Konnichiwa! 

Här kommer del 8 av One Litre of Tears och avsnittet heter 1 Rittoru no Namida, One Litre of Tears

Hoppas ni gillar avsnittet :)

Vi går ut från skolan "Yay!" skriker Ray och sträcker upp armarna i luften. "Vi vann tävlingen och allt var tack vare dig Ray" ler Seike. "Vad roligt att ni vann, ni var jätteduktiga" ler jag och tittar på dem. "Tack" ler dem. Ako tittar ner på mig och fortsätter skjutsa mig på rullstolen. Vi stannar och ser sen alla föräldrar gå ut från skolan "Åh titta där är mamma och de andra, föräldramöttet är nog slut" säger Seike och tittar på dem. Men ingen värkar speciellt glad "Jag undrar vad som hände" säger Ako förvånat och tittar på dem. "Åh titta, där kommer mamma" säger hon sen och tittar på mamma. Mamma ser inte så glad ut och knyter bandet runt sin jacka medans hon går. *Vad hände där inne?* tänker jag och lägger huvudet på sned och tittar oroligt på henne. Hon ser oss och stannar och ler och tittar på oss, jag tittar på henne och försöker le men jag vet att något hände där inne men vad som hände vet jag inte. 

Senare på eftermiddagen

Vi sitter vid matbordet och lyssnar på Rika som övar inför en liten teater som hennes skola ska ha efter ett tag slutar hon sjunga. "Bravo, vad duktig du är" ler mamma och vi andra klappar händer. "Du var jätteduktig Rika" ler jag och tittar på henne. 

Shioka's perspektiv

Senare på kvällen sitter jag och Mizou och pratar om det som hände på föräldra möttet. "De säger att han skapar problem genom att komma försent till lektionerna, att deras barn tappar betygen." säger jag och suckar. "Kanske så finns det något bättre ställe för Yohio" säger jag tyst. Mizou tittar på mig "Det kan inte hjälpas, jo du förstår att föräldrar tänker alltid på deras egna barns fördelar. Är inte det okej? Det spelar ingen roll hur andra föräldrar uttrycker det. Det är bara vi och vi måste bara tänka på Yohio nu" säger han och tittar på mig. "Vi måste göra allt vad vi kan för honom." säger han sen. Jag nickar "ja det stämmer ju" säger jag och nickar. 

Yohio's perspektiv

Jag sitter i skolan och vi har engelska och jag skriver ner allt så snabbt jag kan och har använt en hårsnodd runt mina fingrar så jag inte ska tappa pennan då det är svårt att greppa tag om saker för mig. Vår mentor slutar prata och tittar på mig medans jag skriver och de andra eleverna tittar på mig också men han fortsätter sen lektionen. Efter lektionen hjälper Seike och Ray mig att packa mina saker och skjutsar mig sen på rullstolen "Förlåt, för att jag skapar så mycket problem för er på lunchen" säger jag och tittar upp på dem. "Bry dig inte om det, det är lugnt" ler Seike och tittar på mig. 

Efter skolan sitter jag som vanligt i biologi salen med Sakura och nu pluggar jag. "Du pluggar hårt" säger hon och tittar på mig. "Det är ju prov nästa vecka eller hur?" säger jag och fortsätter skriva. "Det finns inget annat som är mer värt att plugga för" säger jag sen och fortsätter skriva. Hon nickar och hoppar sen ner från bänken och går fram till en liten låda och tar fram en bild "Vad är det?" frågar jag och tittar på henne. "Det är bilder från våra klass event" säger hon och går med lådan till mig "När det är dags för examen, så kommer vi göra ett album med alla saker som hände varje år" säger hon och lägger lådan framför mig. Jag tittar ner i lådan och ser massor med bilder, jag tar upp bilden från när klassen sjöng i kör för familjerna. Jag suckar och tittar på bilden "Jag undrar om jag kommer kunna ta examen" suckar jag och tittar på bilden. Vad jag inte vet är att mamma är påväg för att hämta mig men stannar utanför biologi salen och lyssnar på mig och Sakura. "Vad pratar du om?" säger Sakura och tittar på mig. "Jag förstår det här. Om det fortsätter utveklas, så kommer jag en dag att få att välja ett val själv." säger jag och tittar på bilden. Sakura suckar och sliter den ur handen på mig, jag tittar upp på henne "Varför tänker du alltid på det som kommer hända i framtiden, idiot?" säger hon och tittar på mig. "Du har sagt så till mig förut eller hur? Försök nu hårt att göra det du gör." säger hon och tittar på mig. Jag tittar på henne med tårar som vill komma ut men jag håller dem inne "Från och med nu, varje gång vi försöker hårt med att göra något för dig så kommer vi få mer och mer bilder till albumet." säger hon och tittar på mig. "Vad är det Sakura-chan?" säger jag och tittar på henne. "Va?" säger hon och tittar på mig. "Det verkar som att, du är påväg att bli en snäll person" säger jag och ler lite. Hon stirrar på mig, jag tittar på henne och skrattar lite "Håll tyst" säger hon och lägger bilden framför mig. Jag skrattar lite och tittar sen på bilden och suckar sen "Jag...är faktiskt väldigt rädd. När jag måste lämna skolan, den stunden så kommer mitt liv....att sluta då känns det som" säger jag med tårar i ögonen. Sakura tittar på mig och mamma kommer in "Yohio, förlåt för att du fick vänta på mig så länge" ler hon och går in. 

