Konnichiwa! 

Här kommer del 2 av Family Trouble^^

Hoppas ni gillar den :)

Yohio's Perspektiv

Vi sitter i bilen på väg hem och jag äter pocky och tittar ut genom bilrutan. "Yohio, vad har jag sagt om att springa iväg?" Säger Philip och suckar. Jag svarar inte utan fortsätter titta ut. Han suckar och frågar igen. Jag tittar på honom "att jag inte får?" Frågar jag och tar en tugga av min pocky. Han nickar "gör inte om det. De kunde ha varit farliga" säger han. "Men det var de ju inte?" Säger jag. Han suckar. Efter en stund kommer vi hem och jag går in och jag äter min pocky. Men jag ser inte Sofie komma och jag krockar med henne och hon spiller drickan över sig som hon höll i ett glas. Hon stirrar på mig "ops" fnissar jag och sätter mig ner i soffan. "Se dig för din idiot" skriker hon. "Sluta kalla mig för det" säger jag och tittar på henne. Hon tittar på mig "men du är ju en, du tänker ju inte" säger hon argt. "du är en baka" säger jag surt. Hon stirrar på mig "vad sa du?" Fräser hon. "Att du är en b a k a, baka" säger jag surt. Hon stirrar på mig argt och smäller till mig bak i huvudet och går sen till sitt rum. Jag tittar ledsamt ner och gråter, Philip ser mig och springer till mig och kramar mig "vad hände?" Frågar han. Jag snyftar och tittar på honom "Sofie kalla mig för idiot för att jag gick in i henne och att jag inte tänker" snyftar jag. Han suckar och tittar upp mot trappan "Sofie, kom ner nu" ropar han. Efter en stund kommer hon och stirrar på honom "vad?" Fräser hon. "Vad menar du med att slå honom? Du vet att du inte får det" säger han. "Vad? Han gick in i mig" säger hon. "Och han tänker aldrig" säger hon sen. Han suckar "han såg dig inte och du vet att han var med i en olycka och kan inte rå för vad han säger och gör" säger han argt. Jag gråter och tittar på dem och springer in i mitt rum och stänger dörren. Jag sätter mig ner på sängen och gråter "varför hatar hon mig?" snyftar jag och torkar bort mina tårar. Jag lägger pocky asken på sängbordet och lägger mig ner på sängen och somnar. Några timmar senare vaknar jag av att någon knackar på dörren, jag tittar upp mot dörren. "Det är öppet" säger jag och lägger mig ner igen. In kommer Philip med vatten och tabletter. "Hur mår du?" frågar han. Jag tittar upp "Bra, tror jag" säger jag tyst. Han suckar och sätter sig på huk framför mig "Du, jag tror nog bara att hon vart arg. Hon menade inget illa" säger han. Jag sätter mig upp i sängen "Men hon håller ju på så hela tiden" säger jag. Han suckar "Bara strunta i det hon gör, okej?" säger han. Jag nickar sakta, sen ger han mig tabletten. "Måste jag ta det här?" suckar jag. Han nickar och ger mig vattnet, jag sväljer tabletten med vattnet och ger honom glaset. Han ler och ruffsar mig i håret "det är mat snart men du kan gå ut en stund, det är så fint väder" säger han. Jag nickar och går ner och Sofie stirrar på mig, jag tittar på henne och går ut. Jag suckar och tittar mig omkring, jag klättrar upp i trädet och tittar mig omkring. Jag kommer sen på att jag har Seike's nummer i fickan. Jag tar upp pappret och min mobil och ringer honom. "hej det är Seike" svarar han. "Hej Seike, det är jag. Yohio" säger jag. "Hej Yohio, kul att ringde!" säger han glatt. Jag skrattar bara, "Så kan du spela med oss?" frågar han sen. "Jag vill, men jag får fortfarande inte" säger jag. "Åh, hur gör vi då?" frågar han. "Jag vet inte" säger jag. Vi pratar en stund sen kommer Sofie ut "Vad pratar du om? Vadå spela?" säger hon. Jag suckar och lägger på samtalet utan att säga något till Seike. "Ska du svara eller?" suckar hon. Jag tittar på henne "Inte din sak att veta" svarar jag. Hon suckar "Du vet inte ens vad du säger" säger hon. Jag klättrar vidare i trädet och upp på hustaket. Hon suckar "kom ner, det är mat idiot" säger hon och går in. Jag lägger mig ner på hustaket och hänger mig över kanten och hänger upp och ner och tittar in igenom fönstret. De har börjat äta men ingen ser mig, Sofie sitter framför mig med ryggen vänd mot mig. Jag fnissar och andas mot rutan och börjar rita på den, "B,a,k,a" säger jag tyst för mig själv när jag stavar det och ritar streck från ordet runt om henne. Philip får syn på mig och suckar men skrattar, "vad?" säger mamma och Emelie i kör och ser mig och börjar också skratta. "Vad skrattar ni åt? Vad är det som är så kul?" säger Sofie. Hon vänder sig sen om och ser det jag klottrat på fönstret och stirrar argt på mig, jag skrattar och tittar på henne. "Du är ju inte klok" säger hon argt. "du är ju en baka" skrattar jag. "Dummer" säger hon argt. "idiot" säger jag. Tillslut suckar mamma "sluta nu båda 2, och nu kommer du ner från taket" säger hon och tittar sen på mig. Jag hoppar ner från taket och går in och sätter mig ner vid bordet bredvid Philip, mamma lägger upp mat åt mig och suckar sen. "Jag har ju sagt att du inte får vara på taket" säger hon. Jag äter och tittar på henne, "Du måste nog föränkla det så han fattar" suckar Sofie. "Sluta nu" säger Philip argt och tittar på henne. Hon dricker och tittar på honom "Vad? Jag gav bara ett förslag, jisses" säger hon och dricker. Jag tittar på dem och äter, efter en stund suckar Emelie. "Kan vi inte planera festen istället för att bråka?" säger hon och suckar. Mamma nickar "Jo såklart" säger hon. "Vilken fest?" säger jag och äter. "Din 18:års fest, har du redan glömt den?" säger mamma och tittar på mig. Jag skakar på huvudet "Eller jo det kanske jag gjorde" säger jag och äter. "Vi skulle kunna ha hawaii tema på maten" säger Emelie och ler. "hur menar du? Det låter spännande" säger mamma och ler. "Jo man har en en grönsak och virar in den i bacon och steker den i ungnen" säger Emelie och äter. "I ugnen? Då blir den inte krispig, men vill ha den sladdrig" säger mamma och äter. Emelie suckar och försöker förklara, "Jag vill ha Sushi" säger jag och tittar på dem. De fortsätter prata och jag säger det igen, "Lugna did hjärtat, vi fixar sushi åt dig" säger hon. "Det är min fest, jag vill ha sushi" säger jag och äter och tittar på dem. "Ja vi fixar det, jag lovar" säger mamma. 

Efter ett tag har vi ätit och diskuterat klart och Emelie och Philip dukar av bordet. Jag sitter kvar och tittar omkring, mamma sitter i soffan och tittar på tv och Sofie gick till sitt rum. "klockan är 23:00, jag tror det är dags för Yohio att sova" ropar Emelie från köket. "Jag är inte alls trött" säger jag och börjar gäspa. Philip går till mig och sätter sig på huk bredvid mig "Nehe, varför gäspar du då?" skrattar han. "Det gör jag inte alls" skrattar jag men gäspar mer. Han ler och tar mig till mitt rum "byt om, jag kommer snart" säger han och går ut. Jag byter om och lägger mig i sängen. Han kommer tillbaka efter en stund och stoppar om mig med täcket. "Hej då" säger jag och tittar på honom. Han suckar "Hej då säger man när man går, vi ska ingenstans. Det är Godnatt" säger han och stoppar om mig. "Det vet jag väll" skrattar jag. Han smeker mitt huvud och går sen mot dörren, "Vi ska ingenstans" skrattar jag. "Hej då" säger jag sen och skrattar. "Hej då" skrattar jag sen. "Yohio sov nu" säger han och tittar på mig och släcker. Jag skrattar men somnar sen. 

Jag vaknar nästa dag och tittar mig omkring, jag sätter mig sakta upp i sängen och gäspar. Jag tar sen på mig kläder och går ner, "Åh godmorgon, jag skulle precis väcka dig" ler Philip. Jag nickar och gäspar och sätter mig vid bordet. Efter en stund kommer Sofie in och ger mig frukost, jag tittar på det sen på henne "Men jag är inte hungrig, kan jag inte få bara juice?" säger jag och tittar på henne. Hon tittar på mig "Men du måste äta" suckar hon. "Men jag är inte hungrig, jag vill bara ha juice" säger jag och tittar på henne. Hon suckar och ställer sig bredvid mig och försöker tvinga i mig maten "sluta! Jag är inte hungrig" skriker jag och försöker titta bort. Hon fortsätter och jag försöker putta bort henne "Philip" ropar jag. Han kommer in och tar bort henne "Vad gör du?" säger han och tittar på henne. "Du sa ju att ge honom frukost men han ville inte äta" säger hon och tittar på honom. "Ska du tvinga i honom bara för det?" säger han och tittar på henne. Hon suckar "Men du sa ju..." säger hon och tittar på honom. "Gå nu" säger han. Hon suckar argt och går till sitt rum, han tittar på mig "Hur gick det?" säger han. "Bra men jag är inte hungrig" säger jag. Han tittar på mig och nickar sakta och går till köket och kommer tillbaka och ger mig juice. Jag tar glaset och dricker det, efter en stund har jag druckit upp och jag går ut. Jag tittar mig omkring och skrattar sen och springer omkring. Philip går ut och tittar på mig och suckar och går sen in. Jag skrattar och kommer sen på att jag skulle se Seike och de andra idag, trots att jag inte får gå själv och inte hittar själv så springer jag mot stan. Jag springer men stannar och ser deras buss trots att jag inte är nära stan. Jag springer till bussen och knackar på dörren, dörren öppnas och där står Seike. "Hej, så du kom i alla fall" säger han och ler. Jag nickar och skrattar och följer honom med in i bussen. Vi går in och på sofforna sitter Ray, Linder och Jenziih. "Sa inte du att han inte kunde komma?" skrattar Ray. "jo men det verkar som att jag hade fel" skrattar Seike. Jag sätter mig ner och han ger mig en gitarr, "Så vi börjar spela från där vi sluta" säger Seike och ler. De nickar och börjar spela och jag spelar efter, vi spelar och har det riktigt kul. Timmarna går och vi fortsätter spela, tillslut slutar vi. Vi sitter och pratar och jag börjar sen skratta och titta mig omkring. De tittar på mig "Vad är det?" frågar Seike. Jag skrattar och springer ut och det regnar och jag skrattar. De följer efter och tittar på mig "kom in, du kommer bara bli blöt" ropar Seike. Jag skrattar och springer omkring men ramlar ner i en lerpöl och skrattar. Seike går ut och hjälper mig upp, jag skrattar och tittar på honom "Kan inte vi göra något kul?" skrattar jag. 

Jag hör sen en bil komma och ut springer Philip och går mot mig "Vad gör du här? Varför sprang du iväg?" säger han oroligt. "Jag fick Seike's nummer så vi kunde träffas och spela" skrattar jag. Philip suckar och håller tag i min hand "Jaha, men sa jag att du fick det?" säger han. Jag tittar på honom men säger inget, han suckar och tittar sen på Seike. "Förlåt för allt det här, han kan vara riktigt jobbig ibland" säger han. "Det är lugnt" säger Seike. Philip nickar och tar hem mig, när vi kommer hem ställer han mig vid dörren. "vänta här så hämtar jag handduk" säger han och skyndar upp. När Sofie och mamma ser mig så stirrar de på mig, "Men vad har du gjort nu?" säger mamma. "Jag har bara haft kul" skrattar jag. Sofie suckar "Typiskt dig" säger hon. Efter en stund kommer Philip med en handduk och torkar av mig. "Så nu, mot badrummet" säger han. Jag följer med in i badrummet och byter om och sätter mig i badkaret och Philip tvättar av mig. Pågrund av olyckan så behöver jag hjälp med ganska mycket, jag vart alvarligt skadad under olyckan. När jag har badat virar han in mig i en handduk och jag byter sen om till andra kläder. Jag ligger sen i sängen och tänker lite på det som hände under dagen, men det jag inte visste var att innan Philip sprang till mig då han hittade mig hos Seike var att Philip såg en av bandet's makeup artister och frågade vart jag var och att han vill träffa henne igen. 

Så det var avsnitt 2 av Family Trouble

Hoppas ni tyckte om den^^

//Jonna

Konnichiwa!^^

Här kommer en ny novell :)

Den heter Family Trouble^^

Den är lite inspererad av filmen/boken Gilbert Grape :)

Fast inte mycket, det är mesta har jag hittat på :)

Men ja, nu börjar novellen^^ 

Hoppas ni gillar den :)

Hejsan jag heter Philip, jag är 22 år. Jag bor med min familj i en liten by som heter Hoshi. Den ligger långt ute i ingenstans och det är nästan inga som kommer hit. Jag har 3 syskon, Sofie är 16 och är som vilken tonårs syster som helst, Emelie är lika gammal som mig och hon är mer som en mamma än som en syster. Sen har jag en lillebror han är 17 och heter Yohio, enda sen han var liten har han hålt på med musik. Han lärde sig spela piano när han var 6 år och lärde sig senare att spela gitarr. Han har haft många spelningar och lärt sig japanska och han siktade på att åka dit och bli känd inom en musik genre som kallas Visual Kei, men när han var påväg hem från en spelning hamnade han i en olycka och vart alvarligt skadad. Han överlevde men han skakade sitt huvud alvarligt och någon måste altid vara med honom då han fått en hjärnskada. Men han är fortfarande musikaliskt begåvad och han är fortfarande samma person bara att han ibland inte vet vad han gör. 

