Konnichiwa! 

Här kommer min nya novell :)

Den heter Rosuto

Hoppas ni kommer gilla den^^ 

Yohio's Perspektiv

 Jag står och gör mig iordning inför en konsert när jag känner hur jag får en kram bakifrån. Jag ler och tittar bakåt och ser min flickvän Kyary Pamyu Pamyu. "Är du redo?" Ler hon. "Såklart" ler jag och pussar henne på kinden. Hon ler och följer mig till scenen. Jag ler och går upp och börjar sjunga. Efter en lång och rolig konsert skriver jag autografer och går sen och byter om. Jag ler och ser hur Kyary tittar på mig. Hennes långa blonda hår hänger över axlarna och hon har en rosa tröja och en ljusblå fluffig kjol och rosa skor. "Ska vi gå hem?" Ler hon. Jag nickar och tar hennes hand och vi går hem. Vi lägger oss på sängen när vi kommer hem. Hon kysser mig och tittar på mig "jag åker imorgon" viskar hon. "Måste du ha din världsturne?" Viskar jag. "Jag kan ju inte bara stanna i japan" fnittrar hon. "Det stämmer men lova att du ringer mig" säger jag. "Det ska jag" ler hon och pussar mig på pannan. Hon somnar sen med huvudet på mitt bröst. Jag somnar och vaknar nästa morgon och det är tyst i lägenheten. Jag går till köket och hittar en lapp på bordet. Jag läser den och ler "saknar dig redan" ler jag tyst för mig själv. Det går flera veckor och jag har inte hört något från henne, jag suckar och ringer henne igen men inget svar. Jag går omkring i lägenheten och tar fram pappa's gamla telefonbok och ringer hans kompis Mizou och ber om hjälp

Förlåt för kort början men hade lite dålig insperation den dagen xD

Hoppas ni gillar den^^ 

//Jonna

Konnichiwa!

Här kommer avsnitt 7 av Ikite Iru^^

Hoppas ni gillar den^^ 

Yohio's Perspektiv

Jag vaknar upp och tittar mig trött omkring, bredvid mig sitter mamma och håller min hand "mamma?" säger jag svagt. "Shhh, det är bra. Allt kommer bli bra" ler hon och smeker min hand. Jag ser sen Nicole stå vid fotänden av sängen, jag tittar på henne sen på mamma. "Vad hände?" frågar jag trött. Mamma tittar på mig "Du svimmade och du behövde genomgå en akut operation" säger hon. Jag skakar sakta på huvudet sen tittar jag på Nicole, hon tittar på mig och drar upp sin tröja och jag ser stygn efter en operation. Jag tittar på henne och drar sakta upp min tröja och ser stygn där med på samma ställe. Jag tittar på henne "Jag kunde inte låta dig dö" säger hon. Jag tittar på henne "Men du lovade" säger jag. Hon går mot mig och tar min hand "Tror du på fullaste alvar att jag vill vara själet till att du dör?" säger hon. Jag skakar på huvudet "Det är ju canc.." säger jag men blir avbruten. "Ja det och sen pågrund av att jag inte ger dig min ena njure" säger hon. Jag tittar ner sen på henne "Tack" viskar jag. Hon ler lite och smeker min hand "Nu måste du vila älskling" säger mamma. Jag tittar på henne och nickar sakta och somnar efter en stund. 

3 månad senare

(ser ut som på bilden) 

Jag är tillbaka på sjukhuset för tester och prover, jag sitter i rummet med mamma och Nicole och väntar på att doktorn ska komma tillbaka. Efter en stund kommer hon tillbaka "Så vi har fått alla svar" säger hon och sätter sig ner på stolen. Mamma nickar och tittar på henne "Njuren fungerar fint" säger hon och ler. Mamma, jag och Nicole ler och nickar. "Och det bästa av allt, jag kan inte se några spår av att cancern växer. Den minskar med andra ord" ler hon. Mamma ler och tittar på henne sen på mig med tårar och kramar mig. Jag kramar tillbaka sen tittar jag på doktorn "Så jag är frisk?" säger jag. "Nja, inte helt frisk. Du måste vänta 5 år för att få en frisk förklaring" ler hon. Jag nickar och efter en stund är vi påväg hem. När vi kommer hem så springer mamma in och berättar den glada nyheten. Pappa sticker ut direkt och drar fram grillen och säger att vi ska fira med grillning. Jag ler och tittar på dem, jag känner sen hur något drar i mitt huvud. Jag vänder mig om och ser Andreas hålla i min rosa scarf "Nu när du i stort sett är sjuk kan jag börja busa med dig igen" ler han och springer iväg. Jag bara skrattar "Kom tillbaka din baka" skrattar jag och springer efter honom. Minuter senare ligger vi på marken och brottas och skrattar. "Hörni era stridstuppar, det är mat" ropar pappa och skrattar. "Okej, vi kommer" ropar jag och tar tillbaka min scarf och sätter den runt huvudet och går mot bordet med Andreas. Vi sätter oss ner och börjar äta och har det mysigt. Solen skiner och fåglarna kvittar, jag har verkligen saknat det här.

