Konnichiwa!

Här kommer avsnitt 5 av Ikite iru^^ 

Hoppas ni gillar den :)

Bryan's (Pappan) Perspektiv

Det har snart gått en vecka sen Yohio kom tillbaka till sjukhuset *Måste se hur han mår* tänker jag. Jag går till hallen och tar på mig kofta och skor sen ser jag Andreas "Vill du följa med till sjukhuset och hälsa på din bror?" frågar jag. Han nickar "Visst" säger han. Jag nickar och vi går till bilen och åker sen iväg. När vi kommer fram går vi in och går till Yohio's rum. Han ligger i sängen och bredvid står en sköterska och undersöker honom. Jag hör sen hur Yohio svagt mumlar något. "Vad sa du hjärtat?" säger jag och tittar på honom. "Han vill till stranden. Han pratat om det hela veckan, inte den smartaste idén" säger sköterskan och går sen ut. Jag sätter mig på en stol bredvid Yohio, han tar min hand "Pappa, jag vill till stranden" säger han svagt och tittar på mig. Jag nickar sakta och går sen ut till hans doktor. Hon ler och tittar på oss "Så hur mår vår prins?" ler hon. Jag tar ett djupt andetag och andas ut "Han vill till stranden" säger jag. "Till stranden? Det är nog inte en så dum idé" ler hon. "Han kommer inte bli sjukare där än vad han blir här" säger hon sen. "Så det är inget farligt?" säger jag. Hon skakar på huvudet "Han får ju egentligen inte lämna sjukhuset men det här skadar ju inte. Så om ni ser till att han är tillbaka vid 19:00 ikväll så blir det bra" ler hon. Jag nickar "Det är ju bara över en dag. Han har varit med om så mycket, så jag tror inte att det här kommer göra honom värre" säger hon sen och ler lite. Jag ler och nickar och går tillbaka till Yohio, "nu får stranden se upp, för här kommer vi" ler jag. Yohio ler lite och sätter sig sakta upp, jag hjälper honom och Andreas virar in honom i en filt och jag bär sen Yohio till bilen och sätter ner honom och vi åker hem. "Andreas kan du räcka mig min ljusblåa scarf?" säger Yohio sen. Han nickar och ger den till honom och Yohio knyter den runt sitt huvud och tittar sen ut. 

