Konnichiwa! 

Här kommer min nya novell^^ 

Den heter Ikite iru :)

Det är japanska och betyder Alive :)

Hoppas ni kommer gilla den^^ 

Nicole's Perspektiv

När jag var liten så sa mamma att man är en liten så kommer man från en bit av himlen. Och en del föräldrar planerar det perfekta barnet medans andra blir till av en slump. Jag är däremot inte någon slump. Jag är skräddarsydd, jag är född för att rädda min brors liv. Han fick reda på vid 2 års ålder att han hade leukemi. Läkarna föreslog ett donator barn för att rädda honom, då födde de mig. Ibland undrar jag hur det skulle ha varit om Yohio aldrig vart sjuk. Men slumpen eller inte, jag finns nu.

Jag sitter på verandan och läser en tidning "japan? Varför vill du dit igen?" Säger jag och tittar på Yohio. Han ler och tittar upp på mig, han har jeans och en rosa tröja. På huvudet har han en rosa scarf med svarta detaljer. "För att där finns det vacker och fin natur och kultur. Och jag saknar japan. Plus jag är ju bara hemma hela dagarna" säger han och ler och sätter sig framför mig. Jag ler och nickar. En stund senare ropar mamma att det är mat. Vi går in och sätter oss och äter med de andra. Jag ser sen hur Yohio ler och tittar på mig och jag fattar vad han tänker på.

Yohio's perspektiv.

"Mamma, vill du höra ett skämt jag och Nicole kom på?" Ler jag och äter. "Visst" säger hon och äter. "Vad är ditt stjärntecken?" Ler Nicole och tittar på mig. "Cancer (skorpion)" ler jag. "Cancer?" Säger hon. "Nej, jag är lejon men jag har cancer" ler jag och tar av mig koftan och visar min rosa tröja med en svart skorpion och så står det cancer. Alla andra buar medans jag och Nicole skrattar. "Byt tröja" säger mamma och tittar på mig. "varför? Jag gillar den" säger jag. "Ja finner den inte trevlig vid matbordet och skämta inte om din sjukdom" säger hon. Jag suckar och ställer mig upp och går till mitt rum. Efter en stund kommer jag tillbaka i en ny tröja. Jag äter tills jag är klar "var det gott?" Frågar mamma. Jag nickar "det var gott" ler jag sen går jag iväg. "Vart ska du?" Säger mamma. "På toa, ska du hänga på?" Ropar jag och skrattar. Jag går in i badrumet sen tittar jag in i spegeln och fixar iordning min scarf på huvudet och tittar lite på mig själv. Jag går sen in i rummet och lägger mig på sängen och tittar upp i taket, "Vad ska jag göra nu?" säger jag tyst för mig själv. Jag sätter mig sen upp i sängen och tar fram en av mina manga böcker och läser lite. Vi sitter sen senare ute hela familjen och har det roligt, mamma, NIcole och min bror Andreas hoppar studsmatta medans jag blåser såpbubblor och tittar på med pappa. Det är de här stunderna jag älskar med livet, när allt är roligt och jag och familjen har det trevligt ihop. 

Nicole's Perspektiv

Jag har gått en stund men äntligen har jag kommit fram, jag går in och träffar en kvinna. "Hej, jag vill prata med Alexander Campell" säger jag. Hon tittar på mig "Har du bokat tid?" frågar hon. "Nej, men jag måste träffa honom" säger jag. Hon nickar och knackar på dörren "Det är en tjej här som vill prata med dig" säger hon och öppnar dörren. "Ledsen scout flickan men jag vill inte ha några kakor" säger han. "Jag är ingen scout flicka, jag behöver bara prata med dig. Det är viktigt" säger jag. Han suckar "okej, en stund då" säger han. Jag går fram och sätter mig i stolen och kvinnan stänger dörren och går iväg. "Så vad vill du?" frågar han. Jag tar fram en bunt papper och ger dem till honom "Jag vill stämma mina föräldrar för att få bestämma över min egen kropp" säger jag. Han tittar på mig "Vad menar du?" frågar han. "Min bror har leukemi och ända sen jag föddes har jag varit hans donator" säger jag. "Men så kan de inte göra?" säger han. "Säg det själv till dem, det har jag försökt säga hela mitt liv. Yohio hade inte varit vid liv om jag inte hade fötts." säger jag. "Du skämtar eller hur?" säger han. Jag tittar på honom med en alvarlig blick, han tittar sen i papprerna och läser dem. "Sekunder efter att jag föddes så gjorde man en benmärgstransplatation men det hjälpte inte, man gjorde det igen och gav honom vita blodkroppar också" säger jag och tittar på honom. Han nickar och läser igenom papprerna "Och nu ska han få din ena njure annars dör han?" säger han och tittar på mig. Jag nickar sen tar jag fram pengar "det här är lite över 800kr, jag vet att det inte räcker men det är allt jag har. Jag behöver din hjälp, snälla" säger jag och ger honom pengarna. Han tar imot pengarna "Jag hjälper dig" säger han. Jag nickar och ler lite sen går jag hem. 