Senare på eftermiddagen så sitter vi och äter "Åh vad gott" ler pappa och äter. "Ja det är jättegott" säger Rika och äter. Mamma ler och nickar "Hörni, jag har något som jag måste säga" säger hon sen och tittar på oss. Vi äter och tittar på henne "Jo jag kommer, kanske sluta mitt jobb efter Mars." säger hon och ler lite. Vi stirrar på henne "Va? Varför då?" säger Hiroki förvånat. "För att hjälpa familjen och butiken" säger hon och ler och tittar sen på mig "Och för att hjälpa din niichan Yohio till skolan" ler hon. "Och massa annat" lägger hon sen till och tittar tillbaka på Hiroki. Jag tittar på henne "Det är inte bra, pågrund av mig..." säger jag. Hon tittar på mig "Det är inte alls så. Det är jag som vill göra det såhär" ler hon och tittar på mig. "Men om du inte har någon inkomst, då kommer familjens finanser..." säger Ako tyst. "Jag kommer bara äta en halv skål med ris från och med nu" säger Hiroki. "Idioter, ni behöver inte oroa er. Det går ju så bra för våran butik så vi överlever" ler pappa. "Men vi har ju inte fått våran vecko peng på ett bra tag" säger Ako och äter. "Tyst nu" säger pappa och tittar på henne. Mamma ler och skrattar lite "men nu fortsätter vi äta" ler hon och äter. 

Senare på kvällen efter maten sitter jag i mitt rum och skriver i min dagbok "Mamma sa att hon ska sluta som hälsokunsultant. När jag tänker på att hon alltid kan följa med mig nu, så är det som jag trodde, jag känner mig verkligen befriad." skriver jag och tittar ner på det. Ako sitter i mitt rum och pluggar och tittar sen upp från sina läxor "Hey Yohio, om jag sa..." säger hon. Jag vänder mig om och tittar på henne "Om jag sa.." säger hon igen. "Vad är det?" frågar jag och tittar på henne. Hon tittar på mig och ler lite sen vänder hon sig till sina läxor igen "Glöm det, det var inget" säger hon och fortsätter plugga. Jag ler lite och tittar sen ner på det jag skrivit sen tittar jag upp. 

Nästa dag i skolan

Jag och Ray har kommit fram till en trappa och han hjälper mig ur rullstolen så jag kan ta mig ner. Jag drar mig upp med hjälp av trappräcket och medans Ray hjälper mig att gå ner så bär Seike ner rullstolen men 2 andra i klassen hjälper honom. Vad vi inte ser att Kisshu och hans kompis står och tittar på "Vad tror du?" frågar hans kompis. "Det verkar som att Yohio-nee har skapat problem för våra föräldrar också" svarar Kisshu och tittar på oss. "Det kommer att alltid att vara såhär från och med nu" säger Kisshu sen argt. "Ikeuchi kommer bli den som kommer behöva allas hjälp" säger han sen argt. 

Sakura's perspektiv

Jag är påväg hem när jag hör hur Kisshu springer ifatt mig "Sakura, du visste om det eller hur?" säger han och springer mot mig. Jag stannar och tittar på honom "Det är därför du alltid är så snäll mot honom?" frågar han sen. "Va?" säger jag förvånat och tittar på honom. "Yohio-san, han har en obotlig sjukdom eller hur?" säger han och tittar på mig. Jag suckar och går iväg men han stoppar mig och tar tag i min arm "Vad för slags nonsens pratar du om?" frågar jag och stirrar på honom. "Men, alla pratar ju om det. En dag kommer han ju inte kunna gå upp ur sängen." säger han och tittar på mig. Jag stirrar på honom sen trycker jag in honom mot väggen och stirrar på honom "Prata inte sådär om honom igen." säger jag argt och går sen iväg. 

