Konnichiwa!

Här kommer del 5 av One Litre of Tears, avsnittet heter Shougaika tenchou, A disabled person's notebook.

Hoppas ni gillar den :)

Jag sitter i träningsrumet och gör övningar, Tanabe gav mig en övning där jag ska sitta ner och studsa med en basketboll och sen fånga den. Det var inte så svårt, bara sitta där och studsa med en boll. Jag har suttit där ett bra tag nu men sen så helt plötsligt vägrar armarna fånga bollen och den rullar iväg. Jag suckar och tittar på den och sen så kommer Tanabe "Hej låt oss se hur du mår" ler han sen ser han att bollen har rullat iväg och han tar upp den och tittar på mig "Är du trött?" frågar han. Jag svarar inte "Hur mår du? Du ska ju få åka hem idag" säger han och sätter sig på huk framför mig. "Så försök lite mer" ler han. "Ska jag få åka hem?" frågar jag och titta på honom. Han ler och nickar och sen så kommer min doktor "Du ska få 2 mer injektioner först" säger han och tittar på mig."Det värkar som att medecinerna äntligen fungerar" ler han. "Fungerar dem?" säger jag och tittar upp dem. "Jag tror inte dem fungerar alls" säger jag sen tyst. 

Shioka's perspektiv

Jag är på sjukhuset och pratar med doktorn och ska äntligen få ta hem Yohio efter att han har varit på sjukhuset hela sommaren. "Tack för din vänlighet" ler jag och bugar. "Hon behöver komma senare också för regelbunda kontroller, för att se hur långt gången sjukdomen är" säger han och tittar på mig. "Jag förstår" säger jag och nickar. "Vi ska även skicka ansökan om hjälpmedel för specifika sjukdomar och funktionshinder..." säger han och ställer sig upp och fortsätter prata "För att fixa sånt så måste du gå till en speciell doktor han finns här omkring. Och sen, om den specifika sjukdomen..." hinner han säga och visar mig ett papper innan jag avbryter honom. "Ursäkta, kan du vänta ett ögonblick? Det är sannt att Yohio inte är så stadig när han går, men han kan fortfarande gå. Att redan klassa honom som handikapad är inte det lite...." säger jag och tittar på honom. "Frun är inte du hälso konsult? Du borde förstå. Handikapp klassifiseringen bygger på olika grader av funktionshinder. Den är delad i olika delar från 1 till 7. Och det är bara upp till nivå 6 som man måste visa kortet." säger han och tittar på mig. "Jag förstår" säger jag och tittar på honom. "Just nu, Yohio-san's typ av funktionshinder är orörliga delar. Genom att rangordna det enligt funktionshinder i aktivitetsnivå, är det level 6." säger han och pekar på pappret. "Level 6?" säger jag och tittar på honom och sätter mig ner. "Men då, kan du väl förutsätta att det inte finns någon förändring i handikappet, eller hur?" säger jag och tittar på honom. "Ja det brukar vara så" säger han och tittar på mig. "Men, i Yohio's fall så kommer sjukdomen bara att växa. Och det finns inget sätt att stopa den från att bli värre." säger han och tittar på mig. "Men om du kan fixa kortet, om du behöver längre fram i tiden fixa en rullstol eller renovera huset så kommer du behöva mycket pengar..." hinner han säga och tittar på mig. "Kan du låta mig tänka ett tag på det här? Jag behöver Yohio's åsikt om det här också." säger jag och tittar på honom. Han suckar och tittar på mig "Då ger jag dig informationen först" säger han och ger mig papper. Jag tar dem och tittar på dem och sen på honom.