Vi sitter och äter och mamma tittar sig oroligt omkring "Vart är min ögonsten?" frågar hon. Sofie suckar "Menar du Yohio?" frågar hon och äter. "Ja, vart är han?" frågar mamma igen. Vi tittar oss omkring och jag ser ett par rosa byxor med vita skor med rosa detaljer dingla vid fönstret. "Han är där" säger jag och pekar. Mamma suckar "Snälla, ta ner honom där ifrån" säger hon. Jag nickar och går ut och tittar upp på hustaket "Vad gör du där uppe?" frågar jag. "Jag har tråkigt" svarar Yohio. "Men kom ner så hittar vi på något" säger jag. Han tittar undrande på mig "Du kan väl spela lite?" frågar jag. Han ler "Okej" svarar han och hoppar ner. Vi går in igen, mamma springer mot honom och kramar honom "Skräms inte sådär, du kunde ha ramlat ner" säger hon oroligt. "förlåt" säger han och försöker putta bort henne. Han går sen till sitt rum och spelar, jag hjälper sen Emelie att duka av och mamma kommer sen med en lapp och ger den till mig. "Kan du gå och handla?" frågar hon. Jag tar lappen "visst" svarar jag. Hon nickar "Ta med dig Yohio också, han behöver ha något att göra för att inte bli uttråkad" säger hon. Jag suckar och nickar "Jag vet" svarar jag. "Yohio, kom så åker vi till stan" ropar jag. "Okej" svarar han glatt tillbaka och springer ner och ut till bilen och vi åker sen iväg till stan. 

Yohio's Perspektiv

(ser ut som på bilden)

Vi är i affären och handlar, jag går omkring och jag hittar sen pocky och tar 2 askar och går till Philip. "Kan jag få dem? Snälla" ber jag. Han suckar och nickar, jag ler och lägger dem i korgen. Han tittar sen på mig "Ska du inte säga något?" frågar han. Jag tänker en stund "Tack?" säger jag. Han nickar "Du måste lära dig att komma ihåg det ordet" säger han. Jag suckar "Ja, ja, ja" svarar jag och går sen ut för att vänta på honom. Efter en stund kommer han och går mot bilen, jag följer efter men råkar gå in i någon. Jag ramlar och tittar sen upp och ser 4 personer. Den jag gick in i har svart hår med en rosa slinga, han har svarta kläder och piercings runt munnen. De andra har också svarta kläder men resten har brunt hår fast en har blont hår. "hur gick det?" frågar killen jag gick in i och hjälper mig upp. "Jag mår bra" svarar jag. Han nickar, "Har jag sett er förut? och vad gör ni här?" frågar jag. Killen skrattar "Vi är ett Visual Kei band och vi heter Seremedy. Och mitt namn är Seike och de heter Ray, Jenziih och Linder" säger han och ler. "Hej" säger de andra killarna. "Hej, jag heter Yohio" svarar jag och ler. De nickar "snygga kläder förresten" säger Seike och pekar på mina kläder. "Tack, de köpte jag i, i Japan" svarar jag och ler. Han ler och räcker mig sen sin hand "Kom, vi vill bara testa en grej" säger han. Jag nickar "Okej" säger jag och tar hans hand och följer med och hör inte att Philip ropar efter mig. Vi kommer sen till en stor turnébuss och går in. "Wow, vad stort" säger jag och ler. De skrattar och vi kommer sen till en stor del där det är massa soffor. "Sätt dig ner" ler Seike. Jag ler och sätter mig ner och han ger mig en gittarr "Kan du spela?" frågar han. Jag nickar och börjar spela på el gittarren. De stirrar på mig "Wow, Seike vi måste ha honom. Vi behöver en gittarrist i vårt band" säger Ray. Seike nickar och tittar på honom sen på mig "Har du lust att bli medlem i vårt band?" frågar han. Jag tittar på dem och nickar "Det vore kul, men jag får inte gå långt utan Philip" svarar jag. De tittar på mig "Varför då?" frågar dem. Jag ska svara när jag sen hör någon ropa på mig, jag tittar ut och ser Philip "Min bror är där ute" skrattar jag. De tittar på mig och vi går ut, Philip springer mot mig och kramar mig. "Åh spring inte ifrån mig sådär, jag blir ju orolig. Du vet att du inte får gå iväg utan mig" säger han och håller hårt om mig. "Jag vet, men släpp jag får ingen luft" säger jag och petar på hans rygg. "åh förlåt" säger han och släpper mig men håller i min hand. Sen stirrar han på killarna "Vilka är dem?" frågar han. "Det är ett band, de heter...." säger jag men glömde namnet. "Vi heter Seremedy" svarar Seike och skrattar. Han berättar sen att han vill ha mig i sitt band. Philip stirrar på honom sen på mig sen tillbaka på Seike och skakar på sitt huvud "Nej det kan han inte, han får inte vara långt hemifrån. Han skulle bara bli orolig pågrund av nya miljöer och han kan vara besvärlig" säger han. Jag tittar på honom "är jag inte alls" suckar jag. Seike tittar på honom undrande "Vad menar du?" frågar han. Philip suckar och berättar om min olycka och Seike och hans kompisar tittar på honom och nickar sakta. "Jo men vi kan spela här, vi kommer nog ändå ingenstans. Vi hamnade här pågrund av att bussen inte fungerar" säger han. Philip skakar på huvudet "Jag vet att han spelar jättebra och är musikaliskt begåvad men hans mamma skulle bara bli orolig om han är borta för mycket." svarar han. Han tittar sen på mig och går hem med mig, men vad han inte vet är att jag fick Seike's nummer så vi kan prata om när vi kan spela tillsammans.

Så det var del 1 av Family Trouble

Hoppas ni gillar den :)

Vet att den kanske är lite konstig men jag har inte skrivit på ett tag så ni får stå ut med att den är lite mupp XD

Jag tar bort novellen om jag inte kommer på något bättre XD

//Jonna

Konnichiwa!

Här kommer sista avsnittet av One Litre of Tears.

Och avsnittet heter Tooku he, namida no tsukita basho ni. Far Away, to the place where tears are exhausted.

Hoppas ni gillar avsnittet, men ha gärna näsdukar. Det kommer ni behöva i massor   

Jag sitter uppe på sjukhustaket och skriver i min dagbok, jag börjar skriva datumet och det är den 14:e november. Jag kan inte längre använda vanliga pennor utan använder stora tuschpennor nu så det blir lättare för mig att hålla i den. "Yohio?" hör jag en röst säga. Jag tittar långsamt upp och ser mamma komma med Takano. Det är Takano som ger ut mina dikter och dagböcker jag skriver och det var också han som jobbade med Madoka på handikapps skolan. Mamma ler och springer fram till mig och ställer sig bakom mig och sätter sina händer på mina axlar "Du jobbar hårt eller hur?" säger hon och ler. "Takano-san är här för att träffa dig" säger hon sen och ler. Takano sätter sig på huk framför mig och håller i en kasse. "Hej Yohio-chan" säger han och ler. "Hej" säger jag lite ostadigt och ler. Sen tar jag skakandes fram ett papper på det senaste jag skrivit och ger det till honom med skakande händer. "Tack som vanligt" säger han och ler och tar imot papprena. Sen ställer han sig upp "Åh...och just det" säger han och skinner upp och dyker ner i kassen. Han ler och tar fram en bok "Månadens värk" säger han och ler och ger den till mamma. Mamma ler och slår upp boken där det är ett bokmärke och håller den framför mig. Jag ler och tittar på den och ser att en av mina dikter kommit med som heter Ett brev från hjärtat. Jag ler och tittar på texten. "Hur mår Madoka?" frågar mamma och tittar upp på Takano. "Ja hon mår bra. Och vi tror att bebisen borde komma snart" säger han och ler. "vad roligt" säger mamma och ler. "Tvätten är klar!" hör vi någon ropa och vi alla vänder oss om och ser pappa komma med Ako, Rika och Hiroki. Jag ler och tittar på dem, efter en stund går Takano hem. Jag ler och tittar på medans min familj hänger upp tvätten. 

Hela familjen hängde upp tvätten tillsammans, himlen var blå och vacker. Vinden var lite kall men det känndes skönt. Den bärde på vinterns doft. 

Sakura's Perspektiv

Jag sitter i mitt rum och gör mina läxor på datorn, även om det har gått flera månader så kan jag inte sluta tänka på Yohio's brev. "Det är smärtsamt att vara med dig. Jag är ledsen att jag inte kan ge något tillbaka" hör jag Yohio's röst säga i mitt huvud. Jag öppnar lådan i skrivbordet och ser delfinsmycket han gav tillbaka och det ligger på brevet han skrev. "Jag kan inte se dig mer" hör jag sen hans röst säga. Jag suckar ledsamt och tittar på smycket. 

Yohio's Perspektiv

Jag är 20 år gammal. Det har gått 5 år sen jag vart sjuk. Jag förlorar dem, en efter en. Men jag har fortfarande kvar några saker jag kan göra själv. Jag mins inte längre mitt gamla jag...

Jag sitter i sängen och tittar på krukan med blomman som jag fick av Sakura. Jag vänder mig sakta om i sängen och sätter mig på sängkanten och försöker nå ner till golvett med fötterna. Jag ställer mig sakta upp och lutar mot bordet på sängen och går sakta till blomman. Jag tar sakta upp vattenflaskan och trycker sakta ner pumpen och börjar vattna blomman.

Några timmar senare så sitter min familj i mitt rum och vi äter tillsammans. Jag sitter i sängen och ler och tittar på dem, jag har en stor rosa haklapp ifall jag skulle spilla, vilkett ofta händer nu när jag blivit sämre i min sjukdom och är ganska skakig i händerna och har svårare att hålla i saker. "Vad är det som luktar?" säger pappa och tittar sig omkring och ser sen att Hiroki håller i en liten burk. "Hiroki har du haft något i håret?" säger pappa och tittar på honom. "Det är hårvax, jag behövde fixa håret" säger han och tittar på pappa. "Hårvax?! Sen när behövde du sånt?" säger pappa och stirrar på honom. "Han har skaffat en flickvän nu när han börjat mellanstadiet" säger Ako och ler. "Säg det inte Ako-nee!" säger Hiroki och tittar på henne. "Flickvän?!" säger pappa och stirrar på Hiroki med samma blick som han hade mot mig när han såg Sakura för första gången. "Du är 4 miljoner år för tidig! Om du har så mycket tid med att ha en flickvän, spendera då mer tid på att komma ihåg att du fortfarande är ett barn!" säger pappa och ruffsar honom i håret. "Pappa vad gör du?" skriker Hiroki med händerna på huvudet. "Det är förstört nu" säger han och tar fram en spegel för att fixa håret. "Idiot" säger pappa och smäller till honom på skoj bak i huvudet. Jag ler och skrattar och tittar på dem när Rika sen ropar på mig "Till dig Yohio-nee" säger hon och ler och håller i en bild hon målat på en höstskog. "Du är jätteduktig" ler mamma "Vi sätter upp den med en gång, eller hur Yohio?" säger mamma sen och tittar på mig. "Tack så mycket Rika" säger jag lite ostadigt och ler. Hon ler och tittar på mig och mamma hänger upp bilden på väggen bland de andra bilderna jag fått av Rika. "Ako du har ju varit med i en tecknar tävling, hur gick den?" säger mamma sen och ler och sätter sig ner igen. Ako ler och vänder sig mot sin väska och tar fram ett papper "Tada! Jag van" säger hon och ler. "Va? Grattis!" säger alla glatt. "Tack, de ska hänga upp bilden på skolan" säger Ako glatt. "Va? På Shigahikou?" säger mamma och ler. "Yup" säger Ako och nickar. "Jag skulle vilja se det" säger jag ostadigt. Alla vänder sig om och tittar på mig "Va?" säger mamma och tittar på mig. "Jag vill gärna besöka Higashikou" säger jag ostadigt och tittar på dem. Pappa och mamma tittar på varandra och mamma tittar sen på mig och ler lite och vi åker till skolan. Jag sitter sen utanför skolan och tittar på den. "Du fryser inte?" säger mamma och tittar på mig. Jag skakar på huvudet och tittar sen på skolan och alla elever och det får mig att minnas de nästan 2 åren jag gick på skolan. "Det har inte ändrats ett dugg eller hur?" säger Ako och ler och tittar ner på mig. Jag skakar på huvudet och ler och minns den dagen då jag, Ray och Seike såg att vi kom in på skolan, när vi sprang omkring i korridorerna, tävlingarna vi i musikgruppen hade, alla lektioner.

Ako ler och skjutsar in mig mot skolan, vi går igenom en korridor i skolan och jag ler och tittar mig omkring och mins min tid på skolan men jag hör sen elever sjunga och jag känner så väl igen låten. VI går förbi ett klassrum och vi ser då en klass stå och öva på en låt och jag hör då vilken låt det är. Det är 3gatsu 9ka, den låten som min klass sjöng. Jag ler då och minns när min klass stod och övade på den, när vi sen sjöng upp den på kvällen och jag står och derigerar och sen när min klass sjöng den för mig utanför skolan då det var sista gången jag såg dem. Efter en stund kommer vi fram till bilden som hon tecknade och van. När vi kommer fram blir jag häpen, hon har tecknat av en bild på mig. 

(bilden Ako tecknat)

Vi alla ler och tittar på bilden. "Vad tycker du Yohio-nee?" säger Ako och ler. "Har jag någon talang?" säger hon sen och ler. "Ja" säger jag ostadigt och ler och tittar på bilden. 

Jag är glad att jag gick, för det får mig att minnas att mitt 15 åriga jag var verkligen vid liv här.

Några veckor senare ligger jag i sängen och jag sätter mig sakta upp. "Okej då ses vi sen" säger sköterskan som precis tittade till mig och går ut. Jag ler och tittar på blomman. Blommorna har börjat att slå ut, en del gör det mer än anra. Blommorna kommer snart att stå i full blom. Att veta igår vad som kommer hända dem idag, gjorde mig glad.

