i pannan. "vem vill ha pizza?" säger pappa sen efter en stund "Jag vill" svarar alla och ler och Anna ringer och beställer pizza och skriver ner vad alla vill ha. "Nu ska jag säga dig något" säger morfar sen och tittar på mig medans alla andra fixar iordning. Jag tittar på honom "Säg åt din hjärna nu att du ska bli frisk och fixa det även när du sover, okej?" säger han och ler. "Okej" säger jag och nickar sakta och ler. "Jag skämtar inte" säger han och ler. "Jag ska det, jag lovar" ler jag och tittar på honom. Några minuter senare sitter vi och äter pizza och pratar om folk som blivit friska på mirakulösa sätt från olika sjukdomar. Jag ler och tittar på dem och äter lite sakta och efter en stund kommer min sjuksköterska Sofie in "Okej hörni, ut nu. Besökstiden är ute" säger hon. "Jag är seriös" säger hon sen. Alla suckar "Ska du alltid förstöra våra mysstunder?" säger morfar. "Yup, det är mitt jobb vet du" skrattar Sofie och tittar på honom. Alla skrattar men tar sina grejer och ger mig en kram sen och går ut. 

Några minuter senare tittar jag på pappa, Andreas och Nicole. "Hörni, jag älskar er verkligen men skulle ni kunna åka hem? Jag behöver prata lite med mamma" säger jag och tittar på dem. Pappa sitter på bänken vid det stora fönstret och bara tittar på mig men nickar "Eh visst" säger han och hoppar ner och börjar sakta gå mot dörren. Andreas går mot mig "Ses senare, lova att bli frisk" viskar han och pussar mig på kinden och följer sen efter pappa. Nicole tittar på mig och vinkar mot mig och går sen sakta ut. Jag tittar på henne och vinkar sakta mot henne och tittar sen på mamma som ställer sig upp och ställer sig vid dörrkanten och tittar på mig och lägger armarna i kors. "Vill du prata om det?" säger jag tyst och tittar på henne. "Nope" säger hon och suckar och går mot mig. Jag tittar på henne medans hon trycker på en knapp som lutar sängen bakåt så att jag ligger ner. "Är du arg på mig?" säger jag och tittar på henne. Hon skakar på huvudet "Jag är inte arg på dig, jag är bara arg" säger hon. "Men nu måste du sova, så du blir stark till operationen" säger hon och sätter sig sen bredvid mig på sängen. Jag ler och tittar på henne och lyfter upp filten och tar fram min bok och ger den till henne "Jag har gjort den till er" ler jag. Hon tar den och tittar på mig och öppnar den "Vad är det för något?" säger hon och tittar på mig. "Det är allting, det är oss" ler jag. (här) Mamma tittar på mig men öppnar boken, det börjar med en bild på mamma som en ängen och under är det en bild på när jag är liten och hon håller om mig och så står det "Jag har en skyddsängel som vaker över mig varje sekund, varje dag. Det spelar ingen roll hur sjuk jag är, jag är aldrig ensam." Jag ler och sätter mig sakta upp och tittar också i boken. Nästa sida är det en massa bilder på oss och moster Anna. På en bild står det "Minns du hur moster Anna brukade slänga sig ner för trappan för att få mig att skratta?" och så har jag klippt och ritat så det ser ut som om Anna slänger sig ner för en trappa. Mamma ler och tittar på bilderna, hon vänder blad och så kommer det upp en bild och jag har skrivit "Jag Älskar Er!" 

(bilden)

Mamma ler och tittar på henne och jag ler tillbaka, hon vänder sen blad och det är en bild från när jag är i Japan och det står "Jag är där och väntar på er" 

(bilden)

Mamma ler och tittar på bilden och vänder sen blad igen, där är det en massa bilder på oss i familjen. 

(bilden)

På en bild är det när vi spelar alfapet och jag har skrivit "Varför pappa alltid vinner på alfapet" och jag har sen bildat ordet fuskar. Mamma ler lite och tittar på bilderna, sen är det en bild från när vi är i skogen och det står "Minns du när jag var liten och alltid sprang iväg för att leka och pappa alltid trodde att björnarna hade tagit mig?" och så har jag klippt ut en bild på mig och en björn och den säger "Yummy" jag ler lite och tittar på bilden och sen på mamma "Det var en bra en eller hur?" ler jag och tittar på henne. Hon nickar och ler lite "Det var det" säger hon tyst och fortsätter sen titta igenom boken. Jag tittar på dem sen på henne "Minns du den sommarn då jag skulle till japan för första gången?" säger jag och tittar på henne. Hon nickar sakta "Och jag var så rädd för att jag skulle sakna er så mycket." säger jag sen och tittar på henne. Hon nickar "Ja" säger hon tyst med tårar. "Du sa åt mig att sätta mig på planet, bredvid fönstret så att jag kunde titta tillbaka på er" säger jag sen. Hon nickar "Jag minns det" säger hon sen. "Jag ska nog ta samma plats snart" säger jag. Hon tittar på mig med tårar "Det kommer bli bra mamma" säger jag och smeker hennes kind. Hon tittar på mig och börjar gråta, jag håller om henne "Det är okej mamma" säger jag tyst och lägger mig ner med henne och håller om henne. Hon håller om min hand hårt och gråter. Jag smeker hennes axel och viskar att allt kommer ordna sig. 

Nicole's Perspektiv

Jag sitter på soffan och tittar på Andreas som går fram och tillbaka i vardagsrummet "Vad är det Andreas? Du har snart hållt på i 15 minuter" säger jag och dricker mitt tea. Han tittar på mig "Jag är orolig, mamma har inte kommit hem än och jag undrar hur Yohio mår" säger han. Jag tittar på honom och dricker mitt tea "Jag vet att du är orolig men vi gick ju med på att hjälpa honom" säger jag och tittar på honom. Han stannar och tittar på mig nickandes "Ja men...." säger han men pappa avbryter honom och lägger sin hand på hans axel. "Andreas ta det lugnt, det kommer bli bra. Jag vet att Yohio sa att det här är vad han vill och jag vet att han är sjuk men. Långt där inne så finns det en gnista i honom som vill kämpa. Han kommer bli bra, jag lovar" säger han. Andreas nickar sakta och jag dricker upp mitt tea. "Bra, men nu hopp i säng. Klockan är 23:00" säger han och pekar mot våra rum. "Okej, godnatt pappa" säger vi i kör och går och lägger oss. 

Jag vaknar nästa morgon och fixar i ordning mitt ljusbruna hår och klär på mig kläder och fixar mitt smink. Jag går sen ner och ätter frukost. "Vem vill åka och se hur Yohio mår idag?" frågar pappa. "Vi vill" säger jag och Andreas i kör. Han nickar och fixar sig iordning "Jag går nu pappa" säger jag och springer ut igenom dörren. "Okej, ses där!" ropar han. Jag springer och hjärtat bankar snabbt. Jag är orolig över honom sen han sa att han ville prata själv med mamma, men det är ändå något i mig som säger att han mår bra. Att allt är okej, jag springer över vägen med alla tankar i huvudet. Jag hör sen en tutande bil och jag tittar mot höger och ser en pill komma och PANG! Sen svartnar det för ögonen....

Yohio's Perspektiv

Jag vaknar nästa morgon av att jag hör hur det börja låta utanför mitt rum, jag tittar svagt upp och tittar ut igenom det stora fönstret till väntrummet. Jag ser hur doktorer springer mot ett rum *Vad har hänt?* tänker jag och tittar sen ner. Efter en stund kommer min doktor "Sara du måste vakna" säger hon och väcker henne. "Vad är det?" säger hon. "Kom här" säger hon och tittar på henne. "Okej" säger hon och följer efter. "Vad är det som pågår?" säger jag svagt för mig själv. Jag ligger länge och väntar, 20 min har gått och mamma är inte tillbaka. Jag sätter mig sakta upp och går sakta ut ur rummet. Jag går igenom en korridor sen ser jag någon jag tror jag känner igen. Jag går in i rummet och ser Nicole ligga i en säng med sladdar. "Nicole?" säger jag oroligt och går mot henne. Hon öppnar ögonen sakta och tittar på mig "Yohio, förlåt" säger hon svagt. "Shh, ta det lugnt" säger jag och tar hennes hand. "Vad hände?" frågar jag. "Jag var så ivrig att se dig så jag glömde titta mig över vägen" säger hon och skrattar tyst. "Det kommer bli bra" säger jag och smeker henne på handen. Hon ler lite, jag ler lite och tittar på henne sen krampar det till och jag böjer mig framåt. "Vad är det?" säger hon. "Det är lugnt" säger jag och försöker få fram orden. Doktorn kommer sen in med mamma och ser mig "Vad gör du här Yohio?" säger hon oroligt och springer fram till mig. Jag faller mot golvet men doktorn fångar mig. "Vad händer?" frågar mamma oroligt. Doktorn tittar till mig sen på henne "Han måste opereras och det är nu" säger hon. Mamma tittar på Nicole, Nicole tittar på mig och nickar "Jag gör det" säger hon. Jag skakar på huvudet "Du...lovade...ju" säger jag svagt. Hon suckar "Jag är ledsen, men jag kan inte leva utan dig" säger hon sen blir allt svart. 