Yohio's perspektiv

Jag sitter i sängen och tittar på när min storastyster Ako packar mina kläder och saker i väskorna. "Förlåt, det är den sista dagen på sommarlovet och jag måste besvära dig med att hjälpa mig ut från sjukhuset" säger jag och ler lite och tittar på henne. "Det är okej, även om jag hade stannat hemma idag så hade jag varit tvungen att hjälpa till att ta hand om affären" säger hon och packar. "Förlåt för att jag är sen" säger mamma och kommer in i rummet. "Har ni packat klart?" säger hon sen och tittar på alla väskor som är packade. "Ako har fixat allt ser jag" säger hon och ler. "Nu går vi hem" ler hon och tittar på mig. Jag nickar och sitter på sängkanten, jag ska ta väskan men Ako tar den "Jag tar den" säger hon och sätter axelväskan på axeln "Förlåt" ler jag och tittar på henne. "Jag kan inte göra något för att hjälpa till" säger jag och ler lite. "just nu, har du sagt förlåt hela tiden. Det är väldigt jobbigt, så vill du hjälpa till så sluta säga förlåt" säger hon och går mot dörren. Jag ska ställa mig upp från sängen men mamma kommer mot mig "Åh, vänta lite" säger hon. "Det är lugnt" ler jag och ställer mig upp och går mot dörren. När vi kommer till korridoren efter ett tag så står Ako och väntar på oss vid hissen. Nu när det har gått en sommar så har mycket hänt, jag går saktare. Jag typ vaggar mig framåt som en pingvin. Mamma försöker hjälpa mig men jag tittar på henne "Jag kan gå själv, det här ränkas ju som en rehabilitets övning" säger jag till henne medans jag går. "Det stämmer ju" säger hon och fortsätter gå. "Har ni inte kommit än? Hissen kommer snart" säger Ako och går mot oss. "Förlåt, för att jag går så långsamt" säger jag och tittar på henne medans jag försöker gå framåt. Hon tittar ledsamt på mig medans jag går sen säger hon "Jag går först" och går mot hissen. 

Efter ett tag så kommer vi hem och pappa, Hiroki och Rika springer för att möta mig i hallen. "Gå försiktigt" säger pappa och försöker hjälpa mig. Ako är trött och tappar väskorna på pappas fot "Aj, det gör ont! Det blöder ser du?" säger han och tittar på henne. "Va? Vart? pappa det är smuts, fast du är ju smutsig hela tiden" säger hon och går. "Va? hur vågar du säga att jag är smutsig? Säg inte så till din pappa" säger han och dem börjar bråka som vanligt. Mamma skrattar "Hör du? Nu bråkar dem som om dem vore syskon igen" skrattar hon. "Det får det att kännas som jag verkligen är hemma, det är så tröstande" ler jag och går långsamt in i vardagsrumet med Rika. "Vi är inte syskon, det är far och dotter gräl" säger pappa ifrån köket. "Titta, titta. Jag ritade det här" ler Rika och visar mig några bilder. "Åh vad fina" ler jag och tittar på dem och sen på henne. Sen tittar jag på mamma innan hon försvinner in i köket för att göra kalla drinkar till oss "Åh mamma, jag är lite trött" säger jag och tittar på henne. "Är det okej om jag går och vilar mig en stund?" säger jag och tittar på henne. "Åh tvinga inte dig själv att vara uppe" säger pappa och sätter sig på huk bredvid mig. "Eh..du är inte så rolig" säger Rika och tittar på mig lite ledsamt. "Var inte självisk" ropar Hiroki från köket. "Förlåt Rika" säger jag och tittar på henne och ler lite. Hon nickar och jag ställer mig sen sakta upp "Ta det lugnt" säger pappa och hjälper mig. "Jag mår bra, jag mår bra" ler jag och ställer mig upp. "Jag kan göra det själv" säger jag. "Men...du är..." säger pappa men mamma avbryter honom "Det här är också en del av rehabilitets övningen" säger mamma och tittar på honom. "Precis det hon sa" ler jag och tittar på pappa "Jag förstår" säger han. Jag ler och går sakta mot mitt rum och håller mig i väggarna för att försöka hålla mig uppe "Yohio-san...ser ut som en pingving!" hör jag Rika sen säga. Jag stannar och tittar på henne "gulligt, eller hur?" säger jag och försöker le lite och går sen vidare mot mitt rum. Efter ett tag kommer jag in i mitt rum och jag tittar på sängen och kommer då på att jag och Hiroki delar rum då de gör om hans och vi har en vånings säng och jag sov överst. *Hur ska jag ta mig upp?* tänker jag och tittar på min säng. Men då kommer Hiroki in och tar ner min kudde och byter plats med sin "Jag kan byta säng så länge jag får ha min kudde" säger han. "Förlåt" säger jag och tittar på honom. Då går Ako förbi "Säger du fortfarande förlåt?" säger hon och fortsätter sen till sitt rum. Hiroki går sen ut ur rummet och stänger dörren. Jag suckar och tittar mig omkring sen lägger jag mig i sängen och suckar och tittar ner. Efter en stund så somnar jag.