Jag ler och sätter sakta ner fötterna på golvet men när jag ställer mig upp faller jag direkt ner på golvet. "Yohio förlåt för att jag lät dig vä..." hör jag en röst och det är mamma och hon ser mig sitta på golvet. "Yohio, hur mår du" säger hon oroligt och sätter sig på huk bredvid mig. "Slog du dig?" säger hon oroligt och tittar på mig. Sen kommer min doktor in och springer in "Vad hände?" säger han oroligt. "Yohio" säger mamma och tittar på mig. "Mamma..." säger jag ostadigt och tittar på henne. "Jag kan inte..." säger jag ostadigt. "Jag kan inte gå länge" säger jag ostadigt och tittar ledsamt på henne. Mamma och doktorn tittar ledsamt på mig och de tar mina armar runt deras axlar och hjälper mig tillbaka till sängen. "Yohio, det är sorgligt men fortsätt att kämpa" säger mamma och sätter mig ner i sängen. De lägger mig ner i sängen och stoppar om mig med täcket. Jag får tårar i ögonen "Mamma, vad är det jag lever för?" säger jag ostadigt med tårar. 

Shioka's Perspektiv

Jag och Mizou sitter och pratar med doktorn. "Att röra sig har blivit ännu svårare för honom, och han har inte alls mycket styrka kvar i sina ben." säger doktorn och suckar. Sen tittar han på oss "Att ramla och slå sig ordentligt är också ganska vanligt att det kan hända nu. Vi håller alltid ett öga på honom men, för er som en familj. Om något händer snälla låt oss veta det då direkt" säger han och tittar på oss. Jag och Mizou tittar på varandra ledsamt sen på doktorn. Efter en stund har vi pratar klart och jag ska gå tillbaka till Yohio när jag ser att Sakura's pappa står utanför dörren, han bugar och tittar på mig. 

Mizou's Perspektiv

Jag går ut från sjukhuset när jag ser Sakura komma gåendes. "hej" säger jag och vinkar. Hon tittar upp på mig, efter en stund sitter vi på en bänk utanför sjukhuset och pratar. Jag slår henne lätt på benet "Så hur mår du?" säger jag och tittar på henne. Hon svarar inte, "inte så bra värkar det som" säger jag efter en stund. "Det har snart gått ett år, va?" säger jag efter en stund och tittar mig omkring. "Ja" säger hon och nickar. "Jag har, verkligen. Uppskattat, vad du har gjort för honom, under den här tiden." säger jag och ler och börjar få tårar i ögonen. "Så, från och med nu. Lev dit liv, så bra du bara kan" säger jag och tittar på henne. 

Shioka's Perspektiv

Jag och Sakura's pappa går omkring i korridoren och pratar. "Så hur mår din dotter?" frågar jag och tittar på honom. "Hon verkar plugga så hårt" säger han och tittar på mig. "Men hon har åter kommit tillbaka till sitt gamla jag" säger han och suckar. "Verkligen?" säger jag och tittar på honom. "Men hur mår din son då?" frågar han och tittar på mig. Jag suckar och tittar ner sen på honom "Jag känner mig värdelös. Han blir svagare dag för dag, men det finns inget jag kan göra" säger jag ledsamt. Han nickar och tittar sen ut igenom fönstret "För 6 år sen så förlorade jag min älsta dotter i en olycka, Sakura's stora syster. Hon var som en sol som lyste ner på alla människor runt omkring henne" säger han och tittar ut. Jag tittar på honom och går närme. "Även som en pappa, så kände jag också hennes strålar." säger han sen vänder han sig om och tittar på mig. "Ikeuchi-san, jag han inte ens säga farväl till henne. Snälla beglaga inte. Men snälla ta vara av all tid du har kvar med din son nu. "Ja" säger jag och nickar sakta. Efter ett tag så går jag tillbaka till Yohio's rum. Jag står utanför dörren och suckar och öppnar sen sakta dörren. Han sitter i sängen och skriver, jag tittar oroligt på honom "Yohio" säger jag och går mot honom. "Du måste inte tvinga dig själv till det här" säger jag och tittar på honom. Han fortsätter skriva, jag lägger ena handen på hans arm "Yohio, ta en rast okej?" säger jag och tittar på honom. Han tittar upp på mig "Jag är rädd" säger han ostadigt. "Om jag inte skriver ner det jag har i mitt hjärta nu, då skulle jag glömma det imorgon och då försvinner det eller hur?" säger han ostadigt och tittar på mig. Jag suckar och tittar på honom "Den här dagboken, är själet till att jag fortfarande lever" säger han ostadigt och tittar på mig. "Yohio du har fortfarande saker att skriva ner. Du sa så eller hur?" säger han ostadigt och tittar på mig. Jag nickar och tittar på honom. "Det är du mamma som har hjälpt mig att hitta själet till att fortsätta leva" säger han ostadigt och tittar på mig. Jag tittar på honom och smeker hans axel, han tittar sen ner och fortsätter skriva med en skakig hand. 

Sakura's Perspektiv

Jag går omkring i sjukhuset för att göra en sak när jag sen hör några prata med Yohio och jag stannar och vänder mig om och ser några personer som verkar vara praktikanter från min skola. "Yohio låt mig presenterea dig. Det här är studenter som ska börja här snart" säger en läkare. "God eftermidag" säger han ostadigt och tittar på dem. En kille i kort svart hår ställer sig på huk framför honom "Vi är här för att studera så vi kan bli läkare i framtiden" säger killen och tittar på honom. "Trevligt att träffas Yohio-chan" säger han sen. Yohio nickar långsamt och tittar på honom. "Trevligt att träffa dig med" säger han ostadigt och nickar. "Det är lite svårt eller hur?" säger han sen. "Beklagar det" säger han sen och ställer sig upp. Jag blänger på killen och de andra, sköterskan går iväg med Yohio och praktikanterna går iväg. "Ursäkta mig" säger jag lite tyst. De stannar och tittar på mig "Umm." börjar jag men sen stirrar jag på dem. "Snälla plugga hårdare. Även om han inte kan röra sig fritt, även om han inte kan prata ordentilgt så är Yohio inget dagisbarn" säger jag och blänger på dem. "Han är lika smart som ni, förstår ni?" säger jag sen. Vad jag inte märker är att Yohio's storasyster Ako hörde alltihopa. 

Doktor Mizuno's perspektiv

Jag sitter i rummet och skriver och går igenom alla papper på Yohio's sjukdom och skriver in det på datorn. "Bra svar, det finns hopp, jag ser framåt." skriver jag in och ler och tittar på datorn.

Yohio's Perspektiv

Jag sitter i mitt rum och äter långsamt och tittar mig omkring. Jag känner sen hur jag sätter maten i halsen och jag börjar hosta. "Yohio-nee jag såg precis Sakura...." hör jag en röst säga och det är Ako som kommer in. Jag hostar och tittar ner. "Yohio-nee hur mår du?" säger hon oroligt och springer fram till mig och smeker mig på ryggen. Jag fortsätter hosta och tittar ner och försöker få luft. Hon ropar på hjälp och sköterskor kommer in och det dröjer inte länge innan min doktor Mizou kommer inspringandes "Yohio-nee hur mår du?" säger han oroligt och sliter av sig sitt stetoskop. "Han satte mat i halsen när han åt" säger en sköterska medans han lyssnar på mina lungor. Han nickar och jag sätter ena handen för halsen för att få luft och jag hostar mer. "Förbered syrgas och IV" säger han. Han tar ner min hand och tittar på mig "Yohio-chan det kommer ordna sig" säger han. Ako står vid fotänden av sängen och tittar oroligt på mig. "Var på den säkra sidan. Förbered apsiratorn också" ropar han sen till en av sköterskorna. Hon hämtar en aspirator och de lyckas få bort maten från luftstrupen och jag ligger en stund senare med dropp och en syreslang i näsan. Jag vaknar upp och tittar svagt omkring. "Yohio" säger mamma och ställer sig upp och resten av familjen är i rummet också. Alla vaknar och springer till mig "Yohio-nee" ropar alla i kör. Mamma tittar på mig och smeker mig på huvudet "Det är okej" säger hon lugnt och smeker mig på huvudet. "Du satte bara lite mat i halsen men det är lugnt nu" säger hon och smeker mig på huvudet. Jag nickar sakta och tittar svagt på henne. 

Alls sätt att gråta har blivit suddiga pågrund av tårarna. Jag kommer defenitift att dö pågrund av en sån liten sak eller hur?

Doktor Mizou's Perspektiv

Jag är påväg till Yohio's rum för att titta till honom några dagar senare när en sköterska går förbi "Ett vykort till Yohio" säger hon och ler. "Jag ger det till honom" säger jag och tar kortet. "Tack" säger hon och ler och går sen iväg. Jag går in "Yohio hur mår du?" säger jag och ler. Han svarar inte och jag går fram till honom "Yohio-chan?" säger jag. Han ligger på bordet och sover men pennan i handen och sin dagbok uppslagen. Jag ler och tittar på honom och tar försiktigt pennan från hans hand och sätter på korken och tar hans rosa filt från rullstolen och lägger den på honom. Jag tittar sen närmare på kortet och lägger in den på mitt kontor, jag går sen till skolan som ligger bredvid och ser Sakura och går till henne. Jag tar med henne till mitt kontor och vi går in "Hur går det med ditt pluggande?" säger jag och tittar på henne. "Det går bra" säger hon lite tyst. "Yohio-chan, du har inte träffat honom något?" frågar jag och tittar på henne. "Nej" säger hon tyst. "Även om jag ville ha ett jobb där jag hjälper människor, men i slutet så fattar jag ändå ingenting om hans sjukdom" säger hon och suckar. Jag nickar "Själet till att jag valde neurologi, är för att den här branshen har så många olika områden. Även för sjukdomar som andra inte kan bota, jag vet inte om jag själv kan bota dem" säger jag och tittar på henne. "Först så var jag väldigt ivrig, men även jag förstår ingenting ibland" säger jag sen. "För dem patienterna som sitter på den stolen" säger jag och tittar på stolen, Sakura tittar på den också. "Den här sjukdomen som ger en fara i deras liv. Och nu så forskas det i det hela tiden." säger jag. "Ge inte upp hoppet. Låt oss kämpa tillsammans. På ena sidan så uppmuntrar det människor, och då så behöver inte jag tänka på att ge upp hoppet på att hitta ett botemedel till denna sjukdom. Men i slutet så är det en lögn" säger jag och suckar och tittar på henne. "Men jag vill inte ge upp. Patienterna har inte gett upp, hur kan då en doktor ge upp?" säger jag och tittar på henne. Hon tittar på mig, jag tittar på mitt skrivbord och ser vykortet och tar det och sträcker fram det mot Sakura. "Du kommer också bli en doktor i framtiden eller hur?" säger jag och tittar på henne. Hon tittar på mig sen på vykortet och tar imot det och nickar sakta. 

Yohio's Perspektiv

(ser ut som på bilden)

Jag ligger i sängen med drapperierna för sängen. Jag tittar mot skrivbordet och försöker sträcka mig efter något när jag hör dörren öppnas och stängas och jag tar sakta handen tillbaka och lägger den över mitt bröst. "Sensei?" säger jag ostadigt. "Du har verkligen gjort dig hemastad" hör jag en röst säga och det är Sakura. *Va? Vad gör hon här?* tänker jag förvånat. "Det var ett tag sen" säger hon sen efter en stund. "Du har publiserat alla dina dagböcker i utbytes klubbens publicering eller hur?" säger hon sen tyst efter en stund. "En junior flicka läste dina böcker, och har skickat dig det här vykortet" säger hon sen efter en stund. Jag tittar upp och hör att hon sätter sig på sängen bredvid och börjar läsa vykortet. "Jag trodde tidigare att det skulle bli bra om jag dog. Jag har samma sjukdom som Yohio-san, när doktorn sa att jag inte kunde bli botad så grät jag utan att sluta. Sakta så kunde jag inte längre gå, i skolan så fortatte folk stirra på mig. Min pojkvän som jag dejtade lämnade mig också. Varför var jag tvungen att möta detta? Varje dag så fortsatte jag fråga mamma. Men, sen läste jag Yohio-sans artikel och jag vet att jag inte är den ända i smärta. Jag insåg att enda sen jag fick sjukdomen, så har jag tittat ner i marken. Jag vill bli lika stark som Yohio-san. Från och med nu, även om jag är i smärta och gråter. Så vill jag kunna med samma känslor att kämpa framåt, jag känner att det är pågrund av Yohio-san." läser hon och blir sen tyst och jag hör att hon får tårar i ögonen och jag har också tårar i ögonen. "Du sa att du ville hjälpa andra eller hur?" säger hon med tårar i ögonen. "När jag först såg dig så tänkte jag, om människor dör eller lever så spelar det ingen roll. Men...nu är det annorlunda" säger hon. "För dig, så spelar det ingen roll om det är girighet eller tvång, jag vill att du fortsätter leva" säger hon och får mer tårar i ögonen. Jag får tårar i ögonen och lyssnar "Derför, jag..." säger hon men jag tar då sakta fram handen igenom drapperiet. Hon ställer sig upp och drar undan det och tittar på mig. Vi tittar på varandra en stund och hon lägger sen vykortet i min hand och jag håller det mot bröstet. "Sakura-chan" säger jag ostadigt. Hon sätter sig på knän vid sängen och tittar på mig. "Jag kan inte gå längre" säger jag ostadigt. Hon nickar och tittar på mig. "Men jag hjälpte andra" säger jag ostadigt och ler med tårar. Hon nickar med tårar och tittar på mig. "Jag hjälpte andra" säger ostadigt igen och ler. "Det stämmer" säger hon med tårar som rinner och ler. Jag ler och lägger sakta skakandes den andra handen på vykortet med och håller om den med skakande händer. 

Det går en månad och det är december och jag sitter i rullstolen och en sköterska går omkring med mig och vi ser en pyntat julgran i korridoren "Det är redan snart jul" säger hon och ler. Hon stannar och vi tittar på julgranen en stund och hon fortsätter sen mot mitt rum. 