Så det var avsnitt 6 av Ikite Iru^^ 

Lite sorgligt nu jag vet, men jag lovar att det blir mer glädje snart^^

//Jonna

Konnichiwa!

Här kommer avsnitt 5 av Ikite iru^^ 

Hoppas ni gillar den :)

Bryan's (Pappan) Perspektiv

Det har snart gått en vecka sen Yohio kom tillbaka till sjukhuset *Måste se hur han mår* tänker jag. Jag går till hallen och tar på mig kofta och skor sen ser jag Andreas "Vill du följa med till sjukhuset och hälsa på din bror?" frågar jag. Han nickar "Visst" säger han. Jag nickar och vi går till bilen och åker sen iväg. När vi kommer fram går vi in och går till Yohio's rum. Han ligger i sängen och bredvid står en sköterska och undersöker honom. Jag hör sen hur Yohio svagt mumlar något. "Vad sa du hjärtat?" säger jag och tittar på honom. "Han vill till stranden. Han pratat om det hela veckan, inte den smartaste idén" säger sköterskan och går sen ut. Jag sätter mig på en stol bredvid Yohio, han tar min hand "Pappa, jag vill till stranden" säger han svagt och tittar på mig. Jag nickar sakta och går sen ut till hans doktor. Hon ler och tittar på oss "Så hur mår vår prins?" ler hon. Jag tar ett djupt andetag och andas ut "Han vill till stranden" säger jag. "Till stranden? Det är nog inte en så dum idé" ler hon. "Han kommer inte bli sjukare där än vad han blir här" säger hon sen. "Så det är inget farligt?" säger jag. Hon skakar på huvudet "Han får ju egentligen inte lämna sjukhuset men det här skadar ju inte. Så om ni ser till att han är tillbaka vid 19:00 ikväll så blir det bra" ler hon. Jag nickar "Det är ju bara över en dag. Han har varit med om så mycket, så jag tror inte att det här kommer göra honom värre" säger hon sen och ler lite. Jag ler och nickar och går tillbaka till Yohio, "nu får stranden se upp, för här kommer vi" ler jag. Yohio ler lite och sätter sig sakta upp, jag hjälper honom och Andreas virar in honom i en filt och jag bär sen Yohio till bilen och sätter ner honom och vi åker hem. "Andreas kan du räcka mig min ljusblåa scarf?" säger Yohio sen. Han nickar och ger den till honom och Yohio knyter den runt sitt huvud och tittar sen ut. 

Yohio's Perspektiv

Vi stannar sen för att hämta Nicole, pappa går ut och hämtar henne. Han pekar sen mot bilen och jag ser hur Nicole blir jätteglad och sätter handen för munnen "Omg!" skriker hon och springer mot bilen och tittar på mig. Jag ler och vinkar lite åt henne. Vi åker sen hem och jag tittar ut igenom bilrutan och efter en stund kommer vi hem. "Så spring in nu och hämta era grejer så vi kan åka" säger pappa. Nicole och Andreas nickar och springer ut. "Du då? Ska inte du bada eller något?" säger pappa och tittar på mig. Jag skakar på huvudet "Jag vill bara njuta av solen och se havet" ler jag. Han nickar och hoppar ut och stänger dörren. Jag ser sen mamma komma "Hey, vad händer här?" säger hon och tittar på pappa. "Vi ska till stranden" säger han. "Till stranden?" säger hon, jag ser sen hur hon tittar på mig. Hon öppnar dörren till förarsättet och tittar in "Yohio? Yohio vad gör du här?" säger hon och jag hör att hon inte är glad och att hon är orolig. "Mamma, snälla" säger jag och hon stänger dörren. "Han ska ju vara på sjukhuset" säger hon och går mot pappa. "Bryan, ge mig nycklarna" säger hon och försöker ta dem men han puttar bort henne och går mot bilen med badsaker. "Han kommer dö om du tar honom till stranden!" skriker hon och tittar på pappa. Hon öppnar sen dörren "Du måste tillbaka" säger hon och försöker ta ut mig. "Snälla mamma, jag vill inte." säger jag och börjar gråta. "Jag vill åka, gör det inte" gråter jag. Pappa kommer sen och stänger bildörren. "Jag har låtit dig bestäma de senaste 14 åren" börjar pappa. "Nej, de senaste 14 åren har varit för att rädda hans liv" säger mamma. Pappa skakar på huvudet "Det handlar inte om dig, det handlar om Yohio. Han vill till stranden, vill han åka så ska han få åka" säger pappa. "Nej, det kommer ta hans liv" säger hon. "Du borde följa med, men om du inte tänker lyssna på oss så vill jag skiljas" säger pappa. "Så du vill skiljas? Bra!" skriker mamma. "Hörni, jag och mamma ska skiljas" säger pappa och tittar på Nicole och Andreas. "Hoppa in i bilen" säger han sen och de hoppar in och Nicole sätter sig bredvid mig och kramar mig. Pappa sätter sig i bilen och startar den "bryan, ge mig nycklarna" säger mamma men han puttar bort henne "Sluta" suckar han och börjar köra. "Du kommer ånga det här Bryan" ropar mamma och springer efter. "Yohio, du måste åka tillbaka till sjukhuset" ropar hon men pappa kör iväg. (här) Efter en stund kommer vi fram till stranden, pappa och Andreas tar sakerna ner till stranden medans Nicole hjälper mig. Pappa lägger ut en filt och Nicole hjälper mig att sätta mig på den. Pappa lägger sig på filten och tar av sig tröjan och solar. Nicole och Andreas tar brödbitar i en påse och springer omkring på stranden och kastar upp bröd till fiskmåsarna. Jag ler och tittar på dem, solen skiner och det är skönt. Jag älskar att höra hur vattnet kommer in mot stranden. Jag ler och blundar och lutar huvudet bakåt upp mot solen och känner vinden smeka min kind. Jag öppnar sen sakta ögonen, pappa tittar på mig och duttar sitt finger lite sin näsa. Jag ler och ger honom en puss på näsan och tittar på honom. Han ler, jag hör sen en bildörr stängas. Jag ser mamma komma ner med Anna, mamma sätter sig på filten och tittar på mig och mamma med ånger i blicken. Anna springer ner och leker med Nicole och Andreas. Pappa nickar mot mamma och hon lutar sig mot honom och de kysser varandra. Jag ler och klappar händerna och är glad att de är sams igen. Några minuter sen ligger jag invirad i min filt och mamma håller om mig och vi tittar på solen som går ner över vattnet. Jag ställer mig sen sakta upp och går sakta mot vattnet, jag ställer mig med fötterna en bit in i vattnet och tittar ut över havet. Jag blundar och låter vinden smeka mina kinder. Några minuter senare sitter jag i bilen påväg tillbaka till sjukhuset, de går in med mig och min doktor kommer med en rullstol. Jag ger pappa en puss på kinden och sätter mig sen ner och doktorn rullar iväg med mig. Familjen står och vinkar och jag tittar tillbaka på dem och vinkar tillbaka. 

Sara's Perspektiv

Jag sitter bredvid Yohio och han sover, jag håller hans hand och smeker den sakta och tänker tillbaka på när han och Andreas var små. Det fanns en tid innan allt det här, när barnen bara var barn och alla var lyckliga. 