Nicole's Perspektiv

Jag sitter på sängen och tittar mig omkring medans jag lyssnar på musik, var det här menat att hända? Att jag tillslut skulle rädda honom? Han bad mig att sluta så han kunde dö, jag sa ja men i slutet kunde jag inte göra det. Han är min älskade bror, jag kan inte tänka mig ett liv utan honom. Jag hör sen hur dörren öppnas, jag tittar upp och ser Yohio komma in i vårt rum. Det känns konstigt att ha honom tillbaka hemma och att han är frisk. Jag är så van vid att han ofta är sjuk eller på sjukhus. Men det är så skönt att han är hemma, att veta att han är okej. Jag ler och tittar på honom medans han packar, han ska till Japan. Han reser dit varje år på sin födelsedag, han brukade göra det i alla fall de år han var frisk nog att göra det. "Behöver du hjälp?" ler jag och tittar på honom. Han ler och tittar på mig och skakar på huvudet. Timmar senare står vi på flygplatsen och kramar honom "Kom hem snart" säger mamma och kramar honom hårt. "Jadå, jag är inte borta länge" ler han. Sen går han iväg mot flygplanet och åker iväg. 

Yohio's Perspektiv

(ser ut som på bilden)

Jag är i en park i japan och sitter under Sakuran med Gackt och dricker tea. Det var längesen jag träffade honom, vi pratar länge och jag berättar allt som hänt. Även de dagarna här i japan när jag är själv så vet jag att jag inte är ensam. Jag har min syster med mig vart jag än går. Jag går fram till spegeln i hotelrummet och lyfter på tröjan och ser det vita ärret efter operationen. Hennes njure är i min kropp, hennes blod rinner i mina ådror. Jag bär alltid med mig henne. Jag ler lite "Tack" viskar jag och tittar på ärret. 

Så det var sista avsnittet av Ikite Iru

Hoppas ni gillade den :)

//Jonna

Konnichiwa! 

Här kommer avsnitt 6 av Ikite iru^^ 

Hoppas ni kommer gilla avsnittet^^

Nicole's Perspektiv

Domaren nickar och tittar på mig "Jag tror jag har fått all information nu, men innan jag fattar ett beslut så vill jag prata med Yohio om det är okej?" säger hon. Mamma tittar på henne men nickar, efter en stund sitter jag, mamma, pappa, Anna och Andreas i väntrumet utanför Yohio's rum och tittar på när Domaren går in till Yohio. Jag ligger lutad mot Anna's axel medans hon strycker mitt huvud och Andreas sitter i pappas famn trots att han är 16. 