Yohio's Perspektiv

Vi stannar sen för att hämta Nicole, pappa går ut och hämtar henne. Han pekar sen mot bilen och jag ser hur Nicole blir jätteglad och sätter handen för munnen "Omg!" skriker hon och springer mot bilen och tittar på mig. Jag ler och vinkar lite åt henne. Vi åker sen hem och jag tittar ut igenom bilrutan och efter en stund kommer vi hem. "Så spring in nu och hämta era grejer så vi kan åka" säger pappa. Nicole och Andreas nickar och springer ut. "Du då? Ska inte du bada eller något?" säger pappa och tittar på mig. Jag skakar på huvudet "Jag vill bara njuta av solen och se havet" ler jag. Han nickar och hoppar ut och stänger dörren. Jag ser sen mamma komma "Hey, vad händer här?" säger hon och tittar på pappa. "Vi ska till stranden" säger han. "Till stranden?" säger hon, jag ser sen hur hon tittar på mig. Hon öppnar dörren till förarsättet och tittar in "Yohio? Yohio vad gör du här?" säger hon och jag hör att hon inte är glad och att hon är orolig. "Mamma, snälla" säger jag och hon stänger dörren. "Han ska ju vara på sjukhuset" säger hon och går mot pappa. "Bryan, ge mig nycklarna" säger hon och försöker ta dem men han puttar bort henne och går mot bilen med badsaker. "Han kommer dö om du tar honom till stranden!" skriker hon och tittar på pappa. Hon öppnar sen dörren "Du måste tillbaka" säger hon och försöker ta ut mig. "Snälla mamma, jag vill inte." säger jag och börjar gråta. "Jag vill åka, gör det inte" gråter jag. Pappa kommer sen och stänger bildörren. "Jag har låtit dig bestäma de senaste 14 åren" börjar pappa. "Nej, de senaste 14 åren har varit för att rädda hans liv" säger mamma. Pappa skakar på huvudet "Det handlar inte om dig, det handlar om Yohio. Han vill till stranden, vill han åka så ska han få åka" säger pappa. "Nej, det kommer ta hans liv" säger hon. "Du borde följa med, men om du inte tänker lyssna på oss så vill jag skiljas" säger pappa. "Så du vill skiljas? Bra!" skriker mamma. "Hörni, jag och mamma ska skiljas" säger pappa och tittar på Nicole och Andreas. "Hoppa in i bilen" säger han sen och de hoppar in och Nicole sätter sig bredvid mig och kramar mig. Pappa sätter sig i bilen och startar den "bryan, ge mig nycklarna" säger mamma men han puttar bort henne "Sluta" suckar han och börjar köra. "Du kommer ånga det här Bryan" ropar mamma och springer efter. "Yohio, du måste åka tillbaka till sjukhuset" ropar hon men pappa kör iväg. (här) Efter en stund kommer vi fram till stranden, pappa och Andreas tar sakerna ner till stranden medans Nicole hjälper mig. Pappa lägger ut en filt och Nicole hjälper mig att sätta mig på den. Pappa lägger sig på filten och tar av sig tröjan och solar. Nicole och Andreas tar brödbitar i en påse och springer omkring på stranden och kastar upp bröd till fiskmåsarna. Jag ler och tittar på dem, solen skiner och det är skönt. Jag älskar att höra hur vattnet kommer in mot stranden. Jag ler och blundar och lutar huvudet bakåt upp mot solen och känner vinden smeka min kind. Jag öppnar sen sakta ögonen, pappa tittar på mig och duttar sitt finger lite sin näsa. Jag ler och ger honom en puss på näsan och tittar på honom. Han ler, jag hör sen en bildörr stängas. Jag ser mamma komma ner med Anna, mamma sätter sig på filten och tittar på mig och mamma med ånger i blicken. Anna springer ner och leker med Nicole och Andreas. Pappa nickar mot mamma och hon lutar sig mot honom och de kysser varandra. Jag ler och klappar händerna och är glad att de är sams igen. Några minuter sen ligger jag invirad i min filt och mamma håller om mig och vi tittar på solen som går ner över vattnet. Jag ställer mig sen sakta upp och går sakta mot vattnet, jag ställer mig med fötterna en bit in i vattnet och tittar ut över havet. Jag blundar och låter vinden smeka mina kinder. Några minuter senare sitter jag i bilen påväg tillbaka till sjukhuset, de går in med mig och min doktor kommer med en rullstol. Jag ger pappa en puss på kinden och sätter mig sen ner och doktorn rullar iväg med mig. Familjen står och vinkar och jag tittar tillbaka på dem och vinkar tillbaka. 

Sara's Perspektiv

Jag sitter bredvid Yohio och han sover, jag håller hans hand och smeker den sakta och tänker tillbaka på när han och Andreas var små. Det fanns en tid innan allt det här, när barnen bara var barn och alla var lyckliga. 

Minne (Yohio 2 år) (Andreas 1 år)

Jag vaknar och går ner till vardagsrummet, Andreas sitter och leker och tittar på tv. "Vart är Yohio?" frågar jag. "Jag försökte väcka honom, jag petade och skakade honom" säger han. Jag nickar och går till hans sovrum. Yohio ligger och halvsover och jag släpper in lite solljus. Jag ler och sätter mig bredvid honom "Dags att vakna solstråle" ler jag. Han vänder bara på sig "Kom igen hjärtat. Dags att gå up" ler jag och smeker honom på ryggen. Jag känner sen något på ryggraden och jag drar upp tröjan och ser som ett blått märke där. Vi får en tid hos sjukhust några timmar senare och vi går dit. Doktorn undersöker honom "Det är nog bara ett virus men vi tar några prover för att vara säkra" säger han och ruffsar Yohio på huvudet. Jag sitter sen i väntrummet med Yohio i famnen och Bryan håller i Andreas. Efter en stund kommer doktorn "Svaren har kommit och hans vita blodkroppar är väldigt få och han har Akut Leukemi. Cancer" säger hon. Jag sätter handen för munnen och skakar på huvudet "Jag beklagar" säger doktorn. Och det var då hela karusellen var igång och vår värld vändes upp och ner.

