Konnichiwa!

Här kommer avsnitt 7 av Ikite Iru^^

Hoppas ni gillar den^^ 

Yohio's Perspektiv

Jag vaknar upp och tittar mig trött omkring, bredvid mig sitter mamma och håller min hand "mamma?" säger jag svagt. "Shhh, det är bra. Allt kommer bli bra" ler hon och smeker min hand. Jag ser sen Nicole stå vid fotänden av sängen, jag tittar på henne sen på mamma. "Vad hände?" frågar jag trött. Mamma tittar på mig "Du svimmade och du behövde genomgå en akut operation" säger hon. Jag skakar sakta på huvudet sen tittar jag på Nicole, hon tittar på mig och drar upp sin tröja och jag ser stygn efter en operation. Jag tittar på henne och drar sakta upp min tröja och ser stygn där med på samma ställe. Jag tittar på henne "Jag kunde inte låta dig dö" säger hon. Jag tittar på henne "Men du lovade" säger jag. Hon går mot mig och tar min hand "Tror du på fullaste alvar att jag vill vara själet till att du dör?" säger hon. Jag skakar på huvudet "Det är ju canc.." säger jag men blir avbruten. "Ja det och sen pågrund av att jag inte ger dig min ena njure" säger hon. Jag tittar ner sen på henne "Tack" viskar jag. Hon ler lite och smeker min hand "Nu måste du vila älskling" säger mamma. Jag tittar på henne och nickar sakta och somnar efter en stund. 

3 månad senare

(ser ut som på bilden) 

Jag är tillbaka på sjukhuset för tester och prover, jag sitter i rummet med mamma och Nicole och väntar på att doktorn ska komma tillbaka. Efter en stund kommer hon tillbaka "Så vi har fått alla svar" säger hon och sätter sig ner på stolen. Mamma nickar och tittar på henne "Njuren fungerar fint" säger hon och ler. Mamma, jag och Nicole ler och nickar. "Och det bästa av allt, jag kan inte se några spår av att cancern växer. Den minskar med andra ord" ler hon. Mamma ler och tittar på henne sen på mig med tårar och kramar mig. Jag kramar tillbaka sen tittar jag på doktorn "Så jag är frisk?" säger jag. "Nja, inte helt frisk. Du måste vänta 5 år för att få en frisk förklaring" ler hon. Jag nickar och efter en stund är vi påväg hem. När vi kommer hem så springer mamma in och berättar den glada nyheten. Pappa sticker ut direkt och drar fram grillen och säger att vi ska fira med grillning. Jag ler och tittar på dem, jag känner sen hur något drar i mitt huvud. Jag vänder mig om och ser Andreas hålla i min rosa scarf "Nu när du i stort sett är sjuk kan jag börja busa med dig igen" ler han och springer iväg. Jag bara skrattar "Kom tillbaka din baka" skrattar jag och springer efter honom. Minuter senare ligger vi på marken och brottas och skrattar. "Hörni era stridstuppar, det är mat" ropar pappa och skrattar. "Okej, vi kommer" ropar jag och tar tillbaka min scarf och sätter den runt huvudet och går mot bordet med Andreas. Vi sätter oss ner och börjar äta och har det mysigt. Solen skiner och fåglarna kvittar, jag har verkligen saknat det här.

Nicole's Perspektiv

Jag sitter på sängen och tittar mig omkring medans jag lyssnar på musik, var det här menat att hända? Att jag tillslut skulle rädda honom? Han bad mig att sluta så han kunde dö, jag sa ja men i slutet kunde jag inte göra det. Han är min älskade bror, jag kan inte tänka mig ett liv utan honom. Jag hör sen hur dörren öppnas, jag tittar upp och ser Yohio komma in i vårt rum. Det känns konstigt att ha honom tillbaka hemma och att han är frisk. Jag är så van vid att han ofta är sjuk eller på sjukhus. Men det är så skönt att han är hemma, att veta att han är okej. Jag ler och tittar på honom medans han packar, han ska till Japan. Han reser dit varje år på sin födelsedag, han brukade göra det i alla fall de år han var frisk nog att göra det. "Behöver du hjälp?" ler jag och tittar på honom. Han ler och tittar på mig och skakar på huvudet. Timmar senare står vi på flygplatsen och kramar honom "Kom hem snart" säger mamma och kramar honom hårt. "Jadå, jag är inte borta länge" ler han. Sen går han iväg mot flygplanet och åker iväg. 

Yohio's Perspektiv

(ser ut som på bilden)

Jag är i en park i japan och sitter under Sakuran med Gackt och dricker tea. Det var längesen jag träffade honom, vi pratar länge och jag berättar allt som hänt. Även de dagarna här i japan när jag är själv så vet jag att jag inte är ensam. Jag har min syster med mig vart jag än går. Jag går fram till spegeln i hotelrummet och lyfter på tröjan och ser det vita ärret efter operationen. Hennes njure är i min kropp, hennes blod rinner i mina ådror. Jag bär alltid med mig henne. Jag ler lite "Tack" viskar jag och tittar på ärret. 