Mizou's Perspektiv

Jag är i en rullstols butik och testar en elektronisk rullstol som man kan styra med hjälp av en spak. "Sådär, med bara en spak kan du kontrolera den" säger han som jobbar där. "Alla som har köpt en sån säger att de kan röra sig mer fritt" säger han sen och ler. "Oh verkligen?" ler jag och ställer mig upp från rullstolen. Jag sätter mig sen på huk för att se vad den kostar "Vad jag ser av vad din son har för sjukdom, så borde du köpa den" säger han. Jag tittar på prislappen och ser att den kostar 420,000yen. Jag ler lite nervöst och tittar på honom och nickar "Ja..." säger jag och skrattar lite tyst nervöst. 

Yohio's perspektiv

Jag går långsamt ner för trapporna för att gå till köket när jag sen hör hur mamma och pappa står och pratar i hallen. "Måste du verkligen gå och hjälpa dem?" frågar mamma och tittar på honom. "Ja, jag hörde om det här igår" säger han och tittar på henne "En ung man slutade på Ken-chan's matbutik igår, så de har inte tillräckligt med personal nu" säger han. Jag sätter mig långsamt ner i trappan och lyssnar på deras samtal. "Du behöver inte oroa dig om pengarna än!" säger mamma och försöker lugna ner pappa. "Han sa att jag kan gå hem på rasterna och när jobbet slutar. Sånna jobbvilkor är väldigt sälsynta. Jag vill verkligen gå och hjälpa till, och det finns inga nackdelar i det" säger han sen och tittar på henne. "Det är så hårt arbete och även om det är du Mizou så kommer din kropp...." säger mamma men pappa avbryter henne igen "Bry dig inte om det. Bara att ta hand om Yohio är tillräckligt." säger han sen. Jag tittar på dem och sätter ena handen för munnen. "Och att låta barnen behöva oroa sig om vår ekonomi det är ju skamsett" säger han sen. "Berätta inte om det här för någon" säger han sen och tittar på mamma. "Jag förstår" säger hon och nickar med tårar i ögonen. Jag tittar på dem och lutar sen huvudet mot trappräcket med tårar i ögonen och suckar ledsamt.

Några dagar senare

Vi är påväg in i skolan och jag ser hur Seike gäspar mycket och jag tittar på honom "Vad är det Seike? Pluggade du hela natten nu igen?" frågar jag och tittar på honom. "Ja" svarar han och skrattar lite och gäspar. "Förlåt för att ni måste gå upp så tidigt bara för att vänta på mig" säger jag sen. "Det är lugnt" svarar dem och vi går in i skolan. Efter ett tag har vi kommit till sista trappan mot planen där vårt klassrum är och några killar har hjälpt till med rullstolen upp för trappan och de skyndar sig mot klassrummet med de andra. "Vi kommer komma försent" säger jag och tittar på Seike och Ray. "Det är lugnt" säger dem och Ray står bakom mig och hjälper mig medans Seike står bredvid mig och hjälper mig därifrån. Jag suckar och nickar och fortsätter kämpa uppför trappan men jag tappar balansen trots att jag har de blå banden runt mina fotleder och jag ramlar bakåt så jag och Ray  ramlar ner för trappan. "Ray! Gick det bra?" säger jag och tittar oroligt på honom. Han nickar långsamt och alla elever stannar och tittar på oss. "Yohio, Ray! Gick det bra?" säger Seike och springer till oss. "Vad hände? Mår ni bra?" säger Kisshu's kompis och tittar oroligt på oss med Kisshu bredvid sig som inte säger ett pip. Alla tittar på oss och jag hamnar hos skolsyster och de undersöker mig efter en stund kommer Seike och Ray in. "Yohio, din mamma är påväg" säger Seike och tittar på mig. Jag nickar sen tittar jag på Ray och ser att han har bandage runt sin hand och jag stirrar oroligt på den sen på Ray "Ray din arm!" säger jag oroligt och tittar på honom. Han tittar på sin hand sen på mig "Esch, de överdrev bara med bandage" säger han och skrattar lite tyst. "Om en vecka eller 2 så är jag bra" säger han sen och ler lite. "Men, det är ju en tävling den här veckan eller hur?" säger jag och tittar oroligt och ledsamt på honom. Han säger inget och tittar ner lite "Åh, jag är så ledsen. Förlåt" säger jag ledsamt och tittar på honom. "Båda två, jag är verkligen jätteledsen." säger jag ledsamt med tårar i ögonen och tittar på dem. "Det är lugnt, du behöver inte be om förlåtelse" säger Ray och tittar på mig. "Eller hur Seike?" säger han sen och tittar på Seike. "Ja" säger han och nickar men tittar bort lite. 