Yohio's Perspektiv

Jag vaknar upp och tittar mig omkring sen kommer min sköterska in och hon tittar till mig "hur mår du?" frågar hon. Jag rycker lite på axlarna "Från skala 1 till 10?" säger hon sen. "6" säger jag och tittar på henne. Hon nickar och ger mig en tablett, jag tar den och sväljer med lite vatten. "Orkar du med besök?" frågar hon. Jag nickar "Bra, domaren vill prata med dig angående Nicole's fall om att inte vara donator" säger hon. Jag nickar, hon nickar och går ut. Jag tittar mig omkring lite och efter en stund kommer domaren in. Hon har långt brunt hår, svarta byxor och ett vitt linne med en svart kort jacka över. "Hej, är det du som är Yohio, Nicole's bror?" ler hon och skakar hand med mig. Jag ler lite och nickar "Ja det är jag" säger jag. "Jag är Alexandra" ler hon och sätter sig sen på en stol bredvid mig och hon håller i en stor kasse. "Jag har något åt dig, jag vet att vi inte har träffats förut eller så. Men i alla fall" ler hon och tar fram en stor rosa fluffig filt och lägger den på mig. "Tack" säger jag och ler och tittar på henne. Hon ler och nickar "Så, stämmer det att du bad Nicole göra allt det här bara så du kan dö?" säger hon och tittar på mig. Jag tittar på henne och tar ett djupt andetag och andas ut och nickar. "Varför då?" frågar hon. Jag tittar på henne "Jo, jag liksom känner att hon har gjort så mycket för mig medans jag inte kan ge någonting tillbaka alls. Jag har tagit alltid stått i centrum sen jag vart sjuk, Andreas fick ingen uppmärksamhet som barn när han behövde den som mest." säger jag och suckar. "Och Nicole hjälpte mig så fort hon föddes, och jag ser det ibland att hon vill vara normal som hennes kompisar" säger jag och tittar på henne. Hon nickar "Så du vill hjälpa henne?" säger hon. Jag nickar "Men finns det inte andra sett?" frågar hon. "Det finns det säkert, men jag är trött på att vara sjuk. Jag orkar inte längre, jag vet att jag kanske inte överlever den här operationen. Jag är för svag, inte ens min doktor är säker på att jag klarar det, och hon har alltid hopp om allt" säger jag och tittar på henne. Hon nickar sakta "Jag förstår" säger hon. Jag nickar "Du måste låta henne få rätten att bestämma själv. Jag vill inte att hon ska känna sig tvingad till att hjälpa mig" säger jag och tittar på henne. Hon nickar "Jag ska se vad jag kan fixa" ler hon och ställer sig sen upp och tar min hand "Det var trevligt att träffa dig, men se till att bli frisk" ler hon och går sen. Jag nickar och tittar efter henne, efter en stund kommer hela familjen in i mitt rum. Alla kramar mig och mamma sätter sig på en stol bredvid mig jag ser sen Andreas ställa sig bredvid mig och sätter sig på knä. Jag tittar på honom och ler och smeker hans kind "Du skulle ju inte skvallra din dummer" ler jag. "Jag vet inte vad jag skulle göra" säger han och en tår rinner ner längs hans kind. Jag ler och torkar bort den och pussar honom på pannan "Det är lugnt" viskar jag. Jag känner sen någon bredvid mig och Nicole sätter sig bredvid mig i sängen och tittar ledsamt på mig "Förlåt" säger hon. "hey" säger jag och håller om henne med min ena arm medans jag håller om Andreas med den andra. Jag tittar sen på Andreas och tar båda mina händer och lägger dem runt Nicole's kinder och tittar på henne "Vet du hur modig du är?" säger jag och tittar på henne och ger henne sen en puss på pannan. Jag sitter sen med Nicole liggandes mot min axel och Andreas sitter på knä bredvid min säng på andra sidan och jag smeker dem på huvudet och pussar dem i pannan. "vem vill ha pizza?" säger pappa sen efter en stund "Jag vill" svarar alla och ler och Anna ringer och beställer pizza och skriver ner vad alla vill ha. "Nu ska jag säga dig något" säger morfar sen och tittar på mig medans alla andra fixar iordning. Jag tittar på honom "Säg åt din hjärna nu att du ska bli frisk och fixa det även när du sover, okej?" säger han och ler. "Okej" säger jag och nickar sakta och ler. "Jag skämtar inte" säger han och ler. "Jag ska det, jag lovar" ler jag och tittar på honom. Några minuter senare sitter vi och äter pizza och pratar om folk som blivit friska på mirakulösa sätt från olika sjukdomar. Jag ler och tittar på dem och äter lite sakta och efter en stund kommer min sjuksköterska Sofie in "Okej hörni, ut nu. Besökstiden är ute" säger hon. "Jag är seriös" säger hon sen. Alla suckar "Ska du alltid förstöra våra mysstunder?" säger morfar. "Yup, det är mitt jobb vet du" skrattar Sofie och tittar på honom. Alla skrattar men tar sina grejer och ger mig en kram sen och går ut. 

Några minuter senare tittar jag på pappa, Andreas och Nicole. "Hörni, jag älskar er verkligen men skulle ni kunna åka hem? Jag behöver prata lite med mamma" säger jag och tittar på dem. Pappa sitter på bänken vid det stora fönstret och bara tittar på mig men nickar "Eh visst" säger han och hoppar ner och börjar sakta gå mot dörren. Andreas går mot mig "Ses senare, lova att bli frisk" viskar han och pussar mig på kinden och följer sen efter pappa. Nicole tittar på mig och vinkar mot mig och går sen sakta ut. Jag tittar på henne och vinkar sakta mot henne och tittar sen på mamma som ställer sig upp och ställer sig vid dörrkanten och tittar på mig och lägger armarna i kors. "Vill du prata om det?" säger jag tyst och tittar på henne. "Nope" säger hon och suckar och går mot mig. Jag tittar på henne medans hon trycker på en knapp som lutar sängen bakåt så att jag ligger ner. "Är du arg på mig?" säger jag och tittar på henne. Hon skakar på huvudet "Jag är inte arg på dig, jag är bara arg" säger hon. "Men nu måste du sova, så du blir stark till operationen" säger hon och sätter sig sen bredvid mig på sängen. Jag ler och tittar på henne och lyfter upp filten och tar fram min bok och ger den till henne "Jag har gjort den till er" ler jag. Hon tar den och tittar på mig och öppnar den "Vad är det för något?" säger hon och tittar på mig. "Det är allting, det är oss" ler jag. (här) Mamma tittar på mig men öppnar boken, det börjar med en bild på mamma som en ängen och under är det en bild på när jag är liten och hon håller om mig och så står det "Jag har en skyddsängel som vaker över mig varje sekund, varje dag. Det spelar ingen roll hur sjuk jag är, jag är aldrig ensam." Jag ler och sätter mig sakta upp och tittar också i boken. Nästa sida är det en massa bilder på oss och moster Anna. På en bild står det "Minns du hur moster Anna brukade slänga sig ner för trappan för att få mig att skratta?" och så har jag klippt och ritat så det ser ut som om Anna slänger sig ner för en trappa. Mamma ler och tittar på bilderna, hon vänder blad och så kommer det upp en bild och jag har skrivit "Jag Älskar Er!" 

(bilden)

Mamma ler och tittar på henne och jag ler tillbaka, hon vänder sen blad och det är en bild från när jag är i Japan och det står "Jag är där och väntar på er" 

(bilden)

Mamma ler och tittar på bilden och vänder sen blad igen, där är det en massa bilder på oss i familjen. 