Minne (Yohio 2 år) (Andreas 1 år)

Jag vaknar och går ner till vardagsrummet, Andreas sitter och leker och tittar på tv. "Vart är Yohio?" frågar jag. "Jag försökte väcka honom, jag petade och skakade honom" säger han. Jag nickar och går till hans sovrum. Yohio ligger och halvsover och jag släpper in lite solljus. Jag ler och sätter mig bredvid honom "Dags att vakna solstråle" ler jag. Han vänder bara på sig "Kom igen hjärtat. Dags att gå up" ler jag och smeker honom på ryggen. Jag känner sen något på ryggraden och jag drar upp tröjan och ser som ett blått märke där. Vi får en tid hos sjukhust några timmar senare och vi går dit. Doktorn undersöker honom "Det är nog bara ett virus men vi tar några prover för att vara säkra" säger han och ruffsar Yohio på huvudet. Jag sitter sen i väntrummet med Yohio i famnen och Bryan håller i Andreas. Efter en stund kommer doktorn "Svaren har kommit och hans vita blodkroppar är väldigt få och han har Akut Leukemi. Cancer" säger hon. Jag sätter handen för munnen och skakar på huvudet "Jag beklagar" säger doktorn. Och det var då hela karusellen var igång och vår värld vändes upp och ner.

Nutid

Jag smeker hans hand sen så kommer en man i kostym "Det är dags" säger han. Jag nickar sakta och ger Yohio en puss i pannan "Jag kommer snart" viskar jag och följer sen med mannen.

Nicole's Perspektiv

Det har gått 3 veckor sen stranden och nu är det dags, dags att få kanske äntligen bestämma själv över min egen kropp. Men jag vet inte om jag vill det här, gör jag det för mig själv eller hjälper jag bara honom? Jag hör sen hur domaren säger att vi ska börja. De låter först doktorerna prata och det verkar ta 100 år. De säger att Yohio är ett mirakel, att han inte skulle ha blivit över 5 år. De pratar också om hur bra det är med donation. De säger att jag borde ge honom min njure, att jag är för ung för att förstå innebörden om vad som kommer hända efteråt. Efter många timmar är det paus, jag tar fram min mobil och ringer Yohio. "Hallå?" svarar en trött röst. "Hej det är jag" säger jag. "Hej, vad är det?" frågar han. "Jag vet inte om jag kan göra det här" säger jag. "Oroa dig inte, du kommer klara det" säger han. Pappa kommer sen och tar telefonen "Vem pratar du med?" säger han. "Hallå? Är någon där?" säger han men Yohio har redan hunnit lägga på. Han ger mig mobilen och skakar på huvudet. Efter en stund är det dags igen och det är mammas tur. Alexander Campell står framför henne "Hur gammal var Nicole när hon vart sin brors donator?" frågar han. "Nyfödd" svarar hon. "Och vid 5 års ålder donerade hon blodplättar" säger han. Hon nickar "Vad innebär det?" frågar han. "Att man ger blod" säger hon. "Gick hon med på det?" frågar han. "Nej hon var 5" säger hon. "Så du tvingde henne?" frågar han. "Nej jag frågade om hon ville hjälpa sin bror och hon sa ja" säger hon. "Verkligen? Behövde inte 2 sköterskor hålla henne för att kunna sticka in nålen?" frågar han, mamma nickar bara. 

Andrea's Perspektiv

Jag lämnar lokalen och tar med mig min väska. Jag sätter mig på taket och tittar mig omkring och suckar. Kan inte mamma bara inse? Yohio orkar inte mer, han har sagt det men mamma vill inte lyssna. Alla vet att han kanske inte klarar sig. Jag suckar och tar fram bilden jag gjorde på Yohio och tittar på den. 

(bilden)

Jag ställer mig sakta upp och tittar på den och river den i bitar och lägger den i en hög i handen och tittar på den. Jag suckar ledsamt och sträcker ut handen och låter vinden fånga bitarna. Jag tittar på medans de flyger iväg tills jag längre inte kan se dem. 

Nicole's Perspektiv

Nu är det min tur att komma fram, jag ställer mig upp och tittar på en av vakterna. "Höj handen." säger han. Jag gör det "Lovar du och svär att du bara kommer tala sanning?" säger han. "Jag lovar" säger jag. Han nickar och går iväg, jag sätter mig ner och mamma kommer fram. "Hej mamma" säger jag. "Hej älskling" säger hon. "Vill du berätta vad vi gör här?" säger hon. "För att jag vill bestämma själv" säger jag. "Jag menar inte det, du älskar din bror eller hur?" säger hon. "Du vet att han är sjuk, varför vill du inte hjälpa honom?" säger hon. Jag får då ett minne av vad som hände en tid efter Sofia's död.

Minnet

Jag hör hög musik inifrån mitt och Yohio's rum och jag hör hur saker går sönder och dören är låst. Jag bankar på dörren "vad gör du därinne?" säger jag och jag hör hur något går sönder. "Snälla Yohio släpp in mig" säger jag och bankar mer. Dörren öppnas och han tittar på mig. Han har svart smink runt ögonen, svart peruk och svarta kläder och det är hög musik i rummet. "hey" säger han. "Vad håller du på med?" säger jag. "Jag har en fest" säger han. "En fest?" säger jag. "Ja, en avskedsfest" säger han och går tillbaka in och börjar slå sönder saker. "Hej då jävla sjukhus" skriker han. "Hej då livet" skriker han och slår sönder mer. "Vad gör du?!" skriker jag. "Jag ska träffa Sofia" gråter han och öppnar en av sina medecin burkar och häller i sig alla tabletter. "Nej!" skriker jag och hoppar på honom och får honom att spotta ut alla tabletter. Han gråter och tittar på mig.

Nutid

"Så du är här för att få bestämma själv?" säger mamma och tittar på mig. "Ja" hör jag Andeas säga längst bak i salen. Alla vänder sig om och tittar på honom, sen tittar mamma tillbaka på mig. "Är det allt? Är de det ända skälet" frågar hon. "Ja det är det" säger jag. "Är du säker?" säger Andreas. Alla vänder sig om igen "Ursäkta mig Andreas, men vill du något?" säger domaren. "Jag vet inte" säger han ironiskt och sträcker ut armarna. Pappa går sen mot honom för att prata med honom och sätter ner honom på en plats och sätter sig bredvid honom. Mamma tittar sen tillbaka på mig. "Du säger att du vill bestämma" säger hon. Jag nickar och tittar på henne "Det är min kropp, jag vill bestämma själv vad jag ska göra" säger jag. Mamma skakar på huvudet "Nej, jag känner dig Nicole Fitzgerald. Det är inte allt du vill med det här" säger hon. "För under en vecka nu har du undvikt frågan med svaren "Jag vet inte" "Jag är ledsen" "Jag vill inte prata om det" säger hon och tittar på mig. "Och du går omkring som om ingenting är fel medans din bror tynar bort på sjukhuset!" säger hon sen och tittar på mig. "Jag vill bara inte göra det här längre!" säger jag och tittar på henne. "Jag tror dig inte Nicole, du gömmer något för mig" säger hon. "Men jag säger ju sanningen" säger jag. "För om du gör det så känner jag dig inte" säger hon sen. Sen kommer Andreas fram till oss "Berätta nu" säger han. "Håll tyst" säger jag. "Berätta för dem varför vi är här" säger han. "Du lovade mig att inte göra det här" skriker jag men han fortsätter. "Tror du dem är dumma?" säger han. "Tyst" säger jag. "Yohio vill dö!" skriker han sen och alla blir tysta. "Han har bett Nicole göra allt det här så att han får dö" säger han. "Du ljuger Andreas" säger mamma och stirrar på honom. "Det gör jag inte, Yohio kanske inte klarar sig och det vet vi alla" säger han och tittar på henne. "Men du älskar honom för mycket för att släppa taget" säger han. "Det är dags mamma, han är redo" säger han och tittar på henne. Hon skakar på huvudet "Det kan inte vara sant" säger hon. "Yohio skulle ha sagt det till mig" säger hon. "Han har sagt det till dig, du vill bara inte lyssna" säger han. "Väldigt många gånger har han försökt" säger pappa och tittar på henne. Alla nickar, jag får sen ett annat minne och tittar bort lite. 

