Konnichiwa!

Här kommer en sneackpeack på avsnitt 10 i One Litre of Tears

Avsnittet heter Raburetá. Love Letter

(Det här är inte i början av avsnittet)

Det har nu gått 2 år och jag är 18. Jag har slutat skolan och tagit min examen, men att ta examen här var inte som jag trodde innan jag blev sjuk. Och jag ska äntligen komma hem nu. 

18 år, folk har nu antingen börjat studera eller skaffat jobb. Alla börjar nu närma sig sina drömjobb, men jag....

Vi går mot bilen men medans mamma och pappa packar in mina saker stannar jag rullstolen och tittar tillbaka på skolan som jag har bott på nu i 2 år.

"Men, jag undrar om jag har någonstans att komma till" säger jag lite ostadigt och tittar på skolan. Mamma tittar på mig och vi går hem, när jag kommer hem blir jag i stort sett attakerad av mina syskon som har längtat efter att jag ska komma hem. Och tydligen så har alla sparat pengar för att köpa grejer till mig och jag har fått ett eget rum precis bredvid matrumet då jag inte kan gå i trappor längre. "Ta det lugnt, gå försiktigt" säger pappa och hjälper mig gå in. "Vi är hemma nu!" ropar han sen och mina syskon kommer springandes. "Välkommen hem Yohio-nee" säger mina syskon glatt i kör. "Jag är hemma nu" säger jag ganska så ostadigt och ler. "Det här är ditt rum" säger Hiroki och skjuter upp dörren till mitt rum och alla mina syskon springer in. "Ta det lugnt" ler pappa och hjälper mig in. Jag ler och tittar mig omkring i mitt rum. I mitten står en säng med räcken på sidorna så jag enkelt kan ta mig upp. Ett skrivbord, ett sängbord bredvid sängen. Pappa ler och sätter mig ner på sängen och jag tittar mig omkring i mitt nya rum. "Visst är gardinerna fina? Jag valde dem" ler Ako och tittar på mig och håller lite i dem ljusblåa gardinerna. Jag ler och nickar "De är fina" säger jag och ler. "Och jag valde täcket" ler Hiroki och pekar på sig själv och sen på det turkosa täcket. "Och jag valde nallen" ler Rika och kommer med en nalle och ger den till mig. "Tack" säger jag lite ostadigt och ler. "Och jag! Och jag! Jag valde kalendern!" ler pappa och pekar på en kalender på väggen. "Är du bara bra på att välja kalendrar?" säger Ako och tittar på honom. "Eh va?" säger han och tittar på henne. "Allt som är här har vi köpt själva till dig Yohio, för alla har längtat så mycket efter att du ska komma hem" säger mamma och ler och tittar på mig. Sen går hon och ställer sig vid mig "Gillar du det?" säger hon och ler. Jag ler och nickar "Från och med nu så kommer din familj att alltid finnas vid din sida" säger hon och ler. "Du kommer inte behöva oroa dig över något mer" ler hon. "Jag förstår" säger jag ganska ostadigt och ler. 

"Känslan av att ha alla så djupt ner i mitt hjärta, men mamma. Jag vill inte finnas på ett ställe där jag känner mig obekväm. Från och med nu, så funderar jag på hur jag ska fortsätta leva." skriver jag ner i min dagbok sen när jag är själv i rummet. Jag suckar och tittar på texten. 

Senare på eftermiddagen för jag mina rehabilitets övningar, och jag har jättesvårt att stå upp. "Ro, ra, ka, ka, ka." jag kan inte prata ordentligt heller. Jag suckar *Sluta dumma sjukdom. Jag vill kunna prata ordentligt* tänker jag och suckar och försöker igen. 

Nästa dag är jag på sjukhuset igen och övar hos Tanabe. Men det här är min kropp så jag får inte ge upp på mig själv.

Jag har 2 gärnstänger på båda sidorna av mig så jag kan ta tag i något ifall jag inte orkar stå upp. Jag släppar mig sakta framåt och är påväg att ramla men jag lyckas hålla mig uppe. Jag är 18 år, och jag vet att det finns en framtid även för mig. 

Efter ett par timmar så ser jag mamma komma in "Yohio" ler hon och går till oss. Jag sitter på en bänk och vilar efter träningen och Tanabe och min doktor står vid mig. Mamma ler och ställer sig bredvid mig "Ska vi gå hem nu?" ler hon och lägger sin hand på min axel. Jag tittar sakta upp på henne "mamma" säger jag ganska ostadigt. "Jag vill stanna här på sjukhuset" säger jag ostadigt. "Va?" säger hon förvånat och tittar på mig. Jag tittar på doktorn "Sensei, snälla låt mig stanna här på sjukhuset" säger jag ostadigt och tittar på honom. "Varför vill du stanna här helt plöstligt?" frågar han och tittar på mig. "Jag vill inte göra rehabilets övningar, bara 2 gånger i veckan. Om det fortsätter såhär så kanske jag inte kan gå." säger jag ganska ledsamt och ostadigt. "Jag vill inte ge upp på att gå helt själv" säger jag ledsamt och lite ostadigt. 

Så det var en sneackpeack på avsnitt 10 Raburetá. Love Letter

Hoppas ni kommer gilla den :)

//Jonna