Konnichiwa! 

Här kommer del 7 av One Litre of Tears 

Avsnittet heter Watashi no iru basho, The Place Where I am

Hoppas ni gillar avsnittet^^ 

Det har gått 1 månad och det är nyår, jag och min familj är ute och går nu innan vi ska äta nyårs mat. Vi har också stannat nu vid en brun för att kasta i pengar för att be. "Så, här har ni pengar" säger pappa och delar ut pengar till oss. "Va? Bara 10yen? Då kommer det aldrig slå in ju" säger Hiroki och tittar på pengarna. "Kommer det inte?" säger Rika och tittar på honom. "Era idioter, det är inte pengarna det handlar om. Gudarna är inte så kräsna" säger pappa och skrattar lite. "Det stämmer, det handlar inte om hur mycket pengar man ger. Nu kastar vi i dem!" ler mamma. Vi nickar och går fram och kastar i pengarna, sen klappar vi ihop händerna och blundar och ber. "Jag hoppas att alla i familjen ska vara lyckliga" ber pappa. "Jag hoppas att Yohio-niichan kommer bli bättre" ber Rika. Vi vänder oss om och tittar på henne "Tack Rika" ler jag och tittar på henne. "Nå vad säger ni, ska vi gå hem och äta vår nyårs middag?" ler mamma. "Ja, nu går vi hem och äter" ler pappa. Ako och Hiroki springer iväg och de springer till min rullstol. Jag har blivit mycket sämre i mina ben nu och kan inte gå så mycket så jag behöver rullstol nu. Mamma och pappa hjälper mig ner för trappstegen och sätter mig i min ljusrosa rullstol. 

Ett nytt år har kommit. Och på samma gång så har jag blivit allt mer beroende av andras hjälp. 

Efter en bit så kommer vi fram till en trappa och mamma tar av min filt från mina knän och jag böjer mig ner och tar av ena fotstödet så jag långsamt kan ställa mig upp. Mamma hjälper mig medans pappa ställer sig framför mig med ryggen vänt mot mig "Kommer du upp?" frågar han. "Ja" svarar jag och hoppar upp på hans rygg och så bär han mig ner för trappan. "Tack pappa" ler jag. "Vad pratar du om?" ler pappa och går ner för trappan med mig. Efter ett tag har vi kommit ner och dem sätter mig ner på rullstolen igen och pappa tar fram sin kamera och fixar den "Så ställ er i ordning där framför trappan" ler pappa. "Ska vi ta en till minnesbild?" frågar Ako medans hon fixar med min filt och lägger den på mina knän. "Ja såklart! Detta är första bilden vi tar i år" ler pappa och springer sen mot oss. "Okej le nu allihopa!" ler han. Vi ler allihopa och så tas bilden. 

Efter ett tag så sitter vi hemma och äter nyårsmaten, jag har som en fotölj jag sitter på nu för jag har ganska så svårt att hålla min kropp uppe och jag kan inte sitta på golvet som de andra längre, jag kan inte äta med pinnar längre eller hålla bestick. Så jag har gummihandtag på mina bestick så det blir lättare för mig att hålla dem. Pappa ställer fram en talrick framför mig "Här" ler han och äter sin mat. "Tack" ler jag och försöker få upp en matbit på min sked "Så" ler Ako och tar upp den på min sked med sina pinnar. "Tack Ako" ler jag och äter. "Ingen orsak" ler hon och äter. "Tada!" ler mamma och kommer in i matrummet med en bricka med teaserviser. "Jag hittade dem här söta teasetten" ler hon. "Alla får varsit och man får en egen sked också" ler hon och ger alla varsit teasett. Pappa ger mig mitt och de har redan fixat ett blått gumihandtag på min sked. "Wow! Får alla varsit eget teasett?" ler Rika och tittar på sitt. "Ja det får alla" ler mamma och sätter sig på golvet. "Och de kommer inte gå sönder heller om vi tappar dem?" frågar Hiroki. Mamma nickar och äter "Är inte det bra? Ett nytt år, och nya saker att använda" ler pappa och äter. "Tack mamma" ler jag och tittar på henne. "Tyckte du om den?" ler mamma. Jag ler och nickar och äter min mat. 

Nästa dag i skolan

Mamma skjutsar mig till skolan och jag ser att Seike och Ray står utanför skolan som vanligt och väntar på mig. 