Vad jag inte vet är att mamma pratar sen med pappa och de bestämer att jag ska åka taxi till skolan ifall jag skulle ramla påvägen till skolan. Och att mamma redan har pratar med min lärare om min sjukdom och att den inte går att bota. 

Shiroka's perspektiv

Jag och Mizou bestämer att Yohio ska åka taxi till skolan och att han ska hämta honom efter skolan och vi löser allt ganska bra men när jag visar honom pappret om att vi får ersättning för taxin pågrund av sjukdomen och sen att dem hjälper till att betala för rullstol och allt annat vi kan behöva så säger han nej. "Jag är Yohio's pappa, jag tar hand om honom" säger han och läser tidningen. "Jag vill inte behöva få honom till en börda för landet" säger han sen. Jag suckar och tittar på honom.

Yohio's perspektiv

Jag vaknar nästa morgon och klär på mig min skoluniform och fixar lite med min väska och pyntar den. När jag nästan är klar så kommer mamma in i mitt rum "Yohio, taxin är här" säger hon och tittar på mig. "Jag kan gå till skolan" ler jag och tittar på henne. "Du behöver ta bussen då eller hur?" säger hon och tittar på mig. "Du kanske inte får någon plats på bussen. Om du måste stå och bussen helt plötsligt stannar då..." säger hon sen och hjälper mig sätta på mig min ryggsäck. "Förlåt, det känns som jag får er att spendera pengar på saker i onödan" säger jag och sätter på mig ryggsäcken. "Vad pratar du om?" frågar hon och tittar på mig. "Det är nödvändigt. Jag bad också Seike att vänta på dig vid skolgrinden" säger hon sen och tittar på mig. "Va?" säger jag och tittar undrande på henne. "Det är lugnt, jag berättade inga detaljer om sjukdomen" säger hon och tittar på mig. Jag nickar och ler lite och går sen sakta ner till taxin. "ta det lugnt" säger pappa och hjälper mig till taxin. Jag sätter mig i taxin och tittar på dem, pappa håller i dörren och tittar på mig "När du ska hem så kommer jag och hämtar dig" säger han. Jag nickar och åker iväg till skolan. När jag kommer fram till skolan så ser jag att Seike och min kompis väntade utanför skolan som mamma sa och dem ler och går mot taxin. "Förlåt för att jag orsakade problem för er" säger jag och kliver ur taxin och tittar på dem. "Varför säger du så för?" säger Seike och tittar på mig. "Kom så går vi" säger jag och börjar gå men Seike tar tag i min axel "Det är lugnt om vi går sakta, känn ingen stress" säger han och tittar på mig. 