Minne

Yohio ligger i sin säng medans jag är i köket och gör tea. "Mamma?" hör jag honom ropa svagt. "Nicole?" ropar han sen svagt. Jag stänger av vattnet och går upp i rummet och ser honom ligga i sängen med näsblod. "Herre gud, omg" säger jag och torkar bort det med papper. Jag lyfter sen upp täcket lite och där ligger ett papper med medecin, jag går sen till badrummet för att tvätta av lite. "Oroa dig inte, det är bara medecin som gör min kropp redo för den nya njuren" säger han. "Har du ont?" frågar jag. "Smärta? Hela mitt liv är en smärta" säger han. Jag går tillbaka med en handduk och en bomullstuss med vatten och tvättar av på ryggen. "Det är slutet, det blir bara värre och värre." säger han. "Mamma kommer trycka i mig massa medeciner för att få mig att bli bättre tills jag blir ett kolli" säger han och försöker skratta. "Sen kommer hon väll ge mina celler elchocker för att rädda mig med antar jag" säger han sen och skrattar lite tyst. "Det kommer bli bra" säger jag. Han tittar på mig och skakar på huvudet sakta "Det här är nog slutet, dags att resa" säger han med gråten i halsen. Jag tittar på honom med tårar som rinner "Jag vill att du gör något åt mig" säger han sen. "Vad ska jag göra?" snyftar jag. "Du kan befria mig" säger han och tittar på mig. Jag gråter och skakar sakta på huvudet. 

Nutid

Domaren tittar på mig "Så Nicole, sa han att du skulle sluta vara hans donator så att han kan dö?" frågar hon. Jag nickar sakta "Vad sa han då?" frågar hon. Jag tittar bort lite och får ett annat minne.

Minnet

(han ser ut som på bilden)

Vi ligger på gräsmattan en bit i från huset på en filt, Yohio gör en fläta på mig och han har en vit scarf med svarta detaljet på huvudet. "Mamma och pappa kommer döda mig, vad ska jag säga till dem?" säger jag. "Berätta att du också är viktig, berätta att du vill bli en hejarklacks ledare. Berätta att du vill hålla på med saker du gillar" säger han. "De kommer inte tro mig" säger jag och suckar. "Jo det kommer dem, vill du veta varför?" säger han och knyter en hårsnodd runt flätan och tittar sen på mig. "För det är sanningen" säger han och ler. Jag nickar sakta och lägger mig på rygg och tittar på himlen. Han lägger sig också på rygg och tittar på himlen. "Är du rädd?" frågar jag tyst och tittar på honom. Han skakar på huvudet "Nej, jag vet att det kommer bli bra" säger han. "Vad tror du händer? Jag menar, vart hamnar man?" frågar jag. "Jag vet inte" säger han. "Jag kanske träffar Sofia" säger han sen och ler lite. "Väntar du på mig?" sägar jag och tittar på honom. "Va?" säger han lite tyst och tittar på mig. "Om du hamnar på något konstigt ställe, väntar du på mig då? Vart hittar jag dig?" säger jag och börjar snyfta. Han ler och tar min hand "Om du någon gång är ledsen eller vilse, åk till japan" säger han. "Japan?" säger jag. Han nickar "Ja, där kommer jag vara och väntar" säger han och ler lite. "Okej" snyftar jag. 

Nutid

"Vad sa han Nicole?" säger domaren och tittar på mig. "Han sa tack" säger jag och tittar på henne. Domaren nickar sakta. Jag tittar ner och tänker på alla minnen, jag kan inte mista honom men det här är väll vad han vill? Men det är inte rättvist. Jag kan inte leva utan min älskade bror. 

Yohio's Perspektiv

Jag ligger i sängen och tittar mig omkring, *Snart är det väl över. Snart får jag träffa Sofia igen* tänker jag. Jag suckar och tittar på en bild på sängbordet som är på mig och Nicole. "Förlåt för att jag lät de skada dig." viskar jag och tittar på bilden sen sluter jag ögonen och somnar. 

Så det var avsnitt 5 av Ikite Iru :)

Hoppas ni gillar den^^

//Jonna

Konnichiwa! 

Här kommer avsnitt 4 av Ikite Iru^^ 

Hoppas ni gillar den :)

Yohio's Perspektiv

Jag står i en klädbutik med mamma och Nicole och testar kläder inför dansen på sjukhuset. Jag suckar och tittar mig själv i spegeln medans kvinnan som jobbar i butiken rättar till kläderna. 

(ser ut som på bilden)

Jag suckar och tittar på kläderna och på min gråa scarf på huvudet med svarta motiv. "Jag tycker inte det passar" säger jag och suckar. "Du ser inte klok ut" retas Nicole. "Jag tycker det är jättesnyggt på dig" ler butikskvinnan. Jag tar fram slangarna med medecin som är under tröjan och låter de hänga över tröjkanten "Kommer det dölja det här?" säger jag och ler ironiskt. "oh" säger hon. Mamma suckar "Yohio" suckar hon. "Vi går nu" säger jag och går iväg och byter om till mina vanliga kläder och lämnar butiken. Mamma och Nicole suckar och följer efter "Jag vet att du är arg men bara för det behöver du inte ta ut det på alla andra" säger mamma och tittar på mig medans vi går omkring i varohuset. "Hon var irriterande, hon stirrade på min scarf" suckar jag surt. "Hon kanske gillade mönstret" säger mamma och tittar på mig. "Javsisst" suckar jag surt och fortsätter gå. "Men jag kommer inte gå, jag kommer inte hitta något snyggt att ha på mig endå" säger jag och suckar surt. De stannar sen och bara tittar "Vad?" säger jag. Jag ser sen att de tittar på något bakom mig, jag vänder mig om och ser en butik med peruker och jag hittar en riktigt fin. En blond korthårig, jag ler och tittar på den.

(här)

Jag står sen i mitt rum på kvällen och fixar det sista medans Sofia väntar på mig i vardagsrummet med pappa och Andreas. Jag ler och fixar till håret sen när jag är klar springer mamma, Nicole och Anna ner. "Är du redo?" hör jag mamma säga till Sofia och tar henne till trappan. "Vi är klara!" ropar Nicole. Jag går ut ur rummet och nerför trappan och alla ler och tittar på mig och tar bilder och jag ser hur Sofia ler och tittar på mig.

(ser ut som på bilden)

"Åh vad fin du är" ler mamma och tar massa bilder. Jag ler och går "Vänta, vänta! Stanna där" säger hon och ler. Jag skrattar tyst och går tillbaka ett trappsteg och tittar på dem medans de tar massa bilder som galna fotografer. Sofia ler och ställer sig bredvid mig, jag går sen ner från trappan och står bredvid henne och ler. "Hallå, hallå?" hör jag någon ropa medans de tar bilder. Jag känner sen en knuff mot huvudet och det är Nicole "Sluta" säger jag. "Vad? Jag vill få en bild" ler hon och tar bilder. "Mamma, det räcker nu okej" säger jag och ler lite medans de fortsätter. "Men vi förevigar ögonblicket" ler hon och tar bilder. Jag ler och tittar sen mot dörrkanten mot vardagsrummet och där står pappa och tittar på. Jag ler och går till honom, han ler och tittar på mig. "Ser jag bra ut pappa?" säger jag tyst och ler. Han ler och nickar, sen kommer Sofia "Vi måste gå nu" ler hon och tar min hand. Jag tittar på pappa "Gå nu och ha kul" ler han. Jag ler lite och nickar och ger honom en puss på kinden "Jag älskar dig pappa" säger jag tyst och ler lite och går ut med Sofia och mamma, Nicole och Anna springer efter och fortsätter fotografera.

Några timmar senare står jag och dansar med Sofia på sjukhuset, det är massa andra där. Det finns läsk och lite godsaker att äta och ett band står och spelar lugn musik. Sofia ler och lägger sina händer runt min nacke och vi danskar sakta. Vi fortsätter dansa sen tittar hon på mig "Ska vi gå? Jag vet ett ställe" viskar hon. Jag nickar sakta "okej" viskar jag och följer med. Vi lämnar lokalen och går sen i korridoren. Efter en stund börjar vi springa och vi skrattar, vi springer och det är halt och vi dunsar in i hissen och ramlar mot golvet. Vi tittar på varandra och bara skrattar. Hon skrattar och trycker på en knapp. Efter en stund öppnas hissdörren och vi går ut, jag följer efter henne och hon går mot ett patientrum och öppnnar dörren och vi går in. Sen stänger hon och låser dörren. Vi ler och tittar på varandra och kommer närmar varandra tills våra läppar möts och vi kysser varandra och håller om varandra. 

Vi ligger sen i sängen under täcker och håller om varandra. "Har du tänkt på andra sidan någon gång? Jag menar, är du inte rädd?" säger jag och tittar på henne. Hon skakar på huvudet "Jag är inte rädd, jag är också glad att jag är sjuk" säger hon. Jag tittar på henne "Hade det inte varit för sjukdomen hade jag aldrig mött dig" ler hon och ger mig en puss på huvudet. Jag ler och tittar på henne och pussar henne, hon ler och lägger sitt huvud på mitt bröst. Jag ler och smeker henne på huvudet. 