"Förlåt för att ni måste stå och vänta på mig en sån här kall dag" ler jag och tittar på dem. "Det är lugnt, vi såg faktiskt fram imot det" ler Seike och hjälper mig ur bilen. "Haha säkert" skrattar jag och tittar på honom. Jag ser sen hur de tittar på mamma när hon tar fram min rullstol då jag inte har sakt till dem under nyår att jag har blivit sämre på att gå. "Är inte det här lite för mycket för er?" säger jag och tittar på dem. "Nej inte alls" säger Seike och tittar på mig. "Det är nog bäst om du använder den nu" säger mamma och tittar på mig. Jag suckar "Men jag kommer gå så mycket som möjligt" säger jag och tittar på Ray och Seike. De nickar och tittar på mig "Även fast det kommer bli ganska så jobbigt för er 2" säger jag och ler lite. "Så nu lämnar jag över det här till er" ler mamma. "Det är lugnt, vi fixar det" ler dem och bugar. 

Efter en stund är vi inne i skolan och Ray skjutsar mig på rullstolen, vi kommer sen fram till en trappa och jag tar ena fotstödet och drar mig långsamt upp på trappräcket och ställer mig på första trappsteget. Seike håller i mig lite som stöd och hjälper mig medans Ray bär upp rullstolen "Går det bra?" frågar jag och tittar på honom. "Det går bra" ler han och går upp med den. Efter en stund sitter vi i klassrumet och vi lämnade rullstolen utanför  och det är ingen som vet att jag har rullstol nu så Sakura blir förvånad när hon ser den stå utanför. Jag, Ray och Seike sitter och pratar nu innan lektionen börjar och de hjälper mig packa upp mina saker. 

Även fast jag har börjar mitt liv i en rullstol, så är mina vänner fortfarande mina vänner. Vänner är bra. Jag hoppas att jag alltid kommer att få vara med dem, 

Vi har lektion och vår mentor berättar att det är dags nu att välja vad vi vill bli och läsa till för vi börjar ju snart på andra året i gymnasiet. "Framtida val va?" läser jag och tittar på pappret jag fick. Efter ett tag så är jag sen i biologi rummet och håller Sakura sällskap "Sakura-chan, har du bestämt något än?" frågar jag och tittar på henne. "Människor? Vetenskap?" frågar jag och tittar på henne. "Jag har inte bestämt något än" säger hon och fortsätter hålla på med sköldpaddan. "Jag visste det" ler jag. "Du kan väl bli veterinär" säger jag och tittar på henne. Hon tittar på mig "Du vet ju så myket om djur, så det passar väl dig?" ler jag. "Vem vet om sånna saker som är så långt bort?" säger hon och tittar på akvariet. "Men du då? Har du bestämt något?" säger hon sen och tittar på mig. Jag tittar på henne "Jag? Jag...jag ber ju mest om andra människor hjälp eller hur? Därför, så vill jag ha ett jobb i framtiden där jag kan hjälpa andra" ler jag och tittar på henne. Hon bara tittar på mig "Försök inte få mig att skratta" säger hon. "Jag är faktiskt seriös" säger jag och tittar på henne. Hon vänder sig om och ler lite "En person sa samma sak som du sa" säger hon sen. "Hmm?" säger jag och tittar på henne. "Hon ville bli doktor och gick därför medicinisk utbildning" säger hon. "Hennes föräldrar hade så mycket hopp för henne. Hur ska jag förklara detta? Hon är så olik mig" säger hon. "En kompis?" frågar jag och tittar på henne. "Ane" säger hon tyst. Jag tittar på henne "Har du en Neechan? (Fint sätt att säga storasyster)" säger jag förvånat. Hon skrattar lite tyst och vänder sig om "Typ" säger hon. "Ljuger du nu igen?" skrattar jag. "Jag borde nog gå, mamma är snart här" säger jag och tittar på henne. "Är det inte bättre om du stannar? Bilen har ju inte kommit än" säger hon och tittar på mig. "Men, jag verkar ju bara störa dig" säger jag och tittar på henne. "Då kan du gå bort och städa det som står i slasken" ler hon och ger mig en skurborste. "Va?" säger jag och tittar på henne. "Du ville väl hjälpa andra?" ler hon och ger mig den. Jag tar den och lägger den på mina ben och ska rulla bort till slasken men ser då att mamma kommer "Åh, hon är här nu" säger jag. Sakura nickar och rullar bort mig till bilen och vi går igenom en träkorridor "Hey, nu kan du ju vänta med mig i biologi salen från och med nu" säger hon. "Och för att tacka dig så ska jag hjälpa till?" skrattar jag. "Såklart" skrattar hon. "Åh stanna här" säger sen. Hon stannar, jag tar av mig filten och tar av ena fotstödet och ställer mig sakta upp och börjar luta mig från ena benet till det andra så att golvet knarrar. Jag börjar skratta och le lite tyst "Vad gör du?" frågar hon och tittar på mig. "Jag....gilalr verkligen det här ljudet" ler jag och tittar på henne. "När jag kommer till skolan så ställer jag mig alltid här och lyssnar på när golvet knararrar. Det är som att korridoren välkommnar mig" ler jag och fortsätter. "Du, är en väldigt konstig person" ler hon och tittar på mig. Jag ler och tittar på henne. 

Senare på kvällen

"Så du ska redan bestämma dig nu?" säger pappa och läser på pappret vi fick i skolan och tittar sen på mig. "Jag blir ju en andra års elev snart" ler jag och tittar på honom. "Vad vill du göra då Yohio?" ler mamma och tittar på mig. "Tja...jag kan ju inte göra något hårt arbete, men jag är säker på att det kommer finnas något jobb som till och med jag kan göra. Eller hur?" säger jag och tittar på dem. "Såklart" ler mamma. "Det kommer det säkert finnas!" ler pappa. "Du kan ju göra massa jobb hemma nu eller hur?" ler pappa. "Ja, du kan väl försöka att jobba som en översättare, eller bli bättre i något annat?" ler mamma. "Jag....enda sen jag vart sjuk, när andra människor har varit så snälla mot mig så blir jag så varm och glad. Därför så vill jag en dag bli som dig mamma, ha ett jobb där jag kan hjälpa andra människor." ler jag och tittar på henne. Hon ler och tittar på mig. "Okej då!" ler pappa. "Du behöver inte stressa igenom det här, tänk nogrant och långsamt igenom ditt val" ler han. "Det är ju trottsalt ditt liv" säger han sen och ger mig pappret. Jag ler och nickar.

Nästa dag i skolan

Vi sitter i skolan och har lektion, vi har geografi och läraren skriver upp allt på tavlan och jag försöker hänga med och skriva av allt så snabbt jag kan. Hon ska sen sudda av allt på tavlan men en elev räcker upp handen "Men läraren!" säger hon. Hon tittar på henne och suckar sen "Åh just det, den här klassen måste ta det lugnare" säger hon och lägger undan suddet "Förlåt mig, jag glömde" säger hon sen lite glatt. Jag tittar på läraren "Tänk inte på mig, snälla fortsätt du" säger jag. Hon tittar på mig men nickar och fortsätter lektionen, jag känner sen hur Ray knackar mig lite lätt på ryggen och jag vänder mig om "Jag hjälper dig skriva av sen" ler han och tittar på mig. "Tack Ray" ler jag. 

Shioka's perspektiv

Jag är på jobbet och ska gå till en patient när min telefon ringer "Hej" svarar jag. "Är det här Shioka Ikeuchi?" frågar en röst. "Ja det är jag" svarar jag. "Det här är Higashikou's rektor" svarar rösten. "Jag har något som vi behöver prata om" säger han sen. "Okej, jag kommer nu" säger jag och lägger på. Efter en stund är jag på skolan och vi sitter i ett klassrum och pratar, och Yohio's mentor är också där. "Det här är nog inte rätt att säga som mentor men....vi tror nog att det är bättre för Yohio-san, om han överförs till en skola som är bättre utrustad för handikappade nästa skol år" säger han och tittar på mig. "Jag tycker det är tråkigt att säga att vår skola inte har den utrustning som krävs för handikappade" säger han ledsamt. "Skolan är också väldigt gammal och har många trappor" säger han sen. "Men..." börjar jag men rektorn avbryter mig. "Ikeuchi-san. Har du tänkt på att besöka en skola för handikappade?" frågar han. Jag tittar på honom "I en skola för handikappade, så erbjuder de den mest lämpliga utrustningen och kommer hjälpa din son enligt hans handikapp." säger han och tittar på mig. "Det kommer inte vara någon brådska att komma i tid till lektioner som här, och det kommer inte störa andra elever." säger han sen. Jag nickar långsamt "Men mentorn, min son har skapat mycket problem för sina vänner. Därför tack för att ni bryr er om det dagligen" säger jag. "Jag förstår det...faktiskt så sa en i klassen att han alltid är sen till lektionerna och att det stör dem." säger han och tittar på mig. "Kan ni förstå det?" frågar rektorn mig. Jag tittar på dem och suckar. 

Yohio's perspektiv

Vi kommer ut till mamma's bil men hon är inte där "Vad konstigt, hon är inte här" säger jag förvånat. "Va? Vart är hon?" frågar Sakura och tittar sig omkring. Efter en stund ser vi mamma komma utspringandes från skolan "Åh förlåt Yohio" säger hon och tittar på mig. "Vad har du gjort?" frågar jag nyfiket. "Bara några saker" säger hon. "Men vi måste skynda oss nu så vi inte blir sena till rehabilitets möttet med Tanabe" ler hon. "Och tack Sakura-chan" ler hon och tittar på Sakura. Sakura ler och nickar.

Efter ett tag är vi framme på sjukhuset och jag sitter på en bänk i träningsrummet med Tanabe "Försök att alltid ha på dig dem här när du går" säger han och kommer med ett par blåa band. "Vad är det där?" frågar jag. "Det är en vikt" säger han och sätter sig på huk framför mig. Han börjar ta på mig dem runt mina fotleder "Den kommer att balansera din kropp." säger han och sätter på mig dem. "Hey...det låter som ett hemligt vapen" skrattar jag. "Visst gör det?" skrattar han. "Hur känns det? Försök att gå lite" säger han och tittar på mig. Jag nickar och lägger min hand på hans axel som stöd och ställer mig upp. Jag börjar långsamt gå framåt mot spegeln "Ja...det stämmer, det känns mycket lättare att gå" ler jag. 

Shioka's perspektiv

"Yohio's mentor föreslog att han ska överföras till en skola för handikappade" säger jag och tittar på Mizuno (doktorn)

Han tittar på mig "Det stämmer att du borde tänka på när han ska eller inte ska börja gå på en skola för handikappade" säger han och tittar på mig. "Det finns en patient som jag har tagit hand om innan Yohio, han går på en skola för handikappade som ligger i staden Kasumi" säger han sen. "Skulle inte ni kunna träffas? Han är nästan i samma ålder som Yohio." säger han och tittar på mig. Jag tittar på honom "Att överföras till en skola för handikappade är bara ett val. Senare, så kommer inte bara val att överföras till en annan skola att dyka upp." säger han. "Det kan ju vara bra att prata med andra föräldrar som har barn med samma sjukdom som sitt eget barn, eller hur?" frågar han och tittar på mig. Jag suckar och tittar på honom. 

Yohio's perspektiv

Jag rullar in i lärarrummet till min mentor "Sensei?" säger jag och tittar på honom. Han tittar upp från sina papper och tittar på mig "Så...har du valt något än?" ler han. "Yup, jag valde att jobba med människor" ler jag och sträcker fram pappret. "Berättade inte din mamma något för dig?" frågar han. "Va?" säger jag förvånat och tittar på honom. "Oh...uh, det var inget" säger han sen och tar imot pappret. Jag tittar lite konstigt på honom men struntar sen i det han sa "Och musiklaget...det är nog bäst om jag slutar. Även fast det känns som om jag slutar halvvägs" säger jag och tittar på honom. Han nickar lite och tittar på mig och lägger undan pappret. Jag tittar på honom och rullar ut ur lärarrummet. Jag ska sen åka hem för skolan har slutat men nu är alla skolaktiviteter igång och jag har ju slutat i musiklaget nu. Min taxi kommer efter en stund och chaffören har lagt i min rullstol i bagageluckan och när jag är påväg in i bilen så hör jag Ray komma springandes då han precis fick veta genom läraren att jag har slutat. "Yohio!" ropar han. Jag vänder mig sakta om och tittar på honom "Att sluta utan att säga något är bara för mycket" säger han och tittar på mig. "Musiklaget. Varför pratade du inte om det med mig först?" frågar han. "Förlåt" säger jag och tittar på honom. "Jag vet att du slutar, pågrund av din sjukdom och för att du inte har något val. Men varför sa du inget innan du slutade?" säger han sen och tittar på mig. "Är jag så opålitlig?" säger han sen. Jag tittar på honom "Förlåt" säger jag lite ledsamt. "Det är inte alls det" säger jag sen. "Det är redan bra" säger han sen och springer tillbaka in i skolan. Jag suckar ledsamt och tittar på honom. 

Shioka's perspektiv

Jag går ur bilen och går en bit och kommer fram till skolan "Kasumi's skola för handikappade" läser jag på väggen och går sen in i byggnaden. När jag kommer in ser jag en stor ljus lokal med massa elever. En del går och pratar, en del åker rullstol eller så gör de övningar med lärare/läkare. Jag tittar på de som gör övningar och vissa liknar de som Yohio gör hemma. Jag tittar mig sen omkring och går till receptionen och tittar in "Ursäkta, jag är Shioka Ikeuchi." säger jag och tittar in. "God eftermiddag" hör jag en väldigt ostadig röst säga. Jag vänder mig om och ser en pojke med svart kort hår sitta i en elektrisk rullstol. "Jag har väntat på dig" säger han och ler. Jag nickar lite och ser sen en kvinna komma springandes "Åh förlåt. Är du Shioka Ikeuchi?" säger hon och tittar på mig. "Jag är Keinoka" säger hon och bugar. Jag bugar tillbaka och tittar på henne "Doktor Mizuno kontaktade oss för inte alls så längesen" säger hon sen. "Trevligt att träffas jag är Ikeuchi" säger jag och bugar. "Det här är min son Yuya" ler hon och håller handen på pojkens axel. "Det är så trevligt att få träffa dig" säger han ostadigt och ler. Jag ler och nickar "Det är så kul att du har rest hit så långt ifrån" ler han. Vi går sen ut och pratar lite jag och hans mamma "Yuya fick sjukdomen när han var 12 år, doktorn sa att det inte gick att bota den. Jag kunde inte acceptera verkligheten, allt jag ville var att han och hans vänner skulle leva ett normalt liv tillsammans" säger hon och suckar sen tittar hon på mig. "Din son är en gymnasie elev va?" frågar hon. Jag ler och nickar "Han går andra året nu" säger jag och ler. "Åh det är det roligaste året" ler hon. Jag ler och nickar och tittar på henne "För mig var den tiden så rolig, jag kände att det var bäst om min son gick på en vanlig högskola och inte till någon handikapps skola" säger hon och tittar på mig. "Därför, gick jag till alla skolor som kunde ta imot honom. "Jag även tog honom till överförnings skolor" säger hon sen. "Men nu inser jag att jag gjorde fel" säger hon sen och tittar på mig. "I slutet, så var den som ville att han skulle börja på en handikapps skola, jag." säger hon och tittar på mig. "Jag skulle ha tagit hit honom tidigare." säger hon och tittar på mig. Yuya tittar sen på oss "Pratar ni fortfarande om det förflutna?" frågar han ostadigt och tittar på oss. Vi vänder oss om och tittar på honom "Hörde du oss prata?" ler hans mamma och går mot honom. "Jag hörde era röster. Jag har skarpa öron" ler han och styr sen sin rullstol mot mig. "Jag behöver spendera mer än en halvtimme varje morgon bara för att klä på mig själv" säger han ostadigt och tittar på mig. "Jag förstår" säger jag och nickar. "Men....ingen hjälper mig" säger han sen ostadigt. "Här har vi några regler, och det är att det vi kan klara av att göra ska vi göra själva utan hjälp" säger han ostadigt. "Tiden räcker aldrig till, men...pågrund av det här så förstår jag hur viktig den är." säger han sen. Hans mamma ler och lägger sin hand på hans axel och tittar på honom "Sjukdomen, jag har precis börjat acceptera verkligheten och det var efter att jag kom hit." säger han ostadigt och tittar på mig. "Sanningen i jämförelse med utsidan, så verkar lifs cirkeln mindre. Men jag förlorar inte massa saker, att få sjukdomen är inte otur. Det är bara obekvämt" säger han sen ostadigt och ler lite. Vi ler lite och tittar på honom. 

Yohio's perspektiv

Jag sitter hemma och pluggar lite men jag slutar efter en stund och öppnar en av skrivbordslådorna och tar fram en bild. På bilden är det musiklaget och jag och Ray står bredvid varandra. Jag suckar och tittar på den men sen knackar det på min dörr och jag vänder mig om och ser mamma stå vid dörrkanten. "Pluggar du?" ler hon och går till mig. "Stressa inte dig själv" säger hon sen och tittar på mig. "yup" svarar jag och fortsätter titta på bilden. "Idag så besökte jag...." säger mamma innnan jag avbryter henne "Jag och Ray grälade idag" säger jag och tittar på bilden. "Eh?" säger hon oroligt och tittar på mig. "Det var för att jag slutade i musiklaget utan att säga något" säger jag och tittar på bilden. "Verkligen?" säger hon och tittar på mig. "Åh, jag gav pappret om mitt framtida val till min mentor idag" säger jag sen och tittar på mamma. Hon tittar på mig, jag tittar på henne och sen på bilden "Även om kurserna kommer vara olika så kommer vi fortfarande vara tillsammans som klasskamrater" säger jag och tittar på bilden. "Det enda jag har gemensamt med de andra är att plugga. Därför...precis som du sa mamma, så kommer jag göra mitt bästa med att plugga" ler jag och tittar på henne. "Det är ju bra" ler hon och tittar på mig. Jag ler och nickar och fortsätter sen plugga. 

Nästa dag i skolan

Vi har precis slutat och jag sitter och försöker packa ner mina saker när Ray kommer och lägger ett papper på min väska. Jag tittar upp på honom "Anteckningarna, från idag" säger han och tittar på mig. Jag tar dem och tittar på honom "tack" hinner jag säga innan han går till sin bänk bakom mig och tar sin väska. Seike går fram till mig "Kom nu Seike, vi går" säger Ray och går ut. "Okej.." säger Seike och suckar men följer efter. Jag tittar efter dem och suckar ledsamt och sjunker ner på min stol. Dem har aldrig lämnat mig förut och de har alltid hjälpt mig men nu.......

Sakura sitter kvar i klassrumet och såg allt och går fram till mig och hjälper mig. Hon skjutsar ut mig på rullstolen "Så när du sa att du hade slutat så började du och Ray gräla eller hur?" säger hon medans hon skjutsar mig på rullstolen. "Faktiskt så vill jag inte sluta, jag och Ray har spelat instrument tillsammans sen högskolan. Men för Ray, han måste ha kännt att jag förråde honom. Enda tills nu så har vi varit bästa vänner som kunnat berätta allt för varandra. Inte undra på att han vart arg på mig." säger jag och suckar. "Du...varför säger du inte bara till henne vad du tycker?" säger Sakura och tittar ner på mig. Jag suckar och nickar och ser sen mamma stå vid bilen och väntar på mig "Yohio" ler hon och går fram till oss. "Tack så mycket Sakura-chan" ler hon och tittar på henne. "Det är lugnt, jag är ledig ändå" ler hon. "Om du vill så får du följa med oss hem och äta. Vi ska äta köttgryta ikväll" ler hon. Jag tittar på mamma, "Jo....angående det....." säger hon. "Känns det inte bekvämt?" frågar mamma. "Är hans pappa hemma?" frågar hon lite långsamt. Efter en stund så är vi hemma och äter och det slutade med att Sakura hamnade bredvid pappa och han sitter och öser på massa tofu till henne. "Pappa om det är köttgryta vi äter, varför öser du på då massa med tofu?" skrattar jag medans jag äter. "Eh? Det är ju vår tofu, den är ju god eller hur Sakura?" ler pappa och tittar på henne. "Jo, jättegod" ler Sakura och äter. Vi äter lite sen tittar mamma på henne "Har inte du en storasyster som är läkare? Ska du också bli det?" frågar hon. "Nae, jag vet inte vad jag ska bli och jag har ingen syster längre. Hon dog för 2 år sen i en olycka" säger hon och äter. Det blir tyst och vi tittar på henne "Gjorde hon?" säger jag lite försiktigt och tittar på henne "Förlåt vi visste inte" säger pappa och tittar på henne. "Det är lugnt" säger hon och äter.

Nästa dag i skolan

Jag och Seike står vid trappan och jag tar av ena fotstödet från rullstolen och drar mig upp på trappräcket och kliver upp på första trappsteget och Seike hjälper mig gå. Sen kommer 2 killar ner och ser rullstolen och springer ner och bär upp den "Åh du behöver inte" säger jag och ler lite. "Jo det är lugnt" ler han. "Tack så mycket" ler jag. "Inga problem" ler han och springer upp. Jag fortsätter gå men stannar sen och ser Ray stå i korridoren nedanför. Jag tittar på honom, han stirrar på mig men går sen iväg. Jag suckar ledsamt och fortsätter gå långsamt uppför trappan. Efter ett par lektioner ser jag Ray stå på taket och tittar ut. Jag suckar och rullar fram till honom "Ray..." säger jag lite försiktigt och tittar på honom. Han vänder sig långsamt om och tittar på mig "Du det som hände....jag...." säger jag men han avbryter mig. "I högskolan, bara för att vi inte är lika bra på att spela snabbt så var vi tvugna att gå morgon lektioner för att bli bra." säger han tyst. Jag nickar långsamt och tittar på honom "Första gången jag lyckades, så var jag verkligen glad." säger han tyst. "Kommer du ihåg det som hände på den stora tävlingen?" frågar han sen. "Hur skulle jag kunna glöma det?" ler jag. "De sista poängen förändrade allt" säger han. "Ray, du kommer också ihåg det eller hur?" ler jag. "Nästa dag så var ju mina fingertoppar helt förstörda av allt spelande" ler han. Jag ler och skrattar lite, han börjar också skratta lite och tittar på mig. "I högstadiet...så slutade inte jag i musiklaget pågrund av dig Yohio" säger han sen. "Va?" säger jag och tittar på honom. "Jag kom inte bra överens med vissa lärare ellerhur?" säger han och tittar på mig. "Men pågrund av att du var där Yohio, så fick du mig att jobba hårt och bra" ler han och tittar på mig. "Men när jag fick reda på att du slutade Yohio, så sjönk mitt hjärta lite. Och det var därför jag sa saker som gick över gränsen" säger han och suckar ledsamt. "Förlåt" säger han sen och tittar på mig. "Förlåt mig med" säger jag och tittar på honom. "Yohio, även om du inte spelar mer så är vi fortfarande vänner va?" säger han och tittar på mig. "Såklart vi är" ler jag och tittar på honom. Han ler och tittar på mig och vi börjar skratta lite, sen springer han fram till mig och börjar springa runt med mig i rullstolen sen springer han in i skolan med mig och jag skrattar.

Senare på eftermiddagen

Jag sitter i matrummet och gör läxor och sen så kommer Rika "Yohio-niichan, vart är mamma?" frågar hon och tittar på mig. Jag tittar upp på henne "Hon gick till affären för att köpa några ingredienser till maten" ler jag och tittar på henne. "Idag i skolan så ritade jag en bild" säger hon och visar sin bild. "Åh vad fin den är" ler jag och tittar på den. "Är det vår familj?" ler jag och tittar på henne. Hon nickar och sätter sig sen vid andra sidan bordet och ritar. "Tejpen ska nog vara här..." säger jag och drar mig upp med hjälp av byrån bakom mig och öppnar en av lådorna. Men när jag öppnar så ser jag en mapp. *Vad är det här?* tänker jag och tar fram den. "Kasumi City, Tatsu Kasumi's skola för handikappade" står det. *Vad är det här för något?* tänker jag förvånad och tar ut det som är i mappen. Det är en broschyr "Siktar på en meningsfull miljö och lycka för handikappade barn" läser jag tyst för mig själv sen börjar jag sakta bläddra i den och titta i den. Sen tittar jag på en text "Fortsättnign av utbildning 0%" läser jag och tittar på den. Senare vid maten när vi sitter och äter så står alla och beundrar Rika's bild och pratar. Jag sitter själv vid bordet helt tyst och säger ingenting "Vad är det Yohio? Du har varit helt frånvarade en stund" säger mamma och tittar på mig. Jag tittar på henne "Va? Nej det är ingenting" ler jag lite. Senare på kvällen så går jag sakta ner till matrummet och mamma tittar på mig från köket "Yohio? När Ako har duschat klart så duschar du, okej?" säger hon. "Okej" säger jag tyst och går sakta ner från sista trappsteget. "Teat är klart Mizou" ler hon och ställer det bordet. Han ler och sätter sig vid bordet. Jag ställer mig vid dörrkanten och stirrar på dem. Dem tittar på varandra sen ser dem att jag tittar på dem "Yohio vad är det?" säger mamma och tittar på mig. Jag tittar på henne "Du gick till en skola för handikappade eller hur?" säger jag och tittar på henne. Hon suckar och tittar på mig "Jag såg mappen" säger jag sen. Pappa suckar och hjälper mig till bordet "Vi tänkte faktiskt prata med dig om det här" säger han och hjälper mig sätta mig ner sen sätter han sig vid mamma igen. "Din doktor Mizuno fick tipset av en annan patient som har samma sjukdom som du" säger mamma och tittar på mig. "Och killen är bara 1 år äldre en dig och han är optimistisk och mogen" säger hon sen och tittar på mig. "Yohio, jag och mamma har gjort några val till dig som du kan välja mellan till framtiden" ler pappa. "Och att gå på skolan för handikappade är ett av valen" ler mamma. Jag tittar surt på dem med tårar i ögonen "Min framtid är vald av mig." säger jag lite surt med tårar i ögonen. Jag tittar bort en stund sen tillbaka på dem "Pågrund av den här sjukdomen, så trodde jag att jag inte hade något annat val än att sluta i musikgruppen. Och andra saker har jag redan gett upp på. Men jag tror inte att jag har något annat val. Jag förstår redan att jag inte kan göra samma saker som alla andra, men även om jag är såhär så vill jag vara med Seike och Ray. Jag kan inte vara på ett ställe utan vänner. För utan vänner....kan jag inte vara mig själv. Så snälla" säger jag och lägger sen huvudet på bordet och börjar gråta. Mamma suckar och lägger sin hand på min "Jag förstår" säger hon och tittar på mig. Jag tittar upp på henne med tårar som rinner "Ställer som är passar bäst för dig Yohio är Higashikou skolan eller hur?" ler hon. Jag nickar med tårar som rinner. "Om det är där du trivs så stannar du där" ler hon. Jag nickar långsamt. 

Nästa dag

Jag, Ako och mamma går in i skolan. Idag är det tävling för mitt musiklag som jag var med i och jag ska titta på med Ako medans mamma är på föräldra möte. "Ses efter mötet" ler mamma och går iväg. När jag kommer in i salen så ser mitt lag mig och springer mot mig "Den här är till dig Yohio" ler Ray och knuter fast ett armband runt min handled som är i lagets färger "Men jag är ju inte..." säger jag och tittar på honom. "även om du inte är med och spelar längre så är du fortfarande en i laget" ler han och tittar på mig. "Tack" ler jag och tittar på dem. Efter en stund så börjar tävlingen och jag sitter och tittar på med klassen hejandes bakom mig. 

Shioka's perspektiv

Föräldra mötet har pågåt ett tag och en mamma räcker upp sin hand "Ursäkta men hur gör ni med Yohio-san? Han har skapat många problem har mitt barn sakt" säger hon. "Hur det blir med Yohio-san diskuterar jag och hans mamma just nu" svarar mentorn och tittar på henne. Jag suckar och ställer mig upp och försöker förklara situationen just nu "Ursäkta men din son använder en rullstol eller hur?" säger en kvinna och tittar på mig. "Ja" säger jag och nickar. "Och behöver därför hjälp av andra eller hur?" säger hon sen. Jag suckar och nickar "Men vad händer om mitt barn försöker hjälpa till men skadas?" säger en annan mamma. "Vi är oroilga" säger en annan. "Men vi skyller inte på dig" lägger sen en mamma till och tittar på mig. "Men vi är ju föräldrar och vill hjälpa dig" säger sen en pappa och tittar på mig. "Så mycket som du bryr dig om din son Ikeuchi-san, lika mycket bryr vi oss om våra egna barn" säger han sen. "Såklart du gör" säger jag och nickar men märker inte att Sakura står utanför dörren och lyssnar på oss. "Därför, varför stanna på ett ställe som inte har det som krävs för att ge den hjälp och stöd han behöver?" frågar en mamma och tittar på mig. Jag suckar och tittar på dem "Angående det, så går din sons sjukdom inte att bota?" frågar en mamma. Jag suckar "Hans sjukdom, enligt doktorn är obotlig. Det kommer komma en dag då det kommer vara omöjligt för honom att skriva och äta själv. Det kommer också bli väldigt svårt att prata. Först kunde inte jag och hans pappa tro på det, vi tog honom till de bästa läkarna och jag läste i böcker om sjukdomen och vi hoppades att de hade läst eller sett fel men det var sannt. När vi berättade för Yohio vad han hade så sa han Varför är det jag? Jag är bara 15 år gammal. Yohio har redan gett upp på massor med saker pågrund av det här, som att se på bio på loven med sina kompisar och att spela instrument i hans favorit musiklag. Men min son, ser verkligen fram imot att komma till skolan. Att få se sina vänner, så varje dag han går till skolan så går han dit med ett leende i ansiktet. Han vet också att på den här skolan så kommer han inte kunna stanna så länge. Så därför ber vi om lite mera tid. Snälla ge min son tid att tänka på det här, så snälla ge oss tid tills han bestämt sig. Okej?" säger jag och tittar på dem. De suckar och nickar "Du är hälsokunsultant eller hur?" säger en mamma sen. Jag nickar och tittar på henne "Om du så gärna vill hjälpa din son varför slutar du inte jobba då så du kan vara med honom hela tiden?" frågar hon. Jag tittar på henne och säger inget.

Yohio's perspektiv

Jag sitter och tittar på medans mitt musiklag spelar på scen och min klass sitter bakom mig och hejar för fullt. 

Jag gillar ljudet av när fingrarna glider över strängarna på gitarren, det tysta klassrummet efter lektionen, vyn utanför fönstret, trägolvet i korridoren, pratet hemma, jag gillar allt det där. Jag verkar bara skapa bekymmer för människor. Och det är nog inte det bästa om jag stannar här....

Even if it's like that, I still want to stay here. Beacuse this os The Place Where I Am. 

Så det var del 7 av One Litre of Tears. 

Nästa del kommer nog imorgon eller senare och den delen kommer heta 1 Rittoru no Namida, 1 Litre of Tears 

Ses i nästa avsnitt! :D

//Jonna

 

jim lönnkvist

18 februari 2015 00:14

Oj va mycket o ta in o så många känslor,och måste byta skola
känns ju inget bra varför finns det så grymma sjukdomar
och alla kompisar,varför detta.....
känns verkligen tungt alltihopa

Johanna

18 februari 2015 00:17

Ja, den här delen är ganska så tung och sorglig :(

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Konnichiwa!     Idag den 20/9 2014 så hade Seremedy sin sista konsert. Det är 2 år sen idag, kan verkligen inte fatta att det redan har gått 2 år. Jag saknar dem så sjukt mycket :(    Men konserten var så magisk, underbar men ändå så sorlig...

Konnichiwa!   Genki desu ka? Genki desu^-^     Vad vill ni läsa här på bloggen?^^ Har lite idé torka just nu :/    Vill ni ha nyheter om YOHIO och hans band DISREIGN? Läsa noveller? Fakta om YOHIO? Ja vad vill ni läsa här?^^   Komme...

Konnichiwa minna!   Genki desu ka? Genki desu^-^   Förlåt för att jag har varit borta så mycket, men jag har varit så upptagen med skola och allt :0 Men nu är jag tillbaka^-^     I tisdags så skrev YOHIO en riktigt rolig nyhet på inst...

Konnichiwa!   Här kommer del 3 av One Litre of Tears Special   Hoppas ni gillar den ^-^    Sakura's Perspektiv   Jag tittar upp på himlen sen på Mizaki "Jag minns också när Yohio's familj hade bjudit mig på bröllop" säger jag och ler....

Konnichiwa!   Här kommer del 2 av One Litre f tears special   Hoppas ni gillar den ^-^    Sakura's Perspektiv   Jag står kvar på sjukhustaket och tittar upp mot himlen, jag har tårar i ögonen och Mizuki sitter i rullstolen bakom mig. ...