(ser ut som på bilden)

Jag sitter sen i mitt rum och öppnar sakta med skakande händer ett block för att skriva. Jag ska sen ta upp pennan men skuter bara ner den på golvet med handen. Jag tittar på den och tänker precis åtminstånde försöka ta upp den men då kommer doktorn in i rummet. "Yohio-chan" säger han och tittar på mig. Han ser att jag tittar ner och ser pennan och tar upp den och tar av korken och lägger pennan i min hand "Så" säger han och ler. Jag ler "Sensei?" säger jag ostadigt och tittar på honom. Han tittar på mig "Ska du byta sjukhus?" frågar jag ostadigt och tittar på honom. "Nej, varför skulle jag det?" frågar han och tittar på mig. "Du kommer alltid stanna här?" frågar jag ostadigt. "Ja, jag kommer stanna här" säger han och ler och tittar på mig. "Tack gode gud" säger jag ostadigt och ler. "Jag trodde jag skulle bli lämnad kvar ensam" säger jag ostadigt och ler. "För att jag aldrig visar några bra framsteg i sjukdomen" säger jag sen ostadigt. Han ler och skrattar lite "Jag kommer såklart inte lämna dig. För du är min patient" säger han och tittar på mig. Jag tittar på honom "Jag kommer aldrig ge upp med att bota din sjukdom" säger han och tittar på mig. "Derför kan inte Yohio-chan heller ge upp" säger han sen och tittar på mig. "Men...om. Men om. du behöver min kropp för att forska, för att hitta ett botemedel mot sjukdomen?" säger jag ostadigt och tittar på honom. Han tittar på mig. "Jag vill hjälpa andra med samma sjukdom" säger jag ostadigt och tittar på honom. Han tittar ner och jag ser att han kämpar med att hålla tårarna inne "Säger du, att du vill donera din kropp?" säger han och tittar på mig. Jag tittar på honom och nickar. "Jag vill hjälpa dig doktorn" säger jag ostadigt och tittar på honom. Han tittar på mig med tårar i ögonen "Yohio-chan. Just nu så tänker du inte klart? Derför, så ska du definitift inte behöva tänka på sånt här nu" säger han och tittar på mig. Jag tittar på honom sen tittar jag ner på dagboken.

Doktor Mizou's perspektiv

Jag går in på mitt kontor och stänger dörren efter att ha pratar med Yohio. Jag tittar på datorskärmen "Det finns hopp. Behandlings resultat" läser jag. Jag stänger igen datorn hårt och slänger ner allt annat på golvet från skrivbordet och tårarna rinner. 

Yohio's Perspektiv

Jag sitter i mitt rum några dagar senare och mamma kommer in och ställer ner en liten julgran på mitt bord på sängen och den blinkar i olika färger. "Yohio, är det något du önskar dig i julklapp?" säger hon och ler och tittar på mig. "Är det okej?" säger jag ostadigt och tittar på henne. "Va?" säger hon och tittar på mig och ler. "Får man vara självisk?" frågar jag ostadigt och tittar på henne. "Såklart! Vad du än vill ha så säg det" säger hon och ler. "Jag vill tillbaka" säger jag ostadigt och tittar på henne. Hon ler och tittar på mig. "Jag vill tillbaka hem" säger jag ostadigt och tittar på henne. Hon ler och tittar på mig. 

Shioka's Perspektiv

Jag och Mitzou sitter hos doktorn och pratar om Yohio's önskan om att få komma hem över jul. Doktorn suckar och nickar "Bara en dag" säger han och tittar på oss. Vi ler och nickar "Verkligen?" frågar hans pappa och ler. "Om det är oftare så kan jag inte säga ja. För det kommer påvärka hans imun försvar. Hans blodtryck kanske sjunker" säger han och tittar på oss. Sen tittar han ner sen på oss "Faktiskt, så sa Yohio för några dagar sen. Att han ville använda sin kropp för forskning för sjukdomen" säger han och tittar på oss. Vi tittar på honom chockat. "Han vill hjälpa folk med samma sjukdom" säger han sen och tittar på oss. Vi stirrar på honom och suckar ledsamt "Men om Yohio-san vill hem nu, då borde vi hjälpa honom att få hans önskningar att gå i uppfyllelse" säger han och tittar på oss. Jag nickar med tårar och försöker hålla inne gråten då vi vet vad han menar när han pratar såhär. "Det här kommer få honom att känna att han lever" säger doktorn sen och tittar på oss. "Jag kommer vänta här på sjukhuset om ni behöver mig" säger han sen. 

Några timmar senare på kvällen sitter vi hemma runt bordet och pratar med Yohio's syskon. "Idag, så har jag något viktigt jag måste säga till er" säger jag och tittar på dem. "Är det om Yohio-nee? Har något hänt?" frågar Ako. "Han kommer hem imorgon, ellerhur?" frågar Hiroki. "Ja" säger Mitzou och nickar. "Men...Nii-chan's.....hälsa är inte så bra." säger Mitzou men mer kan han inte säga innan han tittar ner och gråter. "Nästa gång han kommer tillbaka till sjukhuset, så kommer han säkert inte kunna komma tillbaka" säger jag ledsamt med tårar och tittar på dem. "Därför, när han kommer tillbaka hem nu..." säger jag och tittar på mitzou som sitter och gråter och sen på hans syskon. "Hur kan ni prata såhär?" säger Ako och tittar på oss. "Vi måste försöka mer och vara glada. Alla måste vara vänliga mot Yohio-nee" säger hon sen och tittar på oss. "Exakt" säger Hiroki. Rika nickar instämandes. Mitzou nickar och torkar sina tårar "Ja" säger han. "Ja, det stämmer" säger han och nicakar. Jag nickar och tittar på dem. 

Yohio's Perspektiv

(ser ut som på bilden fast utan solglasögon)

Jag sitter i bilen påväg hem, det var så länge sen jag var hemma. Jag ser hur Ako, Rika och Hiroki står utanför dörren och väntar på mig. "Där är dem" hör jag dem ropa. Och jag ser hur lilla Luna står ivrigt och väntar på mig. Ako öppnar dörren och jag ler och tittar på dem "Välkommen hem" säger dem i kör och Luna skäller. "Jag är hemma" säger jag ostadigt och ler. Mamma lägger filten om mig och pappa ställer sig framför mig och mamma sätter mig på pappas rygg och han bär in mig. En stund senare sitter vi inne i matrummet. "Även om det är några dagar kvar så är det våran familjs julafton idag" sgäer pappa och ler. Alla ler och klappar händer och jag försöker också och ler. "De här är till er" säger mamma och ler och delar ut varsin julklapp åt Ako, Rika och Hiroki. Ako öppnar sin julklapp och ser en vit lolita klänning som är en av mina men som jag aldrig han använda innan jag vart sjuk "Så söt men det är ju?.." säger hon och tittar på mig. Hiroki ser en ny vit väska "Cool" säger han och tittar på den. Och i Rika's paket är det massor med nya färgpennor "Så många färger" säger hon och ler. "De här presenterna, är faktiskt från er Nii-chan" säger mamma och ler. "Va?" säger dem i kör och tittar på mig. "Yohio-nee valde alla era julklappar" säger pappa och ler. Jag ler och tittar på dem. "Därför så ska jag läsa hans brev till er" säger mamma och öppnar brevet och börjar läsa. "Förlåt Ako, på senare tid så har du börjat använda gamla kläder, och bara för att jag alltid har på mig pyjamas eller mjukiskläder och kan därför inte säga att du vill ha nya kläder ellerhur? Ako, du gillar ju faktiskt att ha på dig fina kläder. Förlåt. Förlåt Hiroki, sen grund skolan så har du alltid använt samma sportväska. Efter att ha börjat mellanstadiet så har du alltid velat ha en coolare ellerhur? För att ha gjort så du hålt det för dig själv, förlåt. Förlåt Rika, när du ritar åt mig så trycker du så hårt med pennorna tills det längre inte kommer ut någon färg från dem. Ako, Hiroki, Rika. Som vanligt, tack så mycket. Förlåt för att mamma alltid är hos mig." läser mamma och viker sen ihop brevet och alla tittar på mig. "I gemförelse med mamma så vet eran bror mer om er än vad jag gör" säger mamma och skrattar. "Yohio-nee  du är för formel" säger Ako och rodnar. "Jag kommer använda den här försiktikt" säger Hiroki och håller hårt om sin väska. "Rika kommer inte använda dem, jag kommer lägga undan dem" säger Rika och håller om sina pennor. Jag ler och tittar på dem. "Så, låt oss börja festen" ler pappa och tar fram små smällkarameller. "Redo, God Jul!" skrattar alla och drar i dem och ut kommer det konfetti. Jag ler och skrattar och tittar på dem. 

Nästa dag så förbereder sig alla för skolan och ska springa iväg mot skolan. "Hiroki, Rika vänta!" ropar Ako och tittar på dem. Dem stannar och tittar på henne. Ako vänder sig om och tittar på pappa "Pappa, jag har en tjänst att be dig om" säger hon och ler. Han tittar på henen och vi ska ta en bild som vi gjorde första dagen då jag skulle börja skolan och det var att ta en familje bild. Jag sitter i mitten på bilden som jag gjorde på den första och Hiroki och Rika bråkar om vem som ska få stå bredvid mig. "Nej jag vill stå bredvid Yohio-nee" säger Hiroki. "Nej, jag ska stå bredvid Yohio-nee" säger Rika. Jag ler och skrattar och tittar på dem. Dem fortsätter bråka om det "Okej okej, sluta bråka och ställ er nu" säger pappa och står vid kameran. "Redo?" säger han när alla ställt sig och han klickar på kameran och springar fram till oss och ställer sig bakom mig. På vänster sida av mig står Rika och bredvid henne står Ako. På höger sida om mig står Hiroki och bakom honom står mamma. "Du kommer alltid vara här Yohio-nee" säger Ako. "Ställer som Yohio-nee kommer komma tillbaka till. Från och med nu, det kommer inte ändras" säger hon. "Du kommer alltid vara här med oss" säger hon sen. "Tack så mycket, allihopa" säger jag ostadigt och ler. Ako ler medans pappa står och försöker le så stort som bara han kan även fast han har tårar i ögonen. Jag tar min högra hand och lägger den sakta skakandes över mitt bröst där hjärtat är. När jag lägger min hand på mitt bröst, så kan jag känna mitt hjärta slå. Jag är så glad, att jag fortfarande lever. Och så tas den sista bilden av oss tillsammans. 

Shioka's Perspektiv

Jag sitter hemma vid bordet och pratar med Takano. "Yohio's dagbok?" säger jag och tittar på honom. Han nickar och tittar på mig. "Yohio's artikel har på senare tid fått in många svar" säger han och tar upp en hel hög med massa brev och kort. Jag ler och tittar på alla brev och vykort. "Om det är okej så vill jag gärna publicera hans senaste dagböcker" säger han och tittar på mig. Jag tittar upp på honom "låt mig fråga Yohio" säger jag och ler. 

Yohio's Perspektiv

Det har gåt några månader och doktor Mizou är i mitt rum och drar upp persienerna för att släppa in solljus och går sen till mig och tar upp brickan med alla japanska bokstäver. Jag har förlorat mitt tal och kan inte längre prata utan för bokstavera om jag vill säga något. "Yohio-chan, du ser ut att må bra idag" säger han och ler. Jag ler och nickar och försöker prata men får inte fram något. Han ler och nickar mot brickan. Jag tar sakta upp min hand och börjar skakandes bokstavera. "Onegai (snälla) Nikki (dagbok)". "Dagbok?" säger han och tittar på mig. Jag forsätter peka på orden och bildar ordet "Kakitai (Jag vill skriva)" jag tittar på honom. 

Shioka's Perspektiv

Jag går in i sjukhuset och träffar på Sakura's pappa igen och vi går som vanligt omkring och pratar "Jag vill tacka för allt du har gjort för min son" säger jag och tittar på honom. "Nej, jag har inte gjort någonting. Sakura, lyssnar som vanligt inte på mina förslag" säger han och tittar på mig. "Hon är ett barn som tänker för sig själv och gör egna saker." säger han och skrattar lite. Jag tittar på honom "Sensei, att vårda våra barn. Tror du inte att innan vi gör ett val så har vi redan agerat på det?" säger jag och tittar på honom. "Jag, även om jag inte kan ta bort hans smärta, så tror jag att jag förstår Yohio's känslor" säger jag och ler. "Det kannske är lite sent" säger jag och håller upp de 2 kassarna som är fyllda med Yohio's alla dagböcker. "Men jag läser om alla Yohio's dagböcker igen. Varför är det Yohio? När jag är rädd och gråter, så kämpar han själv" säger jag och tittar på honom. "Försöker utan att sluta, hitta meningar för att uppmuntra sig själv." säger jag och tittar på honom. Jag blir tyst en stund sen tittar jag på honom "Föräldrar som försöker vårda sina barn, är kanske överrskattade. Faktiskt så varje dag, Yohio och hans syskon så har dem lärt mig någonting." säger jag. Efter en stund går jag in i Yohio's rum och jag ser hur han försöker skriva men varje gång han håller i pennan så tappar han den. Mizou tar upp den och lägger den i hans båda händer och hjälper till att hålla om den och han börjar sakta dra i pennan för att skriva. Jag tittar ledsamt på honom. 