3 dagar senare

Jag är på sjukhuset och sitter i sängen och tittar på mamma "Mamma det har gått 3 dagar och hon har inte ringt mig" säger jag och stirrar på henne. "Jag har lämnat röstmedelanden och sms:at henne, hon svarar inte och hon ringer inte tillbaka" säger jag sen och tittar på henne. "Bråkade ni efter dansen?" säger hon och tittar på mig. "Nej" säger jag lite surt och tittar ut igenom fönstret. "Hon kanske är upptagen, hon kanske är på stan på ett akut ärende som inte har något med dig att göra" säger hon och tittar på mig. "Vi gjorde det, okej!" säger jag och stirrar på henne. "Vi gjorde det och nu tänker hon inte ringa mig igen!" säger jag och lägger mig ner i sängen med armarna i kors och tårarna kommer upp i ögonen. Mamma stirrar på mig "Gjorde ni det?" säger hon och ställer sig upp. "Ja" säger jag med tårar. "Gjorde ni det som i det?!" säger hon och stirrar på mig. "Nej, vi gjorde bara saker okej" säger jag med tårar. "Saker, vadå för saker?" säger hon och stirrar på mig. "Mamma jag vill inte prata med dig, jag sa bara saker nu för att jag är arg" säger jag med tårar och sätter mig upp i sängen. Hon suckar och går ut ur rummet.

Sara's Perspektiv

Jag går ut ur rummet och går mot receptionen och tittar på en av sjuksköterskorna "Alice" säger jag och tittar på henne. Hon tittar på mig "Sofia, har du sett henne?" säger jag och tittar på henne. Hon suckar och tittar på mig "Vad är det?" säger jag och tittar på henne. "Jag trodde någon hade berättat" säger hon. "Berättat vad?" säger jag och tittar på henne. Hon tittar på mig med sorg i ögonen, jag stirrar på henne och lägger handen för munnen. (här) Jag går sen sakta tillbaka till rummet och tittar på Yohio. Jag suckar och sätter mig bredvid honom "älskling" säger jag. Han tittar på mig med tårar "Det är något, jag måste säga" säger jag. "Vadå? Vart är Sofia?" säger han. Jag tittar ner sen på honom och skakar på huvudet. "Vad?" säger han. "Hon är borta" viskar jag och smeker honom på kinden. Han tittar på mig och börjar gråta och begraver huvudet i kudden. Jag smeker honom på axeln och sätter mig bakom honom och smeker honom på ryggen. Han ligger sen på sidan och stirrar in i väggen medans jag smeker honom på armen och regnet öser ner utanför.

Yohio's Perspektiv

Nutid

Jag tittar upp från boken med tårar som rinner ner längs mina kinder och mamma står fortfarande och pratar med doktorn och kvinnan utanför mitt rum. Jag suckar och tittar ner i boken "Jag saknar dig men kommer alltid älska dig" viskar jag och pussar en av bilderna på henne och en tår rinner ner längs min kind och landar på boken. Doktorn kommer sen in och de berättar att jag är lite bättre och att jag får komma hem tills jag blir sämre igen och måste tillbaka till sjukhuset då. Jag nickar och åker hem, men jag går bara raka vägen till mitt rum och lägger mig i sängen och drar täcket över huvudet. 

2 veckor senare

"Du måste upp nu, du har legat där i 2 veckor" säger mamma som står lutad mot dörrkanten. Pappa ligger bredvid mig och Nicole sitter på sängkanten. "Jag är trött" säger jag och drar täcket över huvudet. "Du kan gå upp" säger hon. "Det är fint väder ute" ler pappa och drar lite i täcket. "Nej" mumlar jag. "Det är soligt och det är bra för dig" säger han och ler. "Jag är för sjuk" säger jag men pappa drar ner täcket från huvudet. "Det är du inte alls, du är bara deppig från alla medecinerna. Och jag tänker inte ge dig mer av dem medecinerna för då kommer du bli mer deppig" säger mamma. "Så nu går du upp" säger hon. "Nej!" säger jag. "Vill du berätta vad som är fel?" säger pappa och smeker mig på armen. Jag sätter mig upp "Jag är trött, fattar du inte det?" säger jag och får tårar. "Jag är sjuk, trött och jag är ful!" säger jag och börjar gråta. "Och säg inte att jag är vacker för det är jag inte. Och säg inte att ingen kommer stirra på mig för det kommer dem. Jag är ett freak" gråter jag och pappa håller om mig och jag gråter mot hans bröst. Jag hör sen att mamma går in i badrummet, jag hör sen hur det låter där inne ifrån. Jag snyftar och tittar upp "mamma?" snyftar jag och tittar upp. Efter en stund kommer hon ut och hon har rakat av sig allt hår för min skull. Hon får mig sen ur sängen och vi går ut på stan och har det roligt, vi äter glass och går i parken. Sen går vi på tivoli och avslutar kvällen med film hemma. Jag somnar sen på kvällen med ett leende på läpparna. 

Jag vaknar nästa dag och känner mig dålig, jag sätter mig upp och tittar mot Nicole's säng som är i andra sidan rummet. Den är tom vilket betyder att hon gått upp, jag går upp med vingliga ben in i mitt egna badrum. Jag tittar mig i spegeln och ser blod rinna ner från näsan. *Nej, jag vill inte tillbaka* tänker jag och torkar snabbt bort det. Jag hör sen mamma komma mot rummet och jag låser dörren. "Yohio? Vad är det gubben?* säger hon oroligt och knackar. "Ähm, jag har bara ont i huvudet" ljuger jag. "behöver du något? frågar hon. "Bara sova" säger jag. "okej, säg till om det är något" säger hon och går. Jag går tillbaka till sängen och lägger mig där och somnar men öpnnar inte dörren på hela dagen.

Nicole's Perspektiv

Jag är ute på stan med Andreas och klockan är 18:30, vi ska precis äta när mamma ringer. Jag svarar och lägger på efter en stund och tittar alvarligt på Andreas, vi springer hem och ser att det står en ambulans utanför. "Vad har hänt?" säger jag och tittar på Anna och vi springer mot övervåningen. "Yohio, har stannat i sitt rum hela dagen utan att öppna så Sara sparka in dörren" säger hon. "Sparka hon in dörren?" säger Andreas och stirrar på henne. Vi springer in i rummet och ser Yohio sitta på golvet lutat mot sängen. 

(han ser ut som på bilden)

Mamma står och pratar med en av de från ambulansen, jag står lutad mot dörrkanten och tittar på henne och Andreas och Anna står bredvid. Jag tittar sen mot Yohio, han tittar lite svagt på mig och försöker le. Han böjer sig sen ner och kräks upp blod och hostar. Jag stirrar oroligt på honom och ställer mig mer bakom Andreas och kramar hans arm. "Nej nu måste vi in med honom och det är brottom" säger en av ambulanspersonalen och lägger upp honom på båren. "Jag vill inte tillbaka" säger Yohio svagt men orkar inte streta eller säga imot. Jag tittar oroligt på honom när de går ut med honom och tittar sen ut igenom fönstret när de åker iväg med honom hastigt till sjukhuset.

Så det var del 4 av Ikite Iru^^

Hoppas ni gillar den :)

//Jonna

Konnichiwa!

Här kommer avsnitt 3 av Ikite iru^^ 

Hoppas ni gillar den :)

Yohio's Perspektiv

Jag ligger i sängen och pratar med moster Anna sen så kommer doktorn in "Hej" säger hon och ler lite. "Hej" svarar jag. Sen ser jag hur hon tittar på mamma och nickar åt henne att följa med, hon ställer sig upp och följer med henne. Jag tittar efter dem medans Anna målar mina naglar. 