Så det var sista avsnittet av Ikite Iru

Hoppas ni gillade den :)

//Jonna

Konnichiwa! 

Här kommer avsnitt 6 av Ikite iru^^ 

Hoppas ni kommer gilla avsnittet^^

Nicole's Perspektiv

Domaren nickar och tittar på mig "Jag tror jag har fått all information nu, men innan jag fattar ett beslut så vill jag prata med Yohio om det är okej?" säger hon. Mamma tittar på henne men nickar, efter en stund sitter jag, mamma, pappa, Anna och Andreas i väntrumet utanför Yohio's rum och tittar på när Domaren går in till Yohio. Jag ligger lutad mot Anna's axel medans hon strycker mitt huvud och Andreas sitter i pappas famn trots att han är 16. 

Yohio's Perspektiv

Jag vaknar upp och tittar mig omkring sen kommer min sköterska in och hon tittar till mig "hur mår du?" frågar hon. Jag rycker lite på axlarna "Från skala 1 till 10?" säger hon sen. "6" säger jag och tittar på henne. Hon nickar och ger mig en tablett, jag tar den och sväljer med lite vatten. "Orkar du med besök?" frågar hon. Jag nickar "Bra, domaren vill prata med dig angående Nicole's fall om att inte vara donator" säger hon. Jag nickar, hon nickar och går ut. Jag tittar mig omkring lite och efter en stund kommer domaren in. Hon har långt brunt hår, svarta byxor och ett vitt linne med en svart kort jacka över. "Hej, är det du som är Yohio, Nicole's bror?" ler hon och skakar hand med mig. Jag ler lite och nickar "Ja det är jag" säger jag. "Jag är Alexandra" ler hon och sätter sig sen på en stol bredvid mig och hon håller i en stor kasse. "Jag har något åt dig, jag vet att vi inte har träffats förut eller så. Men i alla fall" ler hon och tar fram en stor rosa fluffig filt och lägger den på mig. "Tack" säger jag och ler och tittar på henne. Hon ler och nickar "Så, stämmer det att du bad Nicole göra allt det här bara så du kan dö?" säger hon och tittar på mig. Jag tittar på henne och tar ett djupt andetag och andas ut och nickar. "Varför då?" frågar hon. Jag tittar på henne "Jo, jag liksom känner att hon har gjort så mycket för mig medans jag inte kan ge någonting tillbaka alls. Jag har tagit alltid stått i centrum sen jag vart sjuk, Andreas fick ingen uppmärksamhet som barn när han behövde den som mest." säger jag och suckar. "Och Nicole hjälpte mig så fort hon föddes, och jag ser det ibland att hon vill vara normal som hennes kompisar" säger jag och tittar på henne. Hon nickar "Så du vill hjälpa henne?" säger hon. Jag nickar "Men finns det inte andra sett?" frågar hon. "Det finns det säkert, men jag är trött på att vara sjuk. Jag orkar inte längre, jag vet att jag kanske inte överlever den här operationen. Jag är för svag, inte ens min doktor är säker på att jag klarar det, och hon har alltid hopp om allt" säger jag och tittar på henne. Hon nickar sakta "Jag förstår" säger hon. Jag nickar "Du måste låta henne få rätten att bestämma själv. Jag vill inte att hon ska känna sig tvingad till att hjälpa mig" säger jag och tittar på henne. Hon nickar "Jag ska se vad jag kan fixa" ler hon och ställer sig sen upp och tar min hand "Det var trevligt att träffa dig, men se till att bli frisk" ler hon och går sen. Jag nickar och tittar efter henne, efter en stund kommer hela familjen in i mitt rum. Alla kramar mig och mamma sätter sig på en stol bredvid mig jag ser sen Andreas ställa sig bredvid mig och sätter sig på knä. Jag tittar på honom och ler och smeker hans kind "Du skulle ju inte skvallra din dummer" ler jag. "Jag vet inte vad jag skulle göra" säger han och en tår rinner ner längs hans kind. Jag ler och torkar bort den och pussar honom på pannan "Det är lugnt" viskar jag. Jag känner sen någon bredvid mig och Nicole sätter sig bredvid mig i sängen och tittar ledsamt på mig "Förlåt" säger hon. "hey" säger jag och håller om henne med min ena arm medans jag håller om Andreas med den andra. Jag tittar sen på Andreas och tar båda mina händer och lägger dem runt Nicole's kinder och tittar på henne "Vet du hur modig du är?" säger jag och tittar på henne och ger henne sen en puss på pannan. Jag sitter sen med Nicole liggandes mot min axel och Andreas sitter på knä bredvid min säng på andra sidan och jag smeker dem på huvudet och pussar dem i pannan. "vem vill ha pizza?" säger pappa sen efter en stund "Jag vill" svarar alla och ler och Anna ringer och beställer pizza och skriver ner vad alla vill ha. "Nu ska jag säga dig något" säger morfar sen och tittar på mig medans alla andra fixar iordning. Jag tittar på honom "Säg åt din hjärna nu att du ska bli frisk och fixa det även när du sover, okej?" säger han och ler. "Okej" säger jag och nickar sakta och ler. "Jag skämtar inte" säger han och ler. "Jag ska det, jag lovar" ler jag och tittar på honom. Några minuter senare sitter vi och äter pizza och pratar om folk som blivit friska på mirakulösa sätt från olika sjukdomar. Jag ler och tittar på dem och äter lite sakta och efter en stund kommer min sjuksköterska Sofie in "Okej hörni, ut nu. Besökstiden är ute" säger hon. "Jag är seriös" säger hon sen. Alla suckar "Ska du alltid förstöra våra mysstunder?" säger morfar. "Yup, det är mitt jobb vet du" skrattar Sofie och tittar på honom. Alla skrattar men tar sina grejer och ger mig en kram sen och går ut. 

