Konnichiwa!

Här kommer avsnitt 2 "15 years old, sickness that steals up"

Min mamma frågade doktorn om hon kunde få mina röntken bilder och allt för att gå och fråga andra doktorer om jag hade Spinocerebellar atexia. Hon fick det och gick och frågade 3 väldigt bra läkare men alla sa att jag hade den sjukdomen. Hon köpte sen medecin men sa inget till mig eller resten av familjen om vad jag egentligen hade. 

"Vad är det här?" Säger jag och tittar på medecinen som jag får av mamma.

"Det är medecin som du ska ta ett tag." Svarar Shioka

"Vadå för medecin?" Säger Mizou och tittar på Shioka. 

 "Eh det är medecin som han ska ta för att.....hans hormoner inte är som dem ska och det är därför Yohio är såhär." Säger Shioka och tittar på Mizou. Han nickar och går och lägger sig, mamma kommer till mig och ger mig medecinen och ett glas vatten. Jag tar det och sväljer den sen går jag och lägger mig. Nästa dag är jag ute och går och jag hittar en svart liten Schipperke som sitter aldelles ensam i parken och jag går fram och klappar den "Hej lilla vän, har inte du någon familj?" säger jag och sätter mig ner och klappar den. "Nie, den har varit här ett tag" säger en röst och jag vänder mig om och ser Sakura komma mot mig. Hon sätter sig på en bänk framför mig och vi pratar en stund. Det börjar sen bli sent "Jag måste nog gå nu, men jag kan inte lämna hunden ensam" säger jag och håller den. "Ta med den hem" säger Sakura. "Jag kan inte, jag bor i en resturang. Min familj säljer Tofu" säger jag och suckar. "Vi får försöka låta dem" säger hon. "Jag skulle vilja träffa din familj" säger hon. "Vill du?" säger jag förvånat. Hon nickar och följer mig hem och jag tar med mig hunden. Vi går in och mina föräldrar kommer genast "Vem är det du?" Säger pappa och stirrar på Sakura "Konnichiwa, jag heter Yoshifumi Sakura" säger Sakura och hälsar. "Är det hon som skjutsade dig på cykeln?" säger pappa och tittar på mig. Jag nickar då går pappa till henne "Jag vill att du tar hand om min son väl, han betyder mycket för mig" säger han med läskig min. Hon nickar och lutar sig sen mot mig "Han är läskig" säger hon. Jag skrattar och nickar. Sen ser pappa hunden "Vems hund är det där?" säger han. "Jag hittade hunden i parken och jag kan bara inte lämna den där, snälla kan vi inte behålla den" ber jag. "Jag vet inte....vi bor ju i en resturang" säger pappa. "Onnegai" säger jag och tittar på honom. "Okej då" säger pappa sen efter en stund. "Arigatou!" ler jag och kramar honom. Sen är det dags för kvällsmat "Jag ska nog gå nu" säger Sakura. "Nej då, du kan äta här med oss" säger Mazou. "Nej det behövs inte, jag äter hemma" säger hon. "Om jag har sagt att du äter här, då ska du äta här" säger pappa. Sakura nickar då och tittar på mig "Din pappa är läskig" säger hon igen. Jag skrattar och vi går till bordet och äter mat. Vi sitter och äter och försöker komma på namn till hunden men ingen kommer på något bra "Ge oss ett tips Sakura" säger pappa. Sakura tittar upp "Jag? Jag kan inga bra namn" säger hon. "Jo något kan du väl" säger pappa. Hon sitter tyst en stund sen säger hon "Luna". Pappa tittar på henne en stund sen säger han "Bra idé, Luna ska hon heta". Jag tittar på Luna "Vill du heta Luna?" säger jag och ler. Luna skäller och viftar på svansen. "Hon gillar det" säger jag och ler. Alla skrattar och fortsätter äta. När vi ätit klart så följer jag Sakura till dörren "Tack för att du kom över" säger jag tyst och ler. "Det var kul att komma" ler hon och går sen efter en stund hem. Jag ler och går sen och lägger mig. 

Men det jag inte visste om var att mamma satt uppe sent den kvällen och läste om min sjukdom Spinocerebellar atexia. Och pappa kom ner och var såg att hon satt uppe och frågade varför hon satt uppe och vad hon läste. Hon berättade sakta om sjukdomen och pappa trodde att någon annan fått den och var glad över att det var "mina hormoner det var fel på" hon sa sen att hon hade ljugit och att det var jag som hade den. Han frågade om det fanns ett botemedel. Hon fick tårar och sa att det inte finns någon som blivit fullt botad eller överlevt. Men dem beslöt sig för att ändå vänta ett tag med att säga det till mig. 

Jag sitter sen några veckor hos doktorn och han läser min "dagbok" som jag håller på med. 

"Vad bra, fortsätt såhär så blir det enklare att se hur det går med sjukdomen" säger doktorn och ger mig dagboken igen. "Va? Ska jag fortsätta?" säger jag förvånat. "Jag vill också att du fortsätter ta din medecin varje dag. Och från och med nu för att du ska kunna kontrolera dina rörelser mer så vill jag att du gör övningar och behandlingar för det." säger han sen. *Va? Varför då? Jag är ju inte direkt sjuk eller något* tänker jag och går sen ut till väntrummet för att vänta på mamma. Efter ett tag går vi hem och vi pratar och har kul sen efter ett tag tittar jag på henne "Mamma? Vad har jag för sjukdom?" säger jag och tittar på henne. Hon svarar inte utan fortsätter att gå. 

Okaasan, in my heart, I know I can always trust you. From this point forward, I leave it to you. Im sorry for always making you worry

Så det var del 2 av One Litre of Tears 

Hoppas ni gillar den ^^