Nutid

Jag smeker hans hand sen så kommer en man i kostym "Det är dags" säger han. Jag nickar sakta och ger Yohio en puss i pannan "Jag kommer snart" viskar jag och följer sen med mannen.

Nicole's Perspektiv

Det har gått 3 veckor sen stranden och nu är det dags, dags att få kanske äntligen bestämma själv över min egen kropp. Men jag vet inte om jag vill det här, gör jag det för mig själv eller hjälper jag bara honom? Jag hör sen hur domaren säger att vi ska börja. De låter först doktorerna prata och det verkar ta 100 år. De säger att Yohio är ett mirakel, att han inte skulle ha blivit över 5 år. De pratar också om hur bra det är med donation. De säger att jag borde ge honom min njure, att jag är för ung för att förstå innebörden om vad som kommer hända efteråt. Efter många timmar är det paus, jag tar fram min mobil och ringer Yohio. "Hallå?" svarar en trött röst. "Hej det är jag" säger jag. "Hej, vad är det?" frågar han. "Jag vet inte om jag kan göra det här" säger jag. "Oroa dig inte, du kommer klara det" säger han. Pappa kommer sen och tar telefonen "Vem pratar du med?" säger han. "Hallå? Är någon där?" säger han men Yohio har redan hunnit lägga på. Han ger mig mobilen och skakar på huvudet. Efter en stund är det dags igen och det är mammas tur. Alexander Campell står framför henne "Hur gammal var Nicole när hon vart sin brors donator?" frågar han. "Nyfödd" svarar hon. "Och vid 5 års ålder donerade hon blodplättar" säger han. Hon nickar "Vad innebär det?" frågar han. "Att man ger blod" säger hon. "Gick hon med på det?" frågar han. "Nej hon var 5" säger hon. "Så du tvingde henne?" frågar han. "Nej jag frågade om hon ville hjälpa sin bror och hon sa ja" säger hon. "Verkligen? Behövde inte 2 sköterskor hålla henne för att kunna sticka in nålen?" frågar han, mamma nickar bara. 

Andrea's Perspektiv

Jag lämnar lokalen och tar med mig min väska. Jag sätter mig på taket och tittar mig omkring och suckar. Kan inte mamma bara inse? Yohio orkar inte mer, han har sagt det men mamma vill inte lyssna. Alla vet att han kanske inte klarar sig. Jag suckar och tar fram bilden jag gjorde på Yohio och tittar på den. 

(bilden)

Jag ställer mig sakta upp och tittar på den och river den i bitar och lägger den i en hög i handen och tittar på den. Jag suckar ledsamt och sträcker ut handen och låter vinden fånga bitarna. Jag tittar på medans de flyger iväg tills jag längre inte kan se dem. 

Nicole's Perspektiv

Nu är det min tur att komma fram, jag ställer mig upp och tittar på en av vakterna. "Höj handen." säger han. Jag gör det "Lovar du och svär att du bara kommer tala sanning?" säger han. "Jag lovar" säger jag. Han nickar och går iväg, jag sätter mig ner och mamma kommer fram. "Hej mamma" säger jag. "Hej älskling" säger hon. "Vill du berätta vad vi gör här?" säger hon. "För att jag vill bestämma själv" säger jag. "Jag menar inte det, du älskar din bror eller hur?" säger hon. "Du vet att han är sjuk, varför vill du inte hjälpa honom?" säger hon. Jag får då ett minne av vad som hände en tid efter Sofia's död.