Läraren berättar sen för klassen vad som hände och berättar att jag inte kan komma till skolan på en vecka och alla skulle tydligen ha börjat prata dirkekt då med varandra om hur bra det är....

Jag sitter hemma vid bordet och tittar på Rika medans hon visar upp sin kostym hon ska ha sen hör jag hur pappa pratar om att han går iväg för att jobba extra. "Jag är hemma!" ropar Ako sen och kommer in. "Ako, jag ska ut en sväng kan du ta hand om köket i butiken?" frågar han och tittar på henne. "Jag kan inte, jag har läxor att göra." svarar hon och tittar på honom. "Va? Läxor? Är det något som är fel i ditt huvud?" säger han och tittar på henne. "Men pappa vart ska du?" frågar hon sen. "Eh...jag...eh...det ringer! det ringer!" säger han sen och pekar på telefonen som ringer. Hon suckar och svarar och pappa smiter ut "Mamma det är till dig" säger hon och räcker över telefonen till mamma och hon svarar och det är tydligen morfar och hon sitter och berättar om varför hon slutar jobba som hälsokonsultant. Jag suckar ledsamt och går upp till mitt rum. Efter en stund kommer Ako in i mitt rum och tittar på mig "Det är ju tur att du bara fick några små sår och inget alvarligt idag eller hur?" säger hon och ler lite. Jag suckar ledsamt och tittar ner "Oroa dig inte, du kommer snart tillbaka till skolan" ler hon och går till mig. "Är det verkligen bra om jag kommer tillbaka? Jag menar...." säger jag lite ledsamt. Hon tittar på mig "Jag är inte säker" säger jag och suckar. Hon tittar på min skoluniform som hänger på väggen "Yohio-nee. Är det okej om jag pratar om det dära Om som jag nämnde förut?" frågar hon och tittar sen på mig. "Hmm?" säger jag och tittar på henne. Hon ler lite och sätter sig vid mig igen "Om...jag verkligen pluggar hårt. Om jag kommer in på Higashikou nästa år, Om jag bara råkar komma in. Så kommer jag vara en första års elev och du kommer vara tredje års elev eller hur?" säger hon och tittar på mig. Jag tittar på henne "Då kan jag hjälpa dig mycket. Jag kan gå med dig till och från skolan, och byta klassrum och sånt. När vi än stöter på problem så är jag säker på att vi kommer fixa det. Och då behöver inte mamma sluta jobba eller hur?" säger hon och ler lite. Jag tittar på henne med tårar i ögonen och hon tittar på mig "Därför, snälla vänta på mig lite till" ler hon. "Jag kommer jobba hårt så jag kommer in." säger hon. Jag tittar på henne med tårar och ler lite "Tack Ako" ler jag. Hon ler lite "Men låt mig göra det klart för dig, det här är bara Om" säger hon och ler lite. "Jag förstår" säger jag och ler lite. 

En vecka senare

Efter en vecka är jag tillbaka i skolan och Ray och Seike står som vanligt vid skolgrinden och väntar på mig. "Ohayou (godmorgon)" säger jag och föröker le lite. "Ohayou" säger dem och försöker låta glada och går mot mig. Dem ser inte lika glada ut som de brukar på morgonen. Efter en stund är vi i klassrumet och alla tittar på mig när vi kommer in "Ohayou" säger jag och försöker le och går mot min plats långsamt medans Ray hjälper mig. Efter några lektioner ska jag iväg igen och Seike och Ray hjälper mig "Du åker tidigt idag?" säger de förvånat. "Ja, jag har en kontroll hos doktorn idag" säger jag och sätter mig långsamt ner i rullstolen. "Men då kan väl vi gå till skolsyster" föreslår Seike. "Det är lugnt, jag har endå ledig tid så jag kan gå dit långsamt själv." säger jag och ler lite. "Säkert?" frågar Ray och tittar på mig. Jag nickar och tittar på dem och de springer tillbaka till klassrumet efter en stund. 