(bilden)

På en bild är det när vi spelar alfapet och jag har skrivit "Varför pappa alltid vinner på alfapet" och jag har sen bildat ordet fuskar. Mamma ler lite och tittar på bilderna, sen är det en bild från när vi är i skogen och det står "Minns du när jag var liten och alltid sprang iväg för att leka och pappa alltid trodde att björnarna hade tagit mig?" och så har jag klippt ut en bild på mig och en björn och den säger "Yummy" jag ler lite och tittar på bilden och sen på mamma "Det var en bra en eller hur?" ler jag och tittar på henne. Hon nickar och ler lite "Det var det" säger hon tyst och fortsätter sen titta igenom boken. Jag tittar på dem sen på henne "Minns du den sommarn då jag skulle till japan för första gången?" säger jag och tittar på henne. Hon nickar sakta "Och jag var så rädd för att jag skulle sakna er så mycket." säger jag sen och tittar på henne. Hon nickar "Ja" säger hon tyst med tårar. "Du sa åt mig att sätta mig på planet, bredvid fönstret så att jag kunde titta tillbaka på er" säger jag sen. Hon nickar "Jag minns det" säger hon sen. "Jag ska nog ta samma plats snart" säger jag. Hon tittar på mig med tårar "Det kommer bli bra mamma" säger jag och smeker hennes kind. Hon tittar på mig och börjar gråta, jag håller om henne "Det är okej mamma" säger jag tyst och lägger mig ner med henne och håller om henne. Hon håller om min hand hårt och gråter. Jag smeker hennes axel och viskar att allt kommer ordna sig. 

Nicole's Perspektiv

Jag sitter på soffan och tittar på Andreas som går fram och tillbaka i vardagsrummet "Vad är det Andreas? Du har snart hållt på i 15 minuter" säger jag och dricker mitt tea. Han tittar på mig "Jag är orolig, mamma har inte kommit hem än och jag undrar hur Yohio mår" säger han. Jag tittar på honom och dricker mitt tea "Jag vet att du är orolig men vi gick ju med på att hjälpa honom" säger jag och tittar på honom. Han stannar och tittar på mig nickandes "Ja men...." säger han men pappa avbryter honom och lägger sin hand på hans axel. "Andreas ta det lugnt, det kommer bli bra. Jag vet att Yohio sa att det här är vad han vill och jag vet att han är sjuk men. Långt där inne så finns det en gnista i honom som vill kämpa. Han kommer bli bra, jag lovar" säger han. Andreas nickar sakta och jag dricker upp mitt tea. "Bra, men nu hopp i säng. Klockan är 23:00" säger han och pekar mot våra rum. "Okej, godnatt pappa" säger vi i kör och går och lägger oss. 

Jag vaknar nästa morgon och fixar i ordning mitt ljusbruna hår och klär på mig kläder och fixar mitt smink. Jag går sen ner och ätter frukost. "Vem vill åka och se hur Yohio mår idag?" frågar pappa. "Vi vill" säger jag och Andreas i kör. Han nickar och fixar sig iordning "Jag går nu pappa" säger jag och springer ut igenom dörren. "Okej, ses där!" ropar han. Jag springer och hjärtat bankar snabbt. Jag är orolig över honom sen han sa att han ville prata själv med mamma, men det är ändå något i mig som säger att han mår bra. Att allt är okej, jag springer över vägen med alla tankar i huvudet. Jag hör sen en tutande bil och jag tittar mot höger och ser en pill komma och PANG! Sen svartnar det för ögonen....

Yohio's Perspektiv

Jag vaknar nästa morgon av att jag hör hur det börja låta utanför mitt rum, jag tittar svagt upp och tittar ut igenom det stora fönstret till väntrummet. Jag ser hur doktorer springer mot ett rum *Vad har hänt?* tänker jag och tittar sen ner. Efter en stund kommer min doktor "Sara du måste vakna" säger hon och väcker henne. "Vad är det?" säger hon. "Kom här" säger hon och tittar på henne. "Okej" säger hon och följer efter. "Vad är det som pågår?" säger jag svagt för mig själv. Jag ligger länge och väntar, 20 min har gått och mamma är inte tillbaka. Jag sätter mig sakta upp och går sakta ut ur rummet. Jag går igenom en korridor sen ser jag någon jag tror jag känner igen. Jag går in i rummet och ser Nicole ligga i en säng med sladdar. "Nicole?" säger jag oroligt och går mot henne. Hon öppnar ögonen sakta och tittar på mig "Yohio, förlåt" säger hon svagt. "Shh, ta det lugnt" säger jag och tar hennes hand. "Vad hände?" frågar jag. "Jag var så ivrig att se dig så jag glömde titta mig över vägen" säger hon och skrattar tyst. "Det kommer bli bra" säger jag och smeker henne på handen. Hon ler lite, jag ler lite och tittar på henne sen krampar det till och jag böjer mig framåt. "Vad är det?" säger hon. "Det är lugnt" säger jag och försöker få fram orden. Doktorn kommer sen in med mamma och ser mig "Vad gör du här Yohio?" säger hon oroligt och springer fram till mig. Jag faller mot golvet men doktorn fångar mig. "Vad händer?" frågar mamma oroligt. Doktorn tittar till mig sen på henne "Han måste opereras och det är nu" säger hon. Mamma tittar på Nicole, Nicole tittar på mig och nickar "Jag gör det" säger hon. Jag skakar på huvudet "Du...lovade...ju" säger jag svagt. Hon suckar "Jag är ledsen, men jag kan inte leva utan dig" säger hon sen blir allt svart. 