Sen när vi sitter i klassrumet så berättar läraren om alla prov och sånt som kommer nu när sommarlovet har slutat sen säger han något som får mig att stirra på honom "Och det är något annat jag vill säga och det är om Ikeuchi. Ikeuchi har en sjukdom som tydligen drabbar många tonåringar" jag känner hur alla elever tittar på mig och jag känner mig väldigt liten och tittar ner lite i min bänk "Därför har hon lite svårt när han går och det kommer ta lite tid för honom att bli bättre. Därför när vi ska möblera om i klassrumet och annat, snälla hjälp Ikeuchi då." säger han och tittar på oss. "Okej" svarar dem. "Ummm, jag känner mig som om jag kommer att vara som en börda för alla. Så tack för att ni hjälper mig" säger jag lite tyst där jag sitter och bugar. "Du är ingen börda alls" säger Seike. "Vi kommer hjälpa dig, för vi är vänner" svarar mina vänner och min klass. Jag nickar "förlåt" säger jag lite tyst. Sakura tittar på mig men säger inget. Jag märker sen att alla blir så överdrivet snälla mot mig och de tror att det kommer bli för mycket för mig om jag fortsätter vara klassrepresentant så dem tänker byta. Jag tittar ner och efter en stund så slutar vi och alla går ut och Seike och mina kompisar hjälper mig packa väskan "Förlåt" säger jag och tittar på dem. "Sluta säga förlåt" säger Seike och hjälper mig. "Om jag ramlade och slog mig så skulle du ha hjälpt mig, eller hur?" säger han och tittar på mig. "Såklart jag skulle" säger jag och tittar på honom. Sen ser jag att Sakura är påväg ut "Sakura-san vänta lite" säger jag och springer fram till honom men ramlar nästan, men jag lyckas få tag i en av bänkarna och håller mig uppe. "Spring inte, det är farligt" säger hon och springer fram till mig. "Förlåt" säger jag och ställer mig upp och tittar på henne. "Vad ville du?" frågar hon. "Ummm..." får jag fram sen ser jag hur Seike springer till sin flickvän som står vid dörren "Låt oss gå, låt oss gå" säger han och knuffar ut henne. "Va? Va?" säger hon men följer med ut och dem stänger dörren och kvar blir jag och Sakura. "Kommer du ihåg när du såg mig vid datorn i biologi salen? Förlåt för då, för att jag grät" säger jag och tittar på henne. "Det är lugnt" svarar hon. "Jag kommer bli starkare" säger jag. "Nej, starka killar är inte så söta" säger hon. "Men jag kan ju inte alltid gråta, eller hur?" säger jag och tittar på henne."Och jag kommer bli starkare" säger jag sen och tittar på henne. "Då, nästa gång du gråter. 500yen" säger hon och tittar på mig. "Va? Varför?" säger jag och stirrar på henne. "Straff" säger hon och skrattar. "Jag vill inte ha det." säger jag och stirrar på henne. "Gråt inte då" säger hon och ler. "Jag kommer inte gråta" säger jag och tittar på henne. "Då är det okej med dig att vi har en sån deal då?" säger hon och tittar på mig leende. "Jag förstår" svarar jag bara och tittar på henne. Efter skolan så följer Seike och min kompis mig en bit utanför skolan "Här kommer han" säger jag. "Va?" säger Seike och tittar på mig. "Min pappa kommer att hämta mig" säger jag och tittar på dem. "Verkligen? Okej, då ses vi imorgon" ler Seike. "Yup" säger jag och vinkar mot dem när dem går iväg. Jag tittar efter dem sen ser jag Mina komma gåendes mot mig. "Mina" säger jag tyst och tittar på henne. "Du, förlåt för det som hände sist" säger hon och tittar på mig. "En väldigt viktig sak hände" säger hon ledsamt. "Du det är okej, tänk inte på det" säger jag och tittar på henne. Hon nickar "Skynda dig att bli bra snabbt" säger hon sen. "ja" säger jag och försöker le. Hon ler och går sen iväg. Jag får tårar i ögonen för att jag vet att jag inte kommer bli bättre men sen ser jag att pappa kommer med bilen och stannar en bit ifrån mig. "Yohio, förlåt för att jag är sen" säger han och kliver ur bilen. "Förlåt pappa" säger jag och går sakta mot bilen medans han hjälper mig. "Du har ju fortfarande jobb att göra i butiken" säger jag och kliver sakta in i bilen. "Vad pratar du om? Kom nu så åker vi hem" säger han och hjälper mig in i bilen. Jag nickar och tittar sen ut igenom bilrutan och jag ser hur många tittar på mig och jag tittar ner. 

På kvällen sitter jag vid matbordet och pluggar sen kommer mamma och jag tittar på henne "Jag....borde börja gå till skolan igen och börja med det imorgon" säger jag och tittar på henne. "Men..." säger hon och tittar på mig. "Jag vill gå" säger jag. Mina föräldrar tittar oroligt på mig "Men om det gör jätteont, så låt mig åka taxi igen" säger jag sen och tittar på dem. "Jag förstår" ler mamma. "Jag var ganska orolig för dig" säger hon. "För orolig" lägger jag till och ler. "Men påtal om att prata om orolig, så tycker du om att vara orolig över saker och ting." ler jag. Hon ler och skrattar lite tyst.