Sakura's perspektiv

När Ray och Seike kommit tillbaka så räcker Kisshu upp handen "Sensei, jag har något jag vill säga inför hela klassen" säger han. "Har du? Varsågod" säger han och nickar. Kisshu nickar och ställer sig upp "Jag vill prata om Yohio-sans situation" säger han och tittar på oss. Vi tittar alla upp på honom.

Yohio's perspektiv

När jag är påväg ut kommer jag på att jag har glömt mitt block i klassrumet, jag suckar och rullar till trappan och kämpar mig upp för trappan och kommer upp efter en stund. Men när jag kommer till klassrumet och ska öppna dörren hör jag hur de pratar om mig och hur mycket problem jag har skapat. Så jag öppnar inte dörren utan står kvar utanför och lyssnar. 

Sakura's perspektiv

"Just nu så har Yohio-sans problem blivit en stor disskusion. Den kom till och med upp på föräldramötet berättade mina föräldrar. Jag är säker på att alla här fick reda på det" säger Kisshu och tittar på oss. "Jag tycker det är bra om vi alla i klassen säger vad vi tycker om detta." säger han sen. "Personligen med att hjälpa Ikeuchi-san, så har hela klassen blivit påverkad. För Yohio-sans eget bästa, så måste vi bestäma vad vi ska göra" säger han sen. Sen tittar han på läraren "Sensei, är det okej att det fortsätter såhär?" frågar han. Jag sitter och lyssnar på det alla säger och det är äckligt hur alla kan sitta och prata såhär om honom. "För mig, så håller jag också med om det med lektionerna. Men...att be Yohio att gå snabbare är omöjligt." säger en kille i klassen. "Stackars Yohio-san, låt oss bara vänta i 5 - 10 minuter på honom, okej?" säger en annan kille i klassen som har hjälpt Yohio mycket. "Men om han skulle vara sen till ett prov då?" säger en annan i klassen. "Det kommer vara svårt" säger en annan i klassen. "Ray-chan, vad säger du om det här?" frågar Kisshu och tittar på Ray. Ray ställer sig upp "Yohio, försöker verkligen hårt. Vi måste bara ge honom lite stöd. Och det skapar inga problem eller hur?" säger han och tittar på oss. "Men Ray, du skadade ju din hand pågrund av Yohio-san och kan därför inte vara med i tävlingen eller hur?" säger Kisshu och tittar på honom. "Det stämmer, men...." säger han innan Kisshu avbryter honom. "Du då Seike-chan?" säger han och tittar på honom. Alla vänder sig mot Seike. Seike tittar på dem men sen tittar han sakta bort. "Jag....hämtar honom varje morgon vid skolgrinden. Jag följer honom varje gång vi byter klassrum. Jag gillar verkligen Yohio, och jag hjälper honom för att vi är bästa vänner och det är sånt man gör som bästa vänner. Men ibland, känner jag att det är tröttsamt" säger han med tårar. "Seike" säger Ray och tittar på honom. "Jag är verkligen inte bra på att plugga, och jag har också klubb aktiviteter. Det finns ingen tid att spela alls.." säger Seike och begraver sitt huvud i sina händer och börjar gråta. 

"Jag förstår er, jag förstår vad ni försöker säga" säger mentorn och tittar på oss. "Jag ska medela detta till Yohio-sans föräldrar" säger han sen och nickar. 

"Är inte ni väldigt oärliga nu tycker ni?" säger jag och tittar på klassen. Alla vänder sig om och tittar på mig "Framför Yohio när han är här så är ni så himla snälla och hjälpsamma. Och försöker vara snälla och trevliga mot honom. Oavsett hur många gånger han säger Förlåt så svarar ni alltid med Det är lugnt, det är lugnt! 

Men när han inte är här, så säger ni sånna här saker. Att säga sånna här saker är mest en börda för er själva. Det är väldigt oärligt" säger jag och tittar på dem. "Sakura, angående det..." säger mentorn och går till mig. Jag ställer mig upp och tittar på honom "Om ni inte är villa till det här, så hade ni inte behövt att vara snälla mot honom från första början. Säg då det direkt till honom att det är krångligt, att ni är för trötta och allt vad det är!" säger jag och stirrar ut över klassen. "Om ni säger så, så är det inte så att han inte förstår det. Han försöker hitta en lösning på det här som gör det mindre problematiskt för oss." säger jag sen och tittar på dem. Mentorn suckar och går mot mig "Sakura jag vet vad du försöker säga men..." säger han men jag avbryter honom. "Det gäller Omae med" säger jag och tittar på honom. (Omae ett väldigt informelt sätt att säga du på) Han stirrar på mig "Omae? Hur vågar du kalla mig för det?" säger han och stirrar på mig. "Varför sa du inte så framför honom?" säger jag och stirrar på honom. "Innan, ni kunde ha diskuterat det här med honom. Gör inte sånna här saker som ni inte kan backa ut ur. Sensei, om du kunde ha träffat honom personligen, så skulle han ha gjort det också." säger jag sen vänder jag mig om och ser Yohio stå utanför klassrumet med tårar längs hans kinder. 