Så det var avsnitt 6 av Ikite Iru^^ 

Lite sorgligt nu jag vet, men jag lovar att det blir mer glädje snart^^

//Jonna

Konnichiwa!

Här kommer avsnitt 5 av Ikite iru^^ 

Hoppas ni gillar den :)

Bryan's (Pappan) Perspektiv

Det har snart gått en vecka sen Yohio kom tillbaka till sjukhuset *Måste se hur han mår* tänker jag. Jag går till hallen och tar på mig kofta och skor sen ser jag Andreas "Vill du följa med till sjukhuset och hälsa på din bror?" frågar jag. Han nickar "Visst" säger han. Jag nickar och vi går till bilen och åker sen iväg. När vi kommer fram går vi in och går till Yohio's rum. Han ligger i sängen och bredvid står en sköterska och undersöker honom. Jag hör sen hur Yohio svagt mumlar något. "Vad sa du hjärtat?" säger jag och tittar på honom. "Han vill till stranden. Han pratat om det hela veckan, inte den smartaste idén" säger sköterskan och går sen ut. Jag sätter mig på en stol bredvid Yohio, han tar min hand "Pappa, jag vill till stranden" säger han svagt och tittar på mig. Jag nickar sakta och går sen ut till hans doktor. Hon ler och tittar på oss "Så hur mår vår prins?" ler hon. Jag tar ett djupt andetag och andas ut "Han vill till stranden" säger jag. "Till stranden? Det är nog inte en så dum idé" ler hon. "Han kommer inte bli sjukare där än vad han blir här" säger hon sen. "Så det är inget farligt?" säger jag. Hon skakar på huvudet "Han får ju egentligen inte lämna sjukhuset men det här skadar ju inte. Så om ni ser till att han är tillbaka vid 19:00 ikväll så blir det bra" ler hon. Jag nickar "Det är ju bara över en dag. Han har varit med om så mycket, så jag tror inte att det här kommer göra honom värre" säger hon sen och ler lite. Jag ler och nickar och går tillbaka till Yohio, "nu får stranden se upp, för här kommer vi" ler jag. Yohio ler lite och sätter sig sakta upp, jag hjälper honom och Andreas virar in honom i en filt och jag bär sen Yohio till bilen och sätter ner honom och vi åker hem. "Andreas kan du räcka mig min ljusblåa scarf?" säger Yohio sen. Han nickar och ger den till honom och Yohio knyter den runt sitt huvud och tittar sen ut. 