Sakura's Perspektiv

Jag sitter på kvällen i sjukhuset med blommor för att ge dem till Yohio men pappa stoppade mig för att prata med mig. "Du kom också idag för att träffa honom?" säger han. "är det okej om du stannar sent där vajre dag?" säger han sen och tittar på mig. "just nu så kan jag inte göra något annat" säger jag och tittar på blommorna. "Samma med oss läkare" säger han och suckar. "Medans du blir äldre, så känner du dig mer värdelös. Människans öde kan inte enkelt bli ändrat" säger han och tittar på mig. "Men vad som än händer så tänker du fortfarande såhär, varför är det Yohio-san? Varför var det Hia-chan?" säger han. Sen blir han tyst och tittar på mig en stund "Jag kanske har behandlat dig som ett barn väldigt länge. Från första början har du varit annorlunda från Hia-chan. Envis, övermodig, klumbig. Det är därför jag var orolig för dig. För du är verkligen som mig" säger han och tittar på mig. Jag tittar på honom "Jag kommer inte säga något mer, gör vad du tror är rätt. Du är redan vuxen." säger han och ställer sig upp och går iväg. Jag tittar ner på mina blommor och går sen in till Yohio. Han ligger i sin säng och tittar på den lilla blinkande julgranen som står på hans sängbord. Jag lägger blommorna på sängbordet och han försöker ta fram brickan och jag håller upp den åt honom. Och han börjar stava ordet "Samukatta (Det är kallt)". "Det snöar ute" säger jag och tittar på honom. Han tittar på mig "Det är ungefär 3 meter snö därute" säger jag och ler. Han tittar på mig och flinar och stavar ordet "Usotuski (lögnare)" Jag ler och tittar på honom och han stavar igen. "Yonde (Läsa)" "Nikki (Dagbok" sen tittar han på mig. Jag tittar ner på kassarna "Dem?" säger jag och tittar på honom. Han nickar. Jag lägger ner brickan och tar upp den första dagboken i högen och sätter mig i sängen och bläddrar i den. "Jag kommer inte vara otålig, jag kommer inte vara girig, jag kommer inte ge upp. För alla tar saker och ting steg för steg." läser jag sen tittar jag upp på honom. "Sa du det där?" säger jag och flinar. Han ler och tittar på mig. Jag ler och fortsätter läsa i den "Jag är inte den ända i smärta, att inte ha folk som förstår, att inte förstå andra. Både och är hemskt." "Mitt liv är som en blomstrande blomma. Från början av min ungdom, så vill jag inte ha något beklagande och verdera det." "Mamma, i mitt hjärta, där finns alltid den mamman som tror på mig. Från den här stunden så lämnar jag över det till dig. Jag är ledsen att jag alltid oroar dig." "Den här sjukdomen, varför valde den mig? Ödet, det kan inte beskrivas i ord. Du kan inte få folk att acceptera det" "Jag vill göra en tidsmaskin och åka tillbaka i tiden. Om det inte vore för den här sjukdomen, så kanske jag hade lyckats i kärleken." "Jag vill så gärna bli kramad av någon, jag vill verkligen det." "Jag vill redan inte säga att jag vill tillbaka till den dagen, jag vill acceptera mitt nya jag nu. Och leva vidare" "Även om jag kommer bli skadad av de hjärtlösa blickarna, men jag vet att också så finns de det vänliga blickarna." "Även om det är såhär så vill jag fortfarande vara här. För här är platsen där ja finns" "Vad är det för fel med att falla? För så länge jag står upp igen så kommer det att bli bra. Om du tittar upp på himlen efter att ha ramlat, för den blåa himlen är också idag streckande oändligt lång och ler mot mig." "Folk borde inte älta det förflutna, det räcker med att försöka ditt bästa i det du gör nu." "Mamma, kommer jag...kunna gifta mig?" Jag läser om den sista igen och tittar på honom "Du försöker verkligen hårt" säger jag och ler med tårar som rinner. "Försöker leva vidare" säger jag sen. Han ler och tittar på mig med tårar i ögonen och tar fram brickan. Jag ställer mig upp och håller upp den och han stavar ordet "Sou da yo (Ja det gör jag)" Jag ler och tittar på honom "Var inte allt för övermodig" säger jag och tittar på honom och ler. Han ler och tittar på mig med tårar sen suckar han och stavar igen "Ikiti ne (Lev vidare)" jag tittar på honom med tårar medans han stavar igen. "Zutto ikite (Lev vidare för alltid)" Han tittar på mig med tårar i ögonen och jag nickar med tårar "Det ska jag" säger jag med tårar och han ler och tittar på mig. Jag sätter mig ner och tar fram då den sista sidan han skrivit och det står "Tack så mycket". Jag känner hur mer tårar kommer och jag tittar ner sen tittar jag på honom med tårar och han ligger i sängen och blundar. "Sover du?" säger jag och tittar på honom. Han ler och det får mig också att le "Du ler fortfarande" säger jag och ler med tårar i ögonen. Jag ställer mig upp och stoppar om honom med täcket sen sätter jag mig ner igen. Och jag ser en tår rinna ner längs hans kind. 

Yohio's Perspektiv

Jag springer omkring på scen och spelar på min gitarr och publiken jublar och mina kompisar i musikgruppen spelar också och jag börjar sjunga med. Det är bara några sekunder kvar men vi fortsätter och publiken hejar mer och mer och det är bara 4.6 sekunder kvar. "Yohio!" skriker mina klasskamrater i publiken. Jag spelar mitt bästa och fortsätter och jag får till ett snyggt solo och hinner precis i tid avsluta det i samma stund som klockan visar att tiden är ute och vi van. Jag, Seike och Ray står och hoppar av glädje och kramar varandra......

5 år senare...

Det piper inifrån mitt rum och den röda lampan blinkar. Jag ligger i sängen och försöker få luft och andas.
"Yohio-chan!" ropar Mizou när han springer in i mitt rum. Sköterskor springer in och tar fram syre och IV och hjälper Mizou. Mina föräldrar står och tittar oroligt på mig. "Snälla vänta utanför" säger en sköterska och hjälper dem ut. Jag kämpar efter luft medans de hjälper mig. Minuterna går och tillslut öppnar en sköterska dörren och tittar på mina föräldrar. De går sakta in och sköterskorna tittar ner, likaså doktorn Mizou. Jag ligger i sängen med slutna ögon och rör mig inte. Mamma och pappa går sakta fram till mig och tittar på mig. "Yohio!!" pappas skrik ekade i korridorerna när de förstod att jag inte längre var vid liv.

Mitt rum är fortfarande orört. Bilder på mig och min familj är fortfarande kvar, mitt armband jag fick av Ray även fast att jag hoppat av musiklaget. Bilder på mig, Seike och Ray. Min rullstol och alla mina dagböcker är även kvar.

Mamma står och går igenom alla mina dagböcker och öppnar den sista sidan och börjar skriva   

Shioka's Perspektiv

Jag bläddrar igenom Yohio's sista dagbok han skrev och bläddrar igenom den och kommer till sista sidan han skrev på och det står "Tack så mycket" Jag ler och tittar på texten, jag vänder blad och tar fram en penna och börjar skriva "Till Yohio. Det har gått 1 år sen jag såg dig sist. Yohio? Går du? Äter du? Kan du skratta högt och prata? Även om mamma inte är vid din sida, mår du bra varje dag? Mamma ororar sig bara över de grejerna. "Varför valde den sjukdomen mig?" "Vad är själet till att jag lever?" Yohio, du sa så eller hur? Du led igenom all smärta, du som grät tårar som man inte kan föreställa sig hur många det var, vad var dit mål med livet? Mamma tänker fortfarande på det. Ända tills nu, så har jag fortfarande inte hittat något svar. Men Yohio...

Medans jag skriver går Mitzou igenom fotoalbumet på Yohio och han kan inget annat än att le men ändå få tarar när han ser bilderna. 

en tår faller ner på fotona och jag tittar på honom. "Ska vi?" frågar jag. Han nickar och torkar bort sina tårar och vi tar våra buketter med rosor och går iväg. Vi kommer sen fram på en kulle till Yohio's gravsten. Vi sätter oss ner på knän och lägger dit blombuketterna och knäpper händerna och ber. "Det var länge sen" hör vi sen en röst säga. Vi vänder oss om och ser Yohio's doktor Mizou. Han står också i en svart kostym och håller en bukett med rosor. Han bugar och tittar på oss. Vi bugar tillbaka och han kommer fram "är allt bra?" frågar jag. Han nickar "Det är som vanligt, botar patienter och forskar" svarar han. Jag nickar och han går fram mot Yohio's gravsten och lägger dit buketten "Din son var en väldigt fin person. Enda tills det sista, så gav han inte upp" säger han. "Han var en normal pojke, för han var vår son." säger Mitzou och skrattar lite. Han nickar och ber sen ställer han sig upp. "Även om det går sakta, så närmar vi oss ett botemedel i forskningen ett steg i taget" säger han och tittar på oss. "Vi kanske har ett botemedel om kanske 10 år, eller om kanske 5 år. Vad som än händer så kommer jag fortsätta tänka så" säger han och tittar på oss. Sen tittar han på Yohio's grav och vänder sig om och tittar på den "Men de är alla ursäkter. När Yohio-san fortfarande levde, och om jag kunde göra mer, så kanske jag hade kunnat göra något för honom" säger han och suckar och tittar sen tillbaka på oss. Vi nickar "Sensei, du har redan gjort mycket" säger jag och tittar på honom. Mitzou nickar "Vi är dig evigt tacksama för vad du gjort för oss" säger han. Mizou nickar sakta och bugar sen vänder han sig om och går en bit men stannar. "Ikeuchi-san. Efter allt, så var Yohio-san en väldigt fin person." säger han. Jag och MItzou tittar på varandra och går mot honom. När vi kommit fram ser vi massa personer komma klädda i svart och alla håller i varsin ros. Och många verkar ha samma sjukdom som Yohio hade, en del sitter i rullstol, en del går sakta eller behöver stöd av någon annan. Eller så är det helt vanliga personer som har berörts av hans historia. Jag ler och tittar på dem. "Men Yohio, pågrund av dig, så har många människor börjat och tänka på deras själ till varför de lever. Tänka på att spendera varje dag normalt, det ger mig en varm och skön skänsla. Och att känna värme från dem omkring till dem som har samma sjukdom som du hade och är i smärta, dem insåg att de är inte ensama. Även om, du grät så många tårar, pågrund av det, så skrev du dina fraser och har rört så många människors hjärtan. Hey Yohio, där borta så gråter du inte mer eller hur? Mamma vill se dit leende jag, bara en gång till så vill jag se dig." 

Yohio's Perspektiv

Jag sitter i spellokalen och spelar på gittaren och fingrarna glider över strängarna, jag fortsätter spela sen tittar jag upp och ser Sakura stå vid dörröppningen och hon tittar på mig. Jag ler och tittar tillbaka på henne....

Lev Vidare! 

23 May, 1988 klockan 12:25 

Ikeuchi Yohio, 25 år gammal somnade för evigt. 

Omringad av blommor somnade han in.

Så det var den sista delen av Novellen One Litre of Tears   

Hoppas ni hade näsdukar, för det behövde jag när jag skrev   

Jag skriver mer imorgon om själva storyn, för den är baserad på en flicka som hetter Aya Kito 

Hon hade sjukdomen Spinnocerebellar Atexia och skrev en dagbok. 

Så jag skriver mer om henne imorgon :)

Men nu Sova! 

Så Oyasumi! 

//Jonna 

Konnichiwa! 

(här)

Jo jag har sorgliga nyheter :(

Kawaiielwira kommer inte blogga här längre :'(

Hon skrev ett meddelande till mig igår om att hon egentligen inte vill vara med kompisar och hon tyckte egentligen inte om att skriva noveller. Så hon har ljugit för mig om det länge   

Varför vet jag inte, men det vet bara hon....

Hon hade säkert något bra själ, hoppas jag.

Men jag är ändå ganska likadan, om första biten alltså. 

Jag och Kawaiielwira är ensamvargar och gillar att vara själva. 

Men jag är ändå en sån som gillar att vara med någon eller så vill jag vara själv någon dag/några dagar. Men jag ljuger inte för folk om att jag vill vara med någon fast att jag egentligen vill vara själv. Så detta tog ganska hårt på mig, för jag blir lätt sårad och jag har så få vänner. Så jag hoppas att Kawaiielwira inte vill lägga ner kontakten mellan oss utan att vi fortfarande är vänner   

Så det kommer bara bli jag som skriver noveller nu och bloggar här. 

Usch orkar inte skriva om detta mer, tårarna bara rinner och jag blir bara mer deppig   

Jag tror att sista delen av One Litre of Tears kommer i helgen, vi får se det beror på om jag orkar eller inte. 

Så tänkte bara meddela er om detta. 

Ses i nästa inlägg!

Mata nee

//Jonna

Konnichiwa! 

Jag har roliga nyheter! :D 

Jo det verkar som att Disreign släpper ut sin singel snart! :O :D 

För Keios Entertainment frågade oss på sin twitter om vi snart är redo för Disreign ;)

Och såklart är vi redo för Disreign eller hur? :D

De är så himla snygga och söta!   

Orkar inte vänta tills man får höra deras singel! :D 

Och sen en annan rolig nyhet! :D

YOHIO dyker upp i Jordskott ikväll!!! :D 

Visst är Yohio söt som emo?  

Kan inte vänta tills ikväll! :D 

Men nu ska jag tillbaka till skolan så ses i nästa inlägg^^ 

Mata ne! 

//Jonna

Konnichiwa!

Här kommer en sneackpeak på sista avsnittet av One Litre of Tears

och avsnittet heter Tooku he, namida no tsukita basho ni. Far Away, to the place where tears are exhausted

(Det här är inte början av novellen)

Jag är 20 år gammal, det har redan gått 5 år sedan jag vart sjuk. Jag förlorar dem, en efter en. Men jag har kvar några saker jag kan göra själv. Jag minns inte längre mitt gamla jag...

Jag sitter i sängen och tittar på krukan med blomman som jag fick av Sakura. Jag vänder mig sakta om i sängen och sätter mig på sängkanten och försöker nå ner till golvet med fötterna. Jag ställer mig sakta upp och lutar mot bordet på sängen och går sakta till blomman. Jag tar sen sakta upp vattenflaskan och trycker sakta ner pumpen för att vattna den. 