Sara's (mamman's) Perspektiv

Jag följer henne en bit och tittar på honom "Så hur mår Yohio nu? Är det bättre?" frågar jag. Hon suckar "Det finns stunder då man mår sämre än andra. Men nu är det värre, det har blivit värre. Men jag är ledsen, det här är nog slutet" säger hon. Jag stirrar på honom "Doktorn?" hör jag sen Yohio säga och tittar på honom. Hon går mot honom "Ja vad är det min prins?" säger hon och sätter sig bredvid honom. "Det är inte bra eller hur?" säger han lite tyst och tittar på henne. Hon suckar och skakar lite på huvudet "Inte bra" säger hon och tittar på honom. "Hur länge...har jag kvar?" säger han. Hon suckar "Det är svårt att säga men jag tror att det inte är allt för långt kvar" säger hon. "Inte länge?" säger jag och tittar på dem. "Inte långt kvar till vad?" säger jag och ställer mig på fotänden vid sängen och ser tårarna i ögonen på Yohio och jag fattar vad de pratar om. "Gör det ont?" frågar han. "Nej då, jag ska se till att det kommer bli bra" säger hon. Han nickar "Jag vill inte höra sånt prat igen, du måste göra dig stark inför operationen" säger jag och tittar på Yohio. Han nickar sakta men har fortfarande den ledsna blicken kvar i ansiktet. "Kom här Sara så går vi en sväng" säger doktorn och går ut ur rummet. Jag tittar på henne och följer efter "Sara det här är Tiffany" säger hon och presenterar mig inför en kvinna. "Hej jag är Tiffany" ler hon och sträcker fram handen. Jag nickar och skakar hand med henne "Har du hört talas om Min Önske Dröm?" frågar hon. Jag stirrar på henne sen på doktorn "Vad är det här?" frågar jag. Tiffany tittar på mig "Du borde överväga att ta hem Yohio, göra det mysigt och bekvämt och ta vara på tiden ni har kvar och uppfylla hans önskningar" säger hon. "Nej, vad pratar ni om? Säger ni att jag ska ta hem mitt barn för att låta honom dö?" säger jag och börjar bli arg. Doktorn suckar "Sara, det här är bara ett förslag som du borde ta imot. Jag vet att du inte vill lyssna på det här, men det är vårt jobb att berätta" säger hon. Jag tittar på henne sen på Tiffany "Det är en normal del av livet" säger hon. "Har du pratar med honom om vad han vill?" frågar hon. "Jag bryr mig inte om vad någon vill, ni gör operationen" säger jag. "Göra en operation? Sara du har en donator som inte vill längre, vi på sjukhuset har inget vi kan göra åt det" säger doktorn. Tiffany suckar "Det är bara att inse" säger hon. 

Yohio's Perspektiv

Jag ligger i sängen och ser hur mamma pratar med doktorn och en annan kvinna och mamma ser inte alls glad ut. "Så, nu är det klart. Rör inte naglarna nu" ler Anna. Jag nickar och försöker le, hon ställer sig upp sen "Jag måste till jobbet. Ses!" ler hon och pussar mig på kinden och går sen ut. Jag tar sen fram min bok från under täcket och ler och öppnar den, först kommer det upp en sida på en kille och en tjej som kramas. Jag ler och ser då vilken sida jag kommit till och en tår rinner ner för min kind. Jag ler och vänder blad och ser då bilder på mig och min flickvän Sofia. Gud vad jag saknar henne. 

Minne från första mötet med Sofia

Jag sitter på sjukhuset för att göra en kort snabb behandling, jag sitter på en stol och väntar medans mamma läser en bok och jag läser en tidning om japan. Jag tittar upp "Mamma, visste du att det snart är en konsert med Versailles?" säger jag och tittar på henne. "Nej det visste jag inte" ler hon och återgår sen tillbaka till sin bok. Jag ler och läser tidningen när jag sen känner hur någon tittar lite på mig. Jag vänder på huvudet och bredvid mig sitter en tjej. "Hej" säger jag. "Hej" svarar hon. "Vad ska du göra här?" säger jag. "Behandling" säger hon. Jag nickar "Ja, det är ju det roligaste här" skämtar jag och skrattar. Hon ler och skrattar lite "Jag är Sofie, AML" säger hon och sträcker fram handen. "Yohio, APL" säger jag och skakar hand med henne. "Åh, är inte den ovanlig?" säger hon. "Jo det är den" säger jag och ler lite. "Är du här för efterbehandling?" frågar hon. "Ja, idag i alla fall" säger jag och tittar på henne. "Så, vad gör du när du inte är här på sjukhuset?" säger hon och tittar på mig. Jag rycker på axlarna "Håller på med musiken eller så väntar jag på att något ska ta mig tillbaka hit" säger jag och tittar på henne. Hon nickar sakta "Vi skulle väll kunna träffas någon gång?" ler hon. Jag ler och nickar "Kan jag få ditt mobilnummer?" säger hon och ler. Jag nickar sakta sen tittar jag på mamma. Hon tittar på mig sen förstår hon vad jag menar och börjar rota ur allt ur sin väska och tar fram en penna och ger den till Sofia "Tack, mamma" säger jag och rodnar. "Jag heter Sofia förresten" ler hon och tittar på mamma. "Sara Fitzgerald" ler mamma och tittar på henne. Hon nickar och tittar sen på mig. Jag ler och ger henne mitt mobilnummer och hon skriver ner det på sin handflata. Hon ler och ger mig tillbaka pennan och hoppar ner från bänken "Jag måste gå, men jag ringer dig Yohio" ler hon och går sen iväg. Jag ler och tittar på henne sen kommer hennes sjuksköterska "Snygg eller hur?" ler han. Jag ler och nickar "Tror du hon ringer?" säger jag och ler. "Jag vet inte älskling" säger mamma och i samma sekund ringer min mobil. Jag ler och gissar på att det är Sofia, jag ler och svarar "Hej det är Yohio" säger jag. "Det är Sofia, jag ville bara se så att du inte gav mig något konstigt nummer" säger hon och skrattar. 

Efter det så började vi träffas, jag gick egentligen på en behandling som oftast får mig att må dåligt men Sofia var en medecin av något helt annat slag. Hon fick mig att må bättre och bättre och jag glömde bort att jag var sjuk egentligen. 

Nicole's Perspektiv

Vi sitter och äter när Yohio's mobil helt plötsligt ringer. Han flyger upp ur stolen och svarar "Hej det är Yohio. Nej jag gör inget speciellt äter bara. Du då?" säger han och piper iväg och stänger in sig på ett rum. "Vem var det?" säger Anna och tittar på oss undrande. "Det var Yohio's flickvän" säger jag och flinar. "Va? När skaffade han tjej? Har ni bild?" säger hon. Jag tar fram min mobil och visar bild på dem. "Wow, hon är ju snygg" ler hon. "Hey, snyggt jobbat Yohio!" ropar hon och vi andra skrattar. 

Yohio's Perspektiv

(ser ut som på bilden)

Det är sen och jag har varit ute på en träff med Sofia, vi står utanför min dörr och tittar på varandra. "Jag hade det jättetrevligt" säger jag och ler. "Jag med" säger hon och ler. Vi tittar på varanda och ler sen lutar vi oss närmare varandra tillslut möts våra läppar och vi kysser varandra. Det var våran första riktiga kyss, vi står länge och håller om varandra och kysser varandra. "Men vi ses sen" viskar hon. Jag nickar och pussar henne på pannan sen går hon hem. Jag ler och tittar efter henne sen går jag tyst in och går in i mitt rum, jag och Nicole delar rum sen jag vart sjuk. Mamma påstår att det är bra om jag har någon ifall jag skulle bli sjuk igen. Jag smyger in i rummet och ser att Nicole vaknar. "Är du vaken?" säger jag. "Nu ja" säger hon trött och gnuggar sig i ögonen. Jag ler och sätter mig på knä vid hennes sängkant. "Så hur var det?" säger hon trött. "Bra?" säger hon sen. Jag ler och rodnar "Vi kysstes" säger jag. Hon sätter sig upp lite och tittar på mig "Gjorde ni? Hur var det? Romantiskt?" säger hon. "Det var underbart" säger jag tyst och ler och rodnar. "Hur visste du hur man gjorde?" säger hon. Jag smeker henne lite på huvudet "Jag visste inte, vi bara gjorde det" säger jag och ler. Jag hoppar sen upp och lägger mig ner på sängen bredvid henne och tittar upp i taket och hon tittar på mig. "Jag kan inte sluta tänka på henne, det är som att vi är gjorde för varandra" säger jag tyst och tittar upp i taket och ler.

