Konnichiwa!

Här kommer avsnitt 3 "Why did the illness choose me?"

klicka här  för att lyssna på en låt till novellen :)

"Okaasan?" säger jag och tittar på Shioka. 

"Sa inte jag det? Det är en sjukdom som ni ungdomar får och den påvärkar era hormoner" säger mamma och ler.

"okej, men den kan botas va?" säger jag och tittar på henne.

"Ja såklart" svarar mamma.

"Den kan botas? eller hur?" säger jag igen.

"Ja, såklart den kan. Oroa dig inte för det. Det kommer bli bra" svarar mamma och skrattar närvöst och vi går hem.

Den kvällen beslöt mamma och pappa att vänta ett tag med att berätta för mig att jag hade Spinocerebellar atexia. Mamma ville att jag skulle leva livet i skolan och ha det kul och inte tänka på min sjukdom. 

Jag stod och tittade igenom text papprerna till låten som klassen ska framföra men helt plötsligt så började jag se suddigt och jag tappade papprerna. *Vad är det som händer?* tänker jag. Sen på kvällen när vi sitter och äter så beslutar vi oss för att gå en kvällspromenad med Luna. Innan vi går ut så säger mamma "Yohio, när du ska ut och gå, gå inte själv. Fråga alltid oss om vi kan följa med." Eh okej" säger jag och tittar på dem. "Ja vi har mer tid nu för det" säger pappa och tittar på mig. *Vad är det som händer? Varför beter dem sig så konstigt* tänker jag. Nästa dag i skolan så står jag och mina kompisar och pratar och så kommer Mina "Hej Yohio" säger hon och kommer till mig. "Hej" säger jag och ler. "Har du lust att hänga efter skolan?" frågar hon. Jag nickar och efter skolan går vi till en musik affär och tittar på grejer. Jag sätter mig vid gitarrerna och spelar lite. "wow du är bra" ler hon. "Tack, jag spelar mycket hemma" säger jag och ler. Hon nickar och köper lite grejer. Sen frågar hon om jag har några Plektrum till min gitarr. "Nej det har jag inte" säger jag och tittar på henne. Hon tar några plektrum och köper det och ger det till mig. "Arigatou" säger jag och bugar. Hon ler och vi går och pratar en stund sen på stan. Sen efter ett tag kommer några lekande barn springandes mot oss, Ama flytar på sig men mina ben vill inte röra på sig och ett barn springer in i mig och jag faller till marken. "YOHIO!" säger hon och springer till mig och tittar på barnen som springer iväg. "hur gick det?" frågar hon. "jag mår bra" säger jag och försöker sätta mig upp. Sen på kvällen när jag ska skriva dagboken så går det inte heller bra. "Ibland känns det inte som kroppen tillhör mig, vad är det som händer med mig?" skriver jag men när jag ska skriva mer så vill inte handen skriva. Jag tar upp den och försöker hålla om pennan men handen vill inte. Jag tittar förvånat på handen. Nästa dag så sitter jag och min lilla syster Rika och gosar med Luna. Pappa ser oss och kommer till oss "Vilket fint väder det är idag, det skulle vara bortkastad tid att bara sita inne idag" Säger han och tittar på oss. "Yohio, du är ju med i musik klubben i skolan?" säger han sen. "Ja, hurså?" säger jag och tittar upp på honom. "Ni över ju inte på söndagar eller hur?" frågar han. "Yup" svarar jag och kramar Luna, "Så låt oss alla gå ut och ha roligt" säger han och ler. Jag och Rika tittar på honom "Låt oss gå till den fina blomster parken" säger pappa. "Ja" säger jag och Rika i kör och ställer oss upp. Jag tar Luna och vi går till parken och har det väldigt kul, sen kommer en liten flicka och jag ser att hon har det ensamt och bestämer mig för att göra henne sällskap med Luna. Vi har det jättekul och sen träffar jag hennes föräldrar men hennes pappa sitter i rullstol och ser inte ut att må så bra. Vi sitter och pratar en stund "Ursäkta mig, vad är det för sjukdom som hennes pappa har?" frågar jag hennes mamma försiktigt. "Han har en ganska så komplicerad sjukdom. Den heter Spin....Spin" säger den lilla flickan. Hennes mamma skrattar "Du menar Spinocerebellar atexia. Det är en sjukdom i hjärnan som påvärkar nerverna och dem får det svårt att skicka signaler till tex musklerna att röra på sig" säger mamman och tittar på mig. Jag kommer ihåg då den dagen jag var med Mina och barnen sprang in i mig för att jag helt plötsligt inte kunde röra mina ben av mig själv. "När jag blir stor ska jag bli en doktor och bota pappa's sjukdom" säger den lilla flickan och ler. Jag nickar men tänker fortfarande på den där sjukdomen. Jag letar upp min doktor och går och pratar med honom ett tag sen tittar han på mig "Du kom inte hit för att bara prata med mig eller hur?" säger han. Jag nickar "Sensei...um..jag.." säger jag tyst. "Jo jag....um.." får jag fram. Jag får inte fram frågan utan bara står där. "Jag måste nog gå nu, mina föräldrar undrar nog vart jag är och blir oroliga" säger jag sen. Han nickar "Men Yohio, om det är något spara det tills nästa gång du kommer" säger han. Jag nickar och går sen hem.

Men den kvällen så märker pappa att något inte är rätt, Shioka stod inte vid köket och höll koll på maten så han stängde av det och gick upp till mitt rum och där står mamma och tittar igenom mina dagböcker som jag skriver. Han tar dem ifrån henne och försöker lugna ner henne och säger "Vad kommer Yohio att tänka om han märker att vi får panik?" 

Dem sätter sig till bords sen för att äta men jag har inte kommit hem än, jag gick till skolan istället och jag gick till en dator och satte på den "Spinocerebellar atexia" sa jag för mig själv medans jag skrev in det i datorn. Jag klickade på en länk och läste om sjukdomen och kände igen mig i flera tillfällen av hur det är i början av sjukdomen. "Men det finns inget fal där någon har blivit fullt botad. Det finns inget kännt botemedel" läser jag. Jag stirrar länge på skärmen och på meningen "inget botemedel". Jag hör sen hur någon kommer in och det är Sakura. "Vad gör du här?" säger hon. Jag klickar ner länken och stänger av datorn. "Du får inte använda datorn utan tillstånd" säger hon. "Men vad gör du här förresten såhär sent?" frågar hon sen. "Vad gör du här då Sakura?" frågar jag och har vänt mig om från henne. "Jag är här bara för att titta på mit projekt jag var orolig för" säger hon och går till sina fiskar som är hennes projekt. "Oh den här är död, ger jag inte den andra fisken medecin så dör den med" säger hon och suckar. "Du är konstig" säger jag tyst. "Va?" säger hon och tittar på mig. "Du tycker inte att det är något märkvärdigt när en människa dör men du bryr dig mer om dina fiskar" säger jag och snyftar tyst och får tårar. "Håll tyst" säger hon. "Du är konstig" säger jag igen och torkar bort mina tårar och går hem. "YOHIO, du är hemma!" säger mina föräldrar och springer mot mig när jag kommer hem. "Vart var du? Vi var oroliga" säger dem. "Gommenasai" säger jag tyst. "Det var kör övning inför konserten imorgon" säger jag och går in. Dem börjar prata om hur dem ska fira mig imorgon efter det och hur glada dem är. "Arigatou" säger jag och försöker le. "Åh Yohio, du och jag ska tillbaka på din undersökning imorgon" säger Shioka sen. Jag nickar och går till mitt rum och går och lägger mig. Men jag kan inte somna, tänker bara på sjukdomen. Jag går då upp och tittar på almenackan "Kör uppträdande och undersökning imorgon" viskar jag för mig själv och tittar på datumet. 

Nästa dag står jag och övar med min klass "sluta sjunga" säger jag efter ett tag. "Ni sjöng för lågt, ni måste sjunga högre" säger jag till tjejerna. "Och ni, det var någon som sjöng fel i texten. Ni måste konsentrera er mer" säger jag till killarna. Efter en stund är repetitionen slut och alla går ut. Jag hör hur de viskar att jag  inte beter mig som mig själv. "Nu är det du som är konstig" säger Sakura när alla gått ut. "Va?" säger jag och tittar på henne. "Ena dagen står du och gråter. Nästa dag beter du inte som dig själv. Så det är du som är konstig" säger hon. "Men idag får jag svaret, som jag måste få reda på. Jag kommer inte gömma mig för svaret. Men....om jag får reda på svaret, så kommer jag kanske förändras. Just nu, kan det vara min sista stund, som jag behövs för något. Det här, kommer vara den sista stunden." säger jag. "Vad är det?" säger Sakura och tittar på mig. "En frågestport?" säger hon sen. Jag vänder mig om och tittar på henne "Något liknande" säger jag och ler. "Så snälla, sjung bra ikväll" ler jag. "Jag kommer inte förlåta dig om du sjunger fel text" säger jag sen och ler lite. Efter några timmar ska vi upp och sjunga och jag ställer mig framför klassen och gör mig redo. Jag börjar dirigera och klassen börjar sjunga låten. Det går bra och alla sjunger jätte fint och efter en stund har vi sjungit klart och alla applåderar.(här) Det var en av de roligaste stunderna i mitt liv. Efter några timmar så tar mig mamma och pappa till läkaren. "Yohio...innan vi gör undersökningen idag, måste jag säga en sak." säger doktorn. "Om din sjukdom. Jag kommer gå in på detaljer och berätta situationen just nu" säger han. Jag tittar på honom och säger "Är det Spinocerebellar atexia?" Doktorn och mina föräldrar stirrar på mig. "Seinsei...har jag, Spinocerebellar atexia?" säger jag allvarligt. Han tittar på mig och mina föräldrar stirrar på mig. Jag får tårar i ögonen, han tittar på mig och säger "Ja, det har du". Jag nickar med tårar i ögonen och säger sen "Kommer...min...framtid....sluta som Yuka-chan's (den lilla flickan) pappa?" "snälla berätta doktorn" säger jag med tårar i ögonen. Han tittar på mig och säger "Det är fortfarande en lång bit kvar på vägen, innan det blir så för dig." Jag nickar och börjar sen att gråta. Min mamma vänder sig om mot mig "Yohio, sa han att du ska bli så nu?" säger hon. Jag nickar "Får jag fråga en till sak?" snyftar jag. "Ja" säger doktorn och nickar. Jag tittar upp med tårar som rinner "Byouki ha" Byouki ha...doushite watashi wo senndano?"(Den här sjukdomen...varför valde den mig?) Mamma stirrar förtvivlat på mig och pappa börjar gråta. Jag tittar på doktorn med tårar och han tittar på mig. 

This disease, why did it choose me? Fate, it can't be put in words

Så det var avsnitt 3 av One Litre of Tears 

hoppas ni gillar den ^^

 

Jim Lönnkvist

9 januari 2015 22:29

Så fick Yohio reda på den otäcka sjukdomen
Detta måste ha varit hemskt o få höra
Underbart skriven o den är sorgsen in i hjärtat
men va härligt o läsa😊

Johanna

10 januari 2015 01:30

Ja han fick reda på att han har den, så nu kommer du också få reda på vad han känner och tycker om sin sjukdom

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Konnichiwa!     Idag den 20/9 2014 så hade Seremedy sin sista konsert. Det är 2 år sen idag, kan verkligen inte fatta att det redan har gått 2 år. Jag saknar dem så sjukt mycket :(    Men konserten var så magisk, underbar men ändå så sorlig...

Konnichiwa!   Genki desu ka? Genki desu^-^     Vad vill ni läsa här på bloggen?^^ Har lite idé torka just nu :/    Vill ni ha nyheter om YOHIO och hans band DISREIGN? Läsa noveller? Fakta om YOHIO? Ja vad vill ni läsa här?^^   Komme...

Konnichiwa minna!   Genki desu ka? Genki desu^-^   Förlåt för att jag har varit borta så mycket, men jag har varit så upptagen med skola och allt :0 Men nu är jag tillbaka^-^     I tisdags så skrev YOHIO en riktigt rolig nyhet på inst...

Konnichiwa!   Här kommer del 3 av One Litre of Tears Special   Hoppas ni gillar den ^-^    Sakura's Perspektiv   Jag tittar upp på himlen sen på Mizaki "Jag minns också när Yohio's familj hade bjudit mig på bröllop" säger jag och ler....

Konnichiwa!   Här kommer del 2 av One Litre f tears special   Hoppas ni gillar den ^-^    Sakura's Perspektiv   Jag står kvar på sjukhustaket och tittar upp mot himlen, jag har tårar i ögonen och Mizuki sitter i rullstolen bakom mig. ...