Minnet

Jag hör hög musik inifrån mitt och Yohio's rum och jag hör hur saker går sönder och dören är låst. Jag bankar på dörren "vad gör du därinne?" säger jag och jag hör hur något går sönder. "Snälla Yohio släpp in mig" säger jag och bankar mer. Dörren öppnas och han tittar på mig. Han har svart smink runt ögonen, svart peruk och svarta kläder och det är hög musik i rummet. "hey" säger han. "Vad håller du på med?" säger jag. "Jag har en fest" säger han. "En fest?" säger jag. "Ja, en avskedsfest" säger han och går tillbaka in och börjar slå sönder saker. "Hej då jävla sjukhus" skriker han. "Hej då livet" skriker han och slår sönder mer. "Vad gör du?!" skriker jag. "Jag ska träffa Sofia" gråter han och öppnar en av sina medecin burkar och häller i sig alla tabletter. "Nej!" skriker jag och hoppar på honom och får honom att spotta ut alla tabletter. Han gråter och tittar på mig.

Nutid

"Så du är här för att få bestämma själv?" säger mamma och tittar på mig. "Ja" hör jag Andeas säga längst bak i salen. Alla vänder sig om och tittar på honom, sen tittar mamma tillbaka på mig. "Är det allt? Är de det ända skälet" frågar hon. "Ja det är det" säger jag. "Är du säker?" säger Andreas. Alla vänder sig om igen "Ursäkta mig Andreas, men vill du något?" säger domaren. "Jag vet inte" säger han ironiskt och sträcker ut armarna. Pappa går sen mot honom för att prata med honom och sätter ner honom på en plats och sätter sig bredvid honom. Mamma tittar sen tillbaka på mig. "Du säger att du vill bestämma" säger hon. Jag nickar och tittar på henne "Det är min kropp, jag vill bestämma själv vad jag ska göra" säger jag. Mamma skakar på huvudet "Nej, jag känner dig Nicole Fitzgerald. Det är inte allt du vill med det här" säger hon. "För under en vecka nu har du undvikt frågan med svaren "Jag vet inte" "Jag är ledsen" "Jag vill inte prata om det" säger hon och tittar på mig. "Och du går omkring som om ingenting är fel medans din bror tynar bort på sjukhuset!" säger hon sen och tittar på mig. "Jag vill bara inte göra det här längre!" säger jag och tittar på henne. "Jag tror dig inte Nicole, du gömmer något för mig" säger hon. "Men jag säger ju sanningen" säger jag. "För om du gör det så känner jag dig inte" säger hon sen. Sen kommer Andreas fram till oss "Berätta nu" säger han. "Håll tyst" säger jag. "Berätta för dem varför vi är här" säger han. "Du lovade mig att inte göra det här" skriker jag men han fortsätter. "Tror du dem är dumma?" säger han. "Tyst" säger jag. "Yohio vill dö!" skriker han sen och alla blir tysta. "Han har bett Nicole göra allt det här så att han får dö" säger han. "Du ljuger Andreas" säger mamma och stirrar på honom. "Det gör jag inte, Yohio kanske inte klarar sig och det vet vi alla" säger han och tittar på henne. "Men du älskar honom för mycket för att släppa taget" säger han. "Det är dags mamma, han är redo" säger han och tittar på henne. Hon skakar på huvudet "Det kan inte vara sant" säger hon. "Yohio skulle ha sagt det till mig" säger hon. "Han har sagt det till dig, du vill bara inte lyssna" säger han. "Väldigt många gånger har han försökt" säger pappa och tittar på henne. Alla nickar, jag får sen ett annat minne och tittar bort lite. 