Några minuter senare tittar jag på pappa, Andreas och Nicole. "Hörni, jag älskar er verkligen men skulle ni kunna åka hem? Jag behöver prata lite med mamma" säger jag och tittar på dem. Pappa sitter på bänken vid det stora fönstret och bara tittar på mig men nickar "Eh visst" säger han och hoppar ner och börjar sakta gå mot dörren. Andreas går mot mig "Ses senare, lova att bli frisk" viskar han och pussar mig på kinden och följer sen efter pappa. Nicole tittar på mig och vinkar mot mig och går sen sakta ut. Jag tittar på henne och vinkar sakta mot henne och tittar sen på mamma som ställer sig upp och ställer sig vid dörrkanten och tittar på mig och lägger armarna i kors. "Vill du prata om det?" säger jag tyst och tittar på henne. "Nope" säger hon och suckar och går mot mig. Jag tittar på henne medans hon trycker på en knapp som lutar sängen bakåt så att jag ligger ner. "Är du arg på mig?" säger jag och tittar på henne. Hon skakar på huvudet "Jag är inte arg på dig, jag är bara arg" säger hon. "Men nu måste du sova, så du blir stark till operationen" säger hon och sätter sig sen bredvid mig på sängen. Jag ler och tittar på henne och lyfter upp filten och tar fram min bok och ger den till henne "Jag har gjort den till er" ler jag. Hon tar den och tittar på mig och öppnar den "Vad är det för något?" säger hon och tittar på mig. "Det är allting, det är oss" ler jag. (här) Mamma tittar på mig men öppnar boken, det börjar med en bild på mamma som en ängen och under är det en bild på när jag är liten och hon håller om mig och så står det "Jag har en skyddsängel som vaker över mig varje sekund, varje dag. Det spelar ingen roll hur sjuk jag är, jag är aldrig ensam." Jag ler och sätter mig sakta upp och tittar också i boken. Nästa sida är det en massa bilder på oss och moster Anna. På en bild står det "Minns du hur moster Anna brukade slänga sig ner för trappan för att få mig att skratta?" och så har jag klippt och ritat så det ser ut som om Anna slänger sig ner för en trappa. Mamma ler och tittar på bilderna, hon vänder blad och så kommer det upp en bild och jag har skrivit "Jag Älskar Er!" 

(bilden)

Mamma ler och tittar på henne och jag ler tillbaka, hon vänder sen blad och det är en bild från när jag är i Japan och det står "Jag är där och väntar på er" 

(bilden)

Mamma ler och tittar på bilden och vänder sen blad igen, där är det en massa bilder på oss i familjen. 

(bilden)

På en bild är det när vi spelar alfapet och jag har skrivit "Varför pappa alltid vinner på alfapet" och jag har sen bildat ordet fuskar. Mamma ler lite och tittar på bilderna, sen är det en bild från när vi är i skogen och det står "Minns du när jag var liten och alltid sprang iväg för att leka och pappa alltid trodde att björnarna hade tagit mig?" och så har jag klippt ut en bild på mig och en björn och den säger "Yummy" jag ler lite och tittar på bilden och sen på mamma "Det var en bra en eller hur?" ler jag och tittar på henne. Hon nickar och ler lite "Det var det" säger hon tyst och fortsätter sen titta igenom boken. Jag tittar på dem sen på henne "Minns du den sommarn då jag skulle till japan för första gången?" säger jag och tittar på henne. Hon nickar sakta "Och jag var så rädd för att jag skulle sakna er så mycket." säger jag sen och tittar på henne. Hon nickar "Ja" säger hon tyst med tårar. "Du sa åt mig att sätta mig på planet, bredvid fönstret så att jag kunde titta tillbaka på er" säger jag sen. Hon nickar "Jag minns det" säger hon sen. "Jag ska nog ta samma plats snart" säger jag. Hon tittar på mig med tårar "Det kommer bli bra mamma" säger jag och smeker hennes kind. Hon tittar på mig och börjar gråta, jag håller om henne "Det är okej mamma" säger jag tyst och lägger mig ner med henne och håller om henne. Hon håller om min hand hårt och gråter. Jag smeker hennes axel och viskar att allt kommer ordna sig. 