Yohio's Perspektiv

Vi stannar sen för att hämta Nicole, pappa går ut och hämtar henne. Han pekar sen mot bilen och jag ser hur Nicole blir jätteglad och sätter handen för munnen "Omg!" skriker hon och springer mot bilen och tittar på mig. Jag ler och vinkar lite åt henne. Vi åker sen hem och jag tittar ut igenom bilrutan och efter en stund kommer vi hem. "Så spring in nu och hämta era grejer så vi kan åka" säger pappa. Nicole och Andreas nickar och springer ut. "Du då? Ska inte du bada eller något?" säger pappa och tittar på mig. Jag skakar på huvudet "Jag vill bara njuta av solen och se havet" ler jag. Han nickar och hoppar ut och stänger dörren. Jag ser sen mamma komma "Hey, vad händer här?" säger hon och tittar på pappa. "Vi ska till stranden" säger han. "Till stranden?" säger hon, jag ser sen hur hon tittar på mig. Hon öppnar dörren till förarsättet och tittar in "Yohio? Yohio vad gör du här?" säger hon och jag hör att hon inte är glad och att hon är orolig. "Mamma, snälla" säger jag och hon stänger dörren. "Han ska ju vara på sjukhuset" säger hon och går mot pappa. "Bryan, ge mig nycklarna" säger hon och försöker ta dem men han puttar bort henne och går mot bilen med badsaker. "Han kommer dö om du tar honom till stranden!" skriker hon och tittar på pappa. Hon öppnar sen dörren "Du måste tillbaka" säger hon och försöker ta ut mig. "Snälla mamma, jag vill inte." säger jag och börjar gråta. "Jag vill åka, gör det inte" gråter jag. Pappa kommer sen och stänger bildörren. "Jag har låtit dig bestäma de senaste 14 åren" börjar pappa. "Nej, de senaste 14 åren har varit för att rädda hans liv" säger mamma. Pappa skakar på huvudet "Det handlar inte om dig, det handlar om Yohio. Han vill till stranden, vill han åka så ska han få åka" säger pappa. "Nej, det kommer ta hans liv" säger hon. "Du borde följa med, men om du inte tänker lyssna på oss så vill jag skiljas" säger pappa. "Så du vill skiljas? Bra!" skriker mamma. "Hörni, jag och mamma ska skiljas" säger pappa och tittar på Nicole och Andreas. "Hoppa in i bilen" säger han sen och de hoppar in och Nicole sätter sig bredvid mig och kramar mig. Pappa sätter sig i bilen och startar den "bryan, ge mig nycklarna" säger mamma men han puttar bort henne "Sluta" suckar han och börjar köra. "Du kommer ånga det här Bryan" ropar mamma och springer efter. "Yohio, du måste åka tillbaka till sjukhuset" ropar hon men pappa kör iväg. (här) Efter en stund kommer vi fram till stranden, pappa och Andreas tar sakerna ner till stranden medans Nicole hjälper mig. Pappa lägger ut en filt och Nicole hjälper mig att sätta mig på den. Pappa lägger sig på filten och tar av sig tröjan och solar. Nicole och Andreas tar brödbitar i en påse och springer omkring på stranden och kastar upp bröd till fiskmåsarna. Jag ler och tittar på dem, solen skiner och det är skönt. Jag älskar att höra hur vattnet kommer in mot stranden. Jag ler och blundar och lutar huvudet bakåt upp mot solen och känner vinden smeka min kind. Jag öppnar sen sakta ögonen, pappa tittar på mig och duttar sitt finger lite sin näsa. Jag ler och ger honom en puss på näsan och tittar på honom. Han ler, jag hör sen en bildörr stängas. Jag ser mamma komma ner med Anna, mamma sätter sig på filten och tittar på mig och mamma med ånger i blicken. Anna springer ner och leker med Nicole och Andreas. Pappa nickar mot mamma och hon lutar sig mot honom och de kysser varandra. Jag ler och klappar händerna och är glad att de är sams igen. Några minuter sen ligger jag invirad i min filt och mamma håller om mig och vi tittar på solen som går ner över vattnet. Jag ställer mig sen sakta upp och går sakta mot vattnet, jag ställer mig med fötterna en bit in i vattnet och tittar ut över havet. Jag blundar och låter vinden smeka mina kinder. Några minuter senare sitter jag i bilen påväg tillbaka till sjukhuset, de går in med mig och min doktor kommer med en rullstol. Jag ger pappa en puss på kinden och sätter mig sen ner och doktorn rullar iväg med mig. Familjen står och vinkar och jag tittar tillbaka på dem och vinkar tillbaka. 

Sara's Perspektiv

Jag sitter bredvid Yohio och han sover, jag håller hans hand och smeker den sakta och tänker tillbaka på när han och Andreas var små. Det fanns en tid innan allt det här, när barnen bara var barn och alla var lyckliga. 

Minne (Yohio 2 år) (Andreas 1 år)

Jag vaknar och går ner till vardagsrummet, Andreas sitter och leker och tittar på tv. "Vart är Yohio?" frågar jag. "Jag försökte väcka honom, jag petade och skakade honom" säger han. Jag nickar och går till hans sovrum. Yohio ligger och halvsover och jag släpper in lite solljus. Jag ler och sätter mig bredvid honom "Dags att vakna solstråle" ler jag. Han vänder bara på sig "Kom igen hjärtat. Dags att gå up" ler jag och smeker honom på ryggen. Jag känner sen något på ryggraden och jag drar upp tröjan och ser som ett blått märke där. Vi får en tid hos sjukhust några timmar senare och vi går dit. Doktorn undersöker honom "Det är nog bara ett virus men vi tar några prover för att vara säkra" säger han och ruffsar Yohio på huvudet. Jag sitter sen i väntrummet med Yohio i famnen och Bryan håller i Andreas. Efter en stund kommer doktorn "Svaren har kommit och hans vita blodkroppar är väldigt få och han har Akut Leukemi. Cancer" säger hon. Jag sätter handen för munnen och skakar på huvudet "Jag beklagar" säger doktorn. Och det var då hela karusellen var igång och vår värld vändes upp och ner.

Nutid

Jag smeker hans hand sen så kommer en man i kostym "Det är dags" säger han. Jag nickar sakta och ger Yohio en puss i pannan "Jag kommer snart" viskar jag och följer sen med mannen.