Några timmar senare så sitter min familj i mitt rum och vi äter tillsammans. Jag sitter i sängen och ler och tittar på dem, jag har en stor rosa haklapp ifall jag skulle spilla, vilkett ofta händer när jag blivit sämre i sjukdomen och är ganska skakig i händerna och har svårare att hålla i saker. "Vad är det som luktar?" säger pappa och tittar sig omkring sen ser han att Hiroki håller i en liten burk. "Hiroki, har du haft i något i håret?" säger han och tittar på honom. "Det är. Hårvax, jag behövde fixa håret" säger han och tittar på pappa. "Hårvax?! Sen när behövde du sånt?" säger han och tittar på honom. "Han har skaffat en flickvän nu när han har börjat mellanstadiet" ler Ako. "Säg det inte Ako-nee!" säger Hiroki och tittar på henne. "Flickvän?!" säger pappa och stirrar på Hiroki med samma blik som han hade mot mig när han fick syn på Sakura för första gången. "Du är 4 miljoner år för tidig! Om du har så mycket tid med att ha en flickvän, spendera då mer tid på att komma ihåg att du fortfarande är ett barn!" säger han och ruffsar till håret på honom. "Pappa vad gör du?" skriker Hiroki med händerna på huvudet. "Det är ju förstört nu" säger han sen och tar fram en spegel och försöker fixa håret. "Idiot" säger pappa och ger honom en lätt smäll bak i huvudet på honom på skoj. Jag ler och skrattar och tittar på dem när Rika sen ropar på mig "Till dig Yohio-nee" säger hon och tar fram en bild hon ritat på en höstskog. "Du är jätteduktig Rika" ler mamma. "Vi sätter upp den med en gång, eller hur Yohio?" säger mamma sen och tittar på mig. "Tack så mycket Rika" säger jag ostadigt och ler. Hon ler och tittar på mig och mamma sätter upp bilden på väggen bland de andra bilderna jag fått av Rika. "Ako, du har ju varit med i en tecknar tävling, hur gick den?" säger mamma sen och ler och sätter sig ner igen. Ako ler och vänder sig mot sin väska och tar fram ett papper "Tada! Jag van!" ler hon. "Va, grattis" säger alla glatt. Jag ler och tittar på henne "De ska hänga upp bilden i skolan" säger Ako och ler. "Va? På Higashikou?" säger mamma. "Yup" säger Ako och ler. "Jag skulle vilja se det" säger jag ostadigt. Alla vänder sig om och tittar på mig "Va?" säger mamma och tittar på mig. "Jag vill gärna besöka Higashikou" säger jag ostadigt. Pappa och mamma tittar på mig och mamma ler lite och vi åker iväg till skolan. Jag sitter sen utanför skolan och tittar på den. "Du fryser inte?" säger mamma och tittar på mig. Jag skakar på huvudet och tittar på skolan och alla elever och det får mig att minnas de nästan 2 åren jag gick på skolan. "det har inte ändrats ett dug eller hur?" säger Ako och ler och tittar ner på mig. Jag skakar på huvudet och ler och minns dagen då jag, Seike och Ray såg att vi kom in på skolan, när vi sprang omkring i korridorerna, tävlingarna vi i musikgruppen hade, alla lektioner...

Ako ler och skjutsar in mig mot skolan. 

Så det var en sneackpeak på sista avsnittet. Jag hoppas ni kommer gilla det sista avsnittet 

Ett tips, näsdukar i MASSOR kommer behövas.   

//Jonna

Konnichiwa! 

Här kommer avsnitt 10 av One Litre of Tears

Avsnittet heter Rabureta. Love Letter

Det har gått ett tag nu och jag är hos doktorn på återbesök för sjukdomen. 

"God eftermidag, Mizuno-sensei" säger jag ganska så ostadigt och ler och tittar på doktorn.

"God eftermidag Yohio-chan" ler han och tittar på mig. "Öva nu på orden" säger han och tittar på mig. Jag nickar "Pa Ta Ka, Pa Ta Ka, Pa  Ta Ka, Pa Ta Ka" säger jag ganska så ostadigt och tittar på honom. Han nickar och skriver ner lite på ett papper sen tittar han på mig "Säg nu meningen som vi alltid övar på" säger han och tittar på mig. Jag nickar och tittar på honom "Ruri och Harry låser båda starkt" säger jag ganska ostadigt. Han nickar "Ta nu ett djupt andetag och gör ett långt Ah ljud" säger han och tittar på mig. Jag nickar och tar ett djupt andetag men får bara först ut luft "Ah.." säger jag men det blir sen bara krasligt och tillslut hostar jag. Han suckar och skriver ner det, sen går jag till Tanabe för att träna på att gå. Jag byter om till tränigskläder och får hjälp in i träningsrummet. Men jag behöver 2 gärnstänger bredvid mig som jag kan greppa tag i ifall jag skulle ramla. Jag går en bit men ramlar sen in i ena stängen men drar mig sakta upp och fortsätter gå. 

Mizuno's (doktorn) Perspektiv

Jag suckar och tittar på hans föräldrar "Problemet med att få fram och säga höga toner har växt snabbare, det är svårt för luften att komma igenom halsen. Hans stämband jobbar inte så bra, men när han pratar så blir hans tal ett andetag istället" säger jag och suckar. "Ja" säger hans mamma och nickar långsamt. Jag suckar "Var mer uppmärksamma när han äter, om han inte kan ta tag i saker när han går så kommer han få svårare att gå och han kan ramla." säger jag sen och tittar på dem. "Med tanke på hur läget är nu, så tycker jag att efter hans examen på handikapps skolan så kommer det bli svårare för Yohio-chan med att få jobb eller något inom någon kariär." säger jag sen och tittar ledsamt på dem. "Men snälla låt honom inte tvinga sig själv ut bland folk, istället, låt honom stanna hemma där hans familj kan se efter honom. Och där han kan öva på sina rehabilitets övningar" säger jag och tittar alvarligt och oroligt på dem. Dem nickar långsamt "Faktiskt, så känner vi oss mer lättade om det är så" säger hans pappa och nickar. "Ja" säger hans mamma tyst och nickar men verkar inte så glad. 

Yohio's Perspektiv

Nu har det gått 2 år och jag är 18 och jag har slutat skolan och ska ta examen, men att ta examen här var inte som jag trodde innnan jag blev sjuk. Och jag ska äntligen få komma hem. 

(ser ut som på bilden)

"Yohio-chan" hör jag en röst säga och det är min lärare Madoka och Takano som kommer mot mig och ger mig en bukett blommor. "Grattis till examen" ler hon och lägger dem på mitt knä. "Grattis" ler Takano."Tack så mycket" säger jag ganska ostadigt och ler. "Madoka-sensei och Takano-san, tack för att ni tog hand om Yohio" säger mamma och ler och bugar sen. Dem ler och bugar tillbaka sen sätter sig Madoka på huk framför mig och ler "Genom de här 2 åren, så har du kämpat på så hårt. Om du stöter på några hinder i framtiden, så kom bara ihåg hur det var här på skolan" säger hon och ler. "Okej" säger jag ganska ostadigt och ler. Hon ler och nickar och sen sätter sig Takano på huk bredvid henne och tittar på mig "Yohio-nee kommer ju inte vara kvar här längre. Vi kommer sakna dig" säger han sen ställer dem sig upp och han tittar på mina föräldrar "Jag hämtar alltid styrka från Yohio's texter." säger jag och pekar på de färglada papprerna på väggen med text på och går till dem. "Det gör inte bara eleverna utan vi vuxna också" säger han sen. Han tittar på en text och läser upp den " Den andra sidan av lidande. Ikeuchi Yohio. Om vi kan känna smärta, på andra sidan så väntar en regnbåge av glädje på oss" läser han. Sen ställer sig Madoka vid en annan "Steg för steg. Ikeuchi Yohio. Om vi kan övervinna smärtan, jag kommer inte vara otålig, jag kommer inte vara girig, jag kommer inte ge upp. För alla tar saker och ting steg för steg." läser hon och ler. Mina föräldrar står och lyssnar med tårar i ögonen och jag sitter och tittar på texterna jag skrivit. 

Oavsett hur litet ärendet är, så vill jag bli en nyttig person för andra. 

18 år, folk har nu antingen börjat plugga eller skaffat jobb. Alla börjar närma sig sina drömjobb, men jag....

Vi går mot bilen men medans mamma och pappa packar in mina grejer i bilen så stannar jag och vänder om rullstolen och tittar en sista gång på skola som jag har bott i under 2 år. 

"Men, jag undrar om jag har någonstans att komma till?" säger jag lite ostadigt och tittar på skolan. Mamma tittar på mig och vi åker hem "Så ja, ta det lugnt" säger pappa och hjälper mig att gå in i matrummet. "VI är hemma!" ropar han sen och mina syskon kommer springandes på en gång. "Välkommen hem Yohio-nee!" säger mina syskon glatt i kör. "Jag är hemma nu" säger jag ganska ostadigt och ler och lutar mig mot pappa som stöd. "Det här är ditt nya rum" ler Hiroki och skjuter upp en dörr som är vid matrummet. Mina syskon springer in "Här är det" ler pappa och hjälper mig in. Jag ler och tittar mig omkring i det nya rummet och pappa sätter mig ner på sängen som står mitt i rummet under fönstret. "Visst är gardinerna söta? Jag köpte och valde dem" ler Ako och håller lite i de ljusblåa gardinerna. "De är söta" ler jag. "Och jag valde täcket" ler Hiroki och pekar på det turkosa täcket och sen på sig själv. Jag ler och nickar "Och jag valde nallen" ler Rika och hämtar en nalle och räcker den till mig. "Tack" säger jag lite ostadigt och ler. "Och jag, och jag! Jag valde kalendern" säger pappa och pekar på en kalender på väggen. "Är du bara bra på att välja kalendrar?" säger Ako och tittar på honom. "Eh va?" säger pappa och tittar på henne. "De här sakerna är köpta och valda till dig Yohio, för vi alla har sett fram imot den här dagen så länge" säger mamma och ler och tittar på mig. Jag ler och sen ställer sig mamma bredvid mig "Gillar du det?" ler hon. Jag ler och nickar "Från och med nu, så kommer vi i familjen att alltid finnas vid din sida. Du kommer inte behöva oroa dig över något längre" säger hon och ler. Jag ler och nickar "Jag förstår" säger jag lite ostadigt och ler. 

Känslorna från alla kommer stanna djupt inne i mitt hjärta. Men mamma, jag vill inte vara på ett ställe där jag känner mig obekväm. Från och med nu, så tänker jag på hur jag ska fortsätta leva. Skriver jag ner i min dagbok senare på kvällen. Jag suckar och tittar på texten. 

Senare på eftermiddagen står jag och gör rehabilitets övningar och jag märker att jag har mycket svårare att gå och stå ordentligt. Jag sitter sen och övar på att prata men jag har svårt med det med. "Ro, Ra, Ka, Ka, Ka" säger jag ostadigt. Men, det här är min kropp, så jag får inte ge upp. 

Några dagar senare är jag på sjukhuset igen hos Tanabe och övar på att gå och jag släpar mig långsamt fram med tunga kliv med hjälp av gärnstängerna på sidorna av mig. Jag är påväg att tappa fotfästet men lyckas hålla mig kvar. Jag är 18 år, Jag vet att det även kommer finnas en framtid för mig. 

Några dagar senare sitter vi hemma och firar med mina kompisar. "Sakura-chan, grattis till att du kom in på medicin skolan" ler mamma och tittar på henne från andra bordet. "Grattis" ler mina kompisar. "Tack så mycket" ler hon. "Grattis" säger jag lite ostadigt och ler och tittar på henne. Hon ler och tittar på mig "Tack så mycket" säger hon och ler. "Men hur gick det för er då?" ler mamma och tittar på Ray och Seike. "Vi kom in på samma musikskola" ler Seike och äter. "Jag ska bli veterinär så jag ska gå på Hokkaido universitetet" säger Kaori sen. "Hokkaido? Det är ju inte illa" säger pappa imponerat. Sen tittar han på Jomei "Du då?" säger han. Jomei tittar på oss "Jag sökte till 8 platser, men kom inte in på något" säger han. "Du kommer lyckas, fortsätter så" säger pappa och kramar honom och dunkar honom lätt på ryggen. Sen tittar Seike på Kaori "Hey, får vi hänga med till Hokkaido och besöka skolan?" säger han nyfiket. "Visst alla får hänga på" ler han sen tittar Ray på mig. "Yohio-nee, du kan också hänga med va?" säger han och ler. Jag tittar på honom "Men..." hinner jag säga lite ostadigt. "Oroa dig inte, vi kommer ta bra hand om dig." säger han och ler. "Han får följa med va?" säger Seike och tittar på mina föräldrar. "Visst, tack för att ni vill ha med honom" ler mamma och nickar. "Då är det bestämt, när åker vi?" ler Ray och dem börjar prata. Jag tittar lite på dem och ler lite. 

Efter någon månad så tar Sakura mig till sin skola och visar mig runt, och vi har varit ihop i några månader nu. "Det här är medicinska avdelningen" säger hon och visar mig runt. Jag nickar och tittar mig omkring "Här är det den mesta av undersökningar av medicin och sånt görs" säger hon. "Verkligen?" säger jag ganska ostadigt och tittar långsamt upp mot henne. "Och där har du biblioteket" säger hon och pekar på en byggnad. Jag tittar sakta mot den "Vill du låna en bok, så säg bara till mig" ler hon. "Tack" säger jag ganska ostadigt och ler. Sen kommer några av hennes kompisar "Du, Sakura" säger dem och tittar på henne sen ser dem mig och tittar på mig "Vi ses!" säger dem sen och går. Sakura tittar konstigt efter dem och sen på mig men fortsätter gå. Jag tittar ner sen tittar jag mig omkring och ser många par som går glatt bredvid varandra, en del håller hand och många går nära. "Jag undrar varför människor kan gå" säger jag ganska ostadigt. Sakura tittar på mig och stannar "Va?" säger hon undrande. "Människor tänker inte riktigt på, det de kan göra fast de går." säger jag ganska ostadigt. "Jag undrar" säger hon. Jag tittar sen sakta upp på henne "För att när par går med varandra så tänker de på framtiden eller hur?" säger jag ganska ostadigt. Hon tittar på mig men säger inget. 

Sakura's skola är på sjukhuset jag är på, då hon läser till läkare. Så senare skjutsar hon mig till Tanabe så jag kan göra mina övningar. Jag ligger ner på en träningsmadrass och ska sälla mig upp. Det är inte så lätt för en frisk person så är handen och fingrarna som de ska men för en person med min sjukdom så böjs fingrarna av sig själva och fastnar i det läget. Det är därför jag inte kan greppa tag om saker och ting. Jag reser mig sakta upp och kommer upp på alla fyra, och Sakura står och tittar på vid dörröppningen. 