Yohio's perspektiv

Jag står och lyssnar med tårar som rinner, jag hade ingen annign om att jag skapade såhär mycket problem för dem.

"Yohio-chan?" hör jag sen en röst säga, jag vänder huvudet mot dörren och ser Sakura och resten av klassen titta på mig. Dem har tydligen sett mig nu, jag torkar snabbt bort tårarna och öppnar sakta dörren till klassrummet. "Förlåt" säger jag och försöker le lite. "Jag glömde bara en sak" säger jag och går sakta till min plats och tar fram mitt block från bänken och går sen ut ur klassrumet och går sakta mot trappan. När jag kommit fram så hör jag Sakura komma springandes och hon sätter sig sen ner vid trappan. "Hoppa på" säger hon. Jag tittar på henne en stund men gör som hon säger och hon bär mig på sin rygg nerför trapporna. Jag sätter mig sen på rullstolen när vi kommit ner och hon skjutsar ut mig. Efter en stund har vi kommit ut från skolan och är vid cykelstället. Jag tänker på allt jag hörde och börjar gråta. Hon tittar på mig och ställer sig bredvid mig och ger mig en näsduk, jag tar imot den och fortsätter gråta. Jag tittar upp på henne "Säg något!" gråter jag. "Prata om pingviner! Eller fiskar! Eller hundar, vadsomhelst!" gråter jag. "Dem djuren som också inte kommer vakna. Berätta en berättelse går också bra, eller säg en lögn. Jag kommer inte bli arg." gråter jag och tittar upp på henne med tårar som rinner. "Jag kan inte göra något" säger hon och tittar på mig. "Dem människorna pratar så skamsett. Jag är precis som dem också" säger hon sen och tittar på mig. "Veta om din sjukdom, alltid titta på dig från sidan. Men i slutet, så kan jag ändå inte göra något" säger hon sen. Jag gråter och tittar på henne "Jag kan säga vad jag tycker, som en idiot. Det är precis som min pappa sa, jag är fortfarande bara ett barn." säger hon sen. Jag tittar upp på henne med tårar som rinner "Det är inte alls så. Du uppmuntrar alltid mig. Du lyssnar på mig när jag säger saker som jag inte kan berätta för andra. Påvägen framåt så gör du mig glad." säger jag med tårar sen tittar jag upp på henne "Du finns vid min sida. När jag känner mig deppig, så finns du alltid där och gör mig sällskap." säger jag med tårar som rinner och tittar på henne. Hon nickar och vänder sig om, sen börjar det snöa. Jag tittar mig omkring gråtandes sen tittar jag på henne igen "Tack Sakura-chan" säger jag och ler sen rullar jag iväg. Hon tittar på mig och skjutsar mig "Bye bye" säger jag och ler med tårar som rinner. Hon fattar direkt då och stannar. Jag har bestämt mig, jag ska sluta på Higashikou. Hon tittar ner och börjar gråta och faller på knä bakom mig och håller tag om min rullstol och gråter. 