Nicole's Perspektiv

Det har gått 3 veckor sen stranden och nu är det dags, dags att få kanske äntligen bestämma själv över min egen kropp. Men jag vet inte om jag vill det här, gör jag det för mig själv eller hjälper jag bara honom? Jag hör sen hur domaren säger att vi ska börja. De låter först doktorerna prata och det verkar ta 100 år. De säger att Yohio är ett mirakel, att han inte skulle ha blivit över 5 år. De pratar också om hur bra det är med donation. De säger att jag borde ge honom min njure, att jag är för ung för att förstå innebörden om vad som kommer hända efteråt. Efter många timmar är det paus, jag tar fram min mobil och ringer Yohio. "Hallå?" svarar en trött röst. "Hej det är jag" säger jag. "Hej, vad är det?" frågar han. "Jag vet inte om jag kan göra det här" säger jag. "Oroa dig inte, du kommer klara det" säger han. Pappa kommer sen och tar telefonen "Vem pratar du med?" säger han. "Hallå? Är någon där?" säger han men Yohio har redan hunnit lägga på. Han ger mig mobilen och skakar på huvudet. Efter en stund är det dags igen och det är mammas tur. Alexander Campell står framför henne "Hur gammal var Nicole när hon vart sin brors donator?" frågar han. "Nyfödd" svarar hon. "Och vid 5 års ålder donerade hon blodplättar" säger han. Hon nickar "Vad innebär det?" frågar han. "Att man ger blod" säger hon. "Gick hon med på det?" frågar han. "Nej hon var 5" säger hon. "Så du tvingde henne?" frågar han. "Nej jag frågade om hon ville hjälpa sin bror och hon sa ja" säger hon. "Verkligen? Behövde inte 2 sköterskor hålla henne för att kunna sticka in nålen?" frågar han, mamma nickar bara. 

Andrea's Perspektiv

Jag lämnar lokalen och tar med mig min väska. Jag sätter mig på taket och tittar mig omkring och suckar. Kan inte mamma bara inse? Yohio orkar inte mer, han har sagt det men mamma vill inte lyssna. Alla vet att han kanske inte klarar sig. Jag suckar och tar fram bilden jag gjorde på Yohio och tittar på den. 

(bilden)

Jag ställer mig sakta upp och tittar på den och river den i bitar och lägger den i en hög i handen och tittar på den. Jag suckar ledsamt och sträcker ut handen och låter vinden fånga bitarna. Jag tittar på medans de flyger iväg tills jag längre inte kan se dem. 

Nicole's Perspektiv

Nu är det min tur att komma fram, jag ställer mig upp och tittar på en av vakterna. "Höj handen." säger han. Jag gör det "Lovar du och svär att du bara kommer tala sanning?" säger han. "Jag lovar" säger jag. Han nickar och går iväg, jag sätter mig ner och mamma kommer fram. "Hej mamma" säger jag. "Hej älskling" säger hon. "Vill du berätta vad vi gör här?" säger hon. "För att jag vill bestämma själv" säger jag. "Jag menar inte det, du älskar din bror eller hur?" säger hon. "Du vet att han är sjuk, varför vill du inte hjälpa honom?" säger hon. Jag får då ett minne av vad som hände en tid efter Sofia's död.

Minnet

Jag hör hög musik inifrån mitt och Yohio's rum och jag hör hur saker går sönder och dören är låst. Jag bankar på dörren "vad gör du därinne?" säger jag och jag hör hur något går sönder. "Snälla Yohio släpp in mig" säger jag och bankar mer. Dörren öppnas och han tittar på mig. Han har svart smink runt ögonen, svart peruk och svarta kläder och det är hög musik i rummet. "hey" säger han. "Vad håller du på med?" säger jag. "Jag har en fest" säger han. "En fest?" säger jag. "Ja, en avskedsfest" säger han och går tillbaka in och börjar slå sönder saker. "Hej då jävla sjukhus" skriker han. "Hej då livet" skriker han och slår sönder mer. "Vad gör du?!" skriker jag. "Jag ska träffa Sofia" gråter han och öppnar en av sina medecin burkar och häller i sig alla tabletter. "Nej!" skriker jag och hoppar på honom och får honom att spotta ut alla tabletter. Han gråter och tittar på mig.

Nutid

"Så du är här för att få bestämma själv?" säger mamma och tittar på mig. "Ja" hör jag Andeas säga längst bak i salen. Alla vänder sig om och tittar på honom, sen tittar mamma tillbaka på mig. "Är det allt? Är de det ända skälet" frågar hon. "Ja det är det" säger jag. "Är du säker?" säger Andreas. Alla vänder sig om igen "Ursäkta mig Andreas, men vill du något?" säger domaren. "Jag vet inte" säger han ironiskt och sträcker ut armarna. Pappa går sen mot honom för att prata med honom och sätter ner honom på en plats och sätter sig bredvid honom. Mamma tittar sen tillbaka på mig. "Du säger att du vill bestämma" säger hon. Jag nickar och tittar på henne "Det är min kropp, jag vill bestämma själv vad jag ska göra" säger jag. Mamma skakar på huvudet "Nej, jag känner dig Nicole Fitzgerald. Det är inte allt du vill med det här" säger hon. "För under en vecka nu har du undvikt frågan med svaren "Jag vet inte" "Jag är ledsen" "Jag vill inte prata om det" säger hon och tittar på mig. "Och du går omkring som om ingenting är fel medans din bror tynar bort på sjukhuset!" säger hon sen och tittar på mig. "Jag vill bara inte göra det här längre!" säger jag och tittar på henne. "Jag tror dig inte Nicole, du gömmer något för mig" säger hon. "Men jag säger ju sanningen" säger jag. "För om du gör det så känner jag dig inte" säger hon sen. Sen kommer Andreas fram till oss "Berätta nu" säger han. "Håll tyst" säger jag. "Berätta för dem varför vi är här" säger han. "Du lovade mig att inte göra det här" skriker jag men han fortsätter. "Tror du dem är dumma?" säger han. "Tyst" säger jag. "Yohio vill dö!" skriker han sen och alla blir tysta. "Han har bett Nicole göra allt det här så att han får dö" säger han. "Du ljuger Andreas" säger mamma och stirrar på honom. "Det gör jag inte, Yohio kanske inte klarar sig och det vet vi alla" säger han och tittar på henne. "Men du älskar honom för mycket för att släppa taget" säger han. "Det är dags mamma, han är redo" säger han och tittar på henne. Hon skakar på huvudet "Det kan inte vara sant" säger hon. "Yohio skulle ha sagt det till mig" säger hon. "Han har sagt det till dig, du vill bara inte lyssna" säger han. "Väldigt många gånger har han försökt" säger pappa och tittar på henne. Alla nickar, jag får sen ett annat minne och tittar bort lite. 