Några dagar senare sitter jag på sjukhuset och det är min tur att gå på behandling. Efter en stund kommer Sofia in i den stora salen och går mot mig. "Hej" ler hon och sätter sig bredvid mig. "När började du?" frågar hon. "Nyss" svarar jag och lutar mig lite mot hennes axel. "Jag satsar 200kr på att du spyr inom en timme" skrattar hon. "Du är ju äcklig" säger jag och fortsätter läsa min tidning. Hon skrattar tyst "Har du ingen annan stans att vara nu?" säger jag. "Nope, jag har inget annat för mig nu" säger hon och smeker mig på axeln. "Vad gör du? Försöker du slita dig ur vadet?" säger hon och flinar. "Nej, jag försöker bara få bort dig från...." hinner jag säga innan jag känner hur det kommer upp i halsen. Hon sträcker sig blixtsnabbt efter en liten hink och ger den till mig och jag kräks. Jag fortsätter och hon smeker mig över ryggen. Mamma tittar oroligt på mig och Sofia smeker mig på ryggen, tillslut spottar jag bara och Sofia tar hinken och ställer bort den och ger mig papper. Jag torkar mig kring munnen och tittar ner "här" säger hon och ger mig vatten. Jag dricker lite och mamma ler lite och tittar på medans Sofia tar hand om mig. Sofia ger mig sen ett mint tuggumi och jag tar imot den och tuggar det och lutar mig mot hennes axel och hon håller om mig. Jag flinar sen och tittar på henne, hon tittar på mig. "Rolig dejt va?" skrattar jag. "Ja, verkligen" skrattar hon och håller om mig. "Så hur blir det med pengarna?" säger hon sen. "Du är ju äcklig" säger jag. "Du förlorade vadet" säger hon och flinar. "Jag kan betala på andra sätt" flinar jag. "Ehm, vi ska nog fråga din mamma om det" säger hon och tittar på mamma. Mamma läser sin bok "Du kan ju komma nästa vecka på en benmärgstransplatation dejt" säger hon. Vi skrattar tyst "Jag skämtade mamma" säger jag. "Jag hoppas det" säger hon och läser. Sofia tittar sen på mig "Så, sjukhuset ska ha som en dans. Det är som en skolbal typ, jag gick själv förra året. Det var inte kul att vara själv, så jag tänkte. Jag är ju en patient och du är en patient så vi kanske kan...gå ihop?" säger hon och rodnar och tittar på mig. Jag ler och nickar. 

Så det var del 3 av Ikite iru^^ 

Hoppas ni gillar den^^ 

//Jonna

Konnichiwa!

Här kommer avsnitt 2 av Ikite Iru

Hoppas ni gillar den! :)

Yohio's Perspektiv

Näsblodet slutar inte rinna och jag ligger i sängen med hög feber, det slutar med att de tar in mig till sjukhuset. Jag ligger i sängen med syrgasslang i näsan och vilar när jag sen ser hur sjuksköterskan kommer in i rummet med en man i kostym. "Sara Fitzgerald" säger han. Mamma tittar undrande på honom och går till honom "Det är jag" säger hon. "Här, vi ses senare" säger han och ger henne ett stort kuvärt och går sen ut ur rummet. Jag tittar undrande på mamma, mamma tittar på sin syster Anna sen på kuvertet och öppnar det. Jag ser hur Nicole börjar bli nervös och ställer sig upp "Vad är det där?" frågar Anna. "Papper om att längre inte vilja vara donator, bestämma över sin egen kropp. Vad är det här? Nicole är det här från dig?" säger mamma och tittar på henne. "Jag har skaffat en advokat" säger hon tyst och tittar på henne. "Vad är det här? Stämmer du oss?" säger mamma och stirrar shockat på henne. "Jag vill inte göra det här längre" säger hon. "Du vill inte göra det längre? Är det så? Du vill inte göra det längre?" säger hon och börjar bli arg. "Nej" säger hon tyst. "Men gissa vad det vill inte vi längre, det vill inte Yohio heller men han eller vi har inget val" säger hon argt. "Mamma sluta" säger jag svagt och tittar på henne. "Ja men jag har ju faktiskt ett val" säger Nicole och tittar på mamma. "Verkligen?" säger hon. "Ja" säger Nicole och tittar på henne. "Han är din bror har du glömt det?" säger hon. "Nej det har jag inte" svarar Nicole och tittar på mamma. "Vet du vad som händer om du inte gör det?" säger mamma sen. "Ja det gör jag, jag tänkte faktiskt på det" säger hon. Jag ser då hur mamma drämmer till Nicole på kinden "Sara" säger Anna och ställer sig upp från stolen. Nicole stirrar på mamma och springer ut ur rummet. Jag tittar ledsamt ett henne sen upp på mamma och Anna. "Vad tusan tänker hon med? Vad är det som pågår?" säger mamma upprört. 

Nicole's Perspektiv

Vi sitter sen på kvällen hemma vid bordet, jag, mamma, pappa och Andreas. "Okej, berätta vad har hänt?" säger pappa och tittar på mig. Jag tar ett djupt andetag och andas sen ut och tittar på dem "Okej, glöm bort att operationen är viktig. Men jag då? Tänk om jag behöver den, ska inte jag få kunna hålla på med sporter eller bli hejarklacks ledare eller ens kunna skaffa barn?" säger jag och tittar på dem. "Jag kanske bara vill leva ett roligt långt liv" säger jag sen och suckar ledsamt. "Du kommer få leva länge" säger pappa och tittar på mig. "Ja, men tänk om transplatationen inte ens lyckas då?" säger jag med tårar. "Han är din bror" säger mamma och tittar på mig. "Jag vet det! Men jag är inte som dig, jag får aldrig vara som mina kompisar. De har kul och träffas, har tjejkvällar eller ser på film" säger jag och stirrar på henne. "Men varför sa du inget av det här tidigare?" säger pappa och tittar på mig. "När ska jag göra det pappa? Du jobbar ju hela tiden, du är sällan hemma" säger jag och tittar på honom. "Du lämnar mig hemma med henne" säger jag och pekar på mamma. "Ursäkta mig!" säger hon och tittar på mig. "Nu lugnar vi ner oss" säger pappa. "Okej, fortsätt" säger han sen och tittar på mig. "Efter operationen så måste jag vara försiktig, ingen vill leva ett försiktigt liv hela livet" säger jag och tittar på dem. "Han är din bror" säger mamma och tittar på mig. "Jag är viktig jag med mamma! Jag är också viktig!" säger jag och ställer mig upp. "Nicole" säger pappa och tar min arm. "Låt mig va!" skriker jag och drar åt mig armen och går upp till mitt rum. 

Yohio's Perspektiv

Jag ligger i sängen och tittar i en liten bok jag gjort med bilder på familjen, jag ler och minns alla de roliga dagarna vi hade. Som när vi var på tivolit för inte så längesen och hade det jätteroligt och mysigt. Jag har sen gjort 2 sidor för varje person i familjen. Snart är det över, jag vet att jag snart kanske inte längre finns. Det finns inget att göra åt det, jag visste bara inte när. Jag är okej med min sjukdom, jag bryr mig inte om att den dödar mig men......den dödar min familj också. Jag vänder sen blad och kommer till en sida till min bror Andreas, jag tittar på bilderna och suckar Alla var så oroliga om jag skulle få börja på gymnasiet så att de knappt märkte att Andreas hade läs och skriv svårigheter i skolan och att han behövde uppmärksamhet också. Förlåt Andreas för att jag tog all uppmärksamhet när det var du som behövde den mest. Jag vänder sen blad och kommer till pappa. Pappa jag är ledsen att jag tog din första kärlek ifrån dig, jag hoppas du får henne tillbaka någondag. Jag vänder till nästa sida och kommer till mammas sida, jag ler lite. Mamma, du gav upp allt för min skull. Ditt jobb, pappa, hela ditt liv bara för att kämpa för mig varje dag. Men jag är ledsen att du kanske inte vinner. Sen vänder jag igen och kommer till Nicole's sida Till min lillasyster, som alltid har varit så liten. Jag är ledsen att jag lät dem göra dig illa. Jag är ledsen att jag inte gjorde något, det skulle varit tvärtemot. 

Jag hör sen hur det knackar lite på dörren, jag tittar upp och ser Andreas komma in. "Hej" säger han. "Hej" ler jag och lägger undan boken. Han sätter sig på en stol bredvid sängen "Jag har något åt dig" säger han och tar upp en teckning ur sin väska och ger den till mig. 

(teckningen)

"Är det jag?" säger jag och ler. Han nickar och tar tillbaka den "Jag är inte klar en men snart" säger han och ler lite. Jag ler och tittar på honom. 