Några dagar senare

Några dagar senare sitter vi och tittar på teatern som min lilla syster Rika's klass har och hon är jätteduktig. "Rika du var jätteduktig" ler jag och tittar på henne när vi har gått ut från hennes skola. "Pappa?" säger jag sen. "Ja?" säger han och tittar ner på mig medans han skjutsar mig på rullstolen. "Jag gillar pappa som gör så bra tofu. Jag gillar pappa som säger med förtroende att han gör världens godaste tofu." ler jag. Pappa och mamma tittar förvånade på varandra sen tittar pappa ner på mig "Varför säger du sådär helt plötsligt?" frågar han. "Mamma?" ler jag och tittar på henne. "Ja?" säger hon och lutar sig framför mig. Jag ler och tar tag i hennes arm med skakande armar och kramar hennes arm med mitt huvud mot hennes arm "Jag gillar mamma som är en hälsokonsultant också" ler jag. "Som bryg sig om allas hälsa 24 timmar om dagen, så att alla får tillbaka deras leenden." ler jag och kramar hennes arm. "Jag älskar den mamman mycket" säger jag sen och ler. Hon tittar på mig och ställer sig upp "Yohio...." säger hon oroligt och tittar på mig. "Därför, sluta inte på ditt jobb." ler jag och tittar på henne sen vänder jag mig om och tittar upp på pappa "Och pappa, tvinga inte dig själv för hårt" ler jag. "Vad pratar du om Yohio?" frågar han oroligt och tittar på mig. Jag ler och vänder mig om "Ako, Hiroki och Rika också. Jag älskar er." säger jag och ler. "Även fast jag är såhär nu, så behandlar ni mig fortfarande som jag är er Niichan. Jag älskar verkligen min familj" säger jag och ler. "Därför, nu när alla är här. Så är det okej om jag går någon annanstans." säger jag. Sen tittar jag upp på mamma med tårar men endå med ett glatt leende "Jag ska gå på handikapps skolan, okej?" säger jag och ler. Mamma tittar förvånat på mig och pappa tittar sorgset och förvånat på mig. Ako suckar och tittar på mig och Hiroki tittar på mig med tårar i ögonen. Jag ler och tittar på dem sen tittar jag upp mot himlen och blundar. 

Nästa dag i skolan

Idag är det sista gången jag är i Higashikou skolan, sista gången jag ser min klass. Sista gången jag går i korridorerna. 

Jag står framme vid läraren och han tittar ut på klassen. "Yohio kommer, från början av tredje terminen. Börja i en annan skola. Låt oss ge honom en stor applåd för att ha jobbat och pluggat så bra här med oss" säger han och ler. Han och klassen klappar händer och tittar på mig. Mamma står utanför klassrummet och lyssnar, mentorn flyttar på sig och jag går sakta fram till katedern och bugar sen tittar jag på klassen. "Jag tror att några av er redan vet, men...det finns inget botemedel mot min sjukdom. Det ser inte ut som om det kommer bli någon behandling. En dag, så kommer jag inte kunna gå eller stå upp. Eller kunna prata. Det är vad min doktor har sagt till mig." säger jag och tittar på min klass. "Genom det här året, så har sakerna som jag enkelt kunnat göra sakta tagits ifån mig en i taget. I mina drömmar så kan jag gå omkring medans jag pratar med mina kompisar. Medans jag spelar gitarr så springer jag glatt omkring på scen. När jag vaknar upp, så inser jag redan att min kropp inte rör sig lika fritt längre." säger jag och suckar. "Varje dag, så bir det värre. Hur ska jag kunna gå, så att jag inte ramlar? Hur kan jag äta min mat snabbare? Hur kan jag...ignorera andra människors blickar?" säger jag och tittar på klassen sen tittar jag ner. "Jag tänker på de här sakerna om och om igen. Jag kan omöjligt leva såhär" säger jag sen och tittar upp på min klass. "Att gå på gymnasiet, gå på universitet, gå på jobb. Jag tänker på framtiden på ett sånt sätt, och jag såg inget hopp. Jag kan inte se vägen på hur jag kan leva. Jag kan inte se den lilla glimten av hopp. Pågrund av denna sjukdom, så har mitt liv blivit splittrat." säger jag med tårar i ögonen. "Jag har tänkt på det här många gånger. Men...men....även om det är sorligt, så är det här verkligheten." säger jag med tårar. "Det spelar ingen roll hur mågna gånger jag gråter, jag kan inte fly från sjukdomen. Även om jag vill tillbaka till det förflutna, så kan jag inte åka tillbaka i tiden. Därför, för mig, hur jag är nu. Jag vill gilla hur jag är nu. Det är vad jag tycker" säger jag sen och ler lite. "Jo, även om min kropp har blivit såhär, så har jag insett en del saker för första gången. Genom att bara finnas vid min sida, min familj, så har de fått mig att inse hur mycket de betyder för mig. Händerna som mina klasskamrater har räckt mig, som är så villiga att ge mig stöd är så varma. När det gäller hälsa, bara hälsa är en lycksalig sak. Angående sjukdomen, tog inte bara min hälsa. Kroppen som jag har, är nu jag. För det här hindret, så vill jag ta bördan med mitt jag som jag är nu och fortsätta leva med förtroende." säger jag och ler. "Därför, så har jag själv bestämt att jag ska börja på skolan för handikappade" säger jag och ler lite. "Men, från alla andra, så kommer jag vara i en annan miljö, från och med nu på vägen som jag har valt själv så kommer jag hitta det ljuset steg för steg." säger jag och tittar på klassen. Jag tittar sen ner och sen upp igen och skrattar lite tyst med tårar i ögonen "Att kunna le och säga det här till alla, Jag har, i alla fall gråtit 1 Liter Tårar. Därför, även när jag lämnar den här skolan. Så jag kommer jag definitivt inte tycka att saker och ting har slutat." säger jag och tittar på dem. Sen får jag mer tårar i ögonen "Allihopa, enda tills nu, har varit så snälla mot mig. Tack så mycket" säger jag och bugar och börjar gråta. Jag hör och ser hur min klass gråter, till och med Kisshu och hans kompis gråter som ville bli av med mig. Jag tittar upp och torkar bort mina tårar och ler och skrattar lite tyst och tittar på min klass. Efter en stund så går jag i korridoren med mamma som hjälper mig. När vi kommit ner för alla trappor så står pappa där vid min rullstol och väntar på oss. Mamma sätter mig ner i rullstolen och vi går iväg. Vi går en bit när jag sen hör någon ropa på mig. "YOHIO!" skriker en röst. Vi vänder oss om och ser Sakura komma med klassen. Vi vänder oss om och tittar på dem, jag tittar på Sakura och min klass. "Nagareru kisetsu no mannaka de. Futo hi no nagasa wo Kanjimasu" börjar Sakura sjunga. Jag stirar på henne och det är ju låten dem sjöng i kör som hon börjar sjunga. Sen börjar Ray och Seike också sjunga. Tillslut står hela klassen och sjunger för mig. Jag kan inte låta bli en att börja gråta tyst och le, mamma och pappa står också med tårar som rinner och lyssnar på min underbara klass. (här) 