Minne

Yohio ligger i sin säng medans jag är i köket och gör tea. "Mamma?" hör jag honom ropa svagt. "Nicole?" ropar han sen svagt. Jag stänger av vattnet och går upp i rummet och ser honom ligga i sängen med näsblod. "Herre gud, omg" säger jag och torkar bort det med papper. Jag lyfter sen upp täcket lite och där ligger ett papper med medecin, jag går sen till badrummet för att tvätta av lite. "Oroa dig inte, det är bara medecin som gör min kropp redo för den nya njuren" säger han. "Har du ont?" frågar jag. "Smärta? Hela mitt liv är en smärta" säger han. Jag går tillbaka med en handduk och en bomullstuss med vatten och tvättar av på ryggen. "Det är slutet, det blir bara värre och värre." säger han. "Mamma kommer trycka i mig massa medeciner för att få mig att bli bättre tills jag blir ett kolli" säger han och försöker skratta. "Sen kommer hon väll ge mina celler elchocker för att rädda mig med antar jag" säger han sen och skrattar lite tyst. "Det kommer bli bra" säger jag. Han tittar på mig och skakar på huvudet sakta "Det här är nog slutet, dags att resa" säger han med gråten i halsen. Jag tittar på honom med tårar som rinner "Jag vill att du gör något åt mig" säger han sen. "Vad ska jag göra?" snyftar jag. "Du kan befria mig" säger han och tittar på mig. Jag gråter och skakar sakta på huvudet. 

Nutid

Domaren tittar på mig "Så Nicole, sa han att du skulle sluta vara hans donator så att han kan dö?" frågar hon. Jag nickar sakta "Vad sa han då?" frågar hon. Jag tittar bort lite och får ett annat minne.

Minnet

(han ser ut som på bilden)

Vi ligger på gräsmattan en bit i från huset på en filt, Yohio gör en fläta på mig och han har en vit scarf med svarta detaljet på huvudet. "Mamma och pappa kommer döda mig, vad ska jag säga till dem?" säger jag. "Berätta att du också är viktig, berätta att du vill bli en hejarklacks ledare. Berätta att du vill hålla på med saker du gillar" säger han. "De kommer inte tro mig" säger jag och suckar. "Jo det kommer dem, vill du veta varför?" säger han och knyter en hårsnodd runt flätan och tittar sen på mig. "För det är sanningen" säger han och ler. Jag nickar sakta och lägger mig på rygg och tittar på himlen. Han lägger sig också på rygg och tittar på himlen. "Är du rädd?" frågar jag tyst och tittar på honom. Han skakar på huvudet "Nej, jag vet att det kommer bli bra" säger han. "Vad tror du händer? Jag menar, vart hamnar man?" frågar jag. "Jag vet inte" säger han. "Jag kanske träffar Sofia" säger han sen och ler lite. "Väntar du på mig?" sägar jag och tittar på honom. "Va?" säger han lite tyst och tittar på mig. "Om du hamnar på något konstigt ställe, väntar du på mig då? Vart hittar jag dig?" säger jag och börjar snyfta. Han ler och tar min hand "Om du någon gång är ledsen eller vilse, åk till japan" säger han. "Japan?" säger jag. Han nickar "Ja, där kommer jag vara och väntar" säger han och ler lite. "Okej" snyftar jag. 

Nutid

"Vad sa han Nicole?" säger domaren och tittar på mig. "Han sa tack" säger jag och tittar på henne. Domaren nickar sakta. Jag tittar ner och tänker på alla minnen, jag kan inte mista honom men det här är väll vad han vill? Men det är inte rättvist. Jag kan inte leva utan min älskade bror. 

Yohio's Perspektiv

Jag ligger i sängen och tittar mig omkring, *Snart är det väl över. Snart får jag träffa Sofia igen* tänker jag. Jag suckar och tittar på en bild på sängbordet som är på mig och Nicole. "Förlåt för att jag lät de skada dig." viskar jag och tittar på bilden sen sluter jag ögonen och somnar. 

Så det var avsnitt 5 av Ikite Iru :)

Hoppas ni gillar den^^

//Jonna