Nicole's Perspektiv

Jag sitter på soffan och tittar på Andreas som går fram och tillbaka i vardagsrummet "Vad är det Andreas? Du har snart hållt på i 15 minuter" säger jag och dricker mitt tea. Han tittar på mig "Jag är orolig, mamma har inte kommit hem än och jag undrar hur Yohio mår" säger han. Jag tittar på honom och dricker mitt tea "Jag vet att du är orolig men vi gick ju med på att hjälpa honom" säger jag och tittar på honom. Han stannar och tittar på mig nickandes "Ja men...." säger han men pappa avbryter honom och lägger sin hand på hans axel. "Andreas ta det lugnt, det kommer bli bra. Jag vet att Yohio sa att det här är vad han vill och jag vet att han är sjuk men. Långt där inne så finns det en gnista i honom som vill kämpa. Han kommer bli bra, jag lovar" säger han. Andreas nickar sakta och jag dricker upp mitt tea. "Bra, men nu hopp i säng. Klockan är 23:00" säger han och pekar mot våra rum. "Okej, godnatt pappa" säger vi i kör och går och lägger oss. 

Jag vaknar nästa morgon och fixar i ordning mitt ljusbruna hår och klär på mig kläder och fixar mitt smink. Jag går sen ner och ätter frukost. "Vem vill åka och se hur Yohio mår idag?" frågar pappa. "Vi vill" säger jag och Andreas i kör. Han nickar och fixar sig iordning "Jag går nu pappa" säger jag och springer ut igenom dörren. "Okej, ses där!" ropar han. Jag springer och hjärtat bankar snabbt. Jag är orolig över honom sen han sa att han ville prata själv med mamma, men det är ändå något i mig som säger att han mår bra. Att allt är okej, jag springer över vägen med alla tankar i huvudet. Jag hör sen en tutande bil och jag tittar mot höger och ser en pill komma och PANG! Sen svartnar det för ögonen....

Yohio's Perspektiv

Jag vaknar nästa morgon av att jag hör hur det börja låta utanför mitt rum, jag tittar svagt upp och tittar ut igenom det stora fönstret till väntrummet. Jag ser hur doktorer springer mot ett rum *Vad har hänt?* tänker jag och tittar sen ner. Efter en stund kommer min doktor "Sara du måste vakna" säger hon och väcker henne. "Vad är det?" säger hon. "Kom här" säger hon och tittar på henne. "Okej" säger hon och följer efter. "Vad är det som pågår?" säger jag svagt för mig själv. Jag ligger länge och väntar, 20 min har gått och mamma är inte tillbaka. Jag sätter mig sakta upp och går sakta ut ur rummet. Jag går igenom en korridor sen ser jag någon jag tror jag känner igen. Jag går in i rummet och ser Nicole ligga i en säng med sladdar. "Nicole?" säger jag oroligt och går mot henne. Hon öppnar ögonen sakta och tittar på mig "Yohio, förlåt" säger hon svagt. "Shh, ta det lugnt" säger jag och tar hennes hand. "Vad hände?" frågar jag. "Jag var så ivrig att se dig så jag glömde titta mig över vägen" säger hon och skrattar tyst. "Det kommer bli bra" säger jag och smeker henne på handen. Hon ler lite, jag ler lite och tittar på henne sen krampar det till och jag böjer mig framåt. "Vad är det?" säger hon. "Det är lugnt" säger jag och försöker få fram orden. Doktorn kommer sen in med mamma och ser mig "Vad gör du här Yohio?" säger hon oroligt och springer fram till mig. Jag faller mot golvet men doktorn fångar mig. "Vad händer?" frågar mamma oroligt. Doktorn tittar till mig sen på henne "Han måste opereras och det är nu" säger hon. Mamma tittar på Nicole, Nicole tittar på mig och nickar "Jag gör det" säger hon. Jag skakar på huvudet "Du...lovade...ju" säger jag svagt. Hon suckar "Jag är ledsen, men jag kan inte leva utan dig" säger hon sen blir allt svart. 

Så det var avsnitt 6 av Ikite Iru^^ 

Lite sorgligt nu jag vet, men jag lovar att det blir mer glädje snart^^

//Jonna