Mot slutet av låten hör jag hur Seike och några till börjar gråta. Sakura ler och tittar på mig medans hon sjunger. När vi åker iväg ser jag hur klassen springer efter oss en bit och stannar sen vid skolgrinden. Jag ler och hör i huvudet hur klassen fortfarande sjunger 3gatsu 9ka, det var namnet på låten. Jag ler och blundar och lutar huvudet mot fönstret med en liten tår som rinner ner för min kind. 

Vad är det för fel på att ramla? Du kan alltid ställa dig upp igen....

If you look up at the sky after falling down the blue sky is also today stretching limitlessly and smiles at me....I'm alive.

I'm alive.

Hoppas ni gillar den här delen :)

När nästa del kommer vet vi inte <3 

Men nästa del heter Ima wo ikiru, I Live Now

Hoppas ni gillar detta avsnitt :)

//Jonna

 

jim lönnkvist

18 februari 2015 19:40

Nä fy vad tråkigt de va o stackars kille och behöva ha de så och
sen detta skitsnack bakom ryggen på honom,det är inte snällt gjort
riktiga kompisar o vänner ska ju finnas där o hjälpa,som Sakura....

Johanna

18 februari 2015 20:03

Ja i den här delen har han det ganska jobbigt :(
Sakura finns där i alla fall för honom

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Konnichiwa!     Idag den 20/9 2014 så hade Seremedy sin sista konsert. Det är 2 år sen idag, kan verkligen inte fatta att det redan har gått 2 år. Jag saknar dem så sjukt mycket :(    Men konserten var så magisk, underbar men ändå så sorlig...

Konnichiwa!   Genki desu ka? Genki desu^-^     Vad vill ni läsa här på bloggen?^^ Har lite idé torka just nu :/    Vill ni ha nyheter om YOHIO och hans band DISREIGN? Läsa noveller? Fakta om YOHIO? Ja vad vill ni läsa här?^^   Komme...

Konnichiwa minna!   Genki desu ka? Genki desu^-^   Förlåt för att jag har varit borta så mycket, men jag har varit så upptagen med skola och allt :0 Men nu är jag tillbaka^-^     I tisdags så skrev YOHIO en riktigt rolig nyhet på inst...

Konnichiwa!   Här kommer del 3 av One Litre of Tears Special   Hoppas ni gillar den ^-^    Sakura's Perspektiv   Jag tittar upp på himlen sen på Mizaki "Jag minns också när Yohio's familj hade bjudit mig på bröllop" säger jag och ler....

Konnichiwa!   Här kommer del 2 av One Litre f tears special   Hoppas ni gillar den ^-^    Sakura's Perspektiv   Jag står kvar på sjukhustaket och tittar upp mot himlen, jag har tårar i ögonen och Mizuki sitter i rullstolen bakom mig. ...