När jag kommer in så ser jag hur pappa står i telefon och pratar "Han har 38,7 i feber. Ska vi komma upp?" säger han. Jag ser sen hur mamma går upp till övervåningen med massa täcken "Vad har hänt?" frågar jag. "Din bror har fått feber och är sjuk" säger hon. (här) Jag går sakta upp till övervåningen "Yohio?" säger jag och går mot badrummet. "Yohio?" säger jag igen. Dörren öppnas och han tittar på mig med näsblod som rinner. Jag tittar ledsamt på honom, han går sen mot handfatet och hostar och tittar på mig med tårar i ögonen och håller handen för näsan och munnen. Jag tittar shockat och ledsamt på honom. 

Så det var del 1 av Ikite iru :)

Hoppas ni gillar den^^ 

//Jonna

Konnichiwa!

Här kommer avsnitt 10 av Family Trouble^^

Hoppas ni gillar den^^

Philip's Perspektiv

"Yohio? Yohio!" skriker jag men får inget svar. När jag kom hem från Kitty fick jag reda på att Yohio hade rymt. Vi har nu letat överallt i snart mer än en timme, men vi har inte hittat något spår alls av honom. "åh, vart kan han vara?" suckar jag ledsamt. Jag ringer sen Seike och ber dem komma och hjälpa oss, efter en stund kommer Seike med sitt band och med Kitty. "Vad har hänt?" frågar Seike. "Yohio har rymt" suckar mamma. Han nickar och vi börjar leta igen, jag letar med Seike medans de andra letar ihop. Vi går en bit sen hittar vi något på marken "Vad och vems är det här?" säger Seike och tar upp den. "låt mig se" säger jag och tar den. Jag suckar "Det är Yohio's rosa klocka. Han måste vara i närheten" säger jag och tittar mig omkring. Vi går en bit sen ser vi ett hus med en svart bil utanför och vi hör skrik inifrån. Vi tittar på varandra och springer dit.

Yohio's Perspektiv

2 män håller mig medans en kille i svart kort hår slår mig "Vart är han?" skriker han. "Jag vet inte, snälla låt mig gå" snyftar jag. Han stirrar ilskett på mig och slår mig igen "Ljug inte, säg!" skriker han. Jag snyftar och gråter sen sparkas dörren upp, jag tittar upp och ser Seike och Philip. "Philip!" skriker jag och försöker slita mig loss. "Vad gör du här Axel? Låt honom gå!" skriker Seike. Han stirrar på honom sen mot dörren, och in kommer mamma, Emelie och Sofia och Seremedy. Mamma tittar oroligt på mig "snälla låt honom gå, han är sjuk" säger mamma oroligt. Killarna skrattar och släpper mig och putter mig till mamma, hon håller hårt om mig och tittar på dem. "Vad har han gjort er?" säger hon. De skrattar "Inget, vi ville bara veta vart kära Seike var" skrattar mannen och tittar på honom. "Jag sa ju det, jag och bandet vill inte se dig igen" fräser Seike. Han går mot honom för att säga något men Seike puttar bort honom. "Gå eller så ringer jag polisen" säger han argt. Axel fortsätter och tillslut ringer Seike polisen, de kommer efter en stund och går iväg med honom och männen. Mamma tittar på Seike och håller om mig "kom här nu går vi hem" säger hon och går hem med mig. "Så vem är Axel?" säger mamma och tittar på Seike medans hon lägger en filt om mig och ger mig varm choklad. Seike suckar "En gammal band medlem, men vi var tvugna att sparka honom. Han gjorde aldrig som han skulle och var ingen trevlig typ och han satsade bara på sig själv och ingen annan i gruppen" säger han och tittar på henne. "Men varför är han efter er?" säger hon. "Han vill bara ha pengarna och bli känd" säger han. Hon nickar "Han var våran gamla gitarrist" säger han sen. Jag dricker min choklad och tittar på honom "Vi skulle verkligen behöva dig i bandet Yohio. Snälla vill du spela med oss?" säger han. Jag tittar på honom sen på mamma "Snälla?" säger jag. Hon suckar och tittar på mig sen på Seike sen tillbaka på mig "Ja, det skadar väll inte att spela i ett band. Du verkar ju vara så bra kompisar med dem, plus du gillar att spela" säger hon och ler. Jag ler och ställer undan koppen och kramar henne "Tack mamma" ler jag. Seike och de andra ler och jublar. Efter ett par veckor är jag på min första konsert, det var närvöst i början men det vart riktigt roligt och snart blir det fler konserter. Jag är glad att jag har fått nya vänner och får spela på konserter med dem.

Så det var sista avsnittet av Family Trouble :)

Hoppas ni gillade den :)

//Jonna