Shiroka's perspektiv

Det har gått ett tag och Yohio är duktig med att göra sina övningar hemma men jag är fortfarande orolig över när vi ska behöva köpa in grejer hem så jag försöker övertyga hans pappa igen om att vi måste skaffa ett sånt kort till Yohio. "Hej, hur mår Yohio?" frågar han och kommer in i köket. Jag svarar inte utan läser vidare på papprena, "Vad gör du?" frågar han och går till mig och ser vilket papper jag läser och sliter det ur handen på mig och slänger det i papperskorgen "Sa jag inte att vi inte vill vara en börda för vårt land?" säger han och tittar på mig. "Det är ingen börda" säger jag och tittar på honom. "hur är det inte det?" säger han och tittar på mig. "Men, Yohio är inget börde objekt." säger jag och stirrar på honom. "Vill du verkligen ta landet's bidrag så mycket?" frågar han och tittar på mig. "Det är inte för pengarna" suckar jag och tar tillbaka pappret han slängde. "Om det inte är för pengarna, vad är det för då?" frågar han och sätter sig bredvid mig. "Vill du med avsikt sticka en "handikapps" etiket i ansiktet på våran son?" säger han och tittar på mig. "Varför skulle att skicka efter ett sånt kort vara som att sticka ett sånt kort i ansiktet på honom?" frågar jag och tittar på honom. Vad vi inte märker är att Ako står och lyssnar på oss, "Jag vill bara att Yohio ska kunna stå upp själv." säger jag och tittar på honom. "kallar du dig själv en mamma?" skriker han sen på mig. "Vet du hur mycket han lider just nu?" säger han argt. "Det är pågrund av att jag är en mamma som jag säger och gör såhär" säger jag argt tillbaka sen klampar Ako in i köket "SLUTA!" skriker hon och tittar på oss. "Om Yohio-nee, så har ni hållit en hemlighet och inte sagt någonting om det till oss syskon" säger hon med tårar "Istället så sitter ni och grälar här, om det är något ni inte vill att vi ska veta så håll det åtminstånde hemligt ordentligt. Sakerna som ni säger och gör helt annorlunda. Det är helt konstigt!" säger hon och tittar på oss. Jag tittar tyst på henne sen så hör vi en duns och tittar upp och ser Yohio ligga på golvet. "Yohio!" skriker jag och hans pappa i kör och springer mot honom "Yohio-nee!" skriker Ako och springer mot honom. Vi hjälper honom att stå upp och tar ner honom försiktigt till köket. 

Yohio's perspektiv

Pappa lägger fram massa kuddar på golvet så jag kan lägga mig ner "Förlåt, det är mitt fel att jag för att jag har blivit såhär" säger jag ledsamt. "Jag är jätteledsen" säger jag och tittar ner. Pappa ställer sig upp och sätter sig på andra sidan bordet vid mina syskon "Jag skapar så många hemska minnen åt er, förlåt" säger jag ledsamt och tittar på dem. "Förlåt" säger jag med tårar och tittar ner. Mamma sätter sig bredvid mig och håller om mig "Yohio, sluta be om ursäkt. Och sjukdomen är inte heller ditt fel" säger hon och håller om mig. "Oavsett vem som är sjuk, så kommer människorna i familjen att hjälpa den personen. Eller hur?" säger hon och stryker mig över ryggen. Hon tittar sen på mig "Ha mer, mod att möta det här, okej?" säger hon och tittar på mig. Jag tittar ledsamt på henne "Den här världen, är full av olika människor. Det är några som dig, som inte kan gå ordentligt och kan inte se ordentigt. Och som ett annat exempel, så finns det personer som Hiroki som är bra på sport, och som Ako som är expert på att teckna. Det finns folk som pappa, som är bra på att göra tofu. Detta samhälle, har alla dessa olika människor. Eller hur?" säger hon och tittar på mig. Jag tittar på min familj sen på mamma men svarar inte och är fortfarande ledsen "Hey Yohio, har du hört tallas om Identifierings kort för funktionshindrande?" frågar hon sen och tittar på mig. Jag får mer tårar i ögonen men nickar "Det här kortet, tillåter folk som är handikapade att delta i samhällets aktiviteter. Så att de kan uppnå deras rehabilitets mål" säger hon och tittar på mig. Sen ser jag hur pappa tittar på mamma "Shioka" säger han men hon lyssnar inte. "Det här är något som står i lagen. Alla funktionshindrande människor, måste försöka att gå igenom deras funktionshinder. De måste använda all deras återstående förmågor, för att försöka deras bästa att delta med lite ljus i samhällets aktiviteter" säger hon och tittar på mig. Jag tittar på dem med tårar i ögonen "Och för att göra saker som måste bli gjorda" säger hon sen och tittar på mig. "Och Yohio....så länge som du gör ditt bästa, så kommer du att bli accepterad av samhället. Identifierings kortet för funktionshindrande, kommer att bevisa att Yohio är också en del av samhället." säger hon sen. Jag tittar på henne ledsamt med tårar i ögonen som jag känner närsomhelst kommer att komma ut. "Ako? Hiroki? Rika?" säger mamma sen och tittar på dem. Jag tittar bort med tårar. "Jag har något viktigt till er att säga" säger mamma och tittar på dem. "Först vill jag att ni sitter ner." säger hon och alla mina syskon sätter sig långsamt vid bordet och tittar först på mig och sen på mamma. "Yohio. Det är okej, eller hur?" säger hon och tittar på mig. "För att Yohio ska bli en del av samhället. Ako och alla, dem är viktiga familjemedlemar också." säger hon och håller mina händer. Jag nickar med tårar och tittar på henne, hon ler och sätter sig vid bordet och tittar på dem medans jag sitter lite snett bakom mamma. "Yohio's sjukdom, är en sjukdom som heter Spinocerebellar degeneration atexia. Det är en typ av sjukdom som gör att de viktiga nerverna inte fungerar som de ska. Sakta så kommer han tappa förmågan att prata, kommer inte kunne gå ordentligt, och kommer inte kunna hålla tunga föremål. Att hjälpa folk att göra saker i affären, och hjälpa till med saker hemma kommer vara väldigt svårt för honom. Även om det kommer ta tid att göra något åt det här. Men...snälla överge inte Yohio. Lämna honom inte. Jag vill att ni hjälper honom igenom detta" säger hon och tittar på dem. Jag sitter bakom och gråter nästan "Jag förstår" säger Hiroki och tittar på henne. "Jag...kommer stå vid Yohio's sida" säger han. "Rika också!" säger Rika. Jag ler med tårar "Tack" säger mamma och ler. "Kan det botas?" säger Ako sen och tittar på mamma. Det blir tyst en stund "Det kan botas, eller hur?" säger hon sen igen. "De sa att det inte kan botas" säger jag. Hon tittar på mig förvånat och får tårar. "Med den nuvarande nivån inom medeciniskteknik, så kan den inte bli botad" säger jag med tårar. Hon stirrar förvånat på mig med sorg i blicken. Hon tittar neråt "Helt plötsligt, du säger helt plötsligt såhär. Jag vet inte vad jag ska göra." säger hon sorgset och tittar ner. Pappa tittar på henne "Det är väldigt enkelt, när någon stötter på förhinder. Så borde du ge dem en hjälpande hand....När en kompis gråter, Så borde du fråga Vad hände? Eller hur? Det är så det är. Ta godheten du har i ditt hjärta, och uttryck dem och det kommer att gå bra." säger han och tittar på henne. "Godheten? Dem sakerna, jag..." säger hon men kan sen inte mer utan gråter, pappa tar henne i sin famn och håller om henne. "Du är god du med" säger han och håller om henne. "Jag gillar det inte" gråter hon. "Jag är fortfarande jag" säger jag sen och försöker le lite. "Det stämmer" säger mamma och tittar på mig "Vad som än händer, så är Yohio fortfarande Yohio" säger hon. "En viktig familjemedlem" ler hon. Jag nickar "Jag borde inte säga förlåt, jag borde säga tack" säger jag med tårar i ögonen. "Ja, det är mer som mitt barn brukade vara!" säger pappa och tittar på mig. De andra nickar, jag skrattar lite och nickar också. 

Det går ett tag och allt är nästan som normalt igen fast att jag har det svårare att gå. Jag går omkring i skolan och jag träffar Sakura och vi pratar lite och jag bad henne hjälpa med med ett par grejer sen går vi runt och pratar och jag tittar på henne "Jag har en till grej jag vill be dig om" säger jag och tittar på henne. "Vad är det?" säger hon och fortsätter gå bredvid mig. "Kan du titta på mig och se till att jag inte gråter?" säger jag och tittar på henne. "Va?" säger hon förvånat. Vi går ifrån skolan när den slutat och jag går till en telefonstålpe och ringer Mina efter en stund svarar hon. "Um..det är Ikeuchi" säger jag lite närvöst. "Um..ända tills nu, tack för att du alltid tog hand om mig. När jag tog mig igenom Higashikou's examen vart jag jätteglad. När jag hörde att du sa gratulerar till mig, och att du sa fortsätt spela instrument och när du gav mig det fina armbandet vart jag också jätteglad. Men...men jag...Jag tror jag kommer sluta delta i klubb aktiviteter. Därför med dig också..." säger jag och får tårar i ögonen men håller dem inne. "Jag förstår" säger hon. "Skynda nu på att bli frisk" säger hon sen. "Ja" säger jag och ler med tårar i ögonen. "Hej då" säger jag efter en stund och lägger på. Jag tittar på telefonen och Sakura står lutad mot ett träd och tittar på mig "Du är så kall, kommer från en sida och säger hej då över telefon. Det är för hur hon kommer gråta, eller hur?" säger hon och tittar på mig. "Kanske" säger jag tyst. "Ljug inte för dig själv, bara gråt" säger hon sen. "Jag vill inte" säger jag och tittar på henne. "Du är väldigt kall" säger hon. "Men...jag vill inte straffas framför dig" säger jag och tittar på henne. Hon skrattar och tittar sen på mig "Du lyckades göra det." säger hon och ler. Jag ler och tittar på henne, vi går sen hemåt. Hon går sakta bredvid mig med cykeln och jag går sakta vaggandes bredvid henne sen stannar jag och tittar upp på himlen. "På den blå himlen så svävar de vita molnen omkring. Det är vackert att titta på" viskar jag.

I really don't wanna say things such as "I want to go back to how things where before."

I recognize how I am right now, and I will continue to live on.

Hoppas ni gillar novellen även fast den börjar bli så sorglig nu :(

Nästa del kommer nog nästa helg :)

Tills dess, ha en fortsatt trevlig helg :)

//Jonna

 

jim lönnkvist

17 januari 2015 23:46

Detta var verkligen sorgsligt o läsa stackars YOHIO som blir sämre😢
o ramlar så mycket de känns så sorgligt 😣att det måste vara så
men tur att han har en familj som hjälper o sina vänner som ställer upp😊

Johanna

18 januari 2015 01:12

Ja sorgligt nog så blir han sämre, men han har ändå lite hopp även fast att han är nere och ledsen :(

Ja det är ju tur att han har en sån fin familj som hjälper honom och fina vänner som ställer upp

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Konnichiwa!     Idag den 20/9 2014 så hade Seremedy sin sista konsert. Det är 2 år sen idag, kan verkligen inte fatta att det redan har gått 2 år. Jag saknar dem så sjukt mycket :(    Men konserten var så magisk, underbar men ändå så sorlig...

Konnichiwa!   Genki desu ka? Genki desu^-^     Vad vill ni läsa här på bloggen?^^ Har lite idé torka just nu :/    Vill ni ha nyheter om YOHIO och hans band DISREIGN? Läsa noveller? Fakta om YOHIO? Ja vad vill ni läsa här?^^   Komme...

Konnichiwa minna!   Genki desu ka? Genki desu^-^   Förlåt för att jag har varit borta så mycket, men jag har varit så upptagen med skola och allt :0 Men nu är jag tillbaka^-^     I tisdags så skrev YOHIO en riktigt rolig nyhet på inst...

Konnichiwa!   Här kommer del 3 av One Litre of Tears Special   Hoppas ni gillar den ^-^    Sakura's Perspektiv   Jag tittar upp på himlen sen på Mizaki "Jag minns också när Yohio's familj hade bjudit mig på bröllop" säger jag och ler....

Konnichiwa!   Här kommer del 2 av One Litre f tears special   Hoppas ni gillar den ^-^    Sakura's Perspektiv   Jag står kvar på sjukhustaket och tittar upp mot himlen, jag har tårar i ögonen och Mizuki sitter i rullstolen bakom mig. ...