Nicole's Perspektiv

Jag går igenom den stora lokalen med en kvinna, efter en stund kommer vi fram till rummet och hon går iväg. Jag går in och ser en annan kvinna, hon har långt brunt hår och fina kläder. Det är hon som är domaren som ska döma mitt fall. "hej" säger hon. "Hej" säger jag lite blygt och går mot henne. "Varsågod och sitt" ler hon. Jag nickar och sätter mig ner "Vill du ha något att dricka?" säger hon och går mot sin mini kyl. "Jag har fanta, sprite och äpplejuice" säger hon. "Fanta tack" ler jag. Hon nickar och ger mig en liten flaska medans hon själv tar äppeljuice. Hon sätter sig ner och tittar på mig "Läskigt eller hur?" ler hon. "Ja, lite" säger jag och ler lite. "Men alla dessa operationer som ni 2 går igen, är ganska tufft eller hur?" säger hon och tittar på mig och dricker sin äppeljuice. När jag ser äppeljuicen får jag ett starkt minne från när jag var med Yohio på ett besök på sjukhuset.

Minnet från sukhuset

Jag och Yohio sitter på sjukhussängen och busar och skrattar när en sjuksköterska i 35-40 års åldern kommer in och hon ser bestämd ut. "Kan inte ni 2 nu sluta flamsa omkring, detta är inget hotel eller lekpark" säger hon. Sen ger hon honom en burk "Fyll den" säger hon. "Men jag behöver inte kissa" säger han och tittar på henne. "Drick då" säger hon. "Jag är inte törstig heller" säger han. Hon suckar "Det är inte mitt problem, drick eller drick inte. Jag bryr mig inte, bara fyll den" säger hon sen tittar hon på oss sen går hon ut ur rummet. Yohio suckar "Surtant" säger han sen tittar han på mig och flinar och tar fram en flaska äppeljuice "Den är härligt varm" säger han och flinar. Jag tittar på honom "Nej" säger jag och skrattar. Han skrattar och häller i den i burken och trycker sen på en knapp och sjuksköterskan kommer tillbaka in i rummet. "klar nu?" säger hon. "Yup, men vänta lite" säger han och tittar på burken. "Det ser lite grumligt ut, jag ska nog filtrera den" säger han och öppnar burken och tar en klunk. "Bättre, vad tror du?" säger han och håller fram burken. "Du är ju äcklig" säger hon bestämt. Han tar en klunk igen och jag skrattar "Och det är du med!" säger hon och Yohio sprutar ut en fontän av äppeljuicen mot henne. 

Nutid

En tår rinner ner för min kind när jag tänkte på minnet. Kvinnan ger mig en näsduk "Jag gråter som en idiot" säger jag och torkar bort mina tårar. "Det gör du inte alls, jag träffar idioter dagligen. Du är inte alls som dem" säger hon. Jag ler lite "Vad tänkte du på?" säger hon. Jag tittar på henne "Jag tänkte bara på ett roligt minne från mig och min bror" säger jag. Hon nickar och ler lite. 

Så det var avsnitt 2 av Ikite Iru

Hoppas ni gillade den :)

//Jonna 

Konnichiwa! 

Här kommer min nya novell^^ 

Den heter Ikite iru :)

Det är japanska och betyder Alive :)

Hoppas ni kommer gilla den^^ 

Nicole's Perspektiv

När jag var liten så sa mamma att man är en liten så kommer man från en bit av himlen. Och en del föräldrar planerar det perfekta barnet medans andra blir till av en slump. Jag är däremot inte någon slump. Jag är skräddarsydd, jag är född för att rädda min brors liv. Han fick reda på vid 2 års ålder att han hade leukemi. Läkarna föreslog ett donator barn för att rädda honom, då födde de mig. Ibland undrar jag hur det skulle ha varit om Yohio aldrig vart sjuk. Men slumpen eller inte, jag finns nu.

Jag sitter på verandan och läser en tidning "japan? Varför vill du dit igen?" Säger jag och tittar på Yohio. Han ler och tittar upp på mig, han har jeans och en rosa tröja. På huvudet har han en rosa scarf med svarta detaljer. "För att där finns det vacker och fin natur och kultur. Och jag saknar japan. Plus jag är ju bara hemma hela dagarna" säger han och ler och sätter sig framför mig. Jag ler och nickar. En stund senare ropar mamma att det är mat. Vi går in och sätter oss och äter med de andra. Jag ser sen hur Yohio ler och tittar på mig och jag fattar vad han tänker på.

Yohio's perspektiv.

"Mamma, vill du höra ett skämt jag och Nicole kom på?" Ler jag och äter. "Visst" säger hon och äter. "Vad är ditt stjärntecken?" Ler Nicole och tittar på mig. "Cancer (skorpion)" ler jag. "Cancer?" Säger hon. "Nej, jag är lejon men jag har cancer" ler jag och tar av mig koftan och visar min rosa tröja med en svart skorpion och så står det cancer. Alla andra buar medans jag och Nicole skrattar. "Byt tröja" säger mamma och tittar på mig. "varför? Jag gillar den" säger jag. "Ja finner den inte trevlig vid matbordet och skämta inte om din sjukdom" säger hon. Jag suckar och ställer mig upp och går till mitt rum. Efter en stund kommer jag tillbaka i en ny tröja. Jag äter tills jag är klar "var det gott?" Frågar mamma. Jag nickar "det var gott" ler jag sen går jag iväg. "Vart ska du?" Säger mamma. "På toa, ska du hänga på?" Ropar jag och skrattar. Jag går in i badrumet sen tittar jag in i spegeln och fixar iordning min scarf på huvudet och tittar lite på mig själv. Jag går sen in i rummet och lägger mig på sängen och tittar upp i taket, "Vad ska jag göra nu?" säger jag tyst för mig själv. Jag sätter mig sen upp i sängen och tar fram en av mina manga böcker och läser lite. Vi sitter sen senare ute hela familjen och har det roligt, mamma, NIcole och min bror Andreas hoppar studsmatta medans jag blåser såpbubblor och tittar på med pappa. Det är de här stunderna jag älskar med livet, när allt är roligt och jag och familjen har det trevligt ihop. 

Nicole's Perspektiv

Jag har gått en stund men äntligen har jag kommit fram, jag går in och träffar en kvinna. "Hej, jag vill prata med Alexander Campell" säger jag. Hon tittar på mig "Har du bokat tid?" frågar hon. "Nej, men jag måste träffa honom" säger jag. Hon nickar och knackar på dörren "Det är en tjej här som vill prata med dig" säger hon och öppnar dörren. "Ledsen scout flickan men jag vill inte ha några kakor" säger han. "Jag är ingen scout flicka, jag behöver bara prata med dig. Det är viktigt" säger jag. Han suckar "okej, en stund då" säger han. Jag går fram och sätter mig i stolen och kvinnan stänger dörren och går iväg. "Så vad vill du?" frågar han. Jag tar fram en bunt papper och ger dem till honom "Jag vill stämma mina föräldrar för att få bestämma över min egen kropp" säger jag. Han tittar på mig "Vad menar du?" frågar han. "Min bror har leukemi och ända sen jag föddes har jag varit hans donator" säger jag. "Men så kan de inte göra?" säger han. "Säg det själv till dem, det har jag försökt säga hela mitt liv. Yohio hade inte varit vid liv om jag inte hade fötts." säger jag. "Du skämtar eller hur?" säger han. Jag tittar på honom med en alvarlig blick, han tittar sen i papprerna och läser dem. "Sekunder efter att jag föddes så gjorde man en benmärgstransplatation men det hjälpte inte, man gjorde det igen och gav honom vita blodkroppar också" säger jag och tittar på honom. Han nickar och läser igenom papprerna "Och nu ska han få din ena njure annars dör han?" säger han och tittar på mig. Jag nickar sen tar jag fram pengar "det här är lite över 800kr, jag vet att det inte räcker men det är allt jag har. Jag behöver din hjälp, snälla" säger jag och ger honom pengarna. Han tar imot pengarna "Jag hjälper dig" säger han. Jag nickar och ler lite sen går jag hem. 

När jag kommer in så ser jag hur pappa står i telefon och pratar "Han har 38,7 i feber. Ska vi komma upp?" säger han. Jag ser sen hur mamma går upp till övervåningen med massa täcken "Vad har hänt?" frågar jag. "Din bror har fått feber och är sjuk" säger hon. (här) Jag går sakta upp till övervåningen "Yohio?" säger jag och går mot badrummet. "Yohio?" säger jag igen. Dörren öppnas och han tittar på mig med näsblod som rinner. Jag tittar ledsamt på honom, han går sen mot handfatet och hostar och tittar på mig med tårar i ögonen och håller handen för näsan och munnen. Jag tittar shockat och ledsamt på honom. 

Så det var del 1 av Ikite iru :)

Hoppas ni gillar den^^ 

//Jonna