Minne

Yohio ligger i sin säng medans jag är i köket och gör tea. "Mamma?" hör jag honom ropa svagt. "Nicole?" ropar han sen svagt. Jag stänger av vattnet och går upp i rummet och ser honom ligga i sängen med näsblod. "Herre gud, omg" säger jag och torkar bort det med papper. Jag lyfter sen upp täcket lite och där ligger ett papper med medecin, jag går sen till badrummet för att tvätta av lite. "Oroa dig inte, det är bara medecin som gör min kropp redo för den nya njuren" säger han. "Har du ont?" frågar jag. "Smärta? Hela mitt liv är en smärta" säger han. Jag går tillbaka med en handduk och en bomullstuss med vatten och tvättar av på ryggen. "Det är slutet, det blir bara värre och värre." säger han. "Mamma kommer trycka i mig massa medeciner för att få mig att bli bättre tills jag blir ett kolli" säger han och försöker skratta. "Sen kommer hon väll ge mina celler elchocker för att rädda mig med antar jag" säger han sen och skrattar lite tyst. "Det kommer bli bra" säger jag. Han tittar på mig och skakar på huvudet sakta "Det här är nog slutet, dags att resa" säger han med gråten i halsen. Jag tittar på honom med tårar som rinner "Jag vill att du gör något åt mig" säger han sen. "Vad ska jag göra?" snyftar jag. "Du kan befria mig" säger han och tittar på mig. Jag gråter och skakar sakta på huvudet. 

Nutid

Domaren tittar på mig "Så Nicole, sa han att du skulle sluta vara hans donator så att han kan dö?" frågar hon. Jag nickar sakta "Vad sa han då?" frågar hon. Jag tittar bort lite och får ett annat minne.

Minnet

(han ser ut som på bilden)

Vi ligger på gräsmattan en bit i från huset på en filt, Yohio gör en fläta på mig och han har en vit scarf med svarta detaljet på huvudet. "Mamma och pappa kommer döda mig, vad ska jag säga till dem?" säger jag. "Berätta att du också är viktig, berätta att du vill bli en hejarklacks ledare. Berätta att du vill hålla på med saker du gillar" säger han. "De kommer inte tro mig" säger jag och suckar. "Jo det kommer dem, vill du veta varför?" säger han och knyter en hårsnodd runt flätan och tittar sen på mig. "För det är sanningen" säger han och ler. Jag nickar sakta och lägger mig på rygg och tittar på himlen. Han lägger sig också på rygg och tittar på himlen. "Är du rädd?" frågar jag tyst och tittar på honom. Han skakar på huvudet "Nej, jag vet att det kommer bli bra" säger han. "Vad tror du händer? Jag menar, vart hamnar man?" frågar jag. "Jag vet inte" säger han. "Jag kanske träffar Sofia" säger han sen och ler lite. "Väntar du på mig?" sägar jag och tittar på honom. "Va?" säger han lite tyst och tittar på mig. "Om du hamnar på något konstigt ställe, väntar du på mig då? Vart hittar jag dig?" säger jag och börjar snyfta. Han ler och tar min hand "Om du någon gång är ledsen eller vilse, åk till japan" säger han. "Japan?" säger jag. Han nickar "Ja, där kommer jag vara och väntar" säger han och ler lite. "Okej" snyftar jag. 

Nutid

"Vad sa han Nicole?" säger domaren och tittar på mig. "Han sa tack" säger jag och tittar på henne. Domaren nickar sakta. Jag tittar ner och tänker på alla minnen, jag kan inte mista honom men det här är väll vad han vill? Men det är inte rättvist. Jag kan inte leva utan min älskade bror. 

Yohio's Perspektiv

Jag ligger i sängen och tittar mig omkring, *Snart är det väl över. Snart får jag träffa Sofia igen* tänker jag. Jag suckar och tittar på en bild på sängbordet som är på mig och Nicole. "Förlåt för att jag lät de skada dig." viskar jag och tittar på bilden sen sluter jag ögonen och somnar. 

Så det var avsnitt 5 av Ikite Iru :)

Hoppas ni gillar den^^

//Jonna