Sakura's Perspektiv

Jag står och tittar på medans Yohio gör sina övningar och efter en stund kommer hans doktor och ställer sig bredvid mig "Du ska studera till läkare" ler han. Jag nickar "Varför ville du det?" frågar han sen. "Jag vill hjälpa andra, fast jag trodde att jag ljög för mig själv" säger jag men sen tittar jag på Yohio när han sakta reser sig upp på alla fyra. "Det är pågrund av honom som jag känner så" säger jag. Doktorn tittar också på Yohio och nickar "Samma här" säger han och ler lite. "Jag känner att jag vill fortsätta kämpa när jag ser honom" säger han och tittar på Yohio när han långsamt drar sig upp med hjälp av bänken framför honom. "Han är skället till att jag fortsätter kämpa, vad som än händer" säger han sen. Jag nickar sakta och tittar på Yohio. 

Shioka's Perspektiv

"Jag är hemma" ropar jag glatt och springer in från jobbet. "Hej, vart är Yohio?" säger Mizou och jobbar i köket. "Jag ska hämta honom nu" ler jag och springer in på hans rum för att hämta en grej men då ramlar hans dagbok ner på golvet och jag tar upp den. Jag läser då på sidan som är uppe och jag stirrar på texten. "Men mamma, vad jag vill ha är inte en bekväm plats att va på. Från och med nu, så tänker jag på hur jag ska fortsätta leva." läser jag och stirrar på texten. "Vad hände?" säger Mizou och går till mig. Jag vänder mig om och tittar på honom "Jag tror, att jag kanske inte vet något" säger jag. Han tittar förvånat på mig och jag lägger dagboken på bordet och går och hämtar Yohio på sjukhuset. "Yohio" ler jag och går mot honom.

Yohio's Perspektiv

Jag sitter på en bänk och vilar efter all träning och ser sen mamma komma gående mot mig. "Vad säger du? Ska vi gå hem nu?" ler hon och lägger sin hand på min axel. "Mamma?" säger jag ganska ostadigt och tittar på henne. "Jag vill stanna på sjukhust" säger jag ganska ostadigt och tittar på henne. "Va?" säger hon förvånat och tittar på mig. Jag tittar sen på doktorn med tårar i ögonen "Sensei, snälla låt mig stanna på sjukuset" säger jag ganska ostadigt. "Varför vill du stanna här helt plötsligt?" säger han förvånat och tittar på mig. "Jag vill inte göra rehabilitets övningar bara 2 gånger i veckan." säger jag ganska ostadigt. "Om det fortsätter såhär, så kanske jag inte kan gå längre." säger jag ganska ostadigt och tittar ledsamt på dem. "Jag vill inte ge upp på att gå helt själv" säger jag sen ledsamt och ostadigt. En sjuksköterska visar sen oss in till ett rum "När ni är här så använd det här rummet" ler hon och öppnar dörren. Mamma nickar och jag styr in rullstolen i rummet och tittar mig omkring. 

Shioka's Perspektiv

Jag sitter på jobbet och skriver på datorn när en man kommer mot mig och vi börjar prata "Jo, jag skriver böcker om människor som har en sjukdom och deras familjer" säger han och tar fram en liten bok och ger den till mig. "Jag går och besöker alla hälso ställen det är därför jag är här nu" säger han och tittar på mig. Jag nickar och ler "Den boken är gjord för olika familjer så de kan meddela sig om deras nyheter." säger han och tittar på mig. Jag nickar sakta "Och Åh, jag har något jag vill fråga Yohio om" säger han sen och ler. "Av Yohio-nee?" säger jag och tittar förvånat på honom. "Om jag får så vill jag gärna publicera hans dikter i den här boken som han skrev när han gick på handikapps skolan" säger han och tittar på mig. Jag ler och tittar på honom "Jag tror att han kommer bil jätteglad när han får höra det här" ler jag. Jag tar sen upp boken och det står "Bron" på den. 

Jag går sen till skolan och får syn på Sakura's pappa och han är doktor och jobbar på sjukhuset. Han tittar på mig och tar ut mig på en promenad runt sjukhuset "Hur mår Yohio-san?" säger han och tittar på mig. "Att gå har blivit svårare för honom än vad det var förut. Han kämpar på med rehabilitets övningarna, men det verkar inte hjälpa" säger jag och suckar. "Jag förstår" säger han och nickar. "Han sa att han ville hjälpa andra människor, men han behöver hjälp av människor varjedag så det kommer bli svårt" säger jag och tittar på honom.

Yohio's Perspektiv

Sakura kommer in i mitt rum och ger mig en kruka med fina blommor. "Till dig" säger hon och ler. Jag ler och håller i krukan "De är fina" ler jag. "Så, en kruka med blommor till en sjuk person?" säger jag ganska ostadigt och tittar på henne. "Ja, för att de var fina." säger hon och ler. Jag ler och tittar på honom. 

Shioka's Perspektiv

"Men, tiden som han spenderar med Skura är hans enda mentala stöd" säger jag och tittar på honom. "Nej, ni måste tacka honom med. Tack vare Yohio så har Sakura blivit en helt ny person." säger han och stannar och tittar på mig. "Sen hon nu har hittat ett mål, så har hon blivit mycket gladare. Men hon är fortfarande ett barn" säger han och tittar på mig. "Hon är bara 18 år, hon har inte gått igenom mycket. Hon vet inte ens sina begränsningar än" säger han och suckar. Jag nickar lite och tittar på honom "Ikeuchi-san, jag säger inte det här som en doktor, utan som en pappa." säger han och tittar på mig. "Jag tycker inte att Yohio och Sakura ska vara ihop längre" säger han och tittar på mig. Jag tittar förvånat på honom "En dag, när verkligheten av livet kommer, så kommer min dotter inte kunna stödja din son." säger han sen. "Och när den dagen kommer, den som kommer bli mest skadad. Den som kommer vara i mest smärta, är din son" säger han ledsamt och tittar på mig. "Jag tror inte det är bra för dem, att de fortsätter med att vara ihop" säger han och tittar på mig. Jag suckar ledsamt och tittar på honom.

Yohio's Perspektiv

"Blommor är fantastiska eller hur?" säger jag ganska ostadigt och tittar på plantan jag fick av Sakura. "Även när det regnar, och de blir genomdränkta. Så står de fortfarande kvar där, och får nya blommor" säger jag ganska ostadigt och ler. Sakura ler och tittar på mig "Jag vill också bli så stark" säger jag sen ganska ostadigt. Sen öppnas dörren och in kommer mamma "Hej" ler Sakura. "Hej och tack som alltid för att du kommer förbi" ler mamma och går sen fram till mig. "Yohio" ler hon och tar fram ett kort och håller den framför mig. Jag tar tag i kortet med skakande händer och håller i det och läser det. "Madoka-sensei's bröllop?" läser jag ganska ostadigt och tittar sen på mamma. "Yup, gör ditt bästa nu så de kan se dig frisk" ler hon. Jag ler och nickar sen tittar mamma på Sakura "Åh Sakura, du får också komma om du kan" ler hon. "Får jag komma?" säger hon förvånat. "Du måste inte komma om du inte kan" säger mamma och tittar på henne. "Såklart jag kommer" ler hon sen tittar hon på mig "Jag ska ha på mig min finaste klänning" ler hon. Jag ler och tittar på henne.

Det går ett par veckor och jag sitter på sjukhustaket och tittar på himlen och delfinsmycket som jag fick av Sakura har jag satt runt spaken på min rullstol.

(ser ut som på bilden)

Sen tittar jag ner och får syn på Sakura med hennes vänner jag ler lite och tittar på dem. Jag sitter där ett bra tag sen styr jag tillbaka in i rummet och sätter mig sakta på sängen och tittar ut igenom fönstret och sen på blomman. Jag känner sen hur jag måste på toan, jag vänder mig långsamt om i sängen för att nå ner till golvet. Jag får ner fötterna på tofflorna och får på mig dem och lutar mit mot bordet på sängen för att sen ta tag i spaken på rullstolen för att sätta mig ner i den men jag ramlar ner på golvet. Sakura öppnar sen dörren "Hej" ler hon men ser mig sen ligga ner på golvet. Jag sätter mig upp "Vad hände?" säger hon oroligt och är påväg att gå mot mig. "Kom inte hit" säger jag ganska ostadigt. "Vad är det?" säger hon oroligt och går mot mig. "Kom inte hit!" säger jag ledsamt och ganska ostadigt. Hon stannar men står så pass nära så hon ser att jag kissat på mig. "Varför?...." säger jag ostadigt och börjar gråta och tittar ner. Sen kommer mamma och Ako "Yohio" ler hon och ser sen att jag sitter på golvet och gråter. "Vad hände?" frågar hon oroligt och går in men får sen syn på vad som hänt. Jag gråter och skäms så himla mycket och tittar ner. "Sakura-chan, snälla gå ut en stund" säger hon och tittar på henne. "Men..." säger hon oroligt och pekar på mig. "Det är lugnt, vi fixar det så snälla gå ut en stund" säger hon och tittar på Sakura. Hon suckar och tittar en sista gång på mig men går sen ut. Mamma går till mig och sätter sig vid mig och stryker mig över armarna "Det är okej, det är okej." säger hon och stryker mig över armarna. Hon tittar sen på Ako "Ako, gå och hämta en hink" säger hon. Hon nickar och springer ut. "Yohio, låt oss byta kläder" säger hon och försöker hålla om mig. Jag skakar på huvudet och försöker slita mig loss från henne och gråter mer. Hon håller om mig "Yohio, det här kommer gå bra så länge vi kommer på sätt att lösa det" säger hon och stryker mig över armarna. Jag skakar på huvudet och gråter "Även om du inte hinner till toan i tid, skulle det inte vara bättre om du går på bestämda tider?" säger hon och håller om mig. "Så vad sägs om var tredje timme?" säger hon och håller om mig. Jag gråter och tittar ner, hon ler och stryker mig över armarna "Du, om du inte byter om nu så kommer du bli förkyld" säger hon och stryker mig över armarna. "kom nu" säger hon och lägger min arm runt hennes nacke och ställer mig upp och hjälper mig till badrummet och tvättar av mig och byter kläder. Hon sätter mig sen på sängen och stryker mig över armen. Hon åker hem några timmar senare, jag ligger sen på kvällen och försöker somna men jag kan inte. Jag kliver sakta ur sängen och sätter mig långsamt i rullstolen och styr ut i korrodoren och sätter mig vid en av telefonerna och sätter långsamt i kortet och försöker slå numret hem men fingrarna är så böjda och jag är så långsam så jag slår fel hela tiden och jag kan inte trycka ordentligt. Jag suckar ledsamt *snälla fungera nu* tänker jag ledsamt med tårar i ögonen och försöker en tredje gång men lyckas inte. Jag lägger långsamt skakandes tillbaka telefonen och tittar ner och gråter. Efter ett tag så hör jag sen mammas röst och hon ser mig och springer till mig "Vad gör du här såhär sent? Du kommer bli förkyld." säger hon oroligt och lägger sin jacka på mina axlar. "kom nu, så skyndar vi oss tillbaka" säger hon. "Mamma" säger jag ganska ostadigt och tittar på henne. "Vad är det?" frågar hon oroligt och sätter sig på huk framför mig. "Jag kan inte sova" säger jag ganska ostadigt och tittar på henne ledsamt. "Jag är rädd för att blunda." säger jag ganska ostadigt och ledsamt och tittar på henne. "Jag ville ringa hem" säger jag sen ganska ostadigt och ledsamt. Hon nickar "Jag ringde flera gånger, jag ville höra din röst" säger jag ostadigt och får fler tårar i ögonen. Hon nickar och håller om mig "Men, jag kunde inte trycka på knapparna ordentligt." säger jag ostadigt och börjar gråta. Hon håller om mig och stryker mig över håret "Rädda mig mamma" gråter jag. Hon smekar mig över håret "Det finns inget kvar" gråter jag. "Sakerna jag kunde göra, finns inte kvar" säger jag ganska ostadigt och gråter. "Nu går vi tillbaka" säger hon och tar mig tillbaka till rummet. Hon skjutsar in mig på rummet och tänder lampan och tar fram alla mina dagböcker "Det är sannt att du har sjukdomen, det finns massa saker du inte kan göra eller hur?" säger hon. Jag tittar på henne med tårar "Att gå och att prata har blivit svårt. Du kan inte gå på universitet eller skaffa jobb som dina vänner" säger hon och tittar på mig. "Men...tror du verkligen, att du inte kan göra något längre?" säger hon och tittar på mig. "Yohio, titta på det här" säger hon och går till mina dagböcker. "Den här, den här och den här" säger hon och tar upp mina dagböcker. "Dina dagböcker som du skrev på varje dag, alla de är fyllda med ord som du har jobbat så hårt med att få ner på med en penna" säger hon och tittar på mig. Jag tittar på henne med tårar "Dina kompisar som är jämnåriga med dig, kan inte göra det här" säger hon och går mot mig med en av dagböckerna. "Men har inte du alltid kunnat fortsätta göra det här?" säger hon och tittar på mig. Jag tittar på henne med tårar och hon sätter sig på huk framför mig "Yohio, du har en hel del att skriva ner" säger hon och tittar på mig. Jag tittar på henne med tårar "Eller hur Yohio?" säger hon och ler lite. Jag nickar och ler lite och tar fram mina händer skakandes och håller om hennes händer. Hon ler lite och håller om mig och jag gråter. Jag sätter mig sen vid skrivbordet i rummet och skriver *Jag har saker att skriva ner* tänker jag och tittar sen sakta mot rullstolen och ser delfinsmycket. Jag suckar och får tårar i ögonen och går sakta och hämtar ett nytt skrivblock och öppnar det sakta med skakande händer och börjar skriva. 

Det går ett par veckor och det är dags för Madoka's bröllop. Jag klappar händerna lite och tittar glatt på när de går ner för trappan och hon kommer sen till mig. 

(ser ut som på bilden)

"Sensei är så fin" säger jag lite ostadigt och tittar på Madoka. Hon ler och tittar på mig och sätter sig på huk "Yohio-chan, det är så roligt att du kunde komma" ler hon och sträcker fram sin hand till mig. Jag tittar på den och tar sakta fram min hand skakandes och det tar ett tag innan jag får tag om hennes hand men jag lyckas tillslut och ler och skakar hand med hand med henne. "Snälla ha ett bra liv tillsammans, okej?" säger jag lite ostadigt och ler. "Tack" säger hon och ler och tittar på mig. Hon ler och går sen till de andra, pappa sätter sig på huk bredvid mig "Ska du ringa och fråga vart Sakura har tagit vägen?" säger han. "han har nog lektion" säger jag lite ostadigt. "Det är jag inte alls" hör jag en röst säga. Jag tittar upp och ser Sakura komma "Dissa mig inte" säger hon och skrattar lite. "Sa jag inte att jag skulle komma?" säger hon sen. "Du kom verkligen i din finaste klänning" säger jag lite ostadigt och ler. Hon ler "Jag lånade min systers" säger hon och ler. "Den passar dig inte" säger jag lite ostadigt och ler. "Håll tyst" säger hon och skrattar. "Tack för att du kom" ler mamma och tittar på henne. Sen tittar pappa på henne "Vad gör du? Klär du dig sådär? Försöker du bli snyggare än jag?" säger han. Mamma skrattar och drar tillbaka pappa "Var inte avundsjuk nu Mizou" skrattar hon. Jag skrattar och tittar på dem "Nu ska Madoka kasta buketten" ropar någon. Jag tittar på henne när hon kastar den och den landar i mitt knä. "Åh Yohio" ler mamma och tittar på mig. Jag tittar förvånat ner på den och alla står och klappar händer. Sakura ler och tittar på mig och senare går vi hem "Åh vilken underbar dag" ler mamma. "Men vi går och hämtar bilen" säger pappa och tittar på mig och Sakura. "Ta hand om Yohio nu" säger pappa och tittar på Sakura och de går sen iväg för att hämta bilen. "är inte det här underbart?" säger jag lite ostadigt och ler och tittar ner på buketten. "Det är så många fina blommor" säger jag sen lite ostadigt och ler. "Ja jag antar det" säger Sakura och ler lite. Jag stoppar sen ner handen i min handväska och tar upp ett brev och räcker det sakta skakandes mot henne. "Till dig Sakura-chan" säger jag lite ostadigt och ler. Hon tar imot det och tittar på det "Vad är det?" frågar hon. Jag ler lite "Hm?" säger hon förvånat och tittar på mig. Jag ler och skrattar lite "Ett kärleks brev" säger jag lite ostadigt och ler. "Åh verkligen?" ler hon och stoppar sen ner det i sin handväska. Hon tittar sen bort och upp på himlen och jag tittar på henne och ler lite sen tittar jag ner. 

Efter ett tag är jag tillbaka på sjukhuset med mamma och pappa och vi är i korridoren påväg mot mitt rum. "Visst var det ett fint bröllop?" ler mamma. "Madoka-sensei var verkligen fin" ler pappa och skjutsar mig i rullstolen. Jag ler och nickar och tittar på buketten men börjar sen hosta och tappar buketten på marken och jag får upp något i halsen. "Yohio!" säger mamma och pappa oroligt och sätter sig på båda sidorna av mig. Jag tittar på dem och håller ena handen för halsen och fortsätter hosta. "Ursäkta men vi behöver hjälp" ropar mamma oroligt och springer iväg en bit. Några sköterskor kommer och tar in mig i mitt rum och lägger mig på sängen. Det tar inte en lång stund innan min doktor kommer in och tittar på mig oroligt "Yohio-chan mår du bra?" säger han oroligt och lyssnar på mina lungor sen tittar han på en av sköterskorna. "Hämta aspiratorn" ropar han. Jag ligger på sängen och försöker få luft men det är något i halsen. "Yohio-chan, öppna munnen så stort du kan" säger han och tittar på mig. Jag öppnar munnen och han sticker in en liten slang i halsen på mig och börjar suga rent i halsen på mig. "Förbered IV" säger han till en annan läkare och fortsätter. 

Sakura's Perspektiv

Jag är påväg hem och kommer sen på brevet jag fick av Yohio. Jag tar upp det och börjar läsa. "Till Sakura-chan. Det finns en del saker jag inte kan säga till dig ansikte mot ansikte. Så jag skriver ett brev. Tack för att du alltid finns vid min sida. Tack för att du alltid uppmuntrar mig. Du kom på vad du ville göra, och jobbar nu mot din dröm. Och att se det gör mig glad. 

Yohio's Perspektiv

Efter några timmar så vaknar jag upp och tittar svagt omkring "Mamma" säger jag lite ostadigt och trött sen tittar jag på doktorn "Seinsei, jag..." säger jag lite ostadigt och trött. "Du kvävdes lite men det är ingen fara nu" säger han och tittar på mig. "Jag använde en aspirator för att ta bort vätskan. Så ligg bara ner och vila nu" säger han sen och tittar på mig. Jag tittar på dem men tittar långsamt bort med tårar och tänker på brevet jag gav till Sakura.

Sakura's Perspektiv

"Du kommer skaffa dig en hel del kunskap, och träffa många nya människor. Från och med nu, så kommer du leva vidare. Din framtid har mycket att erbjuda, men i mitt fall är det inte likadant. I framtiden som jag har kvar, hur ska jag gå igenom det? Så är det. Det är så mycket så är det. Det finns inget vi kan göra åt den skillnaden. Varjedag så kämpar jag imot mig själv. Jag är orolig och det är smärtsamt." 

Yohio's Perspektiv

En tår åker ner för min kind och de tittar oroligt på mig "Yohio-chan" säger mamma oroligt. "Har du ont?" frågar doktorn. "Jag avnände all min energi för att få ner så mycket känslor" säger jag ledsamt och lite ostadigt. "Jag skev ett brev, till Sakura-chan" säger jag lite ostadigt och ledsamt.

Sakura's Perspektiv

"Här är sanningen. Det är smärtsamt att vara med dig Sakura-chan. Att vilja göra det och att vilja göra något mer. Jag tror att om jag inte hade haft sjukdomen, då skulle jag kunna göra allt. När jag är med Sakura-chan, så får jag en dröm som aldrig kommer att bli sann. Såklart så är det inte ditt fel Sakura-chan. Men jag avundas dig, och tycker synd om mig själv. Det spelar ingen roll vad jag än gör, men med mitt nya jag så blir jag mer olycklig. Om det fortsätter såhär, så kommer jag inte ha kraft att fortsätta leva vidare. Tack för att du har gjort så mycket för mig. För att du säger att du älskar mig även fast jag är såhär nu, tack. Jag är ledsen att jag inte kan ge något tillbaka. Jag kan inte se dig mer." läser jag och tårarna rinner ner för mina kinder och jag tar fram kuveret och håller det upp och ner vid min hand och ner åker delfinsmycket jag köpte. 

Yohio's Perspektiv

Jag har tårar i ögonen och mamma tittar på mig. "Varför gjorde du så Yohio?" säger hon och tittar på mig. "Varför gav du upp på något som är så viktigt för dig?" säger hon sen och tittar på mig. Jag tittar på henne med tårar i ögonen "Mamma" säger jag ledsamt och lite ostadigt och tittar på henne. "Pappa" säger jag ledsamt och lite ostadigt och tittar på honom "Doktorn" säger jag ledsamt och lite ostadigt och tittar på honom. "Kommer jag. Kunna gifta mig någongång?" säger jag ledsamt och lite ostadigt med tårar i ögonen och tittar på dem. Dem tittar på mig sorgsett, jag tittar upp mot taket med tårar i ögonen. "Jag visste det" säger jag lite ostadigt med tårar i ögonen. "Yohio" säger mamma och tittar på mig. "Men, även om det är så. En dag, en dag när det kommer. Så vill jag sova, på en bedd med blommor." säger jag lite ostadigt och ler lite med tårar i ögonen. Mamma tittar på mig medans pappa står och gråter, tillstlut klarar han inte mer utan springer ut ur rummet gråtandes. Jag börjar sen gråta och mamma försöker trösta mig. "Yohio" säger hon med tårar i ögonen och försöker hålla mig still i sängen. Jag fortsätter gråta och tar bort hennes händer när hon försöker hålla mina händer. Doktorn suckar och tittar på oss, pappa står kvar utanför rummet och gråter medans mamma försöker lugna ner mig och jag skriker och gråter.

När jag tänker på det förflutna, så kommer tårarna. 

Reality is to cruel, to brutal.

I don't even have the right to dream. 

As I think about the feautre, the tears will come out again.

Så det var avsnitt 10 Rabureta. Love Letter

Det här är faktiskt näst sista avsnitt :'(

Nästa avsnitt heter Tooku he, namida no tsukita basho ni. Far Away, to the place where tears are exhausted.

Hoppas ni gilade avsnittet :)

Ses i nästa inlägg! 

//Jonna

Konnichiwa!

Här kommer en sneackpeack på avsnitt 10 i One Litre of Tears

Avsnittet heter Raburetá. Love Letter

(Det här är inte i början av avsnittet)

Det har nu gått 2 år och jag är 18. Jag har slutat skolan och tagit min examen, men att ta examen här var inte som jag trodde innan jag blev sjuk. Och jag ska äntligen komma hem nu. 

18 år, folk har nu antingen börjat studera eller skaffat jobb. Alla börjar nu närma sig sina drömjobb, men jag....

Vi går mot bilen men medans mamma och pappa packar in mina saker stannar jag rullstolen och tittar tillbaka på skolan som jag har bott på nu i 2 år.

"Men, jag undrar om jag har någonstans att komma till" säger jag lite ostadigt och tittar på skolan. Mamma tittar på mig och vi går hem, när jag kommer hem blir jag i stort sett attakerad av mina syskon som har längtat efter att jag ska komma hem. Och tydligen så har alla sparat pengar för att köpa grejer till mig och jag har fått ett eget rum precis bredvid matrumet då jag inte kan gå i trappor längre. "Ta det lugnt, gå försiktigt" säger pappa och hjälper mig gå in. "Vi är hemma nu!" ropar han sen och mina syskon kommer springandes. "Välkommen hem Yohio-nee" säger mina syskon glatt i kör. "Jag är hemma nu" säger jag ganska så ostadigt och ler. "Det här är ditt rum" säger Hiroki och skjuter upp dörren till mitt rum och alla mina syskon springer in. "Ta det lugnt" ler pappa och hjälper mig in. Jag ler och tittar mig omkring i mitt rum. I mitten står en säng med räcken på sidorna så jag enkelt kan ta mig upp. Ett skrivbord, ett sängbord bredvid sängen. Pappa ler och sätter mig ner på sängen och jag tittar mig omkring i mitt nya rum. "Visst är gardinerna fina? Jag valde dem" ler Ako och tittar på mig och håller lite i dem ljusblåa gardinerna. Jag ler och nickar "De är fina" säger jag och ler. "Och jag valde täcket" ler Hiroki och pekar på sig själv och sen på det turkosa täcket. "Och jag valde nallen" ler Rika och kommer med en nalle och ger den till mig. "Tack" säger jag lite ostadigt och ler. "Och jag! Och jag! Jag valde kalendern!" ler pappa och pekar på en kalender på väggen. "Är du bara bra på att välja kalendrar?" säger Ako och tittar på honom. "Eh va?" säger han och tittar på henne. "Allt som är här har vi köpt själva till dig Yohio, för alla har längtat så mycket efter att du ska komma hem" säger mamma och ler och tittar på mig. Sen går hon och ställer sig vid mig "Gillar du det?" säger hon och ler. Jag ler och nickar "Från och med nu så kommer din familj att alltid finnas vid din sida" säger hon och ler. "Du kommer inte behöva oroa dig över något mer" ler hon. "Jag förstår" säger jag ganska ostadigt och ler. 

"Känslan av att ha alla så djupt ner i mitt hjärta, men mamma. Jag vill inte finnas på ett ställe där jag känner mig obekväm. Från och med nu, så funderar jag på hur jag ska fortsätta leva." skriver jag ner i min dagbok sen när jag är själv i rummet. Jag suckar och tittar på texten. 

Senare på eftermiddagen för jag mina rehabilitets övningar, och jag har jättesvårt att stå upp. "Ro, ra, ka, ka, ka." jag kan inte prata ordentligt heller. Jag suckar *Sluta dumma sjukdom. Jag vill kunna prata ordentligt* tänker jag och suckar och försöker igen. 

Nästa dag är jag på sjukhuset igen och övar hos Tanabe. Men det här är min kropp så jag får inte ge upp på mig själv.

Jag har 2 gärnstänger på båda sidorna av mig så jag kan ta tag i något ifall jag inte orkar stå upp. Jag släppar mig sakta framåt och är påväg att ramla men jag lyckas hålla mig uppe. Jag är 18 år, och jag vet att det finns en framtid även för mig. 

Efter ett par timmar så ser jag mamma komma in "Yohio" ler hon och går till oss. Jag sitter på en bänk och vilar efter träningen och Tanabe och min doktor står vid mig. Mamma ler och ställer sig bredvid mig "Ska vi gå hem nu?" ler hon och lägger sin hand på min axel. Jag tittar sakta upp på henne "mamma" säger jag ganska ostadigt. "Jag vill stanna här på sjukhuset" säger jag ostadigt. "Va?" säger hon förvånat och tittar på mig. Jag tittar på doktorn "Sensei, snälla låt mig stanna här på sjukhuset" säger jag ostadigt och tittar på honom. "Varför vill du stanna här helt plöstligt?" frågar han och tittar på mig. "Jag vill inte göra rehabilets övningar, bara 2 gånger i veckan. Om det fortsätter såhär så kanske jag inte kan gå." säger jag ganska ledsamt och ostadigt. "Jag vill inte ge upp på att gå helt själv" säger jag ledsamt och lite ostadigt. 

Så det var en sneackpeack på avsnitt 10 Raburetá. Love Letter

Hoppas ni kommer gilla den :)

//Jonna