Konnichiwa!

Här kommer del 3 av One Litre of Tears Special

Hoppas ni gillar den ^-^ 

Sakura's Perspektiv

Jag tittar upp på himlen sen på Mizaki "Jag minns också när Yohio's familj hade bjudit mig på bröllop" säger jag och ler. Hon ler "Vad fint" säger hon. Jag nickar "Vi hade varit ihop i flera månader då. Men något sorgligt hände sen" säger jag med en suck. "Aw, vad hände?" frågar hon. Jag tittar på henne och berättar. 

Minne

Yohio's pappa sätter sig på huk bredvid honom "Ska du ringa och fråga vart Sakura har tagit vägen?" säger han. "hon har nog lektion" säger Yohio lite ostadigt. "Det är jag inte alls"säger jag. Han tittar upp och ser mig komma "Dissa mig inte" säger jag och skrattar lite. "Sa jag inte att jag skulle komma?" säger jag sen. "Du kom verkligen i din finaste klänning" säger han lite ostadigt och ler. Jag ler "Jag lånade min systers" säger jag och ler. "Den passar dig inte" säger han lite ostadigt och ler. "Håll tyst" säger jag och skrattar. "Tack för att du kom" ler hans mamma och tittar på mig. Sen tittar hans pappa på mig "Vad gör du? Klär du dig sådär? Försöker du bli snyggare än jag?" säger han. Shioka skrattar och drar tillbaka honom "Var inte avundsjuk nu Mizou" skrattar hon. Yohio skrattar och tittar på dem "Nu ska Madoka kasta buketten" ropar någon. Han tittar på henne när hon kastar den och den landar i Yohio's knä. "Åh Yohio" ler Shioka och tittar på honom. Han tittar förvånat ner på den och alla står och klappar händer. Jag ler och tittar på honom och senare går vi hem "Åh vilken underbar dag" ler Shioka. "Men vi går och hämtar bilen" säger hans pappa och tittar på Yohio och mig. "Ta hand om Yohio nu" säger han och tittar på mig och de går sen iväg för att hämta bilen. "är inte det här underbart?" säger Yohio lite ostadigt och ler och tittar ner på buketten. "Det är så många fina blommor" säger han sen lite ostadigt och ler. "Ja jag antar det" säger jag och ler lite. Han stoppar sen ner handen i sin handväska och tar upp ett brev och räcker det sakta skakandes mot mig. "Till dig Sakura-chan" säger han lite ostadigt och ler. Jag tar imot det och tittar på det "Vad är det?" frågar jag. HAn ler lite "Hm?" säger jag förvånat och tittar på honom. Han ler och skrattar lite "Ett kärleks brev" säger han lite ostadigt och ler. "Åh verkligen?" ler jag och stoppar sen ner det i sin handväska. Jag tittar sen bort och upp på himlen och han tittar på mig och ler lite sen tittar han ner. 

Jag är påväg hem och kommer sen på brevet jag fick av Yohio. Jag tar upp det och börjar läsa. "Till Sakura-chan. Det finns en del saker jag inte kan säga till dig ansikte mot ansikte. Så jag skriver ett brev. Tack för att du alltid finns vid min sida. Tack för att du alltid uppmuntrar mig. Du kom på vad du ville göra, och jobbar nu mot din dröm. Och att se det gör mig glad.  "Du kommer skaffa dig en hel del kunskap, och träffa många nya människor. Från och med nu, så kommer du leva vidare. Din framtid har mycket att erbjuda, men i mitt fall är det inte likadant. I framtiden som jag har kvar, hur ska jag gå igenom det? Så är det. Det är så mycket så är det. Det finns inget vi kan göra åt den skillnaden. Varjedag så kämpar jag imot mig själv. Jag är orolig och det är smärtsamt."  "Här är sanningen. Det är smärtsamt att vara med dig Sakura-chan. Att vilja göra det och att vilja göra något mer. Jag tror att om jag inte hade haft sjukdomen, då skulle jag kunna göra allt. När jag är med Sakura-chan, så får jag en dröm som aldrig kommer att bli sann. Såklart så är det inte ditt fel Sakura-chan. Men jag avundas dig, och tycker synd om mig själv. Det spelar ingen roll vad jag än gör, men med mitt nya jag så blir jag mer olycklig. Om det fortsätter såhär, så kommer jag inte ha kraft att fortsätta leva vidare. Tack för att du har gjort så mycket för mig. För att du säger att du älskar mig även fast jag är såhär nu, tack. Jag är ledsen att jag inte kan ge något tillbaka. Jag kan inte se dig mer." läser jag och tårarna rinner ner för mina kinder och jag tar fram kuveret och håller det upp och ner vid min hand och ner åker delfinsmycket jag köpte. 

Nutid

"Va? Vad sorgligt" säger Mizuki ledsamt och tittar på mig. Jag nickar sakta "Jag fattade först aldrig varför han gjorde slut men med tiden så förstod jag" säger jag med tårar i ögonen. Hon tittar på mig "Han ville inte vara en börda för mig för att han inte kunde göra så mycket" säger jag och torkar bort mina tårar. "Men jag minns sista gången jag träffade honom" säger jag sen. Hon tittar på mig "Jag satt bredvid honom i hans säng och han bad mig att läsa igenom alla hans dagböcker." säger jag. "Det bringade tillbaka så många minnen" säger jag och ler lite. 

Minne

Jag sitter på kvällen i sjukhuset med blommor för att ge dem till Yohio men pappa stoppade mig för att prata med mig. "Du kom också idag för att träffa honom?" säger han. "är det okej om du stannar sent där vajre dag?" säger han sen och tittar på mig. "just nu så kan jag inte göra något annat" säger jag och tittar på blommorna. "Samma med oss läkare" säger han och suckar. "Medans du blir äldre, så känner du dig mer värdelös. Människans öde kan inte enkelt bli ändrat" säger han och tittar på mig. "Men vad som än händer så tänker du fortfarande såhär, varför är det Yohio-san? Varför var det Hia-chan?" säger han. Sen blir han tyst och tittar på mig en stund "Jag kanske har behandlat dig som ett barn väldigt länge. Från första början har du varit annorlunda från Hia-chan. Envis, övermodig, klumbig. Det är därför jag var orolig för dig. För du är verkligen som mig" säger han och tittar på mig. Jag tittar på honom "Jag kommer inte säga något mer, gör vad du tror är rätt. Du är redan vuxen." säger han och ställer sig upp och går iväg. Jag tittar ner på mina blommor och går sen in till Yohio. Han ligger i sin säng och tittar på den lilla blinkande julgranen som står på hans sängbord. Jag lägger blommorna på sängbordet och han försöker ta fram brickan och jag håller upp den åt honom. Och han börjar stava ordet "Samukatta (Det är kallt)". "Det snöar ute" säger jag och tittar på honom. Han tittar på mig "Det är ungefär 3 meter snö därute" säger jag och ler. Han tittar på mig och flinar och stavar ordet "Usotuski (lögnare)" Jag ler och tittar på honom och han stavar igen. "Yonde (Läsa)" "Nikki (Dagbok" sen tittar han på mig. Jag tittar ner på kassarna "Dem?" säger jag och tittar på honom. Han nickar. Jag lägger ner brickan och tar upp den första dagboken i högen och sätter mig i sängen och bläddrar i den. "Jag kommer inte vara otålig, jag kommer inte vara girig, jag kommer inte ge upp. För alla tar saker och ting steg för steg."läser jag sen tittar jag upp på honom. "Sa du det där?" säger jag och flinar. Han ler och tittar på mig. Jag ler och fortsätter läsa i den "Jag är inte den ända i smärta, att inte ha folk som förstår, att inte förstå andra. Både och är hemskt." "Mitt liv är som en blomstrande blomma. Från början av min ungdom, så vill jag inte ha något beklagande och verdera det." "Mamma, i mitt hjärta, där finns alltid den mamman som tror på mig. Från den här stunden så lämnar jag över det till dig. Jag är ledsen att jag alltid oroar dig." "Den här sjukdomen, varför valde den mig? Ödet, det kan inte beskrivas i ord. Du kan inte få folk att acceptera det" "Jag vill göra en tidsmaskin och åka tillbaka i tiden. Om det inte vore för den här sjukdomen, så kanske jag hade lyckats i kärleken." "Jag vill så gärna bli kramad av någon, jag vill verkligen det." "Jag vill redan inte säga att jag vill tillbaka till den dagen, jag vill acceptera mitt nya jag nu. Och leva vidare" "Även om jag kommer bli skadad av de hjärtlösa blickarna, men jag vet att också så finns de det vänliga blickarna." "Även om det är såhär så vill jag fortfarande vara här. För här är platsen där ja finns" "Vad är det för fel med att falla? För så länge jag står upp igen så kommer det att bli bra. Om du tittar upp på himlen efter att ha ramlat, för den blåa himlen är också idag streckande oändligt lång och ler mot mig." "Folk borde inte älta det förflutna, det räcker med att försöka ditt bästa i det du gör nu." "Mamma, kommer jag...kunna gifta mig?" Jag läser om den sista igen och tittar på honom "Du försöker verkligen hårt" säger jag och ler med tårar som rinner. "Försöker leva vidare" säger jag sen. Han ler och tittar på mig med tårar i ögonen och tar fram brickan. Jag ställer mig upp och håller upp den och han stavar ordet "Sou da yo (Ja det gör jag)" Jag ler och tittar på honom "Var inte allt för övermodig" säger jag och tittar på honom och ler. Han ler och tittar på mig med tårar sen suckar han och stavar igen "Ikiti ne (Lev vidare)" jag tittar på honom med tårar medans han stavar igen. "Zutto ikite (Lev vidare för alltid)" Han tittar på mig med tårar i ögonen och jag nickar med tårar "Det ska jag" säger jag med tårar och han ler och tittar på mig. Jag sätter mig ner och tar fram då den sista sidan han skrivit och det står "Tack så mycket". Jag känner hur mer tårar kommer och jag tittar ner sen tittar jag på honom med tårar och han ligger i sängen och blundar. "Sover du?" säger jag och tittar på honom. Han ler och det får mig också att le "Du ler fortfarande" säger jag och ler med tårar i ögonen. Jag ställer mig upp och stoppar om honom med täcket sen sätter jag mig ner igen. Och jag ser en tår rinna ner längs hans kind.

Nutid

"Yohio dog för 5 år sen" säger jag och tittar upp mot himlen. "Dog han?" säger Mizuki ledsamt och tittar på mig. Jag vänder mig om och tittar på henne och nickar långsamt. "Lev vidare föralltid. Yohio brukade säga det" säger jag sen. "Från djupet av hans hjärta så ville han leva" säger jag sen med tårar i ögonen. "Det här är första gången jag berättar det här för någon" säger jag sen och tittar upp. Mizuki tittar upp på mig med tårar och en bit ifrån så står Ako och har lyssnat på allt jag sagt. Jag vänder mig om och tittar på Mizuki "Hur svåra dina probem är, är något som jag aldrig kommer att förstå" säger jag och tittar på henne. "Men...jag vill förstå" säger jag och tittar på henne. "Dina riktiga känslor" säger jag sen. Hon tittar på mig med tårar sen tittar hon ner "Mizuki-chan!" hör vi en röst säga sen. Vi tittar upp och ser en sjuksköterska "Dr, Takiwa letar efter dig" säger hon. "Hon kommer snart" säger jag. Hon nickar, jag sätter mig på huk framför Mizuki och tittar på henne "Klarar du av att göra rehabilitets övningen nu?" frågar jag och ler. Hon ler och nickar, jag ler och ställer mig upp "Bra" ler jag och ser hur hon rullar bort till sjuksköterskan. Men hon stannar och tittar på mig "Tack så mycket" ler hon och tittar på mig. Jag ler och nickar, sjuksköterskan går sen bort med henne till rehabilitets rummet. Jag ser sen Ako komma "Har du varit här?" frågar jag. Hon nickar med tårar som rinner "Förlåt" säger hon och torkar bort tårarna. "Jag hörde allt" säger hon sen. "Jag minns när jag satt där i biblioteket och pluggade, och du sa att jag var Yohio's storasyster trots allt" säger hon och tittar på mig. "Du sa så om mig eller hur?" säger hon. Jag nickar sakta "Det, gjorde mig så glad" säger hon och får mer tårar. "Jag kunde inte gemföra mig med Yohio-nee. Vad som än händer, så frågar jag mig själv. Vad skulle Yohio-nee ha sagt" säger hon med tårar. "Vad han skulle ha gjort. Vad han skulle tänka" säger hon med tårar. "Och hur han skulle ha sagt det" säger hon och snyftar. "För det finns ingen som svarar mig, jag kan inte hitta svaret själv" säger hon med tårar. "Jag förstår" säger jag och tittar på henne. "Du kan klara det att hitta svaret själv" säger jag och tittar på henne. Hon nickar "Jag är lättad" säger hon och ler med tårar. "Sakura-chan, du har inte ändrats trotts allt" säger hon med tårar och ler. Jag ler lite, hon ler och bugar sen går hon in i sjukhuset igen. Jag tittar efter henne och står där en stund, sen vänder jag mig om och går en bit och stannar. Jag stoppar ner handen i fickan och tar upp min mobil, jag har kvar mobilsmycket med en delfin på som jag köpte till mig och Yohio. Jag öppnar mobilen och går in på kontakter, jag bläddrar igenom en stund sen ser jag hans namn. Yohio. Jag trycker på hans lur och ringer "Numret du har valt är inte i bruk, var vänlig och försök igen efter en stund" hör jag en kvinlig röst säga. Jag håller mobilen mot örat och skakar med tårar som rinner, jag sätter mig ner och tårarna rinner sakta ner för mina kinder. Jag vill höra hans röst så himla mycket, bara en sista gång. Snälla. Jag tar upp mobilen och ringer igen, och då blir jag shockad. "Hej det är Ikeuchi Yohio. Jag kan tyvärr inte ta ditt samtal just nu. Lämna ett medelande efter tonen så hör jag av mig så fort jag kan. Kram kram!" hör jag hans glada röst säga sen piper det. Jag ler men börjar gråta och jag stänger mobilen. "Du kan inte höra av dig längre" viskar jag och gråter. 

Shioka's Perspektiv

Jag och Mizou är ute och går när Ako kommer springandes "hur var kören?" säger hon glatt. "Var Rika duktig?" frågar hon. "Ja det var hon" säger jag och ler. Solen börjar sakta gå ner och himlen är aldelles rosa med lila moln, "Hon växer upp så fort" ler hon. Jag ler och nickar "Och du blir också gammal pappa" säger hon sen och flinar och går snabbt. "Hey, du pratar för mycket" säger han och går ikapp henne och de börjar tjafsa på skoj igen. Jag ler och tittar på dem och går sakta efter Kan du höra det Yohio? Du lever vidare i Sakura-chan. du kommer föralltid att leva vidare i oss. Nu och föralltid. Yohio? Du kan höra det, ellerhur? Jag stannar sen och ser hans favoritblomma växa vid sjön, en vit ros. Jag ler och tittar på den "Jag saknar dig Yohio" viskar jag och tittar en sista gång på rosen och går sen till de andra. 

Minne

Vi står och tittar på bilden som Ako målade i tävlingen och vann med. Ako står bakom Yohio's rullstol och ler "Vad tycker du Yohio-nee? Har jag talang?" säger hon och ler. "Ja" säger han ostadigt och ler. 

Vi står där en stund sen går vi vidare, Ako och Mizou går först och jag går efter och skjutsar Yohio på rullstolen. "Mamma?" säger han ostadigt. "Ja?" säger jag och lutar mig bredvid honom och fortsätter gå. "Mitt gladaste jag är i den bilden" säger han ostadigt. "Det stämmer" ler jag och fortsätter gå. "Jag undrar om alla kommer att minnas mig." säger han ostadigt. "Såklart vi kommer att minnas dig" säger jag. "Ditt ansikte, din röst. Vi kommer att minnas allt perfekt" säger jag och ler. "Även fast att jag inte är här, minns mig och prata med mig lite då och då. Okej?" säger han ostadigt och tittar sakta upp på mig. Jag går sakta och känner tårarna komma "Sättet som jag ler på i bilden, där jag ser framåt. Glöm inte det heller, okej?" säger han ostadigt. Jag känner tårarna rinna sakta ner för min kind och jag går sakta "jag kommer inte glöma det" säger jag och ler och torkar snabbt bort mina tårar. "Hey, kom nu!" ropar pappa och ler. "Vad pratar ni 2 om?" säger Ako och tittar på oss. Jag ställer mig på huk bredvid Yohio och tittar på honom och sen på henne och ler "En hemlis!" ler jag och börjar gå och Yohio ler. 

Yohio

När jag lägger handen över hjärtat, dunk dunk. Dunk, dunk. Jag kan höra det slå. Jag är glad. Jag lever.

Så det var sista delen av One Litre of Tears Special

Hoppas ni gillade den :) 

//Jonna

Konnichiwa!

Här kommer del 2 av One Litre f tears special

Hoppas ni gillar den ^-^ 

Sakura's Perspektiv

Jag står kvar på sjukhustaket och tittar upp mot himlen, jag har tårar i ögonen och Mizuki sitter i rullstolen bakom mig. "Men, vad hände med honom sen? Yohio?" frågar hon och tittar på mig. Jag tittar på henne och ler lite och börjar berättar om den gången jag såg Yohio öva på sin gitarr i musik rummet.

Minne

Yohio sitter på en stol på den lilla scenen i rummet och övar på sin gitarr. Hans fingrar glider över strängarna och han spelar snabbt, jag står lutad mot dörrposten och tittar på. Men han tappar sen greppet och en falsk ton kommer fram, "Du suger" säger jag och lutar mig mot dörrposten. Han tittar upp och tittar på mig men ler "Sakura-chan" säger han. "Vad gör du?" frågar jag. "Innan provet så är ju alla aktiviteter slut, eller hur?" frågar jag. Han nickar "Men du då?" frågar han. "Jag matar sköldpaddorna" säger jag och tittar på honom. Han nickar "Hey" säger han sen. Jag tittar upp i taket sen mot honom "Kan du hjälpa mig städa upp här?" frågar han. Jag tittar på honom och sen på den lilla scenen och massa olika instrument ligger utspritt på golvet. "Du måste skämta med mig" suckar jag men går in i rummet och börjar plocka upp sakerna. Han ler och ställer sig upp och går långsamt iväg och ställer undan gitarren, jag plockar upp och tittar sen på honom. Han går långsamt fram och plockar upp grejerna. 

Nutid

Jag skrattar lite "Men det var väl inte snällt att säga så till honom? Att han suger" säger hon och tittar på mig. Jag skrattar lite "Vi hade en liten speciell relation innan" säger jag med ett litet skratt. Hon nickar "Och sen så.." säger jag och skrattar till. "Han sa att han inte ville gråta, så vi hade en deal att om han grät så skulle han betala mig 500 yen" säger jag och skrattar lite. Hon tittar på mig "Varför då?" frågar hon. "Som straff" säger jag och ler. "Så efter att jag hade hjälpt honom att plocka undan så bad han mig om en till tjänst." säger jag. "Jag skulle se till så att han inte grät när han skulle göra slut med sin senpai" säger jag. Hon tittar på mig "Hade han en senpai? Vem då?" frågar hon. Jag ler lite "Mina, en tjej som var med i musiklaget, fast hon var äldre och gick i andra klass" säger jag. Hon nickar sakta "Så vi gick iväg till en telefonstålpe och så ringde han och gjorde slut med henne" säger jag. "Åh, varför då?" frågar hon lite ledsamt. "Han ville inte vara en börda för henne med sin sjukdom" säger jag. "Men han klarade det, jag sa att han var kall men han brydde sig inte och svarade bara att han inte ville betala mig 500 yen" säger jag med ett litet skratt och sätter händerna i fickorna på rocken och tittar upp. Hon ler lite "Sen då?" frågar hon. Jag tittar på henne "För varje dag som gick, så vart hans ben svagare och han fick svårare att gå" säger jag med en suck. "Han fick konstiga blickar när han var ute och gick. Men han brydde sig inte om det, men hans bror Hiroki vart retad pågrund av det" säger jag och får ett minne när Hiroki's kompisar retar honom. 

Minne

Jag är med biologi klubben vid en sjö för att studera den, inte långt ifrån så övar Yohio's bror Hiroki på fotboll. Jag hör sen några barn komma och jag tittar upp mot dem, "Ikeuchi" säger en av dem. "Du ljög" säger han sen. "Va?" säger Hiroki förvånat. "Vad var det där om då att din bror var så vacker och så himla bra på sport?" säger han och härmar sen Yohio's sätt att gå och de andra 2 börjar skratta. "Det är precis så" skrattar han och fortsätter. Hiroki tittar ledset på dem "Det är ju identiskt!" skrattar en av dem. Han tittar ledset på dem "Kan din storebror ens gå?" skrattar killen sen och tittar på Hiroki. "Och du sa att han lärde dig spela fotboll....är det ens möjligt?" skrattar han. "Det är sant. Han lärde mig verkligen." säger Hiroki och tittar på dem. "Vem kommer tro på det?" skrattar han. "Lögnare" skrattar en av de andra. "Lögnare....Lögnare...Lögnare...Lögnare..." skrattar dem och klappar i takt med händerna. Hiroki tittar ledsamt på dem sen tar han Hiroki's fotboll "Vad gör du?" säger han och försöker ta tillbaks den. De bara skrattar och sparkar den mellan varandra. "Sluta!" skriker han "Vad sägs om det här då?" skrattar killen och sparkar den i sjön. Hiroki springer mot sjön "Gå och hämta din storebror som är så himla bra på sport och be honom hämta den åt dig" skrattar han och de går iväg. Hiroki stirrar på bollen i sjön men märker inte att jag står och tittar på honom sorgset.

Nutiid

"Va? Verkligen? Fick han reda på allt det där?" frågar hon shockad och tittar på mig. Jag nickar "Han hörde allt när hans syster Ako pratade om det med Hiroki" säger jag. "Pratade med honom?" frågar hon. Jag nickar "Han skämdes över Yohio, men mot slutet fattade han att det inte fanns något att skämas över" säger jag. Hon nickar men tittar ner "Människor kan inte kämpa själva" säger jag. Hon tittar på mig "Yohio's familj stötte på problem men de var där för honom och övervann problemen" säger jag. Jag tittar sen upp och suckar "Hans familj är min dröm" säger jag tyst. "hur menar du?" frågar hon. Jag tittar på henne "Min pappa behandlade mig som ett barn fram tills bara för några år sen, men Yohio's familj gjorde aldrig så mot honom. De fanns där för honom och stöttade honom" säger jag. Hon nickar sakta "Men, gjorde ni någonting tillsammans någon gång?" frågar hon. Jag tänker en stund och minns när jag bjöd ut honom på en tur till akvariumet och jag kan inte låta bli att le. "Jo det gjorde vi en gång" säger jag och ler lite. "Vad gjorde ni då?" frågar hon. Jag tittar på henne "Jag hämtade honom från skolan han bodde på..." börjar jag men blir avbruten. "Bodde på? Bodde han inte hemma?" frågar hon. Jag skakar på huvudet "Han var tvungen att hoppa av Higashikou skolan efter första året." säger jag med en suck. "Det vart för svårt för honom när han bara vart sämre och sämre. Han hamnde i rullstol och hade svårt att gå, som du" säger jag och tittar på henne. "Så han fick börja på Kasumi's skola för handikappade" säger jag och tittar på henne. "Jag har hört talas om den skolan" säger hon. Jag nickar sakta "Men berätta mer" ler hon. Jag ler och nickar och börjar berätta. 

Minnet

Jag kliver ur taxin och går till Yohio's skola och tittar mig omkring. Jag tittar på skylten sen hör jag en bekant röst "Sakura-chan" ler Yohio och kommer till mig i sin rullstol. Jag ler och går till honom. Han är lika fin som vanlig och har sitt gulliga leende på sitt ansikte. 

                                                                      (ser ut som på bilden)

"Det var länge sen" ler jag och tittar på honom sen ser jag en annan pojke komma i rullstol. "God eftermiddag!" säger pojken ostadigt och ler. Jag nickar "Jag är Oikawa Yuya" säger han ostadigt och bugar. "Du är Sakura-chan eller hur?" säger han sen ostadigt och tittar på mig. Jag nickar och tittar på honom "Jag ville se vilken slags person du var, för Yohio-san pratar alltid om dig Sakura-chan" säger han ostadigt och ler och tittar lite på Yohio. "Hey, säg inget" säger Yohio och skrattar lite och börjar rodna. Jag ler och tittar på dem och går sen iväg med Yohio till Aquarium. 

Vi har kommit en bit sen tittar han på mig "Yuya-san bor i samma rum som mig" säger han och tittar på mig.

jag nickar och tittar på honom "Han har också samma sjukdom som jag" säger han sen. jag nickar och fortsätter gå, han tittar upp på mig "Han är en väldigt optimisktisk person eller hur?" säger han och ler. "Ja, det är han" säger jag och ler och tittar på honom. Efter en stund är vi framme och vi tittar oss omkring och det är många olika djur där. "Det finns så många olika djur eller hur?" säger han och tittar sig omkring. "Ja" svarar jag och nickar. Vi ser många olika djur och jag berättar fakta om dem för honom.  Efter en stund kommer vi till ett ställe där det finns delfiner "Det är så trevligt här" säger han och tittar sig omkring och ser en delfin med sin unge simma över oss. Sen tittar han på mig "Men hur kan de inte krocka med glasväggarna här?" frågar han. "Det är delfinernas röster" säger jag och tittar på honom. "Röster?" säger han undrande och tittar sig omkring. "Människan kan inte höra det" säger jag. "deras ljud studsar mot saker omkrign dem och kommer sen tillbaka till delfinerna och då vet dem vart saker finns" säger jag. "Så det är så det är" ler han och sitter så nära glasväggen han kan och tittar på delfinerna. "Och genom att använda detta ljud, så kan de prata med andra delfiner som är långt borta" säger jag sen. "En hemlig konversation som vi inte kan höra?" säger han. Sen ler han "Jag undrar om jag kan höra det?" ler han och sätter ena handen runt örat och lutar sig mot glasväggen. 

"skulle inte det vara underbart om vi också kunde prata med varandra fast vi är långt ifrån varandra?" säger han och ler och försöker lyssna. Jag tittar på honom "Vänta på mig en stund" säger jag och går iväg. Efter en stund sitter vi ute vid ett café inte långt ifrån Aquarium, jag tar hans mobil och sätter dit ett mobilsmycke med en delfin på. Han ler och tar imot sin mobil och tittar på den och ser att jag har gjort likadant med min mobil "Hoppas du gillar den, även fast det inte är en riktig delfin" ler jag. "Tack" säger han och ler. Jag ler och nickar och tittar på honom.

Nutid

"Det var en väldigt trevlig dag, fram tills...." säger jag och suckar. "Fram tills vad?" frågar hon. "När vi skulle hem så missade vi bussen och ingen buss eller taxi stannade" säger jag. "Sen började det blåsa och regna, och vi stötte på problem efter problem" säger jag. "Tillslut fick vi tag på en taxi och kunde komma hem. Men Yohio vart förkyld, jag klandrade mig själv medans han klandrade sig själv" säger jag med en ledsam suck. "Varför gjorde han det?" frågar hon. Jag tittar på henne "Han påstod att han skapade problem pågrund av att han satt i rullstol och var sjuk" säger jag och tittar på henne. Hon nickar "Vart han sjukare?" frågar hon. Jag skakar på huvudet "Men han ringde mig på kvällen" säger jag. "Vad sa han?" frågar hon. 

Minne

Min telefon ringer, jag tar upp den och ser att det är Yohio, jag svarar "Jag har skapat så mycket problem för dig, bara nu det mamma sa...förlåt" säger han ledsamt. "Det regnar så högt, jag hör inte vad du säger" säger jag sen. "Det är som jag trodde, det är svårt att höra vad jag säger? Ellerhur?" säger han ledsamt. "Det är inte alls så" säger jag. "Det är lugnt" säger jag sen. "Jag kan redan inte vara som jag var förut längre. Även om jag kan låta dig skjutsa mig på rullstolen, men redan...." säger han och har gråten i halsen och tårarna kommer mer. "Vi kan inte gå tillsammans. Bara för att jag vart blöt av regnet, så har jag redan skapat massa problem. Men jag vet säkert, att förr eller senare så kommer jag inte kunna prata. Jag kommer inte ens kunna ringa" säger han ledsamt. "Det är redan svårt att prata om man jämför hur det var på Higashikou." säger han ledsamt. "För dig Sakura-chan, så tror jag redan att våra världar har blivit olika varandra" säger han sen. Han lägger sen sakta på utan att säga något och en tår rinner sakta ner för hans kind och han håller om mobilen med händerna och han börjar gråta. 

Nutid

Hon tittar på mig "Klandrade han sig så mycket?" säger hon. Jag nickar "Jag stod där i regnet och visste inte vad som hände när han la på." säger jag och suckar ledsamt. "Han sa oftast förlåt väldigt mycket och tyckte att han skapade problem. Men det gjorde han aldrig, han skapade aldrig problem" säger jag. "Men jag beslöt mig sen för att visa att jag egentligen älskade honom" säger jag sen. Hon tittar på mig "Älskade du honom?" frågar hon. Jag nickar sakta och rodnar "Det gjorde jag" säger jag och tittar upp.

Minne

Efter skolan går jag med mina kompisar men stannar och de tittar på mig "Vad är det Sakura?" frågar dem. "Inget, jag har en sak att göra bara" säger jag och vänder mig om och springer iväg. Jag springer så snabbt mina ben orkar bära mig. Efter en stund kommer jag fram till Yohio's skola och jag ser honom sitta ute och vattnar några blommor. Jag springer fram till honom och saktar sen ner och tittar på honom "Det var längesen" ler jag och försöker hämta andan. Han tittar på mig men säger inget "Jag kunde inte ringa dig, så jag kom hit istället" säger jag och tittar på honom. Jag ser hur han börjar nicka långsamt med huvudet som om han vill säga något. "Idag så. Hade jag en dröm." säger han ostadigt. "En dröm?" säger jag och tittar på honom. "Ja" säger han och nickar. "Innan, i mina drömmar. Så kunde jag gå, springa och röra mig fritt. Precis som första gången jag såg dig Sakura-chan" säger han lite ostadigt och tittar på mig. "Men du vet, drömmen jag hade var inte likadan. Jag satt. I en rullstol. I drömmen så var min kropp...orörlig" säger han ganska ostadigt och tittar på mig. "Min kropp, även om jag med avsikt erkänner att..djupt ner i mitt hjärta. Så vill jag inte erkänna det" säger han ganska ostadigt med tårar i ögonen. "Det här är bara. jag eller hur?" säger han sen ostadigt och försöker le. Jag säger inget sen tittar jag på honom "Är det okej om jag säger vad jag känner och tycker?" frågar jag. Han tittar på mig "Jag vet inte vad som ska hända i framtiden. Men just nu, vad jag känner är 100% sannt" säger jag och tittar på honom. "Jag kan säga det med förtroende. För mig, så länge som det är du som pratar så spelar det ingen roll hur sakta du pratar. Jag kommer fortfarande att lyssna. Om du inte kan prata på telefon, så kommer jag och träffar dig. Som idag. Jag är ingen delfin, du, du är ingen delfin heller. Om du vill gå, så kommer jag gå bredvid dig oavsett hur långsamt det är så kommer jag gå med dig. Just nu så är jag nog inte så trovärdig." säger jag och tittar på honom. "En dag så kanske jag kan hjälpa till." säger jag och tittar på honom. Han tittar på mig med tårar i ögonen "Det kan inte bli som det var förut, men det är dem där känslorna vi har som binder oss samman" säger jag och tittar på honom. "Jag tycker inte att vi lever i olika världar." säger jag och ler lite och tittar på honom. Han tittar på mig sen bort och det blir tyst en stund. Jag ser sen att han tittar på mig "När det gäller dig, så gillar jag dig. Kanske." säger jag sen och tittar på honom. Jag tittar sen ner när jag inser vad jag sa "Jag gillar dig, kanske" säger jag och skrattar lite tyst. "Förmodligen" säger jag sen tyst. Han tittar på mig med tårar i ögonen och ler. Sen skrattar han tyst och tittar på mig "Tack" säger han lite ostadigt och ler. 

Så det var del 2 av One Litre of Tears Special

Hoppas att ni gillar